Sorgen över att inte vara hästmänniska

Titan

Trådstartare
Skulle behöva skriva av mig lite. Tycker det är svårt att få råd och förståelse när jag pratar om detta med människor i min närhet, då livstil med häst känns ganska unik. Kanske finns någon här som har varit i liknande situation och kan ge lite råd?

Jag började rida som tvååring och red utan avbrott fram tills jag var 19 år. Nu har jag inte haft någon kontakt med hästar på nästan 4 år. Var den där riktiga hästnörden som skulle veta allt om hästar. Under hela tonåren arbetade jag i stall och även tävlingsstall där jag fick chans att tävla. Spenderade all min lediga tid i stallet och var jag inte i stallet så läste jag teori om hästar, dess skötsel och beteende. Hela mitt liv andades verkligen häst, fanns inget annat! Hade stora planer och ambitioner. Jag var helt säker på att jag skulle rida dom stora mästerskapen och jobba som tävlingsryttare.

Men så kom dagen då det helt plötsligt inte fanns hästar i mitt liv. Det är flera faktorer. Dels ekonomin. Mina föräldrar försökte hjälpa mig så gott det gick men trots att jag arbetade av många kostnader i stallet så gick mina föräldrar på knäna och låg efter med räkningar tillslut. Egen häst var ju bara att glömma. Men den största faktorn är nog min personlighet, eller snarare handikapp.

Utan att gå in för mycket så lider jag av extrem social ångest och har dålig social kompetens. Har svårt att bli del av en grupp. Är inte otrevlig eller missköter mig på något sätt är bara väldigt tyst och pratar inte i onödan, dvs absolut inget småprat utan bara praktiskt om jag undrar över någon arbetsuppgift eller om det hänt något med nån häst.
Det är en permanent grej som inte går att träna bort helt, gått i terapi/psykolog under många år men inte hjälpt så mycket och psykologen har sagt att dom inte kan göra något mer. Så mina föräldrar har ju fått hjälpa mig med den sociala biten extremt mycket. Det är mamma som har tagit första kontakt med stall/hästägare om jag får komma och jobba. Hon har även fortsatt med stor del kontakt under tiden jag har varit i dom olika stallen. Det funka ju bra till en viss ålder. Det började bli konstigt när man är typ 17 år och ens mamma ringer och frågar om man får komma och rida/jobba, eller att mamma har den största kontakten med tränare/ägare.

Pga detta har jag varit tvungen att sluta med hästar. Dels då för att jag inte ens klarar av en utbildning/jobb pga mitt handikapp, så kommer inte in några pengar så att jag kan ha egen häst. Mina föräldrar har inte råd att hjälpa till, även fast jag vet att dom skulle vilja. Då är jag ju beroende av andra för att kunna rida. Men alla stall jag varit i har ”tröttnat” på mig. Har alltid varit den som jobbat mest, alltid ställt upp samt varit pålitlig och duktig i arbete/med hästarna. Dom är okej med min tysthet i början, för jag tror att dom tror att jag bara är vanligt blyg som går över. Grejen är att det går inte över. Då tycker dom jag är konstig och en börda. Vilket jag förstår. Har alltid fått komplimanger om hur duktig jag är med hästarna, lärt mig fort och har kommit in i stall som jag inte borde ha kommit in i egentligen. Att det var längesen dom träffade en sånt genuint och hårt arbetande ung person. Men den sociala förmågan verkar ändå väga tyngst. Det har också varit väldigt utmattande för mig att bara köra på och åka till stallet trots grav ångest, göra saker jag egentligen inte klarar av. Har också blivit automatiskt att jag blivit utanför om man bortser från mitt handikapp, då jag alltid varit den ”fattiga drängen” bland rika familjer där barnen har topphästar och ponnyer samt rider internationella mästerskap. Även fast ingen varit elak.

Så ja, nu sitter jag här med värsta depressionen och livskrisen sen 4 år tillbaka 😅 Jag hade ju hela mitt liv planerat redan med hästarna. Det har ju varit det jag levt för. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tappar livslusten i perioder pga hästarna, det kan jag fortfarande göra. Men har väl levt i någon slags förnekelse och tänker ”när jag börjar igen”. Har inte sålt av min utrustning än, känns jättejobbigt att släppa taget. Kan börja gråta var tanken av det. När jag tittar på gamla videos och bilder så bara sprutar tårarna 😅
Har heller inte hittat någon annat att göra som är lika kul och givande som hästarna. Jag är ju fortfarande ung men i och med mitt handikapp känns det bara så jävla mörkt. Det känns verkligen som en riktigt sorg och som att jag förlorat någon riktigt kär.
 
Jag har inte varit i liknande situation, men jag kan känna igen mig, litegrann, i känslan av att man inte riktigt behärskar de sociala koderna.

Det är tufft att lägga energi på det som andra verkar ha helt naturligt, dvs hitta rätt plats i gruppen, hitta rätt nivå på samtalet och upprätthålla kontakter.

Men med detta sagt, så förstår jag också att mitt "bekymmer" och min ansträngning är en liten sommarbris i relation till ditt problem.

Jag vet inte vad jag skall råda dig, annat än att söka hjälp hos psykolog för dina hämningar socialt.

Har du fått möjlighet att gå i terapi?
 
Jag hade också stora problem socialt när jag var i tonåren och 20-årsåldern. En av mina föräldrar hade stora problem med det så jag hade inga förebilder hemifrån. Jag började iaktta hur väldigt sociala personer betedde sig och försökte ta efter. Det tog tid och jag fick öva mycket men gick bättre och bättre. Idag när jag är över 50 är jag nästan översocial istället.
 
Har du gått i terapi hos samma terapeut hela tiden eller har du gått hos olika? Har du gått i olika terapiformer eller samma hela tiden? Har du fått någon typ av diagnos eller blivit utredd? Jag tillhör skaran som inte riktigt tror att "ingenting funkar" om det inte är så att man har en allvarligare form av funktionsnedsättning där man helt enkelt inte är kapabel att utveckla sig eftersom hjärnan inte har den förmågan öht. Däremot kan det vara en utmaning att hitta rätt stöd, rätt terapiform, rätt terapeut och under vissa perioder kan man behöva kombinera terapi och medicin för att tex kunna tackla svår ångest i vissa situationer.

Har du ingen bekant eller annan du känner inom hästvärlden som skulle kunna hjälpa dig på traven att hitta nya kontakter och stall du kan vara i? Ridklubbar och ridskolor behöver ju ofta extra händer och det kan ju vara en inkörsport till nya möjligheter.
 
Är det träna och tävla du saknar eller bara rida och vara i stall? Det borde väl finnas många som, liksom jag, har hästarna hemma ensam. Dvs här finns ingen att vara social med.. då spelar det ju ingen roll hur tyst och osocial man är.
Kommunikation kring hästen kan ju ske med sms/dagbok eller liknande.
 
Jag har en diagnos som jag fick i ung ålder. Vill inte nämna då den är ganska ovanlig. Det är inte autism men åt det hållet. Jag har ingen intellektuell funktionsnedsättning. Diagnosen gör att desto mer otrygg jag känner mig, desto svårare får jag att prata. Hemma med familj är det inga problem med det sociala. Men kan också vara ologisk, finns personer jag känt i 10 år men ändå har mycket svårt att prata med.

Jag har haft kontakt med vården sedan lågstadiet pga mina problem. Har träffat många olika psykologer och läkare under hela min uppväxt men det har aldrig funkat. Senaste gången jag hade kontakt med psykolog ville den avsluta då den tyckte att det inte skett förbättring. Även skolor jag gått på har bett mig byta skola för dom inte kan hjälpa mig. Har har lite olika mediciner men antingen har dom inte funkat eller så har dom gjort mig så trött/groggy att läkaren tyckte att det blev en risk att hantera hästarna när jag gick på den medicinen, och eftersom hästarna gjorde så att jag mådde bra så tyckte inte läkaren att jag skulle sluta med hästarna.

Det blir ju svårt eftersom jag typ är född med denna diagnos/personlighet. Lättaste hade väl varit om det fanns mer acceptans mot hur jag är, men av erfarenhet vet jag att det inte finns. Till viss del i alla fall. Läser många annonser för stalljobb/Medryttare osv där många prioriterar en social och framåt person än känsla för häst/att man är duktig. Dom flesta verkar ha inställningen att dom vill ha en social person i sitt team och kan lära upp personen resten.
 
Är det träna och tävla du saknar eller bara rida och vara i stall? Det borde väl finnas många som, liksom jag, har hästarna hemma ensam. Dvs här finns ingen att vara social med.. då spelar det ju ingen roll hur tyst och osocial man är.
Kommunikation kring hästen kan ju ske med sms/dagbok eller liknande.
Träning och tävling är ju klart det jag är intresserad av. Men såklart saknar jag ju bara umgänget med hästarna också. Däremot tappar jag motivationen när jag ”bara” är medryttare eller rider lektion på någon häst. Det jag tycker är kul med hästarna är ju allting runtomkring. Planering, träning, foder, analysera, optimera, göra det bra för hästen/studera beteende, sköta, resultat på tävling. Jag tycker man tappar mycket sånt när man är medryttare, eftersom man naturligtvis inte har någon bestämmande rätt.
 
Sen vet jag ju inte om mer hobbystall är mer förstående/förlåtande mot mitt asociala beteende. Senaste stallen jag varit har varit tävlingsstall, kraven kanske är högre där?

Men även när jag ridit i hobbystall eller personer som har accepterat att jag inte är så pratsam har jag ändå tyckt det är jobbigt. Blir en ångest och press i alla fall, speciellt när jag blev äldre då det kändes konstigt och töntigt när mamma hjälpte en med kontakten.

Jag tycker också att kraven på mig från stallägaren har varit högre för att jag kommit som ”fattig stalldräng”. Dom andra tjejerna i stallet som kom med egna hästar fick alltid ha med sig förälder på diverse event och föräldrarna hade stor kontakt med stallägaren. Men när det handlade om mig så ville stallägaren knappt ha någon kontakt alls med mina föräldrar, jag var tvungen att göra det själv och vara själv.
 
Sen vet jag ju inte om mer hobbystall är mer förstående/förlåtande mot mitt asociala beteende. Senaste stallen jag varit har varit tävlingsstall, kraven kanske är högre där?

Men även när jag ridit i hobbystall eller personer som har accepterat att jag inte är så pratsam har jag ändå tyckt det är jobbigt. Blir en ångest och press i alla fall, speciellt när jag blev äldre då det kändes konstigt och töntigt när mamma hjälpte en med kontakten.

Jag tycker också att kraven på mig från stallägaren har varit högre för att jag kommit som ”fattig stalldräng”. Dom andra tjejerna i stallet som kom med egna hästar fick alltid ha med sig förälder på diverse event och föräldrarna hade stor kontakt med stallägaren. Men när det handlade om mig så ville stallägaren knappt ha någon kontakt alls med mina föräldrar, jag var tvungen att göra det själv och vara själv.
Jag skulle gissa att mindre stall är mer förlåtande, oavsett om det är mer "hobby" eller inte. Du tror inte det skulle vara lättare om du bara behövde kommunicera med en-två personer? Vilka saker är det som är svårt att kommunicera? Är det typ allt, eller kan du prata om hästen och hur träningen gått tex?
I mina trakter annonserar en tävlingsryttare efter hjälp ibland, hon har hästarna hemma och det verkar inte vara så många andra på gården/inget stort inackorderingsstall.

Jag förstår (men tycker inte automatiskt att det är ett schysst beteende) att stallägare accepterar föräldrar till de som betalar på ett annat sätt, eftersom de antagligen också är "kunderna" dvs de som pröjsar.
 
Sen vet jag ju inte om mer hobbystall är mer förstående/förlåtande mot mitt asociala beteende. Senaste stallen jag varit har varit tävlingsstall, kraven kanske är högre där?

Men även när jag ridit i hobbystall eller personer som har accepterat att jag inte är så pratsam har jag ändå tyckt det är jobbigt. Blir en ångest och press i alla fall, speciellt när jag blev äldre då det kändes konstigt och töntigt när mamma hjälpte en med kontakten.

Jag tycker också att kraven på mig från stallägaren har varit högre för att jag kommit som ”fattig stalldräng”. Dom andra tjejerna i stallet som kom med egna hästar fick alltid ha med sig förälder på diverse event och föräldrarna hade stor kontakt med stallägaren. Men när det handlade om mig så ville stallägaren knappt ha någon kontakt alls med mina föräldrar, jag var tvungen att göra det själv och vara själv.

Jag känner otroligt för och med dig i din situation - kan känna igen mig i personlighetstypen även om jag inte har någon diagnos. Du hade varit väldigt välkommen i mitt stall - var i landet finns du? Jag har stall hemma, bara min dotter och jag här så inte så många att vara social med, bättre att vara bra med hästarna än med människor anser jag!

Annars ser jag ju här att du skriver bra - välformulerat, lättfattligt osv. Kan det vara en idé att höra av sig i skrift till stallägare/hästägare, berätta öppet om ditt problem och din passion för och kunskap om hästar, vad du tror att du kan tillföra i just deras stall osv? Så slipper du prata i telefon och kan då i lugn och ro formulera dig på bästa sätt.
 
Men även när jag ridit i hobbystall eller personer som har accepterat att jag inte är så pratsam har jag ändå tyckt det är jobbigt. Blir en ångest och press i alla fall, speciellt när jag blev äldre då det kändes konstigt och töntigt när mamma hjälpte en med kontakten.

Jag tycker också att kraven på mig från stallägaren har varit högre för att jag kommit som ”fattig stalldräng”.
Skulle det kunna vara så att du delvis tillskriver andra en del av dessa åsikter och uppfattningar eftersom du upplevt det tidigare och din hjärna blivit programmerad att det är så du "alltid" blir bemött?

Har du enbart gått i terapi för din funktionsnedsättning eller har du gått i mer allmän terapi för att kunna hantera dina svårigheter i vardagen? Tyvärr är det ibland så att en stor del av fokuset hamnar på att man försöker "fixa" det som är ett problem och när det inte går så ger man upp, istället för att lära sig acceptera, leva med och hantera sina svårigheter så att problemen upplevs som mindre besvärande i vardagen. Ibland kan det ge bättre resultat än att försöka bli av med problemen helt.
 
Jag känner otroligt för och med dig i din situation - kan känna igen mig i personlighetstypen även om jag inte har någon diagnos. Du hade varit väldigt välkommen i mitt stall - var i landet finns du? Jag har stall hemma, bara min dotter och jag här så inte så många att vara social med, bättre att vara bra med hästarna än med människor anser jag!

Annars ser jag ju här att du skriver bra - välformulerat, lättfattligt osv. Kan det vara en idé att höra av sig i skrift till stallägare/hästägare, berätta öppet om ditt problem och din passion för och kunskap om hästar, vad du tror att du kan tillföra i just deras stall osv? Så slipper du prata i telefon och kan då i lugn och ro formulera dig på bästa sätt.
@Titan - du hade varit välkommen hos mig med.
 
Jag har en diagnos som jag fick i ung ålder. Vill inte nämna då den är ganska ovanlig. Det är inte autism men åt det hållet. Jag har ingen intellektuell funktionsnedsättning. Diagnosen gör att desto mer otrygg jag känner mig, desto svårare får jag att prata. Hemma med familj är det inga problem med det sociala. Men kan också vara ologisk, finns personer jag känt i 10 år men ändå har mycket svårt att prata med.

Jag har haft kontakt med vården sedan lågstadiet pga mina problem. Har träffat många olika psykologer och läkare under hela min uppväxt men det har aldrig funkat. Senaste gången jag hade kontakt med psykolog ville den avsluta då den tyckte att det inte skett förbättring. Även skolor jag gått på har bett mig byta skola för dom inte kan hjälpa mig. Har har lite olika mediciner men antingen har dom inte funkat eller så har dom gjort mig så trött/groggy att läkaren tyckte att det blev en risk att hantera hästarna när jag gick på den medicinen, och eftersom hästarna gjorde så att jag mådde bra så tyckte inte läkaren att jag skulle sluta med hästarna.

Det blir ju svårt eftersom jag typ är född med denna diagnos/personlighet. Lättaste hade väl varit om det fanns mer acceptans mot hur jag är, men av erfarenhet vet jag att det inte finns. Till viss del i alla fall. Läser många annonser för stalljobb/Medryttare osv där många prioriterar en social och framåt person än känsla för häst/att man är duktig. Dom flesta verkar ha inställningen att dom vill ha en social person i sitt team och kan lära upp personen resten.
Jag hade inte brytt mig ett skvatt ifall min hästs medryttare var tyst o osocial.
Så länge hen red vettigt och gjorde det den ska.
Tror att fler har samma åsikt.
 
Träning och tävling är ju klart det jag är intresserad av. Men såklart saknar jag ju bara umgänget med hästarna också. Däremot tappar jag motivationen när jag ”bara” är medryttare eller rider lektion på någon häst. Det jag tycker är kul med hästarna är ju allting runtomkring. Planering, träning, foder, analysera, optimera, göra det bra för hästen/studera beteende, sköta, resultat på tävling. Jag tycker man tappar mycket sånt när man är medryttare, eftersom man naturligtvis inte har någon bestämmande rätt.
Jag tycker också planering, träning osv är jätteroligt med hästarna, men är ingen tävlingsmänniska. Har förmånen att kunna syssla med avel, och det är fantastiskt roligt att planera föl, och se unghästarna växa upp. Det finns ju mycket kring häst som inte är tävling, men där man ändå ser mycket utveckling.

Om det finns någon uppfödare i närheten av dig kanske de behöver hjälp med lite allt möjligt, utan att det är ett stort stall med många människor att förhålla sig till.
Personligen är jag mer bekväm med kommunikation i text, så här funkar det bra med mail eller sms som ingång. Och att en medryttare inte pratar i onödan är inga problem, så länge vederbörande säger nåt när det behövs.
 
En tyst hästnörd med fokus på hästarna låter som en dröm-medryttare i mitt lilla stall också!

Jag blir själv ickeverbal ibland och uttrycker mig bäst i skrift. Blir trött av folk som vill pladdra om nonsens hela tiden. Vi kan väl bara sitta och titta på hästarna tillsammans istället :)?

Jag känner dessutom till 4 liknande stallägare/hästägare bara i mitt lilla närområde. Vi finns. Men du hittar oss inte på tävlingsbanorna eller i storstallen.

Lägg ut en ärlig annons. Det kan hända att du får napp och att dörrar öppnas för dig.
 
När det gäller handikapp av olika slag är det väl egentligen så med många; att man vet hur handikappet yttrar sig och har information om hur det ska hanteras så är det ju relativt enkelt. Om inte är det ju lätt att redan i början kanske kunna säga nej. Både för dig och hästägare.

Som exempel.......om du är en tyst person som knappt svarar på tilltal behöver jag veta, som är väldigt social, att det är något jag inte ska "hantera", om det är så just du fungerar. Att du hör ändå, att jag får någon feedback i form av nickning eller så.
Vi kan till exempel se på forum där många vill bli insläppta men känner att de inte blir det av de andra eller att de är så blyga att ansvaret ligger hos den sociala (vilket i många fall är helt ok).
Är du en person som är nöjd med att vara i bakgrunden där alla pratar i munnen på varandra men du bara "vill vara"? Är det ok? Det är viktigt att få veta.
Jag kan nämligen tänka mig min grupp av medryttare och kompanjoner babbla, skratta, prata över varandra och vara högljudda där du antingen kan känna att du hamnar utanför eller där vi känner att vi fryser ut dig. Ingen av känslorna är ju roliga men vet man hur du vill ha det är det ju lättare att hantera för alla.

