Trött

Idag känner jag mig så otillräcklig. Otillräcklig på jobbet, som fru, som mamma och mest av allt som matte. Det känns som om jag skulle behöva klona mig och mer därtill.

Jag är i skottlinjen mellan avdelningar. Försöker visa förståelse, medla, väga mina ord, sätta gränser, vara diplomatisk och gå på äggskal för att inte hamna under bussen själv. Jag har arbete för en hel avdelning på mitt bord och jag säger att det går bra. Men i veckan ska jag träffa min läkare för att få ångestdämpande.

Jag har en snart 1-åring som aldrig sover och en 2-åring. Jag behöver nog inte tillägga något mer där. Nu är de magsjuka igen.

Jag studerar kvällstid. Jag fick chansen att göra någonting för mig själv när jobbet erbjöd sig att betala och jag tog den. Det är fantastisk. Men jag undrar om det verkligen var så klokt just nu.

Jag har en sjuk, äldre hund som inte mår bra här hemma och jag måste ta beslut. Jag sa högt för första gången idag att inget liv är bättre än ett liv i lidande och jag sa att det kändes bra att få släppa ut den tanken. Att jag ser nyktert på det. Men nu trycker det över bröstet.

Spoiler: Och här blir det mörkt

Och hunden samägs med en person som sist vi hamnade i konflikt försökte ta sitt liv. Framför mig. Jag har vägt varenda ord jag har sagt till honom sen dess. Hur ska vi kunna prata om det här? Och framför allt, hur säger man att inget liv är bättre än ett liv i lidande till en som lidit hela sitt liv? Som accepterat att valet inte är hans. Men en hund, den väljer man något bättre för?

Och mitt i det här tempot, svåra känslor och svåra relationer så är ju inte jag frisk. Jag vet ju det.

Vissa dagar känner jag mig väldigt trött, och när jag tänker på allting som är just nu så inser jag varför.

 

[Midsommarblomster]

Du kan ju läsa på specifikt om kvinnlig autism och "HSP", men låter kanske mer som ADHD-hållet?

Men det jag menade var snarare att kolla på vilka lösningar "högpresterande" kvinnliga autister har för att orka med livet. Lägga in vilopauser utan intryck tillexempel, ha tydliga rutiner som följs för att minimera kognitiv belastning.

Jag tillexempel skriver en handlingslista som är nästan exakt likadan varje vecka, i ordning av vara sakerna finns i butiken. Jag går samma rutt i matbutiken varje gång. Jag har samma rätter jag kan välja mellan att laga hemma. Ibland planerar jag något nytt såklart, men det är ruskigt skönt att ändra mathandlingen från något som kräver aktivt tänkande till något man gör på rutin. Det sparar mycket energi.

Jag förstår hur du tänker. Jag tror ju dock att lösningarna för en autist och en bipolär skiljer sig åt väldigt mycket, och nu är det ju den utredningen som är på bordet så då kanske det är bättre att tänka i de tankebanorna. Om man nu ska ha strategier. Men just nu tror jag att den allra främsta problematiken är alla stressfaktorer i mitt liv som behöver minskas. Har jag hållbara omständigheter i mitt liv så hankar jag på rätt bra.

 

[skiesabove]

Jag förstår hur du tänker. Jag tror ju dock att lösningarna för en autist och en bipolär skiljer sig åt väldigt mycket, och nu är det ju den utredningen som är på bordet så då kanske det är bättre att tänka i de tankebanorna. Om man nu ska ha strategier. Men just nu tror jag att den allra främsta problematiken är alla stressfaktorer i mitt liv som behöver minskas. Har jag hållbara omständigheter i mitt liv så hankar jag på rätt bra.

Ja men det är precis det jag menar, och din terapeut med tror jag .

Ta en riktig lång och djup funderare på vilka stressmomenten är. Sen ta hjälp av din terapeut för strategier om hur du ska minska på stressen.

 

[skiesabove]

Tycker @Midsommarblomster har varit tydlig med att hon inte misstänker någon NPF.

Räknas inte BPD dit?

 

[Midsommarblomster]

Räknas inte BPD dit?

Näe, det ingår inte under det paraplyet. Jag tror det är väldigt skilda saker. NPF kallar man dessutom funktionsnedsättning och bipolär för sjukdom. Vad det nu skiljer de begreppen åt vet jag inte. Sen tycker jag att NPF verkar klumpa ihop många olika diagnoser, så nån som kan mer än mig kanske vet varför de har samlats under samma samlingsnamn.

Bipolär finns ju även som typ 1 och typ 2, där typ 2 är det som nämnts i mina vårdkontakter. Typ 1 brukar vara mer uppenbar och ställa till det betydligt mer.

 

[Septicemia]

Räknas inte BPD dit?

Förlåt för att jag totalt derailar tråden här men det är borderline som brukar förkortas bpd, inte bipolär sjukdom.

 

[Midsommarblomster]

Pratade precis med min äldsta vän, flera timmar i telefon. Jag skulle så gärna vilja berätta om allt som jag själv känner att jag behöver bearbeta just nu, men behöver skydda hennes integritet så att ingen känner igen hennes historia. Men herregud vad jag gråtit. Vi har känt varandra sen vi var väldigt unga och jag minns vem hon var då, och har sett hur hon förändrats under ett äktenskap med psykisk misshandel. Nu skiljer hon sig och allt som haft locket på i så många år bara väller ut. Det gör så ont i mig, allt som hon utsatts för. Hur nedbruten hon är. Hur elak en annan människa kan vara. Jag är helt förbluffad över saker han sagt.

Jag har gått med en tryck över bröstet hela veckan över min egen situation och den här lugna fredagskvällen blev någonting annat när hon ringde. Vi grät mycket, skrattade lite, grät lite till och nu kom vi överens om att vi måste lägga på för blodtryckets skull om inte annat.

Det är lite tuffa tider, men jag ser ljuset för oss båda.

 

[Hippocampus]

Pratade precis med min äldsta vän, flera timmar i telefon. Jag skulle så gärna vilja berätta om allt som jag själv känner att jag behöver bearbeta just nu, men behöver skydda hennes integritet så att ingen känner igen hennes historia. Men herregud vad jag gråtit. Vi har känt varandra sen vi var väldigt unga och jag minns vem hon var då, och har sett hur hon förändrats under ett äktenskap med psykisk misshandel. Nu skiljer hon sig och allt som haft locket på i så många år bara väller ut. Det gör så ont i mig, allt som hon utsatts för. Hur nedbruten hon är. Hur elak en annan människa kan vara. Jag är helt förbluffad över saker han sagt.

Jag har gått med en tryck över bröstet hela veckan över min egen situation och den här lugna fredagskvällen blev någonting annat när hon ringde. Vi grät mycket, skrattade lite, grät lite till och nu kom vi överens om att vi måste lägga på för blodtryckets skull om inte annat.

Det är lite tuffa tider, men jag ser ljuset för oss båda.

Så fint ändå mitt i det tragiska.
Har tänkt lite på dina inlägg och vill tacka för hur du skriver, känner igen mig (utan barn då) och känner lite nu att jag borde ta tag i detta själv. Konstant på bristningsgränsen och är trött på att ”fejka”.

 

[Midsommarblomster]

Så fint ändå mitt i det tragiska.
Har tänkt lite på dina inlägg och vill tacka för hur du skriver, känner igen mig (utan barn då) och känner lite nu att jag borde ta tag i detta själv. Konstant på bristningsgränsen och är trött på att ”fejka”.

Du är inte ensam. Kanske är vi på väg in i en ny norm där vi i högre grad ifrågasätter vad vi håller på med, både på och utanför arbete. Vi blir ju inte heller bra på vad vi gör när vi slits mellan för mycket, så ingen vinner på det.

Jag tycker som sagt om mitt arbete väldigt mycket, men för att kunna göra det riktigt bra måste jag säga nej och sätta gränser. Min chef kommer inte heller vara nöjd om ett år när det visat sig att vi sprang på för många bollar och gjorde ingen utav dem bra. Vi jobbade ihjäl oss med helt utan effekt. Mina barn kommer inte att minnas om de hade en fläck på byxorna när de klädde på sig på morgonen men de kommer minnas om de hade en stressad och sammanbiten mamma. Överlag skulle nog de flesta behöva bli bättre på att säga nej och prioritera, oavsett vilken sits i livet vi är i. Det är nog vanligt att vara en people pleaser utan att någon kommer tacka en för det.

 

[Midsommarblomster]

Man måste ändå ta sig an livet med lite humor.

https://www.instagram.com/reel/C3krc_FLHhc/?igsh=OGlnbzV6ZDM2dXN5

 

[Emtherlia]

Jag känner med dig!

Jag är själv i en liknande spiral och börjar väl landa i att jag kanske måste söka mig vidare, till en ny arbetsplats. För mitt eget psykes skull. Tyvärr i världens sämsta jobbmarknad.

 

[Midsommarblomster]

Sjuka barn, deadlines och så har mina kursare blivit osams om vår gruppuppgift så telefonen har plingat hela dagen med tjafs. En man tog min kundvagn med dottern i och gick iväg i affären så hon började gallskrika och jag hann få puls.

Men det är ganska fint idag trots allt. Jag var precis ute på barnvagnspromenad med sonen i solen. Vagnen har punka och gnisslar och haltar fram, men vi njöt lite ändå. Kändes ändå rätt symboliskt. Nu ska jag laga renskav och öppna en flaska rödvin.

 

[Tonto]

Sjuka barn, deadlines och så har mina kursare blivit osams om vår gruppuppgift så telefonen har plingat hela dagen med tjafs. En man tog min kundvagn med dottern i och gick iväg i affären så hon började gallskrika och jag hann få puls.

Men det är ganska fint idag trots allt. Jag var precis ute på barnvagnspromenad med sonen i solen. Vagnen har punka och gnisslar och haltar fram, men vi njöt lite ändå. Kändes ändå rätt symboliskt. Nu ska jag laga renskav och öppna en flaska rödvin.

Grupparbeten är verkligen the devil. Känns som att det är tjaffs i typ 80% av alla grupparbeten. Fyfan, jag hamnar alltid i positionen "surkärring" i gruppen för att folk inte jobbar. Har du någon lärare du kan skriva till och berätta om situationen och boka in ett handledningsmöte med läraren?

 

[Midsommarblomster]

Grupparbeten är verkligen the devil. Känns som att det är tjaffs i typ 80% av alla grupparbeten. Fyfan, jag hamnar alltid i positionen "surkärring" i gruppen för att folk inte jobbar. Har du någon lärare du kan skriva till och berätta om situationen och boka in ett handledningsmöte med läraren?

Vi har handledning på måndag, så jag hoppas vi ska komma vidare då. Eller rättare sagt, vi måste ha kommit vidare innan dess egentligen för att kunna fokusera på arbetet på måndag.

Det här är en utbildning på kvällstid för redan yrkesverksamma så det känns egentligen helt onödigt med grupparbete. Men men, det är vad det är. Jag försöker ha förståelse för våra olikheter och deras behov. Men vuxna människor måste kunna samarbeta och det tror jag de kommer kunna göra. Förhoppningsvis var det bara något som behövde få bubbla upp för att kunna komma vidare.

 

[Midsommarblomster]

Usch, det är inte bra just nu. Jag har mycket ångest, hankar på vissa arbetstimmar eller tid med barnen med tryck över bröstet och känner mig andfådd. Rör mig långsamt, men försöker få det viktigaste gjort. Sen känns allt enkelt dagen efter, tyngre dagen efter det osv.

Jag håller på att försöka lätta upp, rodda om, ställa in. Men det är några saker i närtid som jag har svårt att komma undan om jag inte gör något drastiskt och drar i handbromsen. Men jag vill gärna undvika det. Att involvera jobbet med diskussion om stress känns ännu stressigare just nu.

Min bedömning är att det kommer att vara stressigt fram till slutet av maj. I juni kommer jag vara ledig på deltid, sen semester i juli. Till efter semestern planerar jag att hålla i tyglarna och inte ta på mig så mycket. Kanske till och med gå ner i tid.

Kan jag ha det såhär en månad till, eller riskerar jag att gå utför ett stup då? Jag är uppenbarligen redan dålig, dålig nog för sjukskrivning. Men jag vill väldigt ogärna. Jag ser ljuset i tunneln, och jag försöker plocka bort bitar även nu. Det är bara en månad. Samtidigt är jag rädd för att stressyndrom kan bli drastiskt värre i en handvändning? Kan det de? Riskerar jag min hälsa om jag håller ut lite till? Nån som vet?

 

[Hedinn]

Usch, det är inte bra just nu. Jag har mycket ångest, hankar på vissa arbetstimmar eller tid med barnen med tryck över bröstet och känner mig andfådd. Rör mig långsamt, men försöker få det viktigaste gjort. Sen känns allt enkelt dagen efter, tyngre dagen efter det osv.

Jag håller på att försöka lätta upp, rodda om, ställa in. Men det är några saker i närtid som jag har svårt att komma undan om jag inte gör något drastiskt och drar i handbromsen. Men jag vill gärna undvika det. Att involvera jobbet med diskussion om stress känns ännu stressigare just nu.

Min bedömning är att det kommer att vara stressigt fram till slutet av maj. I juni kommer jag vara ledig på deltid, sen semester i juli. Till efter semestern planerar jag att hålla i tyglarna och inte ta på mig så mycket. Kanske till och med gå ner i tid.

Kan jag ha det såhär en månad till, eller riskerar jag att gå utför ett stup då? Jag är uppenbarligen redan dålig, dålig nog för sjukskrivning. Men jag vill väldigt ogärna. Jag ser ljuset i tunneln, och jag försöker plocka bort bitar även nu. Det är bara en månad. Samtidigt är jag rädd för att stressyndrom kan bli drastiskt värre i en handvändning? Kan det de? Riskerar jag min hälsa om jag håller ut lite till? Nån som vet?

Ja, det kan bli drastiskt värre så ja, du riskerar din hälsa om du håller ut när du egentligen inte orkar. Det finns en anledning till att det kallas att gå in i väggen, det är med andra ord något som kommer plötsligt och totalt.

