Tabu psykisk ohälsa

[monster1]

Frånvaro är bara en aspekt och den går att rusta sig för även om lösningen i vissa fall aldrig kan bli optimal.
Det absolut främsta skälet till att jag drar öronen åt mig när det kommer till personer som har en depressiv läggning och/eller mer stresskänsliga än "normalt" är ur arbetsmiljöperspektiv.

När det kommer till rekrytering vill nog de allra flesta arbetsgivare (utöver kompetens) få så många plus-egenskaper som möjligt i en och samma anställning + en lättplacerad personlighet som kommer fungera bra i det redan existerande teamet.

Vad intressant, hur är sådana personer enligt din erfarenhet?

 

[No1]

Vad intressant, hur är sådana personer enligt din erfarenhet?

Om du ska tvinga mig att generalisera skulle jag säga: många gånger omedvetna om hur dem upplevs.

Det finns en anledning till att arbetsgivare drar öronen åt sig när det gäller att anställa individer som har konstanta eller återkommande problem med depressioner och/eller stress.

Anledningen är att det generellt påverkar deras prestation och humör.
Grad och yttring varierar så klart men det lilla räcker för att påverka och sänka en hel arbetsgrupp.

 

[landsbygdsbo]

En arbetsplats är i princip en maskin som ska producera någonting.
Varor eller tjänster.
Oberoende det så är varje komponent i den maskinen som inte friktionsfritt kan fungera ihop med de andra delarna en belastning för maskinen som helhet.
finns där ett kugghjul/individ som inte klarar av det som förväntas så måste ju maskinskötaren/arbetsgivaren åtgärda det. antingen genom att byta ut den defekta delen eller genom att komplettera med en ny extra del.
Detta kostar pengar vilket på sikt kan göra företaget mindre konkurrens- fähigt.

Det är den enkla sanningen.

sedan lägger vi in olika empatiska värderingar i det hela, men det förändrar ju inte det hela för maskinen/företaget.