Ungt barn som såg EP anfall

[Pengy]

Pojken fyllde 5 år idag och vi hade släktingar över på kalas. Vi satt ute på altanen och skulle precis börja äta när hans faster får ett epileptiskt anfall.
Hon börjar krampa och skaka, vi 3 vuxna som är med hjälper henne så hon inte ramlar av stolen, vi får lagt ner henne på marken försiktigt och väntar ut anfallet. Jag upplever att vi alla vuxna är väldigt lugna i situationen, alla pratar lugnt mm. Däremot hinner fastern i kramperna välta ner något glas och bestick åker i golvet så visst blev det ändå lite livligt. Hon drog dessutom av två av sina lösnaglar så de kom lite blod med i bilden.

Vår son tog iallafall väldigt illa vid sig av detta och blev såklart oerhört rädd. Vi satte oss ner och pratade om det efteråt, då förklarade vi att faster har någon som heter epilepsi och att det ser väldigt läskigt ut men att hon själv inte är medveten om anfallet och inte upplever obehag.
Vi försökte också förklara att det är viktigt att man hjälper en person som får anfall så att denne inte ramlar och skadar sig illa och att man i vissa fall kan behöva ge medicin.

Det kändes som han mådde lite bättre när vi pratat om det men han ville inte äta sin mat och var märkbart låg ett tag efter detta.

Hur hjälper vi honom på bästa sätt? Kanske det räcker med det vi berättat för att inte heller göra en för stor grej av det?

 

[Kilauea]

Ingen erfarenhet, men jag tänker att vänta in ev frågor och svara på dessa. Jag tror inte jag skulle ta upp det igen utan anledning, men upplever själv att många frågor och funderingar kan komma vid läggning.

 

[Pengy]

Tack, han somnade på två sekunder igår kväll. Kalas och vara utomhus hela dagen tog på krafterna Så han sa inget mer om det själv.

Så kanske har han släppt det nu, han fick ju även se att hon mådde bra efteråt innan de åkte hem igen.

 

[Mirre]

Pojken fyllde 5 år idag och vi hade släktingar över på kalas. Vi satt ute på altanen och skulle precis börja äta när hans faster får ett epileptiskt anfall.
Hon börjar krampa och skaka, vi 3 vuxna som är med hjälper henne så hon inte ramlar av stolen, vi får lagt ner henne på marken försiktigt och väntar ut anfallet. Jag upplever att vi alla vuxna är väldigt lugna i situationen, alla pratar lugnt mm. Däremot hinner fastern i kramperna välta ner något glas och bestick åker i golvet så visst blev det ändå lite livligt. Hon drog dessutom av två av sina lösnaglar så de kom lite blod med i bilden.

Vår son tog iallafall väldigt illa vid sig av detta och blev såklart oerhört rädd. Vi satte oss ner och pratade om det efteråt, då förklarade vi att faster har någon som heter epilepsi och att det ser väldigt läskigt ut men att hon själv inte är medveten om anfallet och inte upplever obehag.
Vi försökte också förklara att det är viktigt att man hjälper en person som får anfall så att denne inte ramlar och skadar sig illa och att man i vissa fall kan behöva ge medicin.

Det kändes som han mådde lite bättre när vi pratat om det men han ville inte äta sin mat och var märkbart låg ett tag efter detta.

Hur hjälper vi honom på bästa sätt? Kanske det räcker med det vi berättat för att inte heller göra en för stor grej av det?

Är uppväxt med en förälder med ep som ofta fick anfall när jag var liten. Det kan vara läskigt att se för ett barn och ge mycket funderingar om vad som kan hända med den personen som krampat. Har ni möjlighet att träffa faster? Tror det kan hjälpa att hon pratar med honom och berättar att inget farligt händer efteråt, även om det i stunden ser otäckt ut.

 

[nejlica]

Är också uppvuxen med förälder med epilepsi och var närvarande vid några anfall. För mig blev det väldigt avdramatiserat av att vi pratade om vad som händer men också hur man kan hjälpa till om det händer igen. Alltså, en femåring kanske inte kan göra så mycket själv, men att veta vad man ska göra, varför och sådär (min förälder fick tex ett anfall när vi var själva på en träning i lågstadiet, kunde då berätta för de andra föräldrarna vad det var och hur de skulle hjälpa hen, det var en trygghet att veta)

 

[Imogen]

Står sonen faster nära? Jag tänker att det kan vara en bra ide att träffa och låta henne (om hon vill såklart) berätta lite om det från hennes perspektiv. Att det inte känns osv. Kanske något lite ”roligt” (missförstå mig rätt) har hänt under ett anfall eller liknande.

Jag hade en person i min närhet när jag var liten som hade EP. I början kände jag inte personen så väl och då tyckte jag att personen var lite läskig. Funderade mycket på om det skulle hända osv. Sen efter ett tag fick min familj en närmare relation till personen. Då blev allt lättare för mig när jag hörde personen prata om det osv. Minns tydligt när han berättade för mig om när han var på promenad, fick ett anfall och fortsatte gå, gick in i en stolpe utan att märka det (såklart) och sen ”vaknade” och inte fattade varför han hade en bula i pannan.

Ingen aning om historien var påhittad eller inte men den berättades väldigt ”tokigt” och blev min association till personens epilepsi. Menar inte att förringa EP på något sätt en för en orolig femåring som inte har det i sin absoluta närhet kanske det inte gör så mycket att inte ha hela bilden

 

[Pengy]

Tack för alla svar Han står inte faster speciellt nära, vi ses på några födelsedagar om året. Hon förklarade efteråt att det inte var någon fara med henne och att hon mådde bra igen. Men kan kanske vara bra att vi ses igen någon gång under lite avslappnade förhållande så han får se att hon mår bra.

Nu verkar han faktiskt inte tänka på det alls utan det var endast under gårdagen som han verkade rädd och orolig.