Tiggandet stör mig, på alla möjliga sätt. Jag störs av det faktum att människor sitter där, i förödmjukelse, och "måste" tigga för att få ihop pengar till ett drägligt liv i ett hemland som tycks strunta i dem, och dessutom förakta dem.
Jag störs också av att varje gång jag går in på min matbutik här hemma, ropar någon "Pleeeease!!" åt mig och jag förväntas skänka pengar. Jag känner skuld om jag inget skänker, och om jag skänker känner jag så småningom irritation, eftersom jag inte HAR råd att ge hela tiden. Jag stör mig på att jag ibland väljer att ignorera dem, titta bort som om de inte finns. Jag stör mig på att jag "tvingas" titta bort. Jag stör mig på att jag är så feg att jag numera väljer att handla mat på kvällstid, sedan hon gått därifrån, så jag slipper konfronteras.
Jag stör mig på deras män, välgödda medelålders karlar som sitter på caféet och äter kakor medan deras kvinnor sitter ute i blåst och regn och tigger åt dem. Och jag stör mig på att inte veta om de pengar jag ger går till kvinnorna och deras fattiga barn, eller till männen som stjäl diesel ur skogsmaskiner så de kan köra skåpbilarna mellan Rumänien och Sverige 6 gånger per år och ändå göra en vinst.
Jag stör mig på att de som tigger inte gör gemensam sak och förändrar sina liv. Vad gör den Romska föreningen i Sverige?? Och jag stör mig på att EU inte ser till att nåt blir gjort, att de miljoner som avsätts gör dessa människorna nytta. Jag menar, deras barn som växer upp med internet måste ju se att där finns ett annat liv och vilja få sin del av det, inte leva i misär och förödmjukelse och tvingas tigga?!
Jag stör mig på att de satt tiggandet i system och gjort det till en lösning. Och så stör jag mig på att jag tänker så.
Jag stör mig på allt möjligt. Smutsen, lägren, utnyttjandet, allt man läser om. Och jag stör mig gränslöst på att jag inte vet hur jag ska bete mig. Hur jag än gör blir det liksom fel, och så får jag dåligt samvete för att jag stör mig, för det är ju inte hennes fel, fina Elena, hon med de 4 barnen, som sitter utanför min ICA-butik och ropar mitt namn och kramar mig varje gång hon ser mig. Som ber om Ipren för sin onda rygg och mobilkort så hon kan ringa hem till sina barn. Jag känner mig otillräcklig och jag känner mig ... störd. Av alltsammans.
Om tiggandet förbjöds skulle jag slippa störa mig. Men skulle jag glömma? Nu, när jag vet? VILL jag glömma?
Jag störs också av att varje gång jag går in på min matbutik här hemma, ropar någon "Pleeeease!!" åt mig och jag förväntas skänka pengar. Jag känner skuld om jag inget skänker, och om jag skänker känner jag så småningom irritation, eftersom jag inte HAR råd att ge hela tiden. Jag stör mig på att jag ibland väljer att ignorera dem, titta bort som om de inte finns. Jag stör mig på att jag "tvingas" titta bort. Jag stör mig på att jag är så feg att jag numera väljer att handla mat på kvällstid, sedan hon gått därifrån, så jag slipper konfronteras.
Jag stör mig på deras män, välgödda medelålders karlar som sitter på caféet och äter kakor medan deras kvinnor sitter ute i blåst och regn och tigger åt dem. Och jag stör mig på att inte veta om de pengar jag ger går till kvinnorna och deras fattiga barn, eller till männen som stjäl diesel ur skogsmaskiner så de kan köra skåpbilarna mellan Rumänien och Sverige 6 gånger per år och ändå göra en vinst.
Jag stör mig på att de som tigger inte gör gemensam sak och förändrar sina liv. Vad gör den Romska föreningen i Sverige?? Och jag stör mig på att EU inte ser till att nåt blir gjort, att de miljoner som avsätts gör dessa människorna nytta. Jag menar, deras barn som växer upp med internet måste ju se att där finns ett annat liv och vilja få sin del av det, inte leva i misär och förödmjukelse och tvingas tigga?!
Jag stör mig på att de satt tiggandet i system och gjort det till en lösning. Och så stör jag mig på att jag tänker så.
Jag stör mig på allt möjligt. Smutsen, lägren, utnyttjandet, allt man läser om. Och jag stör mig gränslöst på att jag inte vet hur jag ska bete mig. Hur jag än gör blir det liksom fel, och så får jag dåligt samvete för att jag stör mig, för det är ju inte hennes fel, fina Elena, hon med de 4 barnen, som sitter utanför min ICA-butik och ropar mitt namn och kramar mig varje gång hon ser mig. Som ber om Ipren för sin onda rygg och mobilkort så hon kan ringa hem till sina barn. Jag känner mig otillräcklig och jag känner mig ... störd. Av alltsammans.
Om tiggandet förbjöds skulle jag slippa störa mig. Men skulle jag glömma? Nu, när jag vet? VILL jag glömma?