Så nedrans jobbigt
Ingen duns som betyder att Hugo lagt sig ner.
Ingen skugga som följer mig från rum till rum.
Inget glädjetjut från skuffen då vi närmar oss
mina föräldrars gård.
Ingen som hämtar "pipen" för lite bus.
Ingen som buffar på armen för lite gos..
Det är verkligen "ingenting" som är på besök,
när flyttar den där "ingenting" egentligen?
Blev erbjuden en tik på foder direkt när karln
fick höra att vi var hundlös...
men vi tackade nej. Kan inget om den rasen
(bayersk viltspår.) och hon var 6 år gammal.
Fick ett bryt igår när jag såg en annons
"Hunden Hugo söker nytt hem"
Och nästa annons löd
"Blandrasvalpar, new foundland/Labrador"
Joker var just den blandningen.
Första hunden fick jag när jag var 8-9 år,
och jag har haft en sjujäkla tur med hundarna.
Det är sällan jag har behövt åka till vet. tex.
Och så händer det här, vi skulle ju "bara" operera bort
knölen.. hade inte en tanke på att det skulle bli
sånna här komplikationer som ledde till denna sorg.
Naivt och korkat..ja!
Hugo var ingen champion eller av fin ras,
inte heller någon vidare jakthund som han egentligen
skulle föreställa. Jo förresten..ekorrar var han en fena på
Men trots det så lämnade han ingen oberörd!
Alla barns favorit vart än vi var..
Mamma hade alltid lika roligt när hon var ute med honom
och folk frågade om det var varg i honom..glatt svarade hon
"Jaaaa" bara för att jäklas lite.
Han hade något speciellt min lille gosevoff, och jag vet precis
varför han kom till mig.
Och jag har förstått varför han var tvungen att gå nu.
Men nog är det tungt ändå!
Hjärtat går sönder varje gång Freddy kliver ur bilen och
pekar på bakluckan och säger "Voff voff??"
Klart att han undrar var hans bästa vän är
Tråkigt att han inte kommer minnas Hugo
för nog hade dom roligt tillsammans.. och hyss kunde dom
minsann också komma på
Nä jag kommer aldrig hitta en hund som Hugo,
men jag längtar redan efter en ny familjemedlem.
Visst känns det som ett svek mot Hugo,
men jag kan inte rå för hur jag känner
Ingen duns som betyder att Hugo lagt sig ner.
Ingen skugga som följer mig från rum till rum.
Inget glädjetjut från skuffen då vi närmar oss
mina föräldrars gård.
Ingen som hämtar "pipen" för lite bus.
Ingen som buffar på armen för lite gos..
Det är verkligen "ingenting" som är på besök,
när flyttar den där "ingenting" egentligen?
Blev erbjuden en tik på foder direkt när karln
fick höra att vi var hundlös...
men vi tackade nej. Kan inget om den rasen
(bayersk viltspår.) och hon var 6 år gammal.
Fick ett bryt igår när jag såg en annons
"Hunden Hugo söker nytt hem"
Och nästa annons löd
"Blandrasvalpar, new foundland/Labrador"
Joker var just den blandningen.
Första hunden fick jag när jag var 8-9 år,
och jag har haft en sjujäkla tur med hundarna.
Det är sällan jag har behövt åka till vet. tex.
Och så händer det här, vi skulle ju "bara" operera bort
knölen.. hade inte en tanke på att det skulle bli
sånna här komplikationer som ledde till denna sorg.
Naivt och korkat..ja!
Hugo var ingen champion eller av fin ras,
inte heller någon vidare jakthund som han egentligen
skulle föreställa. Jo förresten..ekorrar var han en fena på
Men trots det så lämnade han ingen oberörd!
Alla barns favorit vart än vi var..
Mamma hade alltid lika roligt när hon var ute med honom
och folk frågade om det var varg i honom..glatt svarade hon
"Jaaaa" bara för att jäklas lite.
Han hade något speciellt min lille gosevoff, och jag vet precis
varför han kom till mig.
Och jag har förstått varför han var tvungen att gå nu.
Men nog är det tungt ändå!
Hjärtat går sönder varje gång Freddy kliver ur bilen och
pekar på bakluckan och säger "Voff voff??"
Klart att han undrar var hans bästa vän är
Tråkigt att han inte kommer minnas Hugo
för nog hade dom roligt tillsammans.. och hyss kunde dom
minsann också komma på
Nä jag kommer aldrig hitta en hund som Hugo,
men jag längtar redan efter en ny familjemedlem.
Visst känns det som ett svek mot Hugo,
men jag kan inte rå för hur jag känner

Senast ändrad: