P

pippi27

Har tagit över en av stallkatterna.
Hon har nu flyttat in i mitt stall.
Bakgrund: Esme är en mycket pratig och kelig dam, hon är ivägen jämt och pratar ungefär hela tiden. Dom flesta andra på gården tycker hon är sååå jobbig och vill bara bli av med henne. Jag däremot föll som en fura för hennes charm. Så när jag bytte stall så fick hon en fristad hos mig.
Som tack erbjuder hon mig sina byten. Hon är en fenomenal jägare :). Hon har ett speciellt ljud när hon kommer in med ett byte så jag hör på lång väg när det är dax.
Så, hon kommer pratande fram till mig och lägger fram sin gåva vid mina fötter :crazy:, givetvis håller jag god min och tackar henne för gåvan som kan vara allt från mus-fågel-mink! När hon vänder bort blicken åker kadavret ut fort som ögat.
 
Det första jag tänker på är "Vad gulligt"! Jag skulle bli glad om min kisse kom fram och visade vad hon fått, fast det kan ju bli tjatigt om hon hela tiden visar vad hon fångat..
Ångrar du att du tagit hand om henne eller? Sen är hon väl rätt gullig när hon vill krypa upp i knät och gosa?
Du har i alla fall fått en vän i katten :rofl:
Ha det gott!
 
Vad fint att du tog med dig katten när du flyttade! :)

Jag vet hur det är det här med presenter... här är min historia.

När jag var liten, sådär 6-7 år, hade vi en rejäl svartvit/grårandig bondkatt som tyvärr var lite konstig i huvudet (agressiv), men han var förtjust i mig. Det brukade ligga möss i mitt fönster och under sängen. Mamma hittade en fågel med avbitet huvud på förstukvisten, och en gång upptäckte jag en present i en fårskinnstoffel... presenterna fördelades jämt mellan mig och mamma.

Tråkigt nog så blev Smike påkörd när han var drygt ett år gammal. Men han var en lustig katt. På morgonen fick alla i familjen stryka honom en gång över ryggen, försökte de en gång till bet han handen. Men jag fick klappa, lyfta och bära omkring honom så mycket jag ville.

Han brukade följa med till gymnastiken som jag och min yngre syster var på en gång i veckan, i skolgymnastiksalen ett par hundra meter bort. Då brukade mamma följa med oss. Första gången vi gick dit var Smike bara lite äldre än en kattunge och mamma var orolig att han inte skulle hitta hem igen, men när gymnastiktimman var slut låg han utanför dörrarna och väntade på oss... :love:

Senare har vi fått höra av grannarna att han brukade vara och hälsa på dem på mornarna efter vi släppt ut honom. Den ena grannens då nästan vuxna son, brukade få sällskap av Smike när han badade.

Saknar dig, Smike! :love:
 
Min lille pojke kommer också med presenter till mig. Men när han har visat upp dom äter han upp dom :d. Han är JÄTTESTOLT när han har varit och fångat ett byte!
 
....och våran ena hona ger sina LEVANDE presenter till hunden. Vilken hon adopterade som liten hundvalp och är extramamma åt.

I början nackade han musen, eller vad det nu är han fått, på direkten, så man kunde slänga det omgående i soppåsen. Men tror ni inte att kattan lärt honom leka med bytet på kattvis nu :crazy: så där far han runt och leker med det stackars bytet medan katthonan lugnt sitter och tittar på :angel:. Allt medan gubben, som aaavskyr möss, ropar på mig.

Jag har blivit riktigt duktig på att fånga levande möss i flykten. Man vill ju inte ha dem springades i huset. Ganska söta faktiskt. Är den oskadad släpper jag ut den i skogen, men oftast är den så skadad att det humanaste är att ha ihjäl den stackaren.
 
Visst är det kul med katter. Jag har haft världen kattabstinens. Kan ju inte ha katterna hemma då både sambo och nu även dotter inte tål katt :( (är uppfödare av russian blue sedan 1990 men numer bor katterna hos fodervärdar)
Jodå, jag har fått en mycket god vän i Esme, hon t.om åker med i vagen när jag kör :)
 
Åh, sådär gör vår ena katt Marcus alltid när han är på landet :crazy: Det värsta är när ha kommer in med LEