Trött

Idag känner jag mig så otillräcklig. Otillräcklig på jobbet, som fru, som mamma och mest av allt som matte. Det känns som om jag skulle behöva klona mig och mer därtill.

Jag är i skottlinjen mellan avdelningar. Försöker visa förståelse, medla, väga mina ord, sätta gränser, vara diplomatisk och gå på äggskal för att inte hamna under bussen själv. Jag har arbete för en hel avdelning på mitt bord och jag säger att det går bra. Men i veckan ska jag träffa min läkare för att få ångestdämpande.

Jag har en snart 1-åring som aldrig sover och en 2-åring. Jag behöver nog inte tillägga något mer där. Nu är de magsjuka igen.

Jag studerar kvällstid. Jag fick chansen att göra någonting för mig själv när jobbet erbjöd sig att betala och jag tog den. Det är fantastisk. Men jag undrar om det verkligen var så klokt just nu.

Jag har en sjuk, äldre hund som inte mår bra här hemma och jag måste ta beslut. Jag sa högt för första gången idag att inget liv är bättre än ett liv i lidande och jag sa att det kändes bra att få släppa ut den tanken. Att jag ser nyktert på det. Men nu trycker det över bröstet.

Spoiler: Och här blir det mörkt

Och hunden samägs med en person som sist vi hamnade i konflikt försökte ta sitt liv. Framför mig. Jag har vägt varenda ord jag har sagt till honom sen dess. Hur ska vi kunna prata om det här? Och framför allt, hur säger man att inget liv är bättre än ett liv i lidande till en som lidit hela sitt liv? Som accepterat att valet inte är hans. Men en hund, den väljer man något bättre för?

Och mitt i det här tempot, svåra känslor och svåra relationer så är ju inte jag frisk. Jag vet ju det.

Vissa dagar känner jag mig väldigt trött, och när jag tänker på allting som är just nu så inser jag varför.

 

[Midsommarblomster]

Och ni behöver inte vara oroliga för B, just nu. Idag bestämde vi att han ska bo hos exet ett tag från och med efter påsk, och resten av besluten tar vi vartefter. Det gick bra att komma fram till idag, men alla känslor om att bli oense med honom kom nu på kvällen.

Allt det där vi förr eller senare måste prata om, det får komma när det gör det. Kanske får vi mer tid först.

 

[parellikusken]

Tror inte jag kan skriva något som hjälper, men sänder en stor kram.

 

[Tranan]

Kan bara hoppas att du får det bättre snart!

 

[Midsommarblomster]

Var hos VC nu och fick Atarax och betablockerare. Nästa vecka ska jag träffa en psykolog och läkaren bad mig be dem utreda bipoläritet. Mycket för att kunna ta rätt beslut om medicinering. Jag orkar bara inte ens ta i det. Det känns som att alla de här diskussionerna är för stora. Diagnoser och medicinering. Jag får för mig att det ändrar på saker. Det känns som att det ändrar på saker. Men sanningen är väl kanske att det inte ändrar på någonting utan bara hanterar vad som redan är.

Jag vill egentligen ingenting av det här. Tänk om det hade varit så enkelt, att man bara kunde välja bort det.

 

[Karro-Lina]

Var hos VC nu och fick Atarax och betablockerare. Nästa vecka ska jag träffa en psykolog och läkaren bad mig be dem utreda bipoläritet. Mycket för att kunna ta rätt beslut om medicinering. Jag orkar bara inte ens ta i det. Det känns som att alla de här diskussionerna är för stora. Diagnoser och medicinering. Jag får för mig att det ändrar på saker. Det känns som att det ändrar på saker. Men sanningen är väl kanske att det inte ändrar på någonting utan bara hanterar vad som redan är.

Jag vill egentligen ingenting av det här. Tänk om det hade varit så enkelt, att man bara kunde välja bort det.

Så tufft att behöva orka med att ta beslut kring detta mitt i allt annat när orken som finns går åt till att försöka existera.

Styrkekram och hoppas att de mediciner du fått kan ge dig hjälp att hantera den oro och ångest som är kopplad till det du beskrivit kring ”scenskräcken” (brist på bättre ord men ja, du förstår vad jag menar).



Glöm inte att det är okej att sätta gränser när det gäller tex jobb och studier. Man måste inte orka allt, klara allt och framförallt inte samtidigt.

 

[EmmaBovary]

Var hos VC nu och fick Atarax och betablockerare. Nästa vecka ska jag träffa en psykolog och läkaren bad mig be dem utreda bipoläritet. Mycket för att kunna ta rätt beslut om medicinering. Jag orkar bara inte ens ta i det. Det känns som att alla de här diskussionerna är för stora. Diagnoser och medicinering. Jag får för mig att det ändrar på saker. Det känns som att det ändrar på saker. Men sanningen är väl kanske att det inte ändrar på någonting utan bara hanterar vad som redan är.

Jag vill egentligen ingenting av det här. Tänk om det hade varit så enkelt, att man bara kunde välja bort det.

Stackare. Vill minnas att du skrivit om om att antingen du eller vården misstänkte att du skulle kunna vara bipolär (minns dock inte om det var du eller läkaren/psykologen). Och det är ju ändå några år sedan.

Och ja, till viss del är det ju så, för mig hjälpte det att tänka att jag redan haft det ett tag när diagnosen kom. (som är en annan diagnos, MS - men jag har minsann massa störiga psykrelaterade problem ändå), och nu skulle jag få hjälp att behandla sjukdomen och inte riskera progressiv eller någon annan typ. Det kändes siom en lättnad i allt elände.

 

[Midsommarblomster]

Så tufft att behöva orka med att ta beslut kring detta mitt i allt annat när orken som finns går åt till att försöka existera.

Styrkekram och hoppas att de mediciner du fått kan ge dig hjälp att hantera den oro och ångest som är kopplad till det du beskrivit kring ”scenskräcken” (brist på bättre ord men ja, du förstår vad jag menar).



Glöm inte att det är okej att sätta gränser när det gäller tex jobb och studier. Man måste inte orka allt, klara allt och framförallt inte samtidigt.

Tack Jag har också insett att jag måste sätta gränser. Jag har nog alltid tyckt att jag klarar av så mycket, att jag kan ta mig igenom nästan vad som helst. Men nu börjar jag också inse att jag måste faktiskt inte. Jag måste inte alltid bära den tyngsta bördan. Livet måste inte vara en uppförsbacke. Så jag kommer sätta gränser. Först ut på jobbet och med Bruce.

 

[Midsommarblomster]

Stackare. Vill minnas att du skrivit om om att antingen du eller vården misstänkte att du skulle kunna vara bipolär (minns dock inte om det var du eller läkaren/psykologen). Och det är ju ändå några år sedan.

Och ja, till viss del är det ju så, för mig hjälpte det att tänka att jag redan haft det ett tag när diagnosen kom. (som är en annan diagnos, MS - men jag har minsann massa störiga psykrelaterade problem ändå), och nu skulle jag få hjälp att behandla sjukdomen och inte riskera progressiv eller någon annan typ. Det kändes siom en lättnad i allt elände.

Ja, det stämmer. Vården ville utreda 2015 och jag fick remiss till psykiatrin men jag tackade nej. När jag sen fick problem igen under en period 2019 hörde jag av mig direkt till psykiatrin för att se om erbjudandet kvarstod, men jag möttes av en väldigt otrevlig person som i princip ifrågasatte mina problem och menade att det stod i min journal att jag sannolikt inte är bipolär. Något jag själv inte fått veta, och som aldrig utreddes. Så jag kände mig mest illa bemött och lämnade det där. Och nu är det på tal igen.

En del av mig tänker att jag inte vill utredas. Jag fungerar ju bra, ändå, även om det är svårare i perioder men det kanske är en del av hur livet och psyket bara är. En annan del av mig känner som jag skrev ovan, kanske måste jag inte stå ut med något som skulle kunna vara enklare.

 

[Nepenthe]

Tack Jag har också insett att jag måste sätta gränser. Jag har nog alltid tyckt att jag klarar av så mycket, att jag kan ta mig igenom nästan vad som helst. Men nu börjar jag också inse att jag måste faktiskt inte. Jag måste inte alltid bära den tyngsta bördan. Livet måste inte vara en uppförsbacke. Så jag kommer sätta gränser. Först ut på jobbet och med Bruce.

Detta med Bruce är något jag känner igen själv från vissa delar i livet
Hur komunicerar du med Bruces andra ägare?
Tänker att "vara jobbig" och ta upp det i sms kan fungera bättre då de blir en period där hen får vänja sig vid tanken?
"B mår inte bra och vi kan inte fortsätta såhär för hans skull" Alltså att en alltid skriver utifrån vad som är bäst för hunden.

Men förstår att energin tryter

 

[Blyger]

Jag hoppas någon av pusselbitarna faller bättre på plats snart

 

[Midsommarblomster]

Detta med Bruce är något jag känner igen själv från vissa delar i livet
Hur komunicerar du med Bruces andra ägare?
Tänker att "vara jobbig" och ta upp det i sms kan fungera bättre då de blir en period där hen får vänja sig vid tanken?
"B mår inte bra och vi kan inte fortsätta såhär för hans skull" Alltså att en alltid skriver utifrån vad som är bäst för hunden.

Men förstår att energin tryter

Vi har pratat om det sen i höstas och han är förstående. Men då pratade vi mest som om det var en svår period och att det skulle bli bättre. Att vi skulle kunna få rutiner som fungerar, och att han skulle kunna vara mer hos mitt ex. som ett första steg. Men jag tycker att det har blivit sämre det här året. Bruce börjar bli sämre i kroppen och det påverkar ju också hur mycket han håller sig undan och blir känslig för barnens stök. Jag kan inte bedöma vad som är stress och vad som eventuellt kan vara att han börjar få ont. Men han drar sig undan, slickar på sina tassar och ser ängslig ut. Jag har hela tiden tänkt att vi kommer att lösa det. Han kommer vänja sig, barnen kommer bli större, vi kommer hitta rutiner. Jag har nog tänkt precis allt som går för att inte behöva inse att det är kört.

Så träffade jag mormor i helgen. Hon frågade lite om hur det går för Bruce med barnen och allt, och jag berättade. Hon sa helt ofiltrerat att "Sådär kan ni inte ha det. Inte ni. Inte barnen. Inte Bruce. Du måste fatta beslut, för allas skull." Plötsligt gick den där illusionen som jag byggt upp i kras. Hon säger ju någonting som jag vetat om. Länge nu.

Så jag skrev till exet direkt på vägen hem, medan bollen var i rullning. Jag skrev att det inte fungerar, att Bruce helt enkelt inte mår bra hos oss. Han skrev ett förslag att han kunde ha Bruce på vardagarna och vi på helgen. Jag svarade att vi inte behöver fatta beslut just nu, men att jag bara vill förmedla att det inte fungerar och han måste börja fundera på sin kammare vilken kapacitet han har och vad det här kan tänkas innebära. Han svarade att han förstår, att han hämtar Bruce efter påsk och har honom ett tag. Jag vet inte vad han menar med ett tag, men de senaste dagarna har jag sett på situationen väldigt nyktert och när jag observerar Bruce här hemma så är det plötsligt glasklart. Han ska inte behöva vara här mer. Så jag ska fortsätta diskussionen nu under påsk tänker jag, och apropå att sätta gränser så är det vad jag kommer att göra nu. Bruce måste få bo någonstans där hans behov tillgodoses och det är inte här. Det är heller inte rättvist mot barnen att vi skäller på dem så fort de inte omedelbart lämnar Bruce ifred. Dottern är jättefin, klappar försiktigt, kramar och pussar löst. Men Bruce ryggar tillbaks och darrar på läppen. Jag blir stressad, höjer rösten. Hon blir ledsen, Bruce blir ännu mer osäker och mitt hjärta bara brister över hela situationen.

Så jag har bestämt mig nu för att Bruce inte ska bo här med. Exet får ta beslut om han har kapacitet och möjlighet att ge Bruce ett gott pensionärsliv. Om inte kan vi fundera om om någon annan kan det, även om jag inte tror att det är sannolikt. Om vi inte hittar en lösning så måste vi inse att Bruce tid med oss kanske får bli några år kortare än vad det hade kunnat bli i en annan situation

 

[Malibu_Stacy]

Vi har pratat om det sen i höstas och han är förstående. Men då pratade vi mest som om det var en svår period och att det skulle bli bättre. Att vi skulle kunna få rutiner som fungerar, och att han skulle kunna vara mer hos mitt ex. som ett första steg. Men jag tycker att det har blivit sämre det här året. Bruce börjar bli sämre i kroppen och det påverkar ju också hur mycket han håller sig undan och blir känslig för barnens stök. Jag kan inte bedöma vad som är stress och vad som eventuellt kan vara att han börjar få ont. Men han drar sig undan, slickar på sina tassar och ser ängslig ut. Jag har hela tiden tänkt att vi kommer att lösa det. Han kommer vänja sig, barnen kommer bli större, vi kommer hitta rutiner. Jag har nog tänkt precis allt som går för att inte behöva inse att det är kört.

Så träffade jag mormor i helgen. Hon frågade lite om hur det går för Bruce med barnen och allt, och jag berättade. Hon sa helt ofiltrerat att "Sådär kan ni inte ha det. Inte ni. Inte barnen. Inte Bruce. Du måste fatta beslut, för allas skull." Plötsligt gick den där illusionen som jag byggt upp i kras. Hon säger ju någonting som jag vetat om. Länge nu.

Så jag skrev till exet direkt på vägen hem, medan bollen var i rullning. Jag skrev att det inte fungerar, att Bruce helt enkelt inte mår bra hos oss. Han skrev ett förslag att han kunde ha Bruce på vardagarna och vi på helgen. Jag svarade att vi inte behöver fatta beslut just nu, men att jag bara vill förmedla att det inte fungerar och han måste börja fundera på sin kammare vilken kapacitet han har och vad det här kan tänkas innebära. Han svarade att han förstår, att han hämtar Bruce efter påsk och har honom ett tag. Jag vet inte vad han menar med ett tag, men de senaste dagarna har jag sett på situationen väldigt nyktert och när jag observerar Bruce här hemma så är det plötsligt glasklart. Han ska inte behöva vara här mer. Så jag ska fortsätta diskussionen nu under påsk tänker jag, och apropå att sätta gränser så är det vad jag kommer att göra nu. Bruce måste få bo någonstans där hans behov tillgodoses och det är inte här. Det är heller inte rättvist mot barnen att vi skäller på dem så fort de inte omedelbart lämnar Bruce ifred. Dottern är jättefin, klappar försiktigt, kramar och pussar löst. Men Bruce ryggar tillbaks och darrar på läppen. Jag blir stressad, höjer rösten. Hon blir ledsen, Bruce blir ännu mer osäker och mitt hjärta bara brister över hela situationen.

Så jag har bestämt mig nu för att Bruce inte ska bo här med. Exet får ta beslut om han har kapacitet och möjlighet att ge Bruce ett gott pensionärsliv. Om inte kan vi fundera om om någon annan kan det, även om jag inte tror att det är sannolikt. Om vi inte hittar en lösning så måste vi inse att Bruce tid med oss kanske får bli några år kortare än vad det hade kunnat bli i en annan situation

Så himla tuff situation du har
Förhoppningvis kanske exet kan ta honom på heltid.
Han är alltid välkommen hemma hos oss om han kan tänka sig att bo med tre schnauzertjejer. Våran gamling vinthunden Dante har gått bort så det finns plats för en till. Jag har ju lite koll på Bs sjukdomshistoria också.

 

[Sirap]

Det där med scenskräcken kan jag starkt relatera till. Jag är i sorg just nu och känner mig plötsligt osäker i t ex kundmöten, vilket jag aldrig gör annars. Så måendet överlag verkar påverka självkänslan väldigt mycket, i alla fall för mig. Jag tror att om du kan få bukt med ditt mående i övrigt, så kommer scenskräcken att försvinna.

 

[Midsommarblomster]

Så himla tuff situation du har
Förhoppningvis kanske exet kan ta honom på heltid.
Han är alltid välkommen hemma hos oss om han kan tänka sig att bo med tre schnauzertjejer. Våran gamling vinthunden Dante har gått bort så det finns plats för en till. Jag har ju lite koll på Bs sjukdomshistoria också.

Skickar ett PM

 

[Midsommarblomster]

Precis varit hon psykologen. Hon gjorde en kartläggning över situationen just nu, ställde många frågor och antecknade flitigt på datorn. Sedan sjönk hon ner i fåtöljen bredvid mig och sa: "Jag tror dina reaktioner kommer från stress. Det jag hör är att du upplever både stor arbetsbelastning och emotionell stress, både på jobbet och utanför jobbet. Samt brist på återhämtning och för lite sömn". Hon tyckte även att sätten som jag beskrev att ångesten tog sig uttryck var tydliga exempel på stressreaktioner. Så vi pratade lite om min situation, och mitt kontrollbehov. Att jag har svårt att prioritera mitt eget välmående och varför. Svaret blev att andra saker, och andras mående helt enkelt har varit viktigare av olika anledningar och då löser jag situationer för att jag klarar av det. Ja, fram tills nu då.

Hon trodde att min känslighet för ångest kan ha en grund i sig men att det blir svårt att reda i när situationen just nu är så påfrestande. Så jag måste ta mig ur det värsta nu för att se vad som finns kvar att reda i då. Jag tycker att det känns rimligt. Det är väl egentligen inte nytt för mig att jag har för mycket på mitt bord, men med den problematik som har uppkommit av det senaste veckorna och att dessutom höra psykologens ord kring det gör saker mycket klarare för mig. Jag känner mig ganska lugn just nu. Men jag har en del att se över både på jobbet och utanför. Jag vill inte vara en småbarnsförälder som går på knäna, eller bli utbränd. Jag vill inte att min stress ska drabba de runtom mig heller. I morgon har jag två separata möten med två utav mina chefer där jag kommer kräva en del förtydliganden kring min roll.

 

[Blyger]

Vad bra @Midsommarblomster hoppas cheferna kan lätta på bördan en del.

 

[Nepenthe]

Precis varit hon psykologen. Hon gjorde en kartläggning över situationen just nu, ställde många frågor och antecknade flitigt på datorn. Sedan sjönk hon ner i fåtöljen bredvid mig och sa: "Jag tror dina reaktioner kommer från stress. Det jag hör är att du upplever både stor arbetsbelastning och emotionell stress, både på jobbet och utanför jobbet. Samt brist på återhämtning och för lite sömn". Hon tyckte även att sätten som jag beskrev att ångesten tog sig uttryck var tydliga exempel på stressreaktioner. Så vi pratade lite om min situation, och mitt kontrollbehov. Att jag har svårt att prioritera mitt eget välmående och varför. Svaret blev att andra saker, och andras mående helt enkelt har varit viktigare av olika anledningar och då löser jag situationer för att jag klarar av det. Ja, fram tills nu då.

Hon trodde att min känslighet för ångest kan ha en grund i sig men att det blir svårt att reda i när situationen just nu är så påfrestande. Så jag måste ta mig ur det värsta nu för att se vad som finns kvar att reda i då. Jag tycker att det känns rimligt. Det är väl egentligen inte nytt för mig att jag har för mycket på mitt bord, men med den problematik som har uppkommit av det senaste veckorna och att dessutom höra psykologens ord kring det gör saker mycket klarare för mig. Jag känner mig ganska lugn just nu. Men jag har en del att se över både på jobbet och utanför. Jag vill inte vara en småbarnsförälder som går på knäna, eller bli utbränd. Jag vill inte att min stress ska drabba de runtom mig heller. I morgon har jag två separata möten med två utav mina chefer där jag kommer kräva en del förtydliganden kring min roll.

Hejja dig stark du är

 

[Mineur]

Precis varit hon psykologen. Hon gjorde en kartläggning över situationen just nu, ställde många frågor och antecknade flitigt på datorn. Sedan sjönk hon ner i fåtöljen bredvid mig och sa: "Jag tror dina reaktioner kommer från stress. Det jag hör är att du upplever både stor arbetsbelastning och emotionell stress, både på jobbet och utanför jobbet. Samt brist på återhämtning och för lite sömn". Hon tyckte även att sätten som jag beskrev att ångesten tog sig uttryck var tydliga exempel på stressreaktioner. Så vi pratade lite om min situation, och mitt kontrollbehov. Att jag har svårt att prioritera mitt eget välmående och varför. Svaret blev att andra saker, och andras mående helt enkelt har varit viktigare av olika anledningar och då löser jag situationer för att jag klarar av det. Ja, fram tills nu då.

Hon trodde att min känslighet för ångest kan ha en grund i sig men att det blir svårt att reda i när situationen just nu är så påfrestande. Så jag måste ta mig ur det värsta nu för att se vad som finns kvar att reda i då. Jag tycker att det känns rimligt. Det är väl egentligen inte nytt för mig att jag har för mycket på mitt bord, men med den problematik som har uppkommit av det senaste veckorna och att dessutom höra psykologens ord kring det gör saker mycket klarare för mig. Jag känner mig ganska lugn just nu. Men jag har en del att se över både på jobbet och utanför. Jag vill inte vara en småbarnsförälder som går på knäna, eller bli utbränd. Jag vill inte att min stress ska drabba de runtom mig heller. I morgon har jag två separata möten med två utav mina chefer där jag kommer kräva en del förtydliganden kring min roll.

Har missat den här tråden tidigare men blir ledsen av att höra hur du kämpar, och samtidigt glad att du verkar få vettigt hjälp och stöd. När du skrev det där om kontrollbehov och att alltid sätta andra först kom jag och tänka på en sak min psykolog sa till mig en gång: Det finns en skillnad mellan att vara "responsible" och en "rescuer". Man kan vara empatisk, omtänksam och ansvarstagande utan att helt bortse från sina egna behov och ständigt gå in och rädda upp situationer så att alla blir glada och nöjda.

Jag vet att det är så mycket lättare sagt än gjort, och det finns naturligtvis situationer där det helt enkelt inte är möjligt att resonera så (kanske framförallt när det kommer till barn och djur som ju behöver oss på ett helt annat sätt). Men för mig har det hjälpt att i situationer då jag känt mig överväldigad av andra människors viljor och behov, samt den press jag sätter på mig själv kopplat till det, stanna upp och tänka "vänta lite här nu, vill/behöver jag vara den som räddar upp den här situationen eller räcker det med att vara lite lagom ansvarstagande sådär?" Oftast inser jag att det räcker att vara ansvarstagande, det ligger inte på mig att gå in och rädda hela situationen själv och det är ingen som förväntar sig det av mig heller, även om Fröken Duktig-hjärnan gärna får mig att tro det och även om det såklart vore väldigt bekvämt för andra människor om jag konstant räddade upp alla besvärliga situationer.

 

[zassoo]

Har missat den här tråden tidigare men blir ledsen av att höra hur du kämpar, och samtidigt glad att du verkar få vettigt hjälp och stöd. När du skrev det där om kontrollbehov och att alltid sätta andra först kom jag och tänka på en sak min psykolog sa till mig en gång: Det finns en skillnad mellan att vara "responsible" och en "rescuer". Man kan vara empatisk, omtänksam och ansvarstagande utan att helt bortse från sina egna behov och ständigt gå in och rädda upp situationer så att alla blir glada och nöjda.

Jag vet att det är så mycket lättare sagt än gjort, och det finns naturligtvis situationer där det helt enkelt inte är möjligt att resonera så (kanske framförallt när det kommer till barn och djur som ju behöver oss på ett helt annat sätt). Men för mig har det hjälpt att i situationer då jag känt mig överväldigad av andra människors viljor och behov, samt den press jag sätter på mig själv kopplat till det, stanna upp och tänka "vänta lite här nu, vill/behöver jag vara den som räddar upp den här situationen eller räcker det med att vara lite lagom ansvarstagande sådär?" Oftast inser jag att det räcker att vara ansvarstagande, det ligger inte på mig att gå in och rädda hela situationen själv och det är ingen som förväntar sig det av mig heller, även om Fröken Duktig-hjärnan gärna får mig att tro det och även om det såklart vore väldigt bekvämt för andra människor om jag konstant räddade upp alla besvärliga situationer.

Det här är verkligen svårt! Jag måste påminna mig gång på gång, framför allt när det gäller jobbet. Att det inte hänger på mig att rädda upp hela situationen och se till att gruppen ser bra ut. Jag tar ansvar för mitt eget arbete och hur jag hanterar mina uppgifter, andra får ta ansvar för sitt och var och en skäms för sig själv.