Vet jag bara om som "motperson" att du inte behöver hjälp/vill ha hjälp utan bara vara så är det lika viktigt som åt andra hållet.

Att säga att "Så här vill jag ha det. Så här fungerar jag" är helt ok. I skrivet format är också ok. Vet jag om att din kontakt kommer från närstående så är det också ok, bara jag vet varför och att hästarna blir omhändertagna som man vill.

I ett hemmastall är allt mindre socialt ur ett perspektiv, men ur ett annat, mer socialt. Kontakten med hästägaren kanske blir närmare och kommunikation kommer att vara nyckeln men å andra sidan kan man begära att vara själv och ha det lugnt i stallet. Oftast blir det inga störningar eller social interaktion man kanske inte vill ha eller att de kommer som överraskningar.

Men visst är det svårt för båda parter. Båda måste ju liksom ta hänsyn till den andra och kanske i många fall måste båda backa i det man kommit överens om, när viktiga saker måste sägas eller på annat sätt hanteras.
 
Du formulerar dig väldigt väl, och jag håller med de andra som har skrivit att du kanske kunde skriva en egen sökes-annons där du förklarar läget. En person som är mån om hästarna och inte bara är ute efter rida är ju guld värd, oavsett om personen är pratglad eller ej.
 
Jag vägrar tro att det är omöjligt att hitta ett stall där du kan passa in och jobba. Du är uppenbarligen intelligent, mycket välformulerad och väldigt medveten om din problematik. Tror att du hade kunnat fungera utmärkt i ett team som accepterar dig för den du är. Det svåra i hästvärlden är väl att hitta en arbetsgivare med pedagogisk kunskap av en funktionsvariation. Men med tanke på hur duktig du är på stt uttrycka dig i skrift så prova maila några stall som du hade velat vara hos.

Har du möjlighet att arbetsträna eller liknande genom arbetsförmedlingen tack vare din variation?
 
Pga detta har jag varit tvungen att sluta med hästar. Dels då för att jag inte ens klarar av en utbildning/jobb pga mitt handikapp, så kommer inte in några pengar så att jag kan ha egen häst.
Här vill jag opponera mig lite. Det är självklart att det finns jobb där du inte behöver prata med andra människor eller ens träffa andra människor. Och det finns utbildningar du kan gå där det heller inte är några större krav på social interaktion, speciellt om du redan innan flaggar för att du har en diagnos.

Tänker att de flesta lagerjobb tex behöver du inte prata på. Du får en lista vad du ska packa och fixa och så länge du sköter ditt jobb brukar de allra flesta arbetsgivare vara väldigt förstående. Men även mer kvalificerade jobb såsom tex programmerare kräver inte så mycket prat. De flesta kreativa yrken kan man också vara väldigt tysk och tillbakadragen på, tex författare, konstnär, etc.
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Hej! Jag har alltid älskat hästar och djur, och försökt göra mitt bästa för att omge mig av djur och det lantliga. Jag har alltid...
2 3
Svar
52
· Visningar
3 729
Senast: Mabuse
·
Hästmänniskan Jag miste min häst akut för 2 mån sen. Världens snällaste, finaste och gulligaste kompis sedan 10 år tillbaka.Så älskad.Så saknad.❤️...
Svar
9
· Visningar
586
Senast: yamyam
·
Anläggning Hej! Hade behövt få råd kring vad jag som ridskoleelev kan göra när jag ser att en häst på ridskolan rids även fast den visar tydliga...
2
Svar
20
· Visningar
1 722
Senast: BornAgain
·
Hästmänniskan Hej, Jag vet att det finns många trådar om detta men av de som jag hittat är det många inaktiva och jag önskar verkligen stöd just nu...
Svar
10
· Visningar
1 837

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Boräntorna
  • Vilka poddar lyssnar du på?
  • Konstigt simsätt

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp