Umgås ni med människor som ni inte gillar?

Voeux

Trådstartare
Apropå detta fick jag precis veta av en kollega att det pratats om mig på kontoret som att "Hon kan inte må bra" eftersom jag alltid hämtar min mat i kylskåpet, säger "Hej hej" till mina få kollegor som är på plats i lunchrummet och sedan sätter mig vid datorn och äter. Jag mår jättebra, jag tycker bara om att få vara i min egen bubbla ofta och prioriterar att ta en promenad på min rast i stället för att socialicera. Svårt för en del att förstå att vi alla fungerar olika 🤷‍♀️
 
Jag funderade på något liknande igår! För varje år som går så blir jag bara mer och mer trött på att man ska vara "kompis" med alla man stöter på, åtminstone inom mitt yrke och i mina kretsar.

Jösses vad trött jag är på det. Speciellt nu när jag har en kollega som jag direkt avskyr. Det händer oerhört sällan att jag känner så, personen är "snäll" men jag tål inte hen för fem öre. Tyvärr så sitter hen precis bakom mig och söker kontakt en hel del.

Jag har nog varit rätt öppen och "välkomnande" mot nya bekantskaper tidigare, men nu orkar jag inte mer haha. Försöker lyssna på min magkänsla och är väldigt selektiv numera, om personen verkar vara en mismatch så svarar jag inte mer än nödvändigt och typ pratar om vädret som mest. Ses nog lite som en bitch (speciellt av män) , men då får det vara så. Jag existerar inte för att underhålla andra :angel:

Min släkt är rätt liten, pojkvännens familj och vänner verkar superhärliga vilket jag är väldigt glad över. Har inte så myckey kontakt med min släkt, vi ses några gånger per år vilket räcker gott och väl :o
 

Voeux

Trådstartare
Jag funderade på något liknande igår! För varje år som går så blir jag bara mer och mer trött på att man ska vara "kompis" med alla man stöter på, åtminstone inom mitt yrke och i mina kretsar.

Jösses vad trött jag är på det. Speciellt nu när jag har en kollega som jag direkt avskyr. Det händer oerhört sällan att jag känner så, personen är "snäll" men jag tål inte hen för fem öre. Tyvärr så sitter hen precis bakom mig och söker kontakt en hel del.

Jag har nog varit rätt öppen och "välkomnande" mot nya bekantskaper tidigare, men nu orkar jag inte mer haha. Försöker lyssna på min magkänsla och är väldigt selektiv numera, om personen verkar vara en mismatch så svarar jag inte mer än nödvändigt och typ pratar om vädret som mest. Ses nog lite som en bitch (speciellt av män) , men då får det vara så. Jag existerar inte för att underhålla andra :angel:

Min släkt är rätt liten, pojkvännens familj och vänner verkar superhärliga vilket jag är väldigt glad över. Har inte så myckey kontakt med min släkt, vi ses några gånger per år vilket räcker gott och väl :o

Jag tror också en del kan uppleva mig som en bitch i jobbsammanhang, men jag ser det verkligen som deras problem. Jag är supertrevlig och mild när jag pratar med folk, men är aningens asocial och arbetar hellre när jag är på jobbet än att snick-snacka med folk i fikarummet. Jag har inga problem att säga "nu är det så" på möten när vi behöver ta trista beslut. Om någon har problem med det så tycker jag snarare att det är dem som har märkliga förväntningar på folk.
 
Apropå detta fick jag precis veta av en kollega att det pratats om mig på kontoret som att "Hon kan inte må bra" eftersom jag alltid hämtar min mat i kylskåpet, säger "Hej hej" till mina få kollegor som är på plats i lunchrummet och sedan sätter mig vid datorn och äter. Jag mår jättebra, jag tycker bara om att få vara i min egen bubbla ofta och prioriterar att ta en promenad på min rast i stället för att socialicera. Svårt för en del att förstå att vi alla fungerar olika 🤷‍♀️

Så gjorde jag alltid när jag jobbade i Sverige. Kollegorna pratade enbart om urtråkiga ämnen. Samt att min mat alltid kommenterades vilket jag avskydde.
 

Voeux

Trådstartare
Så gjorde jag alltid när jag jobbade i Sverige. Kollegorna pratade enbart om urtråkiga ämnen. Samt att min mat alltid kommenteades vilket jag avskydde.

Jag verkligen avskyr den här sociala pressen på arbetsplatser, och jag gillar ändå mina kollegor. Men när man träffar samma människor varje dag så räcker det väl att luncha, eller fika, ihop en gång i veckan. Inte varje dag. Vi pratar ju liksom på möten också. Hur mycket kontakt måste man ha egentligen?

Plus att jag också avskyr när folk kommenterar ens mat eller om man äter fikabulle/inte äter fikabulle/du behöver väl inte tänka på vikten osv osv. Alltså SLUTA kommentera vad jag stoppar i munnen eller inte stoppar i munnen. PANIK.
 
Apropå detta fick jag precis veta av en kollega att det pratats om mig på kontoret som att "Hon kan inte må bra" eftersom jag alltid hämtar min mat i kylskåpet, säger "Hej hej" till mina få kollegor som är på plats i lunchrummet och sedan sätter mig vid datorn och äter. Jag mår jättebra, jag tycker bara om att få vara i min egen bubbla ofta och prioriterar att ta en promenad på min rast i stället för att socialicera. Svårt för en del att förstå att vi alla fungerar olika 🤷‍♀️
Jag tror det mycket är en generationsfråga? Jag har själva hört/ råkat ut för det, min rast är ju till för mig att hämta energi, vilket jag gör genom att vara själv och inte socialisera.
Upplever det oftare med yngre kollegor att de gärna tar en promenad själv o.s.v.
Jag kan tycka lunch är ett bra tillfälle att kolla läget med mina vänner istället för att snacka med en kollega jag har noll gemensamt med.
(Nu är inte jag hellre purung, men har ett tag kvar till pensionen.)
 
Senast ändrad:
Jag kan mest tycka att våra föräldrar drog med oss på allt som barn/ tonåringar. Jag hade hellre varit hemma och laddat batterierna än att ha så jäkla tråkigt/ umgås med människor bara för att.
Nu är det väl mest jobb jag inte får välja själv vem jag umgås med, och även "vänners vänner".
Men för tillfället är det rätt få jag kan komma på som jag på rak arm har lite svårt för.
Tycker om de flesta människor jag träffar, men har själv lite svårt för att komma igång och snacka när det är nya människor även om jag blivit väldigt mycket bättre.
 
Jag verkligen avskyr den här sociala pressen på arbetsplatser, och jag gillar ändå mina kollegor. Men när man träffar samma människor varje dag så räcker det väl att luncha, eller fika, ihop en gång i veckan. Inte varje dag. Vi pratar ju liksom på möten också. Hur mycket kontakt måste man ha egentligen?

Plus att jag också avskyr när folk kommenterar ens mat eller om man äter fikabulle/inte äter fikabulle/du behöver väl inte tänka på vikten osv osv. Alltså SLUTA kommentera vad jag stoppar i munnen eller inte stoppar i munnen. PANIK.
Instämmer på precis allt i detta inlägg. :p
 

Voeux

Trådstartare
Jag tror det mycket är en generationsfråga? Jag har själva hört/ råkat ut för det, min rast är ju till för mig att hämta energi, vilket jag gör genom att vara själv och inte socialisera.
Upplever det oftare med yngre kollegor att de gärna tar en promenad själv o.s.v. J
ag kan tycka lunch är ett bra tillfälle att kolla läget med mina vänner istället för att snacka med en kollega jag har noll gemensamt med.
(Nu är inte jag hellre purung, men har ett tag kvar till pensionen.)

Säkert! Vi hade en diskussion på mitt förra jobb om detta, då vissa ansåg att vi jobbade för mycket och aldrig hinner umgås. Någon tyckte att det är tråkigt att hen ofta sitter själv i lunchrummet, eller med ett par stycken, medan vissa aldrig lunchar tillsammans. Så de pratade, på allvar, om att bestämma att ingen fick luncha vid skrivbordet? Ursäkta, men jag får inte betalt för min lunchrast så jag äter precis vart jag känner för det. Har fasen aldrig hört nåt så dumt. Dessutom har jag ett arbete för att arbeta, inte för att skaffa kompisar.

Jag förstår att jag låter hemskt asocial och otrevlig när jag skriver såhär men det är verkligen tvärtom, jag har supertrevligt med mina kollegor när vi väl pratar och umgås. Men som sagt, i små doser tack.
 
Säkert! Vi hade en diskussion på mitt förra jobb om detta, då vissa ansåg att vi jobbade för mycket och aldrig hinner umgås. Någon tyckte att det är tråkigt att hen ofta sitter själv i lunchrummet, eller med ett par stycken, medan vissa aldrig lunchar tillsammans. Så de pratade, på allvar, om att bestämma att ingen fick luncha vid skrivbordet? Ursäkta, men jag får inte betalt för min lunchrast så jag äter precis vart jag känner för det. Har fasen aldrig hört nåt så dumt. Dessutom har jag ett arbete för att arbeta, inte för att skaffa kompisar.

Jag förstår att jag låter hemskt asocial och otrevlig när jag skriver såhär men det är verkligen tvärtom, jag har supertrevligt med mina kollegor när vi väl pratar och umgås. Men som sagt, i små doser tack.
Jag tycker det känns befriande att läsa. Mitt intryck av dig är liksom att du är en väldigt trevlig och social person och det känns rätt skönt att läsa att såna också väljer att ha lite egen tid på luncher och raster. Känner mig ofta som ett ufo som inte alltid orkar vara så himla social på mina raster. Nu måste vi sitta i lunchrummet (eller gå ut på rasten) men jag sitter gärna själv och utan att prata konstant med alla runt mig, även om visst socialt utbyte också kan vara trevligt och uppskattat.
 

Voeux

Trådstartare
Jag tycker det känns befriande att läsa. Mitt intryck av dig är liksom att du är en väldigt trevlig och social person och det känns rätt skönt att läsa att såna också väljer att ha lite egen tid på luncher och raster. Känner mig ofta som ett ufo som inte alltid orkar vara så himla social på mina raster. Nu måste vi sitta i lunchrummet (eller gå ut på rasten) men jag sitter gärna själv och utan att prata konstant med alla runt mig, även om visst socialt utbyte också kan vara trevligt och uppskattat.

Jag tänker att det är helt rimligt att man inte vill vara social 9 h i sträck. På raster är det ju superskönt att få sjunka in på Instagram och titta på söta hundar, sträcka på benen och ta lite frisk luft eller bara få glo ut genom fönstret en stund. Jag får mycket energi av att socialisera men mitt sociala batteri kan verkligen ta tvär-slut ibland också. Jag säger som @Gotthard, vi existerar inte för att underhålla andra.
 
Säkert! Vi hade en diskussion på mitt förra jobb om detta, då vissa ansåg att vi jobbade för mycket och aldrig hinner umgås. Någon tyckte att det är tråkigt att hen ofta sitter själv i lunchrummet, eller med ett par stycken, medan vissa aldrig lunchar tillsammans. Så de pratade, på allvar, om att bestämma att ingen fick luncha vid skrivbordet? Ursäkta, men jag får inte betalt för min lunchrast så jag äter precis vart jag känner för det. Har fasen aldrig hört nåt så dumt. Dessutom har jag ett arbete för att arbeta, inte för att skaffa kompisar.

Jag förstår att jag låter hemskt asocial och otrevlig när jag skriver såhär men det är verkligen tvärtom, jag har supertrevligt med mina kollegor när vi väl pratar och umgås. Men som sagt, i små doser tack.
Jag och min bästa kontorskompis har associala luncher ihop. Vi sitter tysta med våra telefoner, ibland visar vi den andre någon meme innan vi återgår till våra telefoner. Hur skönt som helst.
Jag har på ett tidigt stadium förklarat för folk att jag inte orkar vara social och varnar ibland folk om de vill sitta vid mitt bord "jag kommer vara tyst" och det går hur bra som helst.
 
I den mån det går att undvika så nej, jag umgås inte med folk jag inte gillar. Tar dock skillnad på "inte gillar" och "tycker direkt illa om", det senare alternativet undviker jag medan de första inte spelar någon större roll.

T ex så är flera av mina släktingar sådana som jag tycker direkt illa om så om de ska vara med på något gemensamt julfirande är jag inte med.
Är en annan sak i skolan, där pratar jag gelt enkelt bara med dem jag tycker är trevliga. Jag är hellre själv än med folk jag inte kommer överens med och anses väl lite underlig för det.
 
Aldrig. Jag slutade fira jul med morsans tidigare partners familj just för att jag inte trivdes med dem, som exempel. Kommer aldrig umgås privat med personer jag inte trivs med.

En tidigare vän hade det dock inte likadant. Hans fru tyckte att "Är man gift ska man följa med till föräldrar" osv, vilket resulterade i att han blev medtvingad på släktmiddagar, parmiddagar, fira vänners födelsedagar och allt möjligt som han fullständigt avskydde. Sååå många gånger som han fick låta bli roliga saker som han ville göra med sina vänner eller annat för att hon krävde hans sällskap. Varje gång lät han oerhört deppig. (Och jo, de hade pratat om att skiljas, men hon hade vägrat för "så kan man inte göra mot barnen" :grin: Ett öht väldigt negativt förhållande för de båda...)
 
Sååå många gånger som han fick låta bli roliga saker som han ville göra med sina vänner eller annat för att hon krävde hans sällskap.

Men alltså - va? Pratar vi om en vuxen människa eller en 12-åring nu?

Din kompis var säkert jättetrevlig men det kan ju vara värt att komma ihåg att du bara har hans sida av storyn. Skapligt trött man är på karlar som skuldbelägger kvinnan för att "tvinga med honom" på middagar när han vill "hänga med kompisarna" och sen samtidigt lägger allt socialt ansvar på frun så fort det gäller andra grejer, typ barnkalas.
 
Apropå detta fick jag precis veta av en kollega att det pratats om mig på kontoret som att "Hon kan inte må bra" eftersom jag alltid hämtar min mat i kylskåpet, säger "Hej hej" till mina få kollegor som är på plats i lunchrummet och sedan sätter mig vid datorn och äter. Jag mår jättebra, jag tycker bara om att få vara i min egen bubbla ofta och prioriterar att ta en promenad på min rast i stället för att socialicera. Svårt för en del att förstå att vi alla fungerar olika 🤷‍♀️
Vi ju helt olika arbetsförhållanden. Så fenomenet yttrar sig kanske lite olika. Men trots att jag är social och extrovert så behöver jag vara i min egen bubbla med ibland. Och jag väljer gärna vilka jag "mängd"-umgås med.

Jag hade en granne som på ngt vänster alltid stod i trappen så fort man klev ur lägenheten eller kom hem. Hon malde på i evigheter om de tråkigaste saker och hade noll gränser. Hon kom och ringde på etc också. Till slut fick jag ju bara rusa förbi och fåordigt säga att jag hade bråttom. Det blev hon kränkt av när hon såg mönstret och själva sa "Jaha, du har väl bråttom som vanligt!". Men hellre det än att lägga den lilla fritid jag hade på någon som bara stal energi. Plus att när jag jobbat hela dagen och kvällen med att ge till andra(som tränare) är det rätt skönt att få slippa ge ensidigt mer på fritiden.
Det känns som att vissa ser det som en rättighet att ta upp andras tid. Jag har hört flera som säger "Jag måste ju också få prata med någon".
Ja, självklart! Men jag kan inte lägga 1 h på att lyssna på någon som för en monolog varje gång man springer på varann.

Jag har också stått i stall där det var så mycket skitsnack, bråk och intriger etc att jag aldrig varit med om dess like. Jag bara kände att jag inte orkade med några i stallet. Jag valde då att säga att jag var stressad pga jobbet och behövde lyssna på ljudbok då jag mockade etc för att koppla av.
Sen vet jag att de tyckte jag var otrevlig pga det. Men mina stallkvällar blev trevligare utan negativa tjafset tills jag kunde flytta. Det är ju ändå ett par timmar per dag man är där.
 
Men alltså - va? Pratar vi om en vuxen människa eller en 12-åring nu?

Din kompis var säkert jättetrevlig men det kan ju vara värt att komma ihåg att du bara har hans sida av storyn. Skapligt trött man är på karlar som skuldbelägger kvinnan för att "tvinga med honom" på middagar när han vill "hänga med kompisarna" och sen samtidigt lägger allt socialt ansvar på frun så fort det gäller andra grejer, typ barnkalas.
En vuxen man, även om jag ifrågasatte det just när sådant här diskuterades :grin:

Även jag är trött på sådana män du beskriver, just den här gjorde dock inte så att han la över massor av ansvar på frun. Han var en mycket engagerad och närvarande förälder på alla plan av det jag kunde se under den tid vi hade kontakt (vilket var ganska länge). Han var också medveten om stereotypa könsroller och gjorde sitt bästa för att inte barnen skulle fastna i sådana i onödan.
 
Så gjorde jag alltid när jag jobbade i Sverige. Kollegorna pratade enbart om urtråkiga ämnen. Samt att min mat alltid kommenterades vilket jag avskydde.
Herregud vad jag kan skriva under på det. Jag äter inte varm mat till lunch, har aldrig gjort och kommer förmodligen heller aldrig göra. Och satan i gatan vad det ska kommenteras varenda jäkla lunch. Alltid från samma personer också, som varje dag i två år frågat ”blir du verkligen mätt på det?”
Nu har jag jobbat hemifrån sen corona-pandemin startade och att slippa lunchrummet och dessa kommentarer är bland det bästa med att jobba hemifrån. Jag vill aldrig mer behöva äta i lunchrummet.

För att svara på grundfrågan: Nej, jag umgås inte med folk privat som jag inte gillar. Har en liten släkt där alla är helt normala, inga konstiga kompisar, ingen pojkvän så behöver inte ta hänsyn till någon svärfamilj och har eget stall så slipper konstiga människor i stallet också. Så klart finns det kollegor jag gillar mindre än andra, men de behöver jag ju inte umgås med privat.
 
Jag tycker det känns befriande att läsa. Mitt intryck av dig är liksom att du är en väldigt trevlig och social person och det känns rätt skönt att läsa att såna också väljer att ha lite egen tid på luncher och raster. Känner mig ofta som ett ufo som inte alltid orkar vara så himla social på mina raster. Nu måste vi sitta i lunchrummet (eller gå ut på rasten) men jag sitter gärna själv och utan att prata konstant med alla runt mig, även om visst socialt utbyte också kan vara trevligt och uppskattat.
Jag är också extrovert och social. Jag kan absolut uppskatta egentid trots det!
Min sambo är också extrovert och ganska social(speciellt med väl valda människor).
Han har mindre behov av egentid från mig. Men större behov av att "slippa" andra.
Vi jobbar mycket ihop. Jag kan gärna börja dagen med att äta frukost framför datorn tex under arbetsdagar och detsamma med lunch ibland. Han vill gärna äta ihop. Så hans egentid handlar mest om egentid från andra än mig. Min egentid handlar en del om att jag får vara helt själv.

Min familj på pappas sida är från en liten by i Norrland där alla känner alla. Där knackar man typ inte på dörren utan bara kliver in och ropar "Är någon hemma?". Det är ju rätt speciellt. Sambon höll på att svimma när jag berättade det. Livets mardröm liksom för honom! :laugh:
99% av alla på den sidan familjen är väldigt extroverta och sociala. Alla är alltid välkomna. Så det är jag uppvuxen med.
Plus att vi alltid seglat då jag var så pass ung att man följde med familjen. Då seglade vi alltid ihop med kompisar och man umgås ju väldigt nära varann då.
Sambon har inte riktigt haft de här stora grupperingarna som umgås så tätt som jag varit van med.

Min bästa vän är väldigt extrovert och social. Hon älskar att träffa nytt folk och umgås väldigt mycket med folk. Men just på jobbet kan hon gärna zooma ut lite, äta själv, ta en promenad etc.
Är hon här en längre period kan vi absolut ta en tid där vi tar ett break i umgänget med att tex ta en nap, läsa en bok, surfa etc på egen hand ett tag för att ladda lite. Det är samma med många andra i mitt umgänge. Inget konstigt!
 

Voeux

Trådstartare
Jag är också extrovert och social. Jag kan absolut uppskatta egentid trots det!
Min sambo är också extrovert och ganska social(speciellt med väl valda människor).
Han har mindre behov av egentid från mig. Men större behov av att "slippa" andra.
Vi jobbar mycket ihop. Jag kan gärna börja dagen med att äta frukost framför datorn tex under arbetsdagar och detsamma med lunch ibland. Han vill gärna äta ihop. Så hans egentid handlar mest om egentid från andra än mig. Min egentid handlar en del om att jag får vara helt själv.

Min familj på pappas sida är från en liten by i Norrland där alla känner alla. Där knackar man typ inte på dörren utan bara kliver in och ropar "Är någon hemma?". Det är ju rätt speciellt. Sambon höll på att svimma när jag berättade det. Livets mardröm liksom för honom! :laugh:
99% av alla på den sidan familjen är väldigt extroverta och sociala. Alla är alltid välkomna. Så det är jag uppvuxen med.
Plus att vi alltid seglat då jag var så pass ung att man följde med familjen. Då seglade vi alltid ihop med kompisar och man umgås ju väldigt nära varann då.
Sambon har inte riktigt haft de här stora grupperingarna som umgås så tätt som jag varit van med.

Min bästa vän är väldigt extrovert och social. Hon älskar att träffa nytt folk och umgås väldigt mycket med folk. Men just på jobbet kan hon gärna zooma ut lite, äta själv, ta en promenad etc.
Är hon här en längre period kan vi absolut ta en tid där vi tar ett break i umgänget med att tex ta en nap, läsa en bok, surfa etc på egen hand ett tag för att ladda lite. Det är samma med många andra i mitt umgänge. Inget konstigt!

”Alla är alltid välkomma”, vilken mardröm :nailbiting: :D
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Upp