Lipica
Trådstartare
Jag hade diskussionen med en vän häromdagen om huruvida barn "bör" tro på tomten eller ej. Själv växte jag upp i en väldigt realistisk miljö utan tomte (eller självklart med tomte, men med full vetskap om att det var morfar med skägg) ända från början. Jag kan inte direkt säga att det har skadat min utveckling 
Min vän däremot blev extremt upprörd över detta och tyckte att tomten ska vara en del av allas barndom, att man får sämre fantasi om man inte får ha tomte samt att jag borde känna mig bestulen av mina föräldrar.
Jag får inte det resonemanget att gå ihop riktigt... min fantasi är det definitivt inget fel på, tror jag, och det enda jag kan se är att jag sluppit fasan att inse att tomten inte finns. Okej, jag kanske missade "magin" med tomten, men tja.. det finns magi i så mycket annat i fyra-femårsåldern.
Ni som har egna barn, hur tänker ni? Tror de på tomten? När de blir större, talar ni om för dem hur det är, eller får de komma på det själv?
Hoppas ni förstår mina tankegångar
Har själv inga egna barn
Min vän däremot blev extremt upprörd över detta och tyckte att tomten ska vara en del av allas barndom, att man får sämre fantasi om man inte får ha tomte samt att jag borde känna mig bestulen av mina föräldrar.
Jag får inte det resonemanget att gå ihop riktigt... min fantasi är det definitivt inget fel på, tror jag, och det enda jag kan se är att jag sluppit fasan att inse att tomten inte finns. Okej, jag kanske missade "magin" med tomten, men tja.. det finns magi i så mycket annat i fyra-femårsåldern.
Ni som har egna barn, hur tänker ni? Tror de på tomten? När de blir större, talar ni om för dem hur det är, eller får de komma på det själv?
Hoppas ni förstår mina tankegångar
Har själv inga egna barn