Kanske deltidssjukskrivning kan vara aktuellt om du absolut vill undvika heltid? Även om jag skulle rekommendera heltid om det behövs, ju tidigare man tar tag i ett sånt här problem och gör det som krävs desto lättare och snabbare kommer det vara att komma tillbaka sen, så det är värt det.

En månads sjukskrivning nu kan innebära att du slipper två år sen…

 

[Midsommarblomster]

Det finns en anledning till att det kallas att gå in i väggen, det är med andra ord något som kommer plötsligt och totalt.

Vad händer då?

Jag går en utbildning som har slutpresentation om 3 veckor. Om jag inte klarar av den så måste jag gå om den i höst, och det skulle vara hemskt tradigt. Jag vill verkligen inte gå in i väggen, men jag hoppas på att kunna pussla. Skjuta fram projekt på jobbet till hösten, ta någon extra dag ledigt. Nu blir det ju 1,5 dag ledig kring 1:a maj, sen blir det Kristi Himmelsfärd..

Jag vill verkligen inte vara vårdslös. Jag försöker bara tänka till.

 

[niardasp]

Kan du sjukskriva dig i alla fall några dagar i närtid? En vecka kan du ju vara hemma utan läkarintyg. Kanske skulle det kunna göra så att du klarar av den kommande månaden även om jag också tycker det låter som att du är nära att braka ihop.

Vad är det som händer om du skulle be om en längre sjukskrivning nu? Förutom den där utbildningen, vad är det som absolut skulle gå under av att du inte är på plats? Du behöver inte svara här men kanske ändå kan vara värt att fundera på om det faktiskt är så att något allvarligt händer om du försvinner eller om det mer är en tanke du har om att saker går åt helvete då. Jag vet själv att när man är så stressad som du beskriver är det svårt att se saker utifrån och det är lätt att liksom bara tänka att man ska kämpa på, också för att inte förstöra för andra, men vi är faktiskt få personer som har jobb där vi är helt oersättliga och någonting går riktigt illa om vi inte är på plats.

Jag har en vän som under lång tid haft en liknande situation som du beskriver jobbmässigt. För henne slutade det nyligen i panikattacker på jobbet och efter det sa hennes chef åt henne att gå hem och vara sjukskriven en vecka. Hon insåg då att ingenting farligt eller dåligt hände av att hon försvann, projekten snurrade på ändå, om än med lite mer jobb för någon annan, och hon fick möjlighet att stänga av och vila upp sig. Hon är otroligt tacksam över sin chef som faktiskt satte stopp när hon själv uppenbarligen inte hade kapacitet att göra det just då, vilket förhoppningsvis innebär att hon slipper en längre sjukskrivning.

 

[Palermo]

Vad händer då?

Jag går en utbildning som har slutpresentation om 3 veckor. Om jag inte klarar av den så måste jag gå om den i höst, och det skulle vara hemskt tradigt. Jag vill verkligen inte gå in i väggen, men jag hoppas på att kunna pussla. Skjuta fram projekt på jobbet till hösten, ta någon extra dag ledigt. Nu blir det ju 1,5 dag ledig kring 1:a maj, sen blir det Kristi Himmelsfärd..

Jag vill verkligen inte vara vårdslös. Jag försöker bara tänka till.

Det händer ju att folk verkligen rasar och sedan inte orkar något alls, bokstavligen, under en längre eller kortare tid. Alltså inget. Verkligen inget. Med eller utan gråt och ångest.

Hur troligt det är i ditt fall går inte att gissa. Det måste så klart inte bli särskilt dramatiskt.

Men. Jag tycker att mitt eget fall var helt odramatiskt. Jag skulle inte kalla det för att gå i väggen ens, jag blev bara trött.

Så trött att jag sov betydligt mer än halva dygnet i tre, fyra veckor och betraktade det som en av mina dagliga aktiviteter att ta min vitamintablett. Just då kändes det inte ens konstigt. Jag var ju trött.

 

[Unafraid]

Jag har glömt cirka ett halvår av mitt liv och delar av ett år efter det. Så jo, du kan riskera massor av att gå över gränsen. Nu, snart 10 år senare skulle jag vilja säga att jag återhämtat mig 80-90%. Det är inte värt det, man får ge upp vissa saker man egentligen ville slutföra, det är inte ett nederlag, det är att vara rädd om sig själv.

 

[Askur2017]

Om det inte finns något sätt att pausa utbildningen som är så nära sitt slut, kan man pausa annat? Jobbet du har utöver till exempel?

Förstår att du inte vill trycka på stopp helt och hållet när du ser ett ljus i tunneln. Jag hade och har gjort likadant. Även om det är oviljan att stoppa som leder en människa till den punkt du verkat hamna på nu…