Ständiga bråk med min 2,5-åring, hjälp och tips behövs!

[Santa]

Just nu kan inte jag och min 2,5-åring umgås. Ingenting funkar och jag behöver alla råd och tips jag kan få. Ett stort "problem" är att hon är väldigt tidig med språket, pratade 3-ordsmeningar vid 1,5 och har pratat helt flytande sen i somras. Detta leder till att jag försöker diskutera med henne, diskussioner som hon i stort sett alltid vinner eftersom hon använder den mycket rationella metoden att inte svara på det hon inte förstår/har lust att svara på. Hon lyssnar också väldigt selektivt. Ingenting går fram just nu oavsett hur jag säger det eller hur mycket jag tar i. Hur jag än gör så kan jag inte få henne att göra som jag vill i ens hälften av fallen och eftersom jag också har en fyra-månaders så blir det extra viktigt att jag kan kommunicera med henne med rösten.

Jag vet faktiskt inte ut eller in. Det enda jag vill just nu är att börja jobba så att jag slipper umgås med barnen, det känns som om det är konstanta bråk och jag hittar inget sätt att nå henne på. Säger jag att "det gör ont på lillebror om du slåss" eller "jag vill inte att du skriker jag får ont i öronen" eller vad som helst, så får jag svaret "men jag tycker det är roligt" eller "men jag vill kasta iväg pusslet" eller "men jag sa ju förlåt". Och mest irriterande just nu: "varför?". Bär jag in henne på hennes rum när det blir outhärdligt så springer hon ut lika fort igen, enda alternativet är att dra igen hennes dörr så att hon inte får upp den och då står hon där och skriker att jag ska låsa upp och då känner jag mig jättehemsk. Hon blir aldrig nånsin rädd av att vi blir arga på henne, hon blir ledsen om hon blir hindrad i sin framfart men vi kan inte hindra henne genom att bli arga. Jag blir så oerhört provocerad av henne och jag känner att denna stämning i hop med att jag nattammar och är trött gör att jag håller på att gå in i väggen. Jag tappar humöret flera gånger varje dag och jag har ingen livslust. Jag känner mig så maktlös och jag fasar varje söndag kväll inför veckorna när jag har båda barnen ensam flera timmar om dagen. Så fort min man kommer hem går jag bara så långt ifrån barnen jag kan. Vi har någorlunda gott om barnvakt men så som läget är just nu så hjälper inte några timmars lugn och ro mig att komma i balans igen. Det går någon timme när jag försöker bibehålla mitt pedagogiska lugn, sen blir jag tokig av att hålla på och tjafsa om allt och att hon behöver konstant underhållning för att inte börja hitta på hyss.

Jag kan inte ha det så här men jag vet inte vad jag ska göra. Jag inser ju att hon egentligen är för liten för att prata reson med eller försöka deala med henne. Men hur gör man annars? Hur ska jag göra för att få lite lugn och ro. Går det inte att ha det härligt mer än korta stunder i taget med 2,5-åringar??

 

[lobell]

Sv: Ständiga bråk med min 2,5-åring, hjälp och tips behövs!

Vet inte om jag kan ge några tips direkt. Men kan väl säga att diskutera med en 2-3 åring är lönlöst. De är inte mogna nog för att fatta egna beslut i den åldern. Har själv en 1 och en 2-åring och känner igen mej i vissa av dina tankar när 1-åringen var bebis.
Jag var ensam mkt då min sambo hade nytt jobb och jobbade dygnet runt. Min lösning var att sätta en grind på 2-åringens rum och ville han skrika fick han göra det. När han slog och slår på 1-åringen sa jag NEJ och fortsatte han fick han vara på rummet och leka själv.
Idag pluggar jag på heltid hemifrån och är alltså med ungarna dygnet runt, har ingen barnvakt då jag flyttat 50 mil.
2-åringen har alltid varit högljudd med mkt temprament men om vi nonchalerar honom när han skriker för att trotsa så tröttnar han snabbt.
Nu går det ganska smidigt då han förstått att vi leker med honom när han är glad och att han får vara ensam och leka om han bråkar för mycket.
Tjuvnyp på lillbrorsan har nästan slutat helt då han förstått att han får uppmärksamhet ändå och för att han kommit på att lillbrorsan skrattar åt allt han gör och säger
Att vara bestämd och ha tålamod är det enda som hjälper i längden...

 

[bubbel]

Sv: Ständiga bråk med min 2,5-åring, hjälp och tips behövs!

Varför diskutera med henne? Hon är bara två år gammal och antagligen tämligen frustrerad av att få ett för stort ansvar (i och med att du diskuterar med henne).

Istället för att säga "gör INTE si, gör INTE så"; säg till henne VAD hon ska göra istället... säg "klappa snällt" och klappa snällt med hennes hand om hon slår lillebror, säg lugnt "prata lugnt, jag hör inte vad du säger" när hon skriker och HÖJ INTE RÖSTEN SJÄLV. Avvakta istället och vänta ut henne så hon inte får någon lön för att hon gormar och bär sig åt.

Lås INTE in henne på rummet... det gör inget bättre utan gör henne bara ännu osäkrare på dig som mamma, antagligen kastar hon pussel, provocerar och "jävlas med dig" för att hon vill veta vart du står. Din roll som ledare är inte tydlig. Hon ser dig som en velig chef som inte tar sitt ansvar för företaget...

Försök umgås med henne och koncentrera dig på att lösa era problem utan våld, skrik och gap - hon tar garanterat efter...

 

[Bambi]

Sv: Ständiga bråk med min 2,5-åring, hjälp och tips behövs!

KL

Snälla människor, lås inte in eller ignorera era små barn!

Jag förstår att det är frusterande att vara utmattad, att bli provocerad och att inte kunna umgås med sina barn på ett trevligt sätt. Jag har ingen magisk lösning på problemet men jag vill varna er för att utestängning kan skada era barn allvarligt.

Tyvärr har bland annat de så populära "Supernanny"-programmen uppmuntrat beteenden som att stänga ute små barn från gemenskapen, genom att ignorera eller tvinga dem i skamvrån. Såhär små barn kan inte hantera sådana situationer och hur provocerande och "hemska" de än må vara så behöver de vuxnas närhet! Ett litet barn har en liten verklighet, att bli utestängd från gemenskapen kan ge barnet allvarliga psykiska men som separationsångest och svårigheter att känna sig sedd och bekräftad. Barn på några år har inte förmågan att hantera att bli instängd si och så lång tid för att den gjorde det och det.

Naturligtvis ska man hindra barnet från att göra destruktiva saker. Men inte genom att stänga in det eller ignorera det. Barnet behöver bekräftelse och närhet som mest när det som minst "gjort sig förtjänt" av det. Förälderns närhet ska inte vara villkorad, den är ett måste för att barnet ska kunna växa upp till en trygg och självständig individ .

Barn är otroligt känsliga för vuxnas beteenden och signaler, små barn är långt ifrån dumma, men deras hjärnor är inte utvecklade nog för att diskutera och fatta avgörande beslut. Nyligen publicerades en psykologisk studie som visade en stor ökad risk för psykiska problem hos människor som fått olämpliga signaler från sina föräldrar när de var under sex månader gamla. Det kan innebära att man ignorerar barnet, att man visar rädsla öppet eller inte besvarar barnets känslor/rädslor på ett lämpligt sätt. Så känsliga är barn. Ett litet barn är utlämnad till sin förälder, det är en djupt rotad instinkt för att kunna överleva, och otrygghet kan ge signaler till barnet om livsfara. Detta därför att ett litet barn inte kan reda ut svåra situationer själv utan enbart kan reletera problemlösning till sina föräldrar.

 

[Timsetim]

Sv: Ständiga bråk med min 2,5-åring, hjälp och tips behövs!

För mig finns det bara två bra lösningar när barnen blir "jobbiga".

1. Ut och rastas! Antingen just utomhus eller öppna förskolan eller så försöker jag hitta någon som de kan leka med.

2. Mammatid! Jag låter dem vara med och hjälpa mig alt. så sätter jag mig och pysslar, bygger eller leker med dem. Det räcker ofta bara med 15 min så är de nöjda.

Är hon bara intensiv, dvs har mycket spring i benen eller du kan peka på vissa faktorer som får henne att "bli jobbig"? För mig är det rättså enkelt att peka på vad det är som får igång mina barn. Vet jag sedan anledningen så är det lättare att hitta en lösning. Och är jag stressad av någon anledning så märks det DIREKT på barnen!

Sen har även jag verbala barn och jag tror att det lurar en lite. Man tror att de är äldre än vad de är. När jag säger "om du gör så så händer detta", så skrattar de bara och det är ju för att de inte förstår innebörden, de är inte där i utveckligen än. Då vänder jag på det och säger "kom så gör vi så här istället" och det köper de!

/Timsetim med två 2.5-åringar i huset

 

[Santa]

Sv: Ständiga bråk med min 2,5-åring, hjälp och tips behövs!

Som sagt, jag låser INTE in henne. I övrigt håller jag med dig i teorin.

 

[Santa]

Sv: Ständiga bråk med min 2,5-åring, hjälp och tips behövs!

Om du har två stycken så hjälper det säkert att de kan leka med varandra. Jag kan inte sätta igång dottern och sen leker hon av sig själv ensam. Leker vi med trolldeg tex så slutar hon efter en minut efter det att jag har slutat. Det där med verbala barn är så knepigt. Jag upplever det som att hon förstår extremt mycket men att hon kan komma in i perioder när hon blir helt uppskruvad (oftast när hon har tråkigt) och det man säger åt henne bara kastar mer ved på brasan, för att bryta det behöver jag lägga all fokus på henne och det kan jag inte med en liten bebis som gnölar vid sidan om. Hade jag bara haft henne så hade det inte varit lika svårt, då hade jag "räckt till" men deras sammanlagda behov av mig blir för mycket och jag blir superstressad av när det är ett konstant missnöje från nåt av barnen.

 

[Sar]

Sv: Ständiga bråk med min 2,5-åring, hjälp och tips behövs!

Kan du försöka spalta upp det i konsekvenser istället för att diskutera?
Kastar hon pusslet så gör klart att det både kan gå sönder så att hon inte kan leka med det mer OCH att hon kommer att få plocka upp alla bitarna själv (kanske med viss hjälp av mamma EFTER hon själv satt igång) innan man kan ta fram en annan leksak.

Biter eller slår hon lillebror så innebär det att hon inte kan leka i köket där han är (plus extraträning i hur man gör med lillebror, stryker kinden etc.)

Försök få er ut så mycket som möjligt så att hon får göra av med extraenergin utomhus. Försök också komma iväg så att hon får träffa andra barn.

Finns ingen möjlighet att hon kan få gå på förskola 15 h /vecka, det kanske skulle vara ett utmärkt sätt att ge henne tid med andra barn och tid för din återhämtning?

Jag har ju två stycken 3-åringar och som 2-åringar märkte jag att de i perioder av trots helt enkelt inte kunde hindra sig själva (det är mycket lättare nu som 3-åringar!). Och då blir de rätt lönlöst att diskutera utan det är mycket effektivare att de märker att en handling ger konsekvenser. Däremot kan man prata rätt mycket sedan när allt har lugnat ner sig ("Du minns när du blev så där arg tidigare...etc)

Jag tycker också det har hjälpt mycket att prata om vad man faktiskt får göra när man blir arg. Vi körde att man faktiskt får slå allt vad man kan i golvet när man är arg och de verkade få ur sig det värsta genom att faktiskt få tillåtelse att göra något sådant.

Ta också för vana att släppa ev. agg när det väl är över, gå inte och reta upp dig själv utan släpp och gå vidare.

 

[Timsetim]

Sv: Ständiga bråk med min 2,5-åring, hjälp och tips behövs!

Hade jag bara haft henne så hade det inte varit lika svårt, då hade jag "räckt till" men deras sammanlagda behov av mig blir för mycket och jag blir superstressad av när det är ett konstant missnöje från nåt av barnen.

Att inte räcka till vet jag massor om! Det gäller att prioritera rätt för stunden. Låt bebisen gnöla om du tycker att din dotter behöver dig mer. Hon är väl inne i den värsta egofasen nu egentligen, där hon tycker att allt ska kretsa kring henne. Det blir dessutom värre när hon märker att du inte gör det utan bryr dig mer om någon annan. Hennes syskon i detta fallet.

/Timsetim

 

[Jamtland]

Sv: Ständiga bråk med min 2,5-åring, hjälp och tips behövs!

Säger som någon annan redan har gjort, skaffa dagisplats till din äldsta. Så gjorde jag och det var guld värt att äldsta dottern fick komma iväg och rasa av sig medan jag fick lite "egentid" med den yngsta. Sen när pappan kom hem på eftermiddagarna var jag så pass "utvilad" att jag tog med mig den äldsta ut på lite egen mammatid, åkte til badhuset eller liknande.

Det ÄR jobbigt med små barn, speciellt om man har två (eller flera) som dessutom behöver så olika saker.

Även min dotter är väldigt verbal för sin ålder, henne lirkar jag gärna med (utan att skämma bort) för att vi båda ska få ha lugn och ro. Tex så fattar hon alldeles utmärkt att "Om du städar undan alla klossar så får du titta på lite barnprogram sen" eller "om du går och lägger dig och vilar lunch nu så ska vi baka bullar sen"

Sen har jag lärt mig att det lönar sig otroligt att tala om vad vi ska göra en stund innan vi faktiskt gör det. Exempelvis "När det där barnprogrammet är slut så får du stänga av teven för då ska vi gå ut" osv. Och sen är jag noga, noga med att stå för vad jag säger, konsekvens är viktigt.

Jenny

 

[Timsetim]

Sv: Ständiga bråk med min 2,5-åring, hjälp och tips behövs!

Sen har jag lärt mig att det lönar sig otroligt att tala om vad vi ska göra en stund innan vi faktiskt gör det. Exempelvis "När det där barnprogrammet är slut så får du stänga av teven för då ska vi gå ut" osv. Och sen är jag noga, noga med att stå för vad jag säger, konsekvens är viktigt.

Att förbereda är jättebra! Funkar mycket bättre med lite framförhållning än att bara säga: vi gör det nu!

/Timsetim

 

[Snurrfian]

Sv: Ständiga bråk med min 2,5-åring, hjälp och tips behövs!

Sluta diskutera med ditt barn, hon är för liten för att det ska bli något bra, det blir bara frustration för er båda. Jag har en envis tre åring som visserligen är lillebror men ack så mycket vilja. Visst ibland kan vi diskutera saker men det är sånt där det inte spelar så stor roll vad resultatet blir, är det saker som ska göras så är det bara så. Tex när vi ska iväg till dagis, först talar jag om, som jamtland att när det * är slut ska vi klä på oss och åka till dagis. Sen talar jag om att det är slut om han inte har kommit innan och så klär han på sig, ibland får jag hjälpa till ibland så "kan själv". De val han får göra är den eller den jackan, den eller den mössan osv men inte för svävande för det klarar han inte av utan då blir det en scen för han själv inte orkar mentalt ta ett sånt beslut.

