Mitt lilla djur har hunnit vara hos vet 2 gånger sedan träningen i Tågarp, nu är en ridtid hos vet inbokad som nästa försök att lokalisera felet. Nåväl, "bara" halt vid böjprov så ska ridas lite lätt tills dess.
Eftersom den tillfälliga sadeln inte alls passar längre så fick vi grönt ljus o åka på provning denna veckan. Hästens favorit sen i somras hade kommit och anpassades till honom, nöjd häst! Men eftersom sadelutprovaren börjat med Amerigo fick vi även prova en Vega. My god vad tydlig min häst kan vara! Han vägrade trava (vi snackar ponnyspark) och kunde inte galoppera öht. Han har ALDRIG galopperat ens i närheten med ett sådant fruktansvärt rörelsemönster i hela sitt liv (och det är ju typ bara jag som ridit så jag känner det rätt väl vid detta laget). Nu vet jag verkligen hur det känns när allt är av bakom sadeln, för längre kom inte en promille energi. Skönt att skippa Amerigotankarna och känna sig trygg i att nuvarande sadel var klart bästa valet just nu åtminstone.
Eftersom han inte är fräsch så tänkte jag rida rakt fram tills vet ska rida men jag ville inte avboka vår tid för AR-tränaren så vi skrittade i nästan en timme, först för hand för första gången och sedan lite uppsuttet. Hade någon sagt till mig att jag skulle skritta en hel lektion, och till på köpet gå bredvid halsen o hålla i tyglarna hade jag fått en klump i magen för någon månad sedan (jag har/hade feta galoppissues men skritten är tusen gånger värre, man brukar dock slippa den på vår låga nivå av "engelska" träningar).
Jag hatar att skritta, jag kan inte! Hästen viker in nosen, går inte ett steg frivilligt och försöker sedan dra tyglarna ur handen på mig. Konstant, hela tiden. Jag har i hela mitt liv aldrig frivilligt ridit på kort tygel annat än på heta hopponnys som behövde lära sig vända på halsen innan man började trava (där resten av jobbet gjorts för att sedan lätt kunna galoppera), men det jobbet har jag sett till att det tagit typ 5 min på första passet max.
Nåväl, tränaren började testa med Tiger och visade hur hon tänkte. Sedan fick jag testa och ja, det gick ju helt ok. Inte mycket dragkamp om bettet eller bitande i bettet direkt. Och sedan sitter jag upp

Jag höll seriöst på att börja gråta efter träningen, hästen gick med nosen framme med lätt kontakt (! Innan har vi mest haft lite halvlånga tyglar på AR-träningarna och längt dem när han vill lägga sig på bettet) HELA TIDEN! Och han bjöd framåt! Lite öppna o slutatänk för supersmå hjälper, lite korta-länga och nosen och bjudningen bara var där hela tiden, supernöjd med både bett i hand! Helt jäkla amazing känsla för mig! Och han vår så himla nöjd, glad, harmonisk och verkligen i nuet på vägen hem, han ville liksom inte sluta skritta
Vanligtvis så måste jag liksom trava eller galoppera för att försöka bibehålla nosen framme och vi har aldrig riktigt hittat den där lätta, stadiga kontakten. Har alltid fått hålla lite mer för att lyckas få den stadig vilket hela tiden pendlat till att pålle känner sig ihopdragen och slutat bjuda, han gillar inte alls tryck någonstans har jag ju insett för länge sedan men aldrig lyckats bättre.
Helt ljuvligt att ha hittat en tränare som för varje pass gör mig ännu mer ödmjuk inför hästen och får mig att ännu mer inse vilken känslig (och alldeles för förlåtande!) individ en liten grå ponny kan vara
