Tabu psykisk ohälsa

[MissPumpkin]

Så är det, det kluriga brukar dock vara bevisbördan så jag använder mig av intervjuformulär där en av frågorna tar upp kropp/hälsa och på ett ungefär lyder:
Har du/har du haft problem med din hälsa såsom värk i kroppen exempelvis knä/rygg/nacke/axlar, återkommande huvudvärk, allergier, depression, stress eller annat som tidigare har påverkat/kan påverka din prestation och närvaro i arbetet.

Intervjuformuläret avslutas med att den intervjuade får läsa igenom och skriva under.

Nu kom jag att tänka på den allmänna hälsokontrollen som en del arbetsgivare vill att man gör (har aldrig gjort). Kan det finnas med liknande frågor där?

Vill minnas att det fanns liknande formulär att fylla i när skulle söka till lumpen...

 

[No1]

Nu kom jag att tänka på den allmänna hälsokontrollen som en del arbetsgivare vill att man gör (har aldrig gjort). Kan det finnas med liknande frågor där?

Vill minnas att det fanns liknande formulär att fylla i när skulle söka till lumpen...

De varierar lite beroende på vad arbetsgivaren beställer men det finns heltäckande hälsokontroller där det även ingår ett detaljerat frågeformulär.
Man kan med sedvanlig provtagning även beställa blodprov som påvisar användandet av diverse substanser och risk för osund alkoholkonsumtion.

 

[Björk]

Så är det, det kluriga brukar dock vara bevisbördan så jag använder mig av intervjuformulär där en av frågorna tar upp kropp/hälsa och på ett ungefär lyder:
Har du/har du haft problem med din hälsa såsom värk i kroppen exempelvis knä/rygg/nacke/axlar, återkommande huvudvärk, allergier, depression, stress eller annat som tidigare har påverkat/kan påverka din prestation och närvaro i arbetet.

Intervjuformuläret avslutas med att den intervjuade får läsa igenom och skriva under.

Ja, precis, bevisbördan är ju det knepiga. Sådana där formulär är alls inte tokiga (ur arbetsgivarsynpunkt)! man kan ju faktiskt bestämma sig för att anställa individen trots eventuella problem om man är enig med individen om att de sannolikt inte kommer att påverka i det arbete de söker.

Och knepigheten sen är ju att personen kan vidhålla sin lögn (om de ljuger) och hävda att de aldrig haft problemen alls utan att de dök upp för första gången nu. Man lär ju inte få ut journaler från tidigare behandlingsinstanser direkt heller....
Men det är klart; har man rehabmöten där en läkare säger på mötet "ja, du behandlades ju år 2005 och då ...." så skulle man ju definitivt som arbetsgivare fråga den anställde och hänvisa till att de faktiskt inte berättade det.

 

[Azalea]

Fick mobilkrångel, återkommer i tråden senare...

 

[Björk]

Jag håller med dig och tänker i samma banor. Men sen är det ju så att man måste möta sina egna rädslor för att kunna berätta. Och vara beredd på att folk kan reagera så som man fruktar de ska göra i värsta fall. Men jag antar att om man har riktigt bra kollegor samt en riktigt bra chef så kommer det bara vara bra att de får reda på vissa grejer. För allas del.

Ja, jag kan förstå ditt dilemma. Det gäller att vara beredd på att vissa inte kommer att klara av att bemöta det. Och att då kunna vara tillräckligt "stark" i sig själv och inse att det handlar om DEM och inte om dig.

Det märker ju även folk som drabbas av t ex cancer; att plötsligt så är det vissa som alltid stannat och pratar som inte ser en eller bara säger ett ytligt "hej" och ALDRIG frågar hur det är. De har svårigheter hos sig själva att tackla det - förmodligen är det någon rädsla att säga fel/göra fel. Att man orkar inte prata om t ex cancer för man själv är så rädd att drabbas. osv.

Man får väl hoppas att du själv har kunskap nog om de omkring dig för att kunna känna någorlunda väl hur du tänker dig att merparten kan reagera.

 

[MissPumpkin]

De varierar lite beroende på vad arbetsgivaren beställer men det finns heltäckande hälsokontroller där det även ingår ett detaljerat frågeformulär.
Man kan med sedvanlig provtagning även beställa blodprov som påvisar användandet av diverse substanser och risk för osund alkoholkonsumtion.

Det tycker jag faktiskt låter skrämmande...snart börjar väl arbetsgivare hyra någon som stalkar en också...

 

[MissPumpkin]

Ja, jag kan förstå ditt dilemma. Det gäller att vara beredd på att vissa inte kommer att klara av att bemöta det. Och att då kunna vara tillräckligt "stark" i sig själv och inse att det handlar om DEM och inte om dig.

Det märker ju även folk som drabbas av t ex cancer; att plötsligt så är det vissa som alltid stannat och pratar som inte ser en eller bara säger ett ytligt "hej" och ALDRIG frågar hur det är. De har svårigheter hos sig själva att tackla det - förmodligen är det någon rädsla att säga fel/göra fel. Att man orkar inte prata om t ex cancer för man själv är så rädd att drabbas. osv.

Man får väl hoppas att du själv har kunskap nog om de omkring dig för att kunna känna någorlunda väl hur du tänker dig att merparten kan reagera.

Jag är inte så stark i mig själv. Men jag ska definitivt ta till mig allt som har sagts här. Och använda det på bästa sätt i mitt liv Det som varit tyngst för mig är skulden att inte vara fullt så perfekt som jag låtsas vara. Det har gjort att jag känt mig rutten och falsk.

 

[No1]

Ja, precis, bevisbördan är ju det knepiga. Sådana där formulär är alls inte tokiga (ur arbetsgivarsynpunkt)! man kan ju faktiskt bestämma sig för att anställa individen trots eventuella problem om man är enig med individen om att de sannolikt inte kommer att påverka i det arbete de söker.

Och knepigheten sen är ju att personen kan vidhålla sin lögn (om de ljuger) och hävda att de aldrig haft problemen alls utan att de dök upp för första gången nu. Man lär ju inte få ut journaler från tidigare behandlingsinstanser direkt heller....
Men det är klart; har man rehabmöten där en läkare säger på mötet "ja, du behandlades ju år 2005 och då ...." så skulle man ju definitivt som arbetsgivare fråga den anställde och hänvisa till att de faktiskt inte berättade det.

Visst är det så, under åren har det kommit fram ett och annat på den frågan men beroende på lite olika faktorer slutar det ibland med anställning trots allt.

Du har så klart rätt i möjligheten för den anställde att ljuga sig igenom både intervju och ev rehab men jag tror och hoppas att det med professionella vårdgivare kan bli komplicerat att hålla sig fast vid lögnen utan att bli ertappad?
Hittills har jag inte stött på det, däremot brukar de som har ett facit bli synbart spaka/fundersamma när frågan dyker upp.
Jag tror de allra flesta - som inte har lögnen naturligt i ryggraden - har svårt att rakt upp och ner ljuga sin ev framtida arbetsgivare rakt upp i ansiktet och dessutom kvittera lögnen med sin namnunderskrift.

 

[No1]

Det tycker jag faktiskt låter skrämmande...snart börjar väl arbetsgivare hyra någon som stalkar en också...

Om staten hade tagit alla kostnader för anställdas frånvaro och rehab hade det troligtvis sett lite annorlunda ut.
Nu är det emellertid så att kostnaderna för frekvent sjukdom och rehab är så pass höga att det kan sänka ett mindre företag.

När det kommer till depression/nedstämdhet blir det i många fall dessutom en arbetsmiljöfråga som tom kan få långtgående konsekvenser. Kostsamma ur både hårda och mjuka perspektiv.

 

[Squie]

Jag väljer att berätta om min historia. Kommer det upp negativa åsikter från arbetsgivare så indikerar det för mig att varken arbetsgivaren eller miljön på arbetsplatsen är bra.

 

[MissPumpkin]

Jag väljer att berätta om min historia. Kommer det upp negativa åsikter från arbetsgivare så indikerar det för mig att varken arbetsgivaren eller miljön på arbetsplatsen är bra.

Rakt på sak

 

[Squie]

Rakt på sak

Ja. Jag vet vad jag erbjuder och vad jag vill ha i utbyte. Efter min resa är en av lärdomarna att inte sälja sig för billigt.

 

[Dentaku]

Nu är jag i en situation där jag kan vara helt öppen med min psykiska sjukdom när jag söker jobb eftersom jag är så pass tokig i huvudet( ) att en arbetsgivare kan vara lönebidragsberättigad. I övrigt är jag också väldigt öppen eftersom jag vill avdramatisera psykisk sjukdom och motverka fördomar.

Tyvärr så är just det faktum att fördomar är så vanliga något som gör att jag inte skulle berätta om mina diagnoser om jag sökte ett "vanligt" jobb. Naturligtvis skulle jag inte söka något jobb jag inte tror att jag skulle klara av men det är ju minst lika mycket för min egen skull som för arbetsgivaren.

 

[tanten]

& enligt dig ( om jag förstått det rätt) är ens psykiska hälsa enbart ens egen ensak?

För min del är mina sjukdomar privata. Jag brukar inte framhålla att jag är diabetiker och jag berättar absolut inte att jag äter antidepp. Jag är inte mina sjukdomar. Jag är tanten. Jag söker jobb med det jag KAN göra, inte med vad som hindrar det.

Varför ska man berätta mer om psykisk ohälsa än om att man äter levaxin, tar insulin, njurskydd eller nåt annat??

Det är väl vad man kan göra på jobbet som är viktigt?

 

[tanten]

Okej Hur ser du på att berätta det för dina kollegor? För man kommer ju antagligen komma varandra rätt nära. Eller i alla fall snacka mycket med varandra. Eller ska man hålla det för sig själv. Kan ju bli en knepig situation om det kommer fram det hållet. (Alltså det sprids på jobbet utan att du själv har valt att berätta det)

Vet du - jag tror att du är för koncentrerad på ditt eget mående. Ta inte illa upp. Andra är inte lika intresserade.

Få arbetsplatser är speciellt intresserade av folks mående. De är intresserade av hur du sköter jobbet. Samma sak med arbetskamrater.

Visst kan arbetskamrater notera att den eller den nog har bekymmer Y eller X. Men än sen? Är man lättstressad så noteras det och man tar hänsyn. Har någon ont i ryggen noteras det eftersom man är hemma eller undviker att vara med och lyfta. Och hänsyn tas.

Varför göra stor sak av det?
Skulle du göra lika stor sak av ett hjärtproblem?

 

[tanten]

Jag är inte så stark i mig själv. Men jag ska definitivt ta till mig allt som har sagts här. Och använda det på bästa sätt i mitt liv Det som varit tyngst för mig är skulden att inte vara fullt så perfekt som jag låtsas vara. Det har gjort att jag känt mig rutten och falsk.

försök att se på dig själv utifrån.

Din arbetsprestation och du är inte samma sak. De är finns i samma person men är inte samma sak.

 

[Grazing]

Jag vill bara lägga till en sak till detta. Om de frågar direkt och om man väljer att ljuga - DÅ kan man i framtiden få problem. Det är nämligen så att OM arbetsgivaren i framtiden får veta att man hade de problem som man ljög och sa att man inte hade - då har arbetsgivaren rätt att förklara anställningsavtalet ogiltigt. Då har man gått in i avtalet med "svikligt förledande" - detta finns i (den urgamla) avtalslagen.

Fast det kan ju bli väldigt knepigt också, en annan sak om dom frågar ifall man har blivit behandlad för någon depression eller liknande, men annars så är det ju "bara" att säga att man inte upplevt problemen på det sättet eller att man helt enkelt kanske inte "visste" om att man hade problemen som man hade.

 

[monster1]

Så är det, det kluriga brukar dock vara bevisbördan så jag använder mig av intervjuformulär där en av frågorna tar upp kropp/hälsa och på ett ungefär lyder:
Har du/har du haft problem med din hälsa såsom värk i kroppen exempelvis knä/rygg/nacke/axlar, återkommande huvudvärk, allergier, depression, stress eller annat som tidigare har påverkat/kan påverka din prestation och närvaro i arbetet.

Intervjuformuläret avslutas med att den intervjuade får läsa igenom och skriva under.

Om jag fick den typen av fråga på en intervju. skulle det tydligt visa för mig att detta var en arbetsgivare som inte värnar om min integritet och därmed skulle jag välja bort den arbetsgivaren. Även om jag var fullt "frisk" skulle jag inte ha något intresse av att arbeta för en sådan arbetsgivare.

Nu har jag aldrig varit med om att få en sådan fråga. Jag är stresskänslig (i övrigt är det inget i min sjukdsomsbild som påverkar arbetet), det är det enda en arbetsgivare behöver veta. Vad jag blir stressad av vet ju däremot inte arbetsgivaren, det är inte nödvändigtvis så att man blir stressad av att ha mycket att göra. Snarare handlar det för mig om oklara arbetsuppgifter, oklara roller, otydlighet i organisationen, brist på prioritering hos ledningen osv. Så det jag upplevt stress på en arbetsplats betyder ju inte nödvändigtvis att det blir samma sak på en annan.

Hur som helst så väljer man ju inte att arbeta på en arbetsplats där det är uppenbart att man kommer att gå sönder. Åh andra sidan är det få arbetsplatser som talar om på intervjun att de är oorganiserade, saknar processer (eller inte följer dem), har konflikträdda chefer som inte vågar ta beslut, otydliga mål för organisationen eller inte vågar backa upp sina anställda när något går fel (på grund av de tidigare nämnda orsakerna). Ge mig den felfria organisationen så ska jag ge den den felfria anställde...

 

[sjoberga]

Om staten hade tagit alla kostnader för anställdas frånvaro och rehab hade det troligtvis sett lite annorlunda ut.
Nu är det emellertid så att kostnaderna för frekvent sjukdom och rehab är så pass höga att det kan sänka ett mindre företag.

När det kommer till depression/nedstämdhet blir det i många fall dessutom en arbetsmiljöfråga som tom kan få långtgående konsekvenser. Kostsamma ur både hårda och mjuka perspektiv.

En felrekrytering, oavsett orsak kostar ofta i miljonklassen kronor för ett företag. Det går lätt att förstå att man är väldigt noga och överväger de risker som finns. Många företag opererar på en konkurrensutsatt global marknad med små marginaler, och i många andra länder finns ingen kostnad alls om personalen blir sjuk. Då får de helt enkelt lämna ASAP och ersättas av en frisk arbetare. I Sverige har vi ett långtgående rehabansvar för arbetsgivaren; helt oavsett vad sjukdomen/problemen beror på. Ingen av ytterligheterna är speciellt bra för sund jobbtillväxt.

Jag skulle bli oerhört störd av att inte ha vetat att en potentiell anställd haft en lång historia av sjukskrivningar bakom sig, om dagen kommer då skiten träffar fläkten på den nya arbetsplatsen. Av flera skäl, inte i första hand för att låta bli att anställa. Oftast får man reda på sånt i en anställningsprocess ändå antingen uttalat eller icke-uttalat, av referenter eller genom andra saker man genomför i den processen. Får man reda på det bakvägen och inte fått det berättat av personen själv (alls), blir möjligheterna för samarbete små.

 

[sjoberga]

Nu har jag aldrig varit med om att få en sådan fråga. Jag är stresskänslig (i övrigt är det inget i min sjukdsomsbild som påverkar arbetet), det är det enda en arbetsgivare behöver veta. Vad jag blir stressad av vet ju däremot inte arbetsgivaren, det är inte nödvändigtvis så att man blir stressad av att ha mycket att göra. Snarare handlar det för mig om oklara arbetsuppgifter, oklara roller, otydlighet i organisationen, brist på prioritering hos ledningen osv. Så det jag upplevt stress på en arbetsplats betyder ju inte nödvändigtvis att det blir samma sak på en annan.

Fast sånt är tokviktigt för den nya arbetsgivaren att veta för att dels förstå huruvida du passar i tänkta tjänsten och dels för att ha möjlighet att anpassa omständigheterna så att du kan göra maximal nytta på arbetsplatsen.

Att anställa någon är en stor satsning som kostar mycket om det inte fungerar.