Trött

Idag känner jag mig så otillräcklig. Otillräcklig på jobbet, som fru, som mamma och mest av allt som matte. Det känns som om jag skulle behöva klona mig och mer därtill.

Jag är i skottlinjen mellan avdelningar. Försöker visa förståelse, medla, väga mina ord, sätta gränser, vara diplomatisk och gå på äggskal för att inte hamna under bussen själv. Jag har arbete för en hel avdelning på mitt bord och jag säger att det går bra. Men i veckan ska jag träffa min läkare för att få ångestdämpande.

Jag har en snart 1-åring som aldrig sover och en 2-åring. Jag behöver nog inte tillägga något mer där. Nu är de magsjuka igen.

Jag studerar kvällstid. Jag fick chansen att göra någonting för mig själv när jobbet erbjöd sig att betala och jag tog den. Det är fantastisk. Men jag undrar om det verkligen var så klokt just nu.

Jag har en sjuk, äldre hund som inte mår bra här hemma och jag måste ta beslut. Jag sa högt för första gången idag att inget liv är bättre än ett liv i lidande och jag sa att det kändes bra att få släppa ut den tanken. Att jag ser nyktert på det. Men nu trycker det över bröstet.

Spoiler: Och här blir det mörkt

Och hunden samägs med en person som sist vi hamnade i konflikt försökte ta sitt liv. Framför mig. Jag har vägt varenda ord jag har sagt till honom sen dess. Hur ska vi kunna prata om det här? Och framför allt, hur säger man att inget liv är bättre än ett liv i lidande till en som lidit hela sitt liv? Som accepterat att valet inte är hans. Men en hund, den väljer man något bättre för?

Och mitt i det här tempot, svåra känslor och svåra relationer så är ju inte jag frisk. Jag vet ju det.

Vissa dagar känner jag mig väldigt trött, och när jag tänker på allting som är just nu så inser jag varför.

 

[Midsommarblomster]

Har missat den här tråden tidigare men blir ledsen av att höra hur du kämpar, och samtidigt glad att du verkar få vettigt hjälp och stöd. När du skrev det där om kontrollbehov och att alltid sätta andra först kom jag och tänka på en sak min psykolog sa till mig en gång: Det finns en skillnad mellan att vara "responsible" och en "rescuer". Man kan vara empatisk, omtänksam och ansvarstagande utan att helt bortse från sina egna behov och ständigt gå in och rädda upp situationer så att alla blir glada och nöjda.

Jag vet att det är så mycket lättare sagt än gjort, och det finns naturligtvis situationer där det helt enkelt inte är möjligt att resonera så (kanske framförallt när det kommer till barn och djur som ju behöver oss på ett helt annat sätt). Men för mig har det hjälpt att i situationer då jag känt mig överväldigad av andra människors viljor och behov, samt den press jag sätter på mig själv kopplat till det, stanna upp och tänka "vänta lite här nu, vill/behöver jag vara den som räddar upp den här situationen eller räcker det med att vara lite lagom ansvarstagande sådär?" Oftast inser jag att det räcker att vara ansvarstagande, det ligger inte på mig att gå in och rädda hela situationen själv och det är ingen som förväntar sig det av mig heller, även om Fröken Duktig-hjärnan gärna får mig att tro det och även om det såklart vore väldigt bekvämt för andra människor om jag konstant räddade upp alla besvärliga situationer.

Vilket bra sätt att tänka! Jag tror att det är både och för mig just nu. Jag har ett stort ansvar som jag måste ta men jag tror också att jag har tagit på mig mer än vad jag borde i en del situationer. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om jobbet, men eftersom det är öppet forum så får jag nog låta bli. Men jag kommer definitivt behöva bli hårdare, jag har satts i en helt omöjlig situation.

Privat är det svårare, men jag tror ändå att det går att göra saker på bättre sätt. Jag tror också att jag, både på jobbet och privat, tänker för kortsiktigt. Psykologen gav mig en uppgift inför nästa träff att kartlägga vad som ger mig ångest, hur den känns och hur jag hanterar situationen. Sedan skriva ner hur min lösning fungerar på kort sikt och hur den fungerar på lång sikt. Jag förstår ju vad hon greppar efter.

 

[SaraXX]

Jag har tänkt mycket på tråden och försökt formulera ett svar. Jag vill bara säga att tänk på att när heltidsjobbs/karriärsnormen formades hade den gruppen någon som skötte barn/markservice. Det är inte konstigt alls att det är för jävla svinjobbigt att rodda allt. Jag försöker också, och ligger konstant efter med diverse (ffa hemmet kanske).

Sköt om dig!

 

[Midsommarblomster]

Jag har tänkt mycket på tråden och försökt formulera ett svar. Jag vill bara säga att tänk på att när heltidsjobbs/karriärsnormen formades hade den gruppen någon som skötte barn/markservice. Det är inte konstigt alls att det är för jävla svinjobbigt att rodda allt. Jag försöker också, och ligger konstant efter med diverse (ffa hemmet kanske).

Sköt om dig!

Vi har verkligen skapat ett speciellt samhällle. Det är fantastiskt att vi har ekonomisk trygghet och frihet som kvinnor, men så kastade man in några räntehöjningar och en lågkonjunktur och plötsligt jobbar alla ihjäl sig men ingen är trygg ändå. Jag fattar att cottage core och soft girl har blivit nya ideal. De är högst problematiska men när folk sväljer ångestdämpande med kaffe efter sömnlösa nätter med barn för att klara jobbet förstår jag att.. vem fan vill ha det här då?

 

[Red_Chili]

Ja, det stämmer. Vården ville utreda 2015 och jag fick remiss till psykiatrin men jag tackade nej. När jag sen fick problem igen under en period 2019 hörde jag av mig direkt till psykiatrin för att se om erbjudandet kvarstod, men jag möttes av en väldigt otrevlig person som i princip ifrågasatte mina problem och menade att det stod i min journal att jag sannolikt inte är bipolär. Något jag själv inte fått veta, och som aldrig utreddes. Så jag kände mig mest illa bemött och lämnade det där. Och nu är det på tal igen.

En del av mig tänker att jag inte vill utredas. Jag fungerar ju bra, ändå, även om det är svårare i perioder men det kanske är en del av hur livet och psyket bara är. En annan del av mig känner som jag skrev ovan, kanske måste jag inte stå ut med något som skulle kunna vara enklare.

Precis varit hon psykologen. Hon gjorde en kartläggning över situationen just nu, ställde många frågor och antecknade flitigt på datorn. Sedan sjönk hon ner i fåtöljen bredvid mig och sa: "Jag tror dina reaktioner kommer från stress. Det jag hör är att du upplever både stor arbetsbelastning och emotionell stress, både på jobbet och utanför jobbet. Samt brist på återhämtning och för lite sömn". Hon tyckte även att sätten som jag beskrev att ångesten tog sig uttryck var tydliga exempel på stressreaktioner. Så vi pratade lite om min situation, och mitt kontrollbehov. Att jag har svårt att prioritera mitt eget välmående och varför. Svaret blev att andra saker, och andras mående helt enkelt har varit viktigare av olika anledningar och då löser jag situationer för att jag klarar av det. Ja, fram tills nu då.

Hon trodde att min känslighet för ångest kan ha en grund i sig men att det blir svårt att reda i när situationen just nu är så påfrestande. Så jag måste ta mig ur det värsta nu för att se vad som finns kvar att reda i då. Jag tycker att det känns rimligt. Det är väl egentligen inte nytt för mig att jag har för mycket på mitt bord, men med den problematik som har uppkommit av det senaste veckorna och att dessutom höra psykologens ord kring det gör saker mycket klarare för mig. Jag känner mig ganska lugn just nu. Men jag har en del att se över både på jobbet och utanför. Jag vill inte vara en småbarnsförälder som går på knäna, eller bli utbränd. Jag vill inte att min stress ska drabba de runtom mig heller. I morgon har jag två separata möten med två utav mina chefer där jag kommer kräva en del förtydliganden kring min roll.

Har du gjort en NPF-utredning någon gång?
Det är väldigt(!) vanligt, framförallt hos kvinnor, att få utredning och diagnos sent eftersom symptomen skiljer sig från mäns och för att många är så duktiga på att sedan dölja de symptom som skulle vara lika. Det är också oerhört vanligt att först få fel diagnos, eller rättare sagt få diagnos på symptomen. Tex olika typer av depressioner, ångest, ätstörningar m.m. Och många, många med NPF-diagnoser anpassar sig och jobbar på i full fart tills de verkligen inte orkar mer, sedan går allt åt helvete ett tag tills man orkar ta itu med saker på nytt och lyckas köra vidare tills man kraschar igen... och då går misstankarna ofta till just bipolaritet eller annat.

Sedan, med tanke på jobb, barn m.m. så hade det kanske varit svårt för vem som helst att må bra, mitt i all stress osv. Men just att du skriver om lätt till ångest och att du länge varit inne på biopolaritet länge samtidigt som vården inte tror det, det är vad som fick mig att fundera nu.

(Sedan måste jag tillägga att jag håller med de som tycker att HR på ditt jobb agerade helt åt skogen nu!)

 

[Lingon]

Idag känner jag mig så otillräcklig. Otillräcklig på jobbet, som fru, som mamma och mest av allt som matte. Det känns som om jag skulle behöva klona mig och mer därtill.

Jag är i skottlinjen mellan avdelningar. Försöker visa förståelse, medla, väga mina ord, sätta gränser, vara diplomatisk och gå på äggskal för att inte hamna under bussen själv. Jag har arbete för en hel avdelning på mitt bord och jag säger att det går bra. Men i veckan ska jag träffa min läkare för att få ångestdämpande.

Jag har en snart 1-åring som aldrig sover och en 2-åring. Jag behöver nog inte tillägga något mer där. Nu är de magsjuka igen.

Jag studerar kvällstid. Jag fick chansen att göra någonting för mig själv när jobbet erbjöd sig att betala och jag tog den. Det är fantastisk. Men jag undrar om det verkligen var så klokt just nu.

Jag har en sjuk, äldre hund som inte mår bra här hemma och jag måste ta beslut. Jag sa högt för första gången idag att inget liv är bättre än ett liv i lidande och jag sa att det kändes bra att få släppa ut den tanken. Att jag ser nyktert på det. Men nu trycker det över bröstet.

Spoiler: Och här blir det mörkt

Och hunden samägs med en person som sist vi hamnade i konflikt försökte ta sitt liv. Framför mig. Jag har vägt varenda ord jag har sagt till honom sen dess. Hur ska vi kunna prata om det här? Och framför allt, hur säger man att inget liv är bättre än ett liv i lidande till en som lidit hela sitt liv? Som accepterat att valet inte är hans. Men en hund, den väljer man något bättre för?

Och mitt i det här tempot, svåra känslor och svåra relationer så är ju inte jag frisk. Jag vet ju det.

Vissa dagar känner jag mig väldigt trött, och när jag tänker på allting som är just nu så inser jag varför.

Jag blir trött av att bara läsa om hur du har det! Snälla, snälla skala ner någonstans! Måste du jobba OCH plugga just nu när du har småbarn? Man behöver inte göra allt även om delar av samhället försöker övertyga oss om att man ska göra allt och trivas med det. Sen när man inte orkar och inte mår bra av att göra allt (som samhället säger att man ska) så tror man att det är nåt fel på en. Det är det inte!

Jag, personligen, hade (utifrån mina förutsättningar) slutat med studierna, gått ner i arbetstid till 75% som man har rätt till när man har småbarn (sett till att jag verkligen jobbade 75% och inte 100% på 75% av tiden!) och skalat bort allt annat som behöver skalas bort för att jag skulle få en chans att vila upp och få tillbaka energin och glädjen. Vad du kan skala bort vet bara du. Men gör det snabbt och rejält annars går du in i väggen! Man behöver ingen diagnos för att må dåligt och gå in i väggen av det du beskriver.

Ta hand om dig! Många mammor glömmer bort det för att de vill ge sina barn ALLT! Men det är som på flyget när syremaskerna trillar ner: sätt först på dig din egen och hjälp sen andra.

 

[Midsommarblomster]

Jag blir trött av att bara läsa om hur du har det! Snälla, snälla skala ner någonstans! Måste du jobba OCH plugga just nu när du har småbarn? Man behöver inte göra allt även om delar av samhället försöker övertyga oss om att man ska göra allt och trivas med det. Sen när man inte orkar och inte mår bra av att göra allt (som samhället säger att man ska) så tror man att det är nåt fel på en. Det är det inte!

Jag, personligen, hade (utifrån mina förutsättningar) slutat med studierna, gått ner i arbetstid till 75% som man har rätt till när man har småbarn (sett till att jag verkligen jobbade 75% och inte 100% på 75% av tiden!) och skalat bort allt annat som behöver skalas bort för att jag skulle få en chans att vila upp och få tillbaka energin och glädjen. Vad du kan skala bort vet bara du. Men gör det snabbt och rejält annars går du in i väggen! Man behöver ingen diagnos för att må dåligt och gå in i väggen av det du beskriver.

Ta hand om dig! Många mammor glömmer bort det för att de vill ge sina barn ALLT! Men det är som på flyget när syremaskerna trillar ner: sätt först på dig din egen och hjälp sen andra.

Jag tycker väldigt mycket om mitt jobb. Jag har haft turen att kunna jobba med någonting som också är en passion för mig, så studierna och jobbet har varit lite av min syrgasmask i småbarnsbubblan. En plats där jag får vara kreativ, få stimulans och energi. Eller har varit, åtminstone. Nu kom jag tillbaks in i en toxisk arbetsmiljö och det är ett problem.

Sedan är det lätt att säga att man ska gå ner i tid, men det är inte så enkelt ekonomiskt just nu. Jag känner ingen press från samhället att vara allt och göra allt, men just nu är verkligheten så krass att vi måste försörja oss och behålla våra jobb. Min mans arbetsplats har varslat 30% och de kommer sannolikt att fortsätta. Tre av mina vänner med liknande jobb som mig har blivit varslade och det är ett enormt tryck på lediga tjänster där de måste pressa sina löneanspråk för att bli konkurrenskraftiga. För min egen bransch är läget kritiskt. Samtidigt har vi ett hus som kostar och två små barn. Det är inte så enkelt. Vi försöker bygga upp vår buffert igen efter husköpet eftersom framtiden är så osäker.

Men ja, jag skär bort och tar genvägar på alla fronter just nu.

 

[Midsommarblomster]

Har du gjort en NPF-utredning någon gång?
Det är väldigt(!) vanligt, framförallt hos kvinnor, att få utredning och diagnos sent eftersom symptomen skiljer sig från mäns och för att många är så duktiga på att sedan dölja de symptom som skulle vara lika. Det är också oerhört vanligt att först få fel diagnos, eller rättare sagt få diagnos på symptomen. Tex olika typer av depressioner, ångest, ätstörningar m.m. Och många, många med NPF-diagnoser anpassar sig och jobbar på i full fart tills de verkligen inte orkar mer, sedan går allt åt helvete ett tag tills man orkar ta itu med saker på nytt och lyckas köra vidare tills man kraschar igen... och då går misstankarna ofta till just bipolaritet eller annat.

Sedan, med tanke på jobb, barn m.m. så hade det kanske varit svårt för vem som helst att må bra, mitt i all stress osv. Men just att du skriver om lätt till ångest och att du länge varit inne på biopolaritet länge samtidigt som vården inte tror det, det är vad som fick mig att fundera nu.

(Sedan måste jag tillägga att jag håller med de som tycker att HR på ditt jobb agerade helt åt skogen nu!)

Nej, inte gjort någon utredning. Jag vet ganska lite om NPF, men min uppfattning är att jag snarare är lagd åt andra hållet. Jag är väldigt kommunikativ och samspel med andra är en av mina styrkor. Jag är lik min pappa på så vis. Han har väldigt lätt att komma folk nära, empatiskt lagd, blir lätt omtyckt och har stort nätverk. Men kanske tar in sin omvärld lite för mycket, grubblar på orättvisor och har mycket ångestproblematik. Mormor däremot är med största sannolik bipolär. Ja ni hör, härlig genetisk cocktail detta

 

[Red_Chili]

Nej, inte gjort någon utredning. Jag vet ganska lite om NPF, men min uppfattning är att jag snarare är lagd åt andra hållet. Jag är väldigt kommunikativ och samspel med andra är en av mina styrkor. Jag är lik min pappa på så vis. Han har väldigt lätt att komma folk nära, empatiskt lagd, blir lätt omtyckt och har stort nätverk. Men kanske tar in sin omvärld lite för mycket, grubblar på orättvisor och har mycket ångestproblematik. Mormor däremot är med största sannolik bipolär. Ja ni hör, härlig genetisk cocktail detta

Går ju att ha tex ADHD, då har man inte sociala problem Själv har jag både ADHD och autism, och på tex jobb så har jag alltid fått göra allt som innebär att vara social, för att jag setts som så jäkla bra på sådant. Det är jag inte egentligen, men i situationer jag har koll på så är det ändå lätt, då tar ADHDn över så att min autism inte märks på samma sätt. Jag är duktig på att prata om jobb tex. Och empatin är det inget fel på, det är det i princip aldrig hos någon med NPF-diagnos. Tänker man att personer med NPF-diagnoser saknar empati, då är man väldigt ute och cyklar.

Vad som däremot är typiskt folk med NPF-diagnoser är att vara väldigt känsliga för intryck och sinnesstämningar, att inte kunna ha "något i bakgrunden" (tex bakgrundsmusik eller skärma av folk som pratar någonstans i kollektivtrafiken). Hjärnan tar in allt, både stort och smått, och det är därför lätt att snabbt bli trött av alla intryck överallt, för även sådant som andra ser som "en lugn miljö" kan ibland vara full av intryck för en NPF-hjärna att ta in och bearbeta.

Och att lätt grubbla och få ångest, det är inget konstigt om man inte får saker och ting att fungera riktigt, eller om man just tar in omvärlden lite väl mycket jämfört med vad som anses "normalt".

 

[Lingon]

Jag tycker väldigt mycket om mitt jobb. Jag har haft turen att kunna jobba med någonting som också är en passion för mig, så studierna och jobbet har varit lite av min syrgasmask i småbarnsbubblan. En plats där jag får vara kreativ, få stimulans och energi. Eller har varit, åtminstone. Nu kom jag tillbaks in i en toxisk arbetsmiljö och det är ett problem.

Sedan är det lätt att säga att man ska gå ner i tid, men det är inte så enkelt ekonomiskt just nu. Jag känner ingen press från samhället att vara allt och göra allt, men just nu är verkligheten så krass att vi måste försörja oss och behålla våra jobb. Min mans arbetsplats har varslat 30% och de kommer sannolikt att fortsätta. Tre av mina vänner med liknande jobb som mig har blivit varslade och det är ett enormt tryck på lediga tjänster där de måste pressa sina löneanspråk för att bli konkurrenskraftiga. För min egen bransch är läget kritiskt. Samtidigt har vi ett hus som kostar och två små barn. Det är inte så enkelt. Vi försöker bygga upp vår buffert igen efter husköpet eftersom framtiden är så osäker.

Men ja, jag skär bort och tar genvägar på alla fronter just nu.

Det är dyrt att vara sjukskriven för utmattning också.

 

[Midsommarblomster]

Det är dyrt att vara sjukskriven för utmattning också.

Jo, jag vet. Som du märker i tråden som vidtar jag åtgärder just nu.

 

[Midsommarblomster]

Går ju att ha tex ADHD, då har man inte sociala problem Själv har jag både ADHD och autism, och på tex jobb så har jag alltid fått göra allt som innebär att vara social, för att jag setts som så jäkla bra på sådant. Det är jag inte egentligen, men i situationer jag har koll på så är det ändå lätt, då tar ADHDn över så att min autism inte märks på samma sätt. Jag är duktig på att prata om jobb tex. Och empatin är det inget fel på, det är det i princip aldrig hos någon med NPF-diagnos. Tänker man att personer med NPF-diagnoser saknar empati, då är man väldigt ute och cyklar.

Vad som däremot är typiskt folk med NPF-diagnoser är att vara väldigt känsliga för intryck och sinnesstämningar, att inte kunna ha "något i bakgrunden" (tex bakgrundsmusik eller skärma av folk som pratar någonstans i kollektivtrafiken). Hjärnan tar in allt, både stort och smått, och det är därför lätt att snabbt bli trött av alla intryck överallt, för även sådant som andra ser som "en lugn miljö" kan ibland vara full av intryck för en NPF-hjärna att ta in och bearbeta.

Och att lätt grubbla och få ångest, det är inget konstigt om man inte får saker och ting att fungera riktigt, eller om man just tar in omvärlden lite väl mycket jämfört med vad som anses "normalt".

Jag förstår! Jag menade inte att min beskrivning måste vara en motpol till NPF-diagnoser, vad jag förstår på ditt svar så kan du ha tolkat det så. Det går ju inte heller att beskriva varken hur personer med eller utan NPF-diagnoser är, brett, eftersom det är så stora variationer. Men så som jag uppfattar mig själv, i kombination med att jag inte känner igen mig i beskrivningen av diagnoserna, så tror jag inte att det är min problematik.

 

[Fruentimber]

Går ju att ha tex ADHD, då har man inte sociala problem

Vill verkligen inte ta över tråden med massa NPF-prat men man kan absolut ha sociala svårigheter med ADHD.

 

[Fruentimber]

Jag tycker väldigt mycket om mitt jobb. Jag har haft turen att kunna jobba med någonting som också är en passion för mig, så studierna och jobbet har varit lite av min syrgasmask i småbarnsbubblan. En plats där jag får vara kreativ, få stimulans och energi. Eller har varit, åtminstone. Nu kom jag tillbaks in i en toxisk arbetsmiljö och det är ett problem.

Sedan är det lätt att säga att man ska gå ner i tid, men det är inte så enkelt ekonomiskt just nu. Jag känner ingen press från samhället att vara allt och göra allt, men just nu är verkligheten så krass att vi måste försörja oss och behålla våra jobb. Min mans arbetsplats har varslat 30% och de kommer sannolikt att fortsätta. Tre av mina vänner med liknande jobb som mig har blivit varslade och det är ett enormt tryck på lediga tjänster där de måste pressa sina löneanspråk för att bli konkurrenskraftiga. För min egen bransch är läget kritiskt. Samtidigt har vi ett hus som kostar och två små barn. Det är inte så enkelt. Vi försöker bygga upp vår buffert igen efter husköpet eftersom framtiden är så osäker.

Men ja, jag skär bort och tar genvägar på alla fronter just nu.

Jag förstår din sits, inte fullt ut förstås eftersom jag inte har barn. Även jag jobbar och pluggar just nu, det var bara att hoppa på tåget eftersom det görs stora nedskärningar inom min typ av organisationer. Allt annat än optimalt, men vad gör man? Enkelt att säga att man ska skära bort saker, desto svårare att faktiskt göra det när både ekonomi och anställning kan sättas i gungning.

 

[Red_Chili]

Vill verkligen inte ta över tråden med massa NPF-prat men man kan absolut ha sociala svårigheter med ADHD.

Fel uttryckt av mig kanske, jag försökte mest förklara att man inte behöver ha sociala problem för att att ha NPF-diagnos.

 

[Midsommarblomster]

Jag förstår din sits, inte fullt ut förstås eftersom jag inte har barn. Även jag jobbar och pluggar just nu, det var bara att hoppa på tåget eftersom det görs stora nedskärningar inom min typ av organisationer. Allt annat än optimalt, men vad gör man? Enkelt att säga att man ska skära bort saker, desto svårare att faktiskt göra det när både ekonomi och anställning kan sättas i gungning.

Så är det verkligen. Utbildningen väger dessutom rätt tungt på ett CV så det är ett sätt att öka chansen till nytt jobb om jag skulle bli varslad eller om nuvarande anställning skulle bli ohållbar.

Jag upplever överlag att vi är inne i nya tider där vi måste tänka annorlunda. Det är inte säkert att det går att byta jobb om man inte trivs, hur som helst, eller gå ner i tid. Det är lågkonjunktur och orolig omvärld. Vi måste säkra upp resurser på hemmaplan både som familj och land. Så vissa saker kommer att vara lite tuffa. Man får navigera i det efter bästa förmåga och vara snäll mot sig själv.

 

[Midsommarblomster]

Tack för allt stöd igår! Jag rensade tråden på senaste diskussionen eftersom det är jobbrelaterat. Men tar givetvis med mig alla goda råd jag fick av er.

 

[skiesabove]

Nej, inte gjort någon utredning. Jag vet ganska lite om NPF, men min uppfattning är att jag snarare är lagd åt andra hållet. Jag är väldigt kommunikativ och samspel med andra är en av mina styrkor. Jag är lik min pappa på så vis. Han har väldigt lätt att komma folk nära, empatiskt lagd, blir lätt omtyckt och har stort nätverk. Men kanske tar in sin omvärld lite för mycket, grubblar på orättvisor och har mycket ångestproblematik. Mormor däremot är med största sannolik bipolär. Ja ni hör, härlig genetisk cocktail detta

Du låter som min mamma . Jag fick empati och ångest från henne, och typiska "aspiedrag" och sensoriska känsligheter från pappa. Ingen mina föräldrar skulle nog klara alla kriterierna för autism, men jag gör det med råge på självtester . Mamma valde att inte söka diagnos för mig som barn pga upplevt stigma, trots att jag hade väldigt tydliga grejer som stimning, pratade inte ibland, ögonkontakt osv. Som tonåring lärde jag mig ta på masken och jag kan passera som "normal", kan vara ganska extrovert när jag orkar. Sökte hjälp för två år sen, psykologen ställde mig raskt i kö för officiell utredning. Där har jag stått nu i två år .

Det jag ville ha sagt är att det snackas numera om en "broader autism phenotype", subklinisk autism, och så klinisk autism.

Och tänk om ditt liv skulle bli lite lättare om du kikade på hur vuxna kvinnor med autism anpassar sin vardag för att underlätta?

 

[Midsommarblomster]

Du låter som min mamma . Jag fick empati och ångest från henne, och typiska "aspiedrag" och sensoriska känsligheter från pappa. Ingen mina föräldrar skulle nog klara alla kriterierna för autism, men jag gör det med råge på självtester . Mamma valde att inte söka diagnos för mig som barn pga upplevt stigma, trots att jag hade väldigt tydliga grejer som stimning, pratade inte ibland, ögonkontakt osv. Som tonåring lärde jag mig ta på masken och jag kan passera som "normal", kan vara ganska extrovert när jag orkar. Sökte hjälp för två år sen, psykologen ställde mig raskt i kö för officiell utredning. Där har jag stått nu i två år .

Det jag ville ha sagt är att det snackas numera om en "broader autism phenotype", subklinisk autism, och så klinisk autism.

Och tänk om ditt liv skulle bli lite lättare om du kikade på hur vuxna kvinnor med autism anpassar sin vardag för att underlätta?

Tack för ditt svar! Hoppas verkligen att du får din utredning snart

Men jag känner verkligen inte igen mig i någon beskrivning av autism som jag läst, även om jag såklart förstår att ingen beskrivning är allmängiltig utan att det finns stora variationer. Men när jag läser på så uppfattar jag snarare att mina egenskaper är motpol till de egenskaper som listas för autism. Jag är extrovert, snackpåse, flexibel, mångsysslare. Väldigt "gul" om man nu ska använda det personlighetstestet (även om jag själv är skeptiskt inställd till det). Däremot är jag ångestkänslig och tidvis hypomanisk. Det brukar vara ganska lindriga variationer, men när saker händer i livet kan svårare skov triggas åt båda håll.

 

[skiesabove]

Tack för ditt svar! Hoppas verkligen att du får din utredning snart

Men jag känner verkligen inte igen mig i någon beskrivning av autism som jag läst, även om jag såklart förstår att ingen beskrivning är allmängiltig utan att det finns stora variationer. Men när jag läser på så uppfattar jag snarare att mina egenskaper är motpol till de egenskaper som listas för autism. Jag är extrovert, snackpåse, flexibel, mångsysslare. Väldigt "gul" om man nu ska använda det personlighetstestet (även om jag själv är skeptiskt inställd till det). Däremot är jag ångestkänslig och tidvis hypomanisk. Det brukar vara ganska lindriga variationer, men när saker händer i livet kan svårare skov triggas åt båda håll.

Du kan ju läsa på specifikt om kvinnlig autism och "HSP", men låter kanske mer som ADHD-hållet?

Men det jag menade var snarare att kolla på vilka lösningar "högpresterande" kvinnliga autister har för att orka med livet. Lägga in vilopauser utan intryck tillexempel, ha tydliga rutiner som följs för att minimera kognitiv belastning.

Jag tillexempel skriver en handlingslista som är nästan exakt likadan varje vecka, i ordning av vara sakerna finns i butiken. Jag går samma rutt i matbutiken varje gång. Jag har samma rätter jag kan välja mellan att laga hemma. Ibland planerar jag något nytt såklart, men det är ruskigt skönt att ändra mathandlingen från något som kräver aktivt tänkande till något man gör på rutin. Det sparar mycket energi.

 

[kolblakkur]

Du kan ju läsa på specifikt om kvinnlig autism och "HSP", men låter kanske mer som ADHD-hållet?

Men det jag menade var snarare att kolla på vilka lösningar "högpresterande" kvinnliga autister har för att orka med livet. Lägga in vilopauser utan intryck tillexempel, ha tydliga rutiner som följs för att minimera kognitiv belastning.

Jag tillexempel skriver en handlingslista som är nästan exakt likadan varje vecka, i ordning av vara sakerna finns i butiken. Jag går samma rutt i matbutiken varje gång. Jag har samma rätter jag kan välja mellan att laga hemma. Ibland planerar jag något nytt såklart, men det är ruskigt skönt att ändra mathandlingen från något som kräver aktivt tänkande till något man gör på rutin. Det sparar mycket energi.

Tycker @Midsommarblomster har varit tydlig med att hon inte misstänker någon NPF.