- Svar: 20
- Visningar: 5 234
Jag har haft åldersnojja i stort sett hela mitt liv. Jag har verkligen varit skräckslagen inför tanken på att bli gammal, och tyckt att alla tecken på ålderdom är skämmiga. Jag har målat upp enorma skräckscenarier för hur hemskt det är och att ”livet är slut” när vissa ålderstecken infaller. Jag minns att jag när jag var 12 trodde att livet skulle vara typ slut när man var 25. När jag var 20 trodde jag att livet skulle vara slut vid 40. Osv. På något sätt har jag kunnat skjuta ”livets slut” framför mig allteftersom jag själv har åldrats, MEN...
Nu är jag där.
Alltså där ”livet tar slut”.
För nu väller ålderstecknen in över mig med dunder och brak från alla håll och kanter, och jag kan inte värja mig längre! Hjäääälp!
För drygt två år sedan, när jag var 44 år, så drabbades jag av ett tydligt ålderstecken som kapade min kropp. Plötsligt exploderade min vikt – efter att jag hade vägt i stort sett samma under 15 års tid så tog vikten ett jättekliv uppåt på bara fyra veckor. Det var en sån rejäl viktuppgång att den inte var förklarbar med kost eller rörelse, utan ganska uppenbart en hormonell fuckup. Precis allt satte sig dessutom på magen. Kaboom bara.
Skitkul (eller faktiskt inte).
Jag försökte banta bort det på flera olika sätt, men metoder som funkat på min kropp förut funkade inte längre - fettet sitter helt enkelt där det sitter.
(Nu håller jag faktiskt på att komma åt vikten genom att arbeta med både hormonell balans på flera plan, beroendepsykologi och antiinflammatorisk kost – det har börjat släppa efter litegrann och vikten kryper sakta neråt – halleluja! – men det är en annan historia som jag tar nån annan gång )
Jag fick i alla fall hastigt lägga om min garderob och anpassa den efter min nya mer voluminösa kroppsform. Alla gamla jeans fick jag ge bort och midjekorta tröjor kan jag glömma att använda. Trist.
Tanttecken #1 – plötslig övervikt som biter sig fast – check.
Sen gick jag i över ett halvårs tid och velade fram och tillbaks över hur jag skulle göra med mitt hår, men våren 2017 fattade jag äntligen beslutet – jag skulle sluta att färga håret!
Jag fick mina första gråa hårstrån redan när jag var 25, och sedan dess har det bara blivit allt fler. Har låtit färga och örtfärga håret större delen av livet, men tillslut kändes det ohållbart att hålla takten med den i mitt brunfärgade hår allt mer iögonfallande gråvita utväxten, och jag fick springa hos frisören var och varannan månad. Det rann bara allt mer pengar i allt snabbare takt på de gråa hårstråna kändes det som, och jag tröttnade helt enkelt tillslut.
Men det var inte utan vånda. Tvärtom var det en rätt gigantisk tröskel för mig att ta mig över. ”Att bli gråhårig.” Det kändes som om livet skulle ta slut. Jag stirrade mig snurrögd och skräckslagen på bilder av Caroline Giertz och tänkte ”kan jag verkligen gå omkring och se ut sådär i håret?” (hennes hårsvall liknar mitt litegrann, därav att just hon fick stå i skottlinjen)
Jag velade fram och tillbaks, fram och tillbaks, men tillslut tog jag ett djupt andetag, höll för näsan, blundade och hoppade.
Jag skulle bejaka min naturliga hårfärg och bli GRÅ!!
Lät bleka de färgade längderna så att de låg närmare utväxten i nyans, och sen dess har jag bara låtit håret växa ut i sin naturliga färg.
I somras fick jag av olika personer vid olika tillfällen komplimanger för min hårfärg. Det var inte helt lätt att ta emot de komplimangerna faktiskt. Jag upptäckte att det tydligen fortfarande ligger kvar ett skämsfrö i mig och skaver lite över det faktum att jag nu är gråhårig. Men för det mesta försöker jag bejaka min gråhårighet och känna mig kaxig, utmanande och stolt som faktiskt har mage att gå omkring och vara grå och bara se ut så som naturen har skapat mig! Och det går faktiskt bättre och bättre med det.
Men visst märker jag även av motsatsen, dvs att folk (som gissningsvis har en stor egen åldersnojja) hajar till och blir lite stela/obekväma/föraktfulla över att jag låter mitt gråa hår växa ut och att jag bejakar min gråhårighet. Det är helt tydligt ganska många som inte anser att det är OK att göra så. Det är definitivt oftare som jag möts av negativa reaktioner än positiva. Men det var jag ju beredd på.
Tanttecken #2 – gråhårig – check.
För kanske ett halvår sedan så konstaterade jag förfärat att jag inte längre kunde se vad det stod på några sidor i min kalenderbok. Visserligen är det sidor med väldigt liten text, men jag har aldrig haft några problem med att läsa väldigt liten text. Jag har ju till och med kunnat läsa ”strecket” på de gamla 20-lapparna med Selma Lagerlöf – ni vet det där som man kanske vid första anblicken trodde var en linje men som i själva verket var inledningen till Gösta Berlings saga.
Jag upptäckte också att jag hade problem när jag skulle plocka fästingar på min hund på kvällen. Plötsligt tyckte jag att det var så mörkt överallt hela tiden – även när han låg i ett upplyst rum. Jag fick hämta separata starka lampor eller pannlampor och tända upp för att se.
Klart att jag förstod vartåt det lutade, men jag VILLE verkligen inte förstå!!...
Mina föräldrar har behövt glasögon ganska länge under sina liv, så det jag har att brås på är kanske inte det bästa ur den SYN-vinkeln... ( - och jag är inte ens från Göteborg, ha ha... ). Men jag har alltid haft en oresonlig avsky mot glasögon. För mig personligen så känns det som ett straff värre än döden att behöva bära runt på prylar i ansiktet. (Å andra sidan har jag behövt använda solglasögon nästan konstant mellan april och oktober under många år för att mina ögon är känsliga för ljus, och det har inte varit några problem för mig... Hmmmm – logikglapp...)
När jag var 27 år så började jag på ett jobb där de skickade alla till optiker. Jag minns att jag faktiskt var lite ”trött i ögonen” just under den perioden, men det var också i samband med en ganska tuff period i mitt liv, så hälsan och orken var rent generellt inte på topp för mig. I alla fall så fick jag glasögon. Jag blev ställd och min självbild rubbades. Visste inte riktigt vad jag skulle göra med dem. Jag använde dem sporadiskt litegrann, och faktiskt så hjälpte de under den värsta perioden av ”ögontrötthet”, men sen ordnade mitt liv upp sig och mina ögon blev piggare och alertare och såg bra igen, så jag la undan glasögonen och glömde bort dem.
Men... I år har jag alltså fått svårare och svårare att plocka fästingar på hunden för att jag inte ser hur de sitter eller kan träffa rätt med fästingplockaren, jag ser inte viss text på TVn, jag ser inte vad det står i min kalenderbok, och ibland på jobbet är bokstäverna på skärmen lite suddiga. Men jag vet ju typ vad det står, eller kan åtminstone gissa.... Och om det är viktigt kan jag ”skärpa till mig” och anstränga mig och stirra till ordentligt, och då blir det lite klarare.
