Trött på allt

[viol]

Alla här på Bukefalos verkar så fantastiskt kloka så jag tänkte prova att be om er hjälp då jag inte mår bra psykiskt. Jag har just gått ut gymnasiet med fina betyg och ska till hösten börja på en riktigt rolig och spännande, om än krävande, utbildning. Livet går alltså "bra" nu.

Problemet är alltså att jag inte mår bra. Jag känner mig så himla trött och uppgiven på allt. Det känns lite som att jag lever på autopilot. Utåt sett, med mina vänner och andra människor, verkar jag antagligen glad, lyckad och lycklig. Jag har på senare tid varit väldigt pratglad och social (har tidigare varit blyg, osäker och tyst, men har verkligen jobbat på det) men känner hela tiden att jag har en fasad uppe. På fester, när jag dricker, fallerar ofta den här fasaden och jag blir tyst, tråkig och deppig. Ofta beror det på att jag känner mig så himla misslyckad där och då. Mina vänner hittar killar och kysser folk hit och dit men för mig blir det aldrig så. Har aldrig haft en pojkvän. Jag har inga problem att bli intresserad av killar men det stannar alltid där. Jag liksom backar undan och vet inte hur jag ska agera. Inbillar mig själv att jag aldrig kommer hitta någon.

Förutom det här så har jag haft en ganska tuff uppväxt med en pappa som misshandlat min mamma och att jag behövt ta mycket ansvar över hemmet och mina yngre syskon. Det här gör att jag har svårt att vara öppen och "visa hela mig själv" när jag umgås med människor. Det finns så mycket mörkt inom mig som jag inte vill att andra ska få ta del av. Jag har svårt att lita på andra eftersom jag ofta har blivit sviken och det här gör att jag antagligen blir ganska "platt" att umgås med och har svårt att komma nära andra.

Jag vet inte hur jag ska komma ur det här. Jag har ingen att prata med utan måste själv lösa det här själv, något jag har behövt göra hela mitt liv. Jag är alltid där för mina syskon och tröstar dom men har ingen som "tröstar" mig. Min mamma har väldigt svårt att förstå andras känslor och bekymmer och senaste gången jag bad henne om hjälp fick jag en panikångestattack så det undviker jag helst .

Har ni några råd om hur jag kan tänka eller vad jag kan göra för att allt ska kännas bättre?

 

[Emtherlia]

Du kanske behöver prata med någon professionell om din uppväxt? Jag kan tänka mig att du kanske har en hel del tankar och funderingar som härstammar från uppväxten? Och då kanske det kan vara skönt att prata om det med någon utomstående?

 

[Trasdocka]

(Ber om ursäkt om långt inlägg, vet inte ens vad jag skriver om, skriver bara allt som ploppar upp i huvudet-du behöver inte läsa om du inte vill.)


Hemskt att något sådant behöver ske inom ens familj som egentligen bör vara ens största trygghet. Jag går också ut gymnasiet i år, brukade ha topp betyg men har nu, enligt mig, halvtaskiga betyg jämfört med vad jag tidigare presterat... Är väl si sådär nöjd. Bara glad att jag klarade alla kurser typ.


Jag känner igen mig litegrann i ditt första stycke, kanske för andra orsaker men även jag har varit väldigt tyst, blyg och extremt osäker på mig själv, speciellt gentemot killar. (Bortsätt från någon enstaka som var min vän vid sidan om skolan) Sedan började jag gymnasiet där jag hamnade i en klass med 97% killar och då, efter ett tag (vet inte exakt när) så släppte det och jag kände att jag kunde vara mig själv, om än lite knasig, lite random. Men det kändes bra att bara säga vad jag kände eller tyckte eller tänkte då. Att inte behöva oroa sig vad andra tycker eller tänker om en. Det var skönt att kunna slappna av och vara sig själv, att inte känna sig utanför på något vis eller ha några krav på sig själv.


”Mina vänner hittar killar och kysser folk hit och dit”, vill inte ställa någon jobbig-rak-på fråga men måste endå fråga, går du i en klass med övervägande del tjejer? Är ni ett tjej gäng? För det kan ju vara så att du är med några vänner som inte riktigt passar dig, men det är bara en teori... Livet är lite för komplicerat och svårt ibland.


Jag festar sällan, älskar dock att dansa, och dricker dessvärre mindre- gillar att hålla huvudet klart så jag kan vara på min vakt.


”Jag har svårt att lita på andra eftersom jag ofta har blivit sviken”, har du någon nära vän att tala ut med? Det finns så många olika människor på denna jord och oturligt nog är en del av dem inte ”goda” i sinnet, dvs, kan göra saker för sin egen vinning, för att synas och få popularitet så de känner sig bättre eller bara för att orsaka olycka för andra för dem gillar det(?).

Jag personligen är inte så bra med vänner tycker jag, håller mig gärna åt mit håll i min ensamhet vid datorn... Har blivit så med tiden, vet inte riktigt varför. Jag tänker väldigt mycket på allting och speciellt framtiden, jag trivs ensam men gillar även att umgås.


Pojkvän hit eller pojkvän dit, jag tror på slumpen. Det är ju inte så att ips vips så är det 100% att du aldrig kommer få en pojkvän, det handlar väl mer om vad man gör, vilka man träffar. Vänners vänner. Man kanske träffar någon via. ett online spel och sedan lär känna varandra lite djupare och menande, för att sedan träffas irl och så kanske man blir kär och tillsammans. Eller så kanske ens kompis tar med två killkompisar när man ska ut och göra något och då kanske man klickar bra med ena killen och samtalet tar aldrig slut, man ger varandras kontaktuppgifter och samtalet fortsätter flera dagar därefter.


Jag vet inte men kärlek är en olöst gåta tycker jag, finns inget rätt svar för något och man får hålla tummarna hårt att ens motpartner inte vill något ont men tror det finns många killar med ett äkta och ärligt hjärta.


Jag brukar också känna mig nere, känna mig ”mörk” from time to time, av olika anledningar, problem eller tankar hit och dit. Livet är så svårt! Men we can do this! Har du något intresse att hålla fast vid? Något att se fram emot? Har du prövat att game’a? Skriva i en dagbok? Jag tycker dagböcker hjälper enormt! Brukar skriva tankar, dikter, drömmar, rita etc etc. Bara få ut massa saker! Känns jättebra.


Sedan det där med att hålla en fasad uppe, jag har nog inte så stor erfarenhet om det men tror du att det är på grund av att du tänker mycket på ditt förflutna eller på grund av dina känslor inom dig? Jag kan bli tyst på fester också när ens vänner typ springer hit och dit och man släpas efter och tillslut undrar vad man gör där. Tänk att du är tha queen och du är fan bäst! Tror du behöver lite pep och ego-boost för att vara ärlig, det har jag också behövt men känns väl bra nu I guess. FÖR NU TAR VI STUDENTEN!

 

[Red_Chili]

Har ni några råd om hur jag kan tänka eller vad jag kan göra för att allt ska kännas bättre?

Lättare sagt än gjort: Men försök slappna av, ta hand om dig själv och tyck om dig själv.

Har du fått hjälp av någon psykolog eller liknande som du kunnat prata med om din uppväxt eller liknande? Om inte kanske det kan vara värt att leta upp någon sådan. Tex på ungdomsmottagningen ska det finnas folk att prata med, sådana som har tystnadsplikt och vars jobb är att hjälpa dig att må bättre psykiskt.

Sedan kan det vara bra att försöka hitta någon som kan bli en nära vän. Du behöver inte försöka vara fantastiskt bra vän med allt och alla, det är helt okay att ha tusen ytliga vänner om man trivs med det, men visst kan det vara skönt att ha någon lite mer "nära". Själv har jag haft extremt svårt att lita på folk, alltid hållit allt väldigt ytligt och egentligen inte låtit någon lära känna mig på riktigt. Folk känner mig ofta som "hon med hundarna" och i stallet var jag "hon som tar hand om den och den hästen". Det de visste om mig var antingen hundrelaterade saker eller hästrelaterade saker, ingenting mer.

Efter lång tid provade jag ändå att ge folk en lite mer ordentlig chans. De som verkade trevligast och mest pålitliga av de bekanta pratade jag med om lite saker som inte var djurrelaterade och rätt som det var hade allt utvecklats till relationer med folk där jag kunde prata om snudd på vad som helst och dessutom få bra stöd osv. Självfallet pratar jag inte om vad som helst med vem som helst, men nu har jag ändå några underbara vänner som jag kan prata med om allt möjligt. Dock är jag noga med att inte bara prata om jobbiga saker med dem och inte bara be om hjälp hela tiden. Tvärt om försöker jag att umgås lättsamt med dem, ses och laga mat ihop, åka på lite roliga utflykter tillsammans och bara ha det trevligt. Däremellan kan vi prata om även tyngre ämnen, men det är inte sådana diskussioner som gör att vi håller kontakten, det hade ingen av oss orkat.

Kort sagt: ju mer man vågar lita på folk, desto mer litar de på en själv och på så sätt kan man bygga upp riktigt fina och bra relationer med andra. Ta det bara i små steg, känn dig för och lita på magkänslan så blir det nog bra så småningom