Och som sagt, avrastning är a och o, vill du inte har på dagis så se till att vara ute mycket, komma iväg på öppna förskolan och ha lite förberett hemma som ni kan göra. Tex är barn otroligt bra på att städa om de får klara direktiv, tex ta upp de där klossarna och lägg i den lådan. Jättebra! Så kan du ta upp den dockan och lägga i den lådan osv, ja det tar längre tid än om man gör det själv, men man får gladare barn som faktiskt lär sig städa. Och dessutom brukar de vara nöjda att pyssla på med sitt om de har fått varit involverade i "riktigt" arbete. Istället för att baka med playdoh, köp pepparkaksdeg och baka tillsammans, gott, roligt och dessutom får man fika bröd som man har gjort tillsammans. Sockerkaka, mat bröd osv

Båda mina har pratat väldigt tidigt och har pratat mycket men man kan inte ställa för höga krav på dem bara för att de pratar, de är fortfarande små barn som har problem med impulskontroll osv Försök att så gott det går att låta bli ordet inte, det hör ofta barn inte alls..

Involvera dottern i småsyskonet, be om hjälp, förklara hur man hanterar en liten osv.

 

[Santa]

Sv: Ständiga bråk med min 2,5-åring, hjälp och tips behövs!

*kl*

det mesta av det ni skriver gör vi redan, hon har dagisplats ett par timmar om dagen, vi bakar, lagar mat, badar, tittar på alfons, läser saga etc etc. Sen måste jag säga något om det där att sköta hushållet tillsammans: för min del funkar det skitdåligt. Jag är inte särskilt förtjust i hushållsarbete och med en 2,5-åring blir det tre gånger så jobbigt med allt extraarbete det genererar att ha henne med. Jag hoppas att det ska funka bättre när hon blir äldre men just nu funkar det inte så värst bra.

Jag tror att min känsla är att det blir så totalt på barnens villkor hela tiden och att jag inte orkar med att hålla glädjen uppe. Jag tycker att barnen ställer för stora krav på mig att jag hela tiden ska sysselsätta dem, leka med dem, fixa hushållet, hålla deras humör uppe etc. Jag vet inte var jag ska hämta kraft, nu är de nästan helt slut.

 

[Lydia]

Sv: Ständiga bråk med min 2,5-åring, hjälp och tips behövs!

Hur stor är minstingen? Kan du få åka iväg och "bara göra vad du vill" någon timme, gärna någotlunda regelbundet?

Känner igen mig mkt i dina inlägg, var i samma situation nyss, men det har blivit bättre när minstingen blivit större (hon är 1,5 nu), förutom just nu då båda barnen har en mega-mammiga-period..

 

[Timsetim]

Sv: Ständiga bråk med min 2,5-åring, hjälp och tips behövs!

Jag tror att min känsla är att det blir så totalt på barnens villkor hela tiden och att jag inte orkar med att hålla glädjen uppe. Jag tycker att barnen ställer för stora krav på mig att jag hela tiden ska sysselsätta dem, leka med dem, fixa hushållet, hålla deras humör uppe etc. Jag vet inte var jag ska hämta kraft, nu är de nästan helt slut.

Exakt så kände jag periodvis när jag var mammaledig! Att ha två barn kräver en hel del av en och jag kände ofta att jag inte räckte till, någonstans.

Att sänka kraven och att komma hemifrån, utan barn, var det enda som hjälpte mig. Jag behövde komma ifrån och hämta energi så att jag orkade vara en bra mamma!

Jag kämpade med mitt dåliga samvete, min rätta plats var ju hos barnen, och försökte få så många pauser från mamma-jobbet som möjligt! Ibland kunde det räcka med 2 timmars handling utan barnen. Det gjorde stor skillnad.

Hoppas det ordnar sig för dig!

/Timsetim

 

[Sar]

Sv: Ständiga bråk med min 2,5-åring, hjälp och tips behövs!

Redan från det mina barn var små var jag helt på det klara med att jag inte skulle orka sysselsätta dem konstant.
Jag körde redan från början metoden "sätta igång leken" och sedan gradvis dra mig ur för att gå in och stötta upp när intresset börjar falna.
Kanske det kan fungera?