Ska försöka fatta mig kort, vi är en normal familj med jobb och 3 barn. 1 pojke på 15 med Autism och drag av ADD. Förmodligen någon form av trotsyndrom också. Syskonen är betydligt yngre än honom, inga diagnoser.
Det har varit stora problem med äldsta barnet flera år men först nu börjar det eskalera totalt och han drar verkligen all energi vi har.
Vi är totalt slutkörda och det är inte rätt mot småsyskonen heller då han gör allt för att provocera dem tills det blir vansinniga eller gråter. Båda har uttalat att de inte orkat bo med honom. Hela familjen är totalt dränerade på energi.
Sonen har sista åren gått från jobbig till totalt omöjlig. Förutom att han slår sina småsyskon och nästan tvångsmässigt stirrar på dem för att retas, tar deras saker osv så slår han även mig. Jag kan alltså inte längre säga till honom något eller hjälpa de mindre barnen från honom. Med sambon går det kanske lite lättare men jag börjar bli rädd att vara ensam med honom och det är skrik och kaos dagarna i ända.
Han sköter inte skolan utan är skärmberoende och gör annat. Och vad vi säger eller skolan spelar ingen roll. Han stjäl saker hemma, allt från godsaker till pengar. Han behöver passas hela tiden i princip.
Ber jag honom tex att flytta på sig lite ställer han sig och tittar ner på mig och liksom utmanar mig att ”försök du”. Detsamma gäller det mesta.
Han skriker och gapar konstant och argumenterar in i avsurdum. Han slutar liksom aldrig ”mala”. Han pratar otroligt illa om oss- till alla ser till att vi blir anmälda till soc. Soc utreder såklart men kommer fram till samma sak gång på gång- att problemen ligger hos honom. Och att hans påståenden inte är sanna.
Och att hans anmälningar är tagna ur luften av anledning att han varit arg.Då gör han så för att straffa oss- vilket han själv erkänner . Han har en pappa han aldrig bott med men som han träffar extremt sporadiskt som glatt hejar på sonens elakheter och talar illa om i synnerhet mig som mamma.
Pappan har varit strulig i många år tills han till sist blev dömd för olaga hot och trakasserier. Detta var 2009 men hatet finns kvar.
En dag kan se ut såhär: 30 minuters tjat att han skall gå upp medan kan vägrar resa sig. När han väl går upp skall han inte äta fruksost utan det får man tjata om. Han har medicin han måste ta som han fuskar med.
Sedan tjatar han om datatid alt tjafsar som argumenterar i timmar. Psykar mig och sina syskon. Vägrar göra sina sysslor eller hjälpa till med något tex sitt husdjur. Det han skall göra är att fixa disken och hålla lite ordning på sitt rum. Enligt honom behöver ingen annan i hans ålder göra det ,alla andra får ha sina datorer och mobiler som de vill vilket han inte får. Hade han fått ha datorn fritt och ingen passat honom hade han kunnat dygna till han svalt ihjäl. Han känner inte sånt.
Sedan håller det på så, hela dagen. Oftast orkar man inte med att göra någon utflykt eller dyl, för han förstör allt.
Vi har försökt hålla en struktur, scheman han själv har okejat. Elektroniska hjälpmedel osv. Haft kontakt med habiliteringen många år och pedagogik och hjälpmedel i all ära men när han själv medvetet vägrar vet ingen hur man gör.
Han går inte att lämna ensam hemma, då blir det kaos med syskonen som ringer och gråter bara vi tar en promenad för att han psykar dem. De kan inte ta hem kompisar såsom han håller på.
De få helger han är borta är det som hela familjen fungerar igen. Småsyskonen umgås, speciellt den ena orkar inte med allt bråk utan stänger in sig på rummet konstant. Vi vuxna orkar prata med varandra igen och umgås. Man man mysa utan att det blir bråk och alla umgås. Det är som att all stress försvinner. Och det är hemskt att säga. Just nu går vi i familjebehandling jag sambon och sonen vid separata tillfällen.
De ser ju också att han inte fungerat normalt, är beräknande och att det är tufft. Vi är precis i början av det dock. Men även där, alla möten kring honom med skola, socialtjänst, läkare osv är ett heltidsjobb.
Vi har väl kommit dit där vi känner att det funkar inte att han bor kvar hemma. Främst för att jag är rädd för honom och tycker det är obehagligt att vara ensam med honom. Han har noll respekt för mig. Och har dessutom från sin pappa fått ett otroligt elakt sätt mot mig. Jag hör ju pappan genom sonen. Jag är sjukskriven fast jag inte är sjuk och bara vill ha pengar, jag stjäl tydligen saker (aldrig stulit nåt i mitt liv), jag har dåligt rykte (tror inte ens sonen vet vad det är) osv osv.
Vad kan man göra? För detta håller inte, ingen mår bra av det. Jag känner mig snart lika usel som sonen påstår som aldrig är glad och aldrig orkar.
Och vad finns det för alternativ när en 15 åring inte kan bo hemma. Hur länge skall man orka?
Sonen vill egentligen bo hos sin pappa enligt egen utsago. Pappan vill dock inte detta vad jag förstår.
Det har varit stora problem med äldsta barnet flera år men först nu börjar det eskalera totalt och han drar verkligen all energi vi har.
Vi är totalt slutkörda och det är inte rätt mot småsyskonen heller då han gör allt för att provocera dem tills det blir vansinniga eller gråter. Båda har uttalat att de inte orkat bo med honom. Hela familjen är totalt dränerade på energi.
Sonen har sista åren gått från jobbig till totalt omöjlig. Förutom att han slår sina småsyskon och nästan tvångsmässigt stirrar på dem för att retas, tar deras saker osv så slår han även mig. Jag kan alltså inte längre säga till honom något eller hjälpa de mindre barnen från honom. Med sambon går det kanske lite lättare men jag börjar bli rädd att vara ensam med honom och det är skrik och kaos dagarna i ända.
Han sköter inte skolan utan är skärmberoende och gör annat. Och vad vi säger eller skolan spelar ingen roll. Han stjäl saker hemma, allt från godsaker till pengar. Han behöver passas hela tiden i princip.
Ber jag honom tex att flytta på sig lite ställer han sig och tittar ner på mig och liksom utmanar mig att ”försök du”. Detsamma gäller det mesta.
Han skriker och gapar konstant och argumenterar in i avsurdum. Han slutar liksom aldrig ”mala”. Han pratar otroligt illa om oss- till alla ser till att vi blir anmälda till soc. Soc utreder såklart men kommer fram till samma sak gång på gång- att problemen ligger hos honom. Och att hans påståenden inte är sanna.
Och att hans anmälningar är tagna ur luften av anledning att han varit arg.Då gör han så för att straffa oss- vilket han själv erkänner . Han har en pappa han aldrig bott med men som han träffar extremt sporadiskt som glatt hejar på sonens elakheter och talar illa om i synnerhet mig som mamma.
Pappan har varit strulig i många år tills han till sist blev dömd för olaga hot och trakasserier. Detta var 2009 men hatet finns kvar.
En dag kan se ut såhär: 30 minuters tjat att han skall gå upp medan kan vägrar resa sig. När han väl går upp skall han inte äta fruksost utan det får man tjata om. Han har medicin han måste ta som han fuskar med.
Sedan tjatar han om datatid alt tjafsar som argumenterar i timmar. Psykar mig och sina syskon. Vägrar göra sina sysslor eller hjälpa till med något tex sitt husdjur. Det han skall göra är att fixa disken och hålla lite ordning på sitt rum. Enligt honom behöver ingen annan i hans ålder göra det ,alla andra får ha sina datorer och mobiler som de vill vilket han inte får. Hade han fått ha datorn fritt och ingen passat honom hade han kunnat dygna till han svalt ihjäl. Han känner inte sånt.
Sedan håller det på så, hela dagen. Oftast orkar man inte med att göra någon utflykt eller dyl, för han förstör allt.
Vi har försökt hålla en struktur, scheman han själv har okejat. Elektroniska hjälpmedel osv. Haft kontakt med habiliteringen många år och pedagogik och hjälpmedel i all ära men när han själv medvetet vägrar vet ingen hur man gör.
Han går inte att lämna ensam hemma, då blir det kaos med syskonen som ringer och gråter bara vi tar en promenad för att han psykar dem. De kan inte ta hem kompisar såsom han håller på.
De få helger han är borta är det som hela familjen fungerar igen. Småsyskonen umgås, speciellt den ena orkar inte med allt bråk utan stänger in sig på rummet konstant. Vi vuxna orkar prata med varandra igen och umgås. Man man mysa utan att det blir bråk och alla umgås. Det är som att all stress försvinner. Och det är hemskt att säga. Just nu går vi i familjebehandling jag sambon och sonen vid separata tillfällen.
De ser ju också att han inte fungerat normalt, är beräknande och att det är tufft. Vi är precis i början av det dock. Men även där, alla möten kring honom med skola, socialtjänst, läkare osv är ett heltidsjobb.
Vi har väl kommit dit där vi känner att det funkar inte att han bor kvar hemma. Främst för att jag är rädd för honom och tycker det är obehagligt att vara ensam med honom. Han har noll respekt för mig. Och har dessutom från sin pappa fått ett otroligt elakt sätt mot mig. Jag hör ju pappan genom sonen. Jag är sjukskriven fast jag inte är sjuk och bara vill ha pengar, jag stjäl tydligen saker (aldrig stulit nåt i mitt liv), jag har dåligt rykte (tror inte ens sonen vet vad det är) osv osv.
Vad kan man göra? För detta håller inte, ingen mår bra av det. Jag känner mig snart lika usel som sonen påstår som aldrig är glad och aldrig orkar.
Och vad finns det för alternativ när en 15 åring inte kan bo hemma. Hur länge skall man orka?
Sonen vill egentligen bo hos sin pappa enligt egen utsago. Pappan vill dock inte detta vad jag förstår.
, men jag tänker mig ett heltidsboende med stöd av LSS, det har jag haft ungdomar under 16 som haft!