Men det är absolut värst på kvällarna. För några veckor sedan konstaterade jag att jag inte ens kunde läsa på min mobiltelefon på kvällen. Jag hade satt mig i soffan för att kolla lite sociala medier, men det var bara grötsudd på den lilla skärmen. Nu började det bli väldigt svårt att fortsätta leva i förnekelse.... Tänkte igenom saken och insåg att jag faktiskt hade haft ont i huvudet några gånger efter jobbet på sista tiden – jag som aldrig brukar ha ont i huvudet. Min man tjatar hål i huvudet på mig (och har faktiskt gjort så ett tag) om G L A S Ö G O N. Jag grävde därför motvilligt fram mina gamla läsglasögon jag fick på jobbet för snart 20 år sedan, och konstaterade att de faktiskt hjälpte mig litegrann så att jag kunde läsa på mobilen igen. Hua... Jag började desperat famla efter något litet halmstrå av idé om på vilket sätt jag skulle kunna fortsätta min förnekelse, men det blir verkligen allt svårare.
Min man ger sig inte med tjatet om att jag i alla fall borde gå och få synundersökning och bildskärmsglasögon på jobbet, men eftersom mitt jobb ska läggas ner så tänkte jag att jag kanske kunde köpa mig lite tid genom att fråga min chef: ”Inte kan väl jag få arbetsglasögon i den sits jobbet är i nu?!”. Kände mig rätt nöjd med den finten, tills min chef svarade att ”jo det ska du absolut” och skrev ut en glasögonrekvisition till mig.
Shit.
Felberäkning.
Nu kändes det svårt att smita undan.
Så nu ska jag på synundersökning och får förmodligen glasögon.
(Fast jag utgår ifrån att det är såna man bara behöver använda ibland, lite då och då, inte allt för ofta!...)
Tanttecken #3 – åldersglasögon – check.
Jag börjar inse att det är dags nu - jag måste nog släppa taget om min åldersnojja nu... Lära mig hantera faktum att jag är här nu. Här där jag trodde att ”livet tog slut”.
Men det är ju faktiskt inte slut!
När jag inom en förhoppningsvis inte allt för avlägsen framtid inte längre får skam- och skräckrysningar, utan istället kan känna mig stolt över att vara en gråhårig fet förklimakterietant med glasögon, så misstänker jag att jag faktiskt kommer att landa i att livet kommer att bli riktigt skoj. För då behöver jag inte längre ödsla tid på att bekymra mig över eventuella ålderstecken, utan bara välkomna dem!
Gammal och stolt, helt enkelt! Jippi!
(får väl sluta det här inlägget med att bjuda på några gråhårsselfies nedan... )
Nu är jag där.
Alltså där ”livet tar slut”.
För nu väller ålderstecknen in över mig med dunder och brak från alla håll och kanter, och jag kan inte värja mig längre! Hjäääälp!
För drygt två år sedan, när jag var 44 år, så drabbades jag av ett tydligt ålderstecken som kapade min kropp. Plötsligt exploderade min vikt – efter att jag hade vägt i stort sett samma under 15 års tid så tog vikten ett jättekliv uppåt på bara fyra veckor. Det var en sån rejäl viktuppgång att den inte var förklarbar med kost eller rörelse, utan ganska uppenbart en hormonell fuckup. Precis allt satte sig dessutom på magen. Kaboom bara.
Skitkul (eller faktiskt inte).
Jag försökte banta bort det på flera olika sätt, men metoder som funkat på min kropp förut funkade inte längre - fettet sitter helt enkelt där det sitter.
(Nu håller jag faktiskt på att komma åt vikten genom att arbeta med både hormonell balans på flera plan, beroendepsykologi och antiinflammatorisk kost – det har börjat släppa efter litegrann och vikten kryper sakta neråt – halleluja! – men det är en annan historia som jag tar nån annan gång
)Jag fick i alla fall hastigt lägga om min garderob och anpassa den efter min nya mer voluminösa kroppsform. Alla gamla jeans fick jag ge bort och midjekorta tröjor kan jag glömma att använda. Trist.
Tanttecken #1 – plötslig övervikt som biter sig fast – check.
Sen gick jag i över ett halvårs tid och velade fram och tillbaks över hur jag skulle göra med mitt hår, men våren 2017 fattade jag äntligen beslutet – jag skulle sluta att färga håret!
Jag fick mina första gråa hårstrån redan när jag var 25, och sedan dess har det bara blivit allt fler. Har låtit färga och örtfärga håret större delen av livet, men tillslut kändes det ohållbart att hålla takten med den i mitt brunfärgade hår allt mer iögonfallande gråvita utväxten, och jag fick springa hos frisören var och varannan månad. Det rann bara allt mer pengar i allt snabbare takt på de gråa hårstråna kändes det som, och jag tröttnade helt enkelt tillslut.
Men det var inte utan vånda. Tvärtom var det en rätt gigantisk tröskel för mig att ta mig över. ”Att bli gråhårig.” Det kändes som om livet skulle ta slut. Jag stirrade mig snurrögd och skräckslagen på bilder av Caroline Giertz och tänkte ”kan jag verkligen gå omkring och se ut sådär i håret?” (hennes hårsvall liknar mitt litegrann, därav att just hon fick stå i skottlinjen)
Jag velade fram och tillbaks, fram och tillbaks, men tillslut tog jag ett djupt andetag, höll för näsan, blundade och hoppade.
Jag skulle bejaka min naturliga hårfärg och bli GRÅ!!
Lät bleka de färgade längderna så att de låg närmare utväxten i nyans, och sen dess har jag bara låtit håret växa ut i sin naturliga färg.
I somras fick jag av olika personer vid olika tillfällen komplimanger för min hårfärg. Det var inte helt lätt att ta emot de komplimangerna faktiskt. Jag upptäckte att det tydligen fortfarande ligger kvar ett skämsfrö i mig och skaver lite över det faktum att jag nu är gråhårig. Men för det mesta försöker jag bejaka min gråhårighet och känna mig kaxig, utmanande och stolt som faktiskt har mage att gå omkring och vara grå och bara se ut så som naturen har skapat mig!
Och det går faktiskt bättre och bättre med det.Men visst märker jag även av motsatsen, dvs att folk (som gissningsvis har en stor egen åldersnojja) hajar till och blir lite stela/obekväma/föraktfulla över att jag låter mitt gråa hår växa ut och att jag bejakar min gråhårighet. Det är helt tydligt ganska många som inte anser att det är OK att göra så. Det är definitivt oftare som jag möts av negativa reaktioner än positiva. Men det var jag ju beredd på.
Tanttecken #2 – gråhårig – check.
För kanske ett halvår sedan så konstaterade jag förfärat att jag inte längre kunde se vad det stod på några sidor i min kalenderbok. Visserligen är det sidor med väldigt liten text, men jag har aldrig haft några problem med att läsa väldigt liten text. Jag har ju till och med kunnat läsa ”strecket” på de gamla 20-lapparna med Selma Lagerlöf – ni vet det där som man kanske vid första anblicken trodde var en linje men som i själva verket var inledningen till Gösta Berlings saga.
Jag upptäckte också att jag hade problem när jag skulle plocka fästingar på min hund på kvällen. Plötsligt tyckte jag att det var så mörkt överallt hela tiden – även när han låg i ett upplyst rum. Jag fick hämta separata starka lampor eller pannlampor och tända upp för att se.
Klart att jag förstod vartåt det lutade, men jag VILLE verkligen inte förstå!!...
Mina föräldrar har behövt glasögon ganska länge under sina liv, så det jag har att brås på är kanske inte det bästa ur den SYN-vinkeln...
( - och jag är inte ens från Göteborg, ha ha... ). Men jag har alltid haft en oresonlig avsky mot glasögon. För mig personligen så känns det som ett straff värre än döden att behöva bära runt på prylar i ansiktet. (Å andra sidan har jag behövt använda solglasögon nästan konstant mellan april och oktober under många år för att mina ögon är känsliga för ljus, och det har inte varit några problem för mig... Hmmmm – logikglapp...)När jag var 27 år så började jag på ett jobb där de skickade alla till optiker. Jag minns att jag faktiskt var lite ”trött i ögonen” just under den perioden, men det var också i samband med en ganska tuff period i mitt liv, så hälsan och orken var rent generellt inte på topp för mig. I alla fall så fick jag glasögon. Jag blev ställd och min självbild rubbades. Visste inte riktigt vad jag skulle göra med dem. Jag använde dem sporadiskt litegrann, och faktiskt så hjälpte de under den värsta perioden av ”ögontrötthet”, men sen ordnade mitt liv upp sig och mina ögon blev piggare och alertare och såg bra igen, så jag la undan glasögonen och glömde bort dem.
Men... I år har jag alltså fått svårare och svårare att plocka fästingar på hunden för att jag inte ser hur de sitter eller kan träffa rätt med fästingplockaren, jag ser inte viss text på TVn, jag ser inte vad det står i min kalenderbok, och ibland på jobbet är bokstäverna på skärmen lite suddiga. Men jag vet ju typ vad det står, eller kan åtminstone gissa....
Och om det är viktigt kan jag ”skärpa till mig” och anstränga mig och stirra till ordentligt, och då blir det lite klarare.Men det är absolut värst på kvällarna. För några veckor sedan konstaterade jag att jag inte ens kunde läsa på min mobiltelefon på kvällen. Jag hade satt mig i soffan för att kolla lite sociala medier, men det var bara grötsudd på den lilla skärmen. Nu började det bli väldigt svårt att fortsätta leva i förnekelse.... Tänkte igenom saken och insåg att jag faktiskt hade haft ont i huvudet några gånger efter jobbet på sista tiden – jag som aldrig brukar ha ont i huvudet. Min man tjatar hål i huvudet på mig (och har faktiskt gjort så ett tag) om G L A S Ö G O N. Jag grävde därför motvilligt fram mina gamla läsglasögon jag fick på jobbet för snart 20 år sedan, och konstaterade att de faktiskt hjälpte mig litegrann så att jag kunde läsa på mobilen igen. Hua... Jag började desperat famla efter något litet halmstrå av idé om på vilket sätt jag skulle kunna fortsätta min förnekelse, men det blir verkligen allt svårare.
Min man ger sig inte med tjatet om att jag i alla fall borde gå och få synundersökning och bildskärmsglasögon på jobbet, men eftersom mitt jobb ska läggas ner så tänkte jag att jag kanske kunde köpa mig lite tid genom att fråga min chef: ”Inte kan väl jag få arbetsglasögon i den sits jobbet är i nu?!”. Kände mig rätt nöjd med den finten, tills min chef svarade att ”jo det ska du absolut” och skrev ut en glasögonrekvisition till mig.
Shit.
Felberäkning.
Nu kändes det svårt att smita undan.
Så nu ska jag på synundersökning och får förmodligen glasögon.
(Fast jag utgår ifrån att det är såna man bara behöver använda ibland, lite då och då, inte allt för ofta!...)
Tanttecken #3 – åldersglasögon – check.
Jag börjar inse att det är dags nu - jag måste nog släppa taget om min åldersnojja nu... Lära mig hantera faktum att jag är här nu. Här där jag trodde att ”livet tog slut”.
Men det är ju faktiskt inte slut!
När jag inom en förhoppningsvis inte allt för avlägsen framtid inte längre får skam- och skräckrysningar, utan istället kan känna mig stolt över att vara en gråhårig fet förklimakterietant med glasögon, så misstänker jag att jag faktiskt kommer att landa i att livet kommer att bli riktigt skoj. För då behöver jag inte längre ödsla tid på att bekymra mig över eventuella ålderstecken, utan bara välkomna dem!
Gammal och stolt, helt enkelt! Jippi!
(får väl sluta det här inlägget med att bjuda på några gråhårsselfies nedan...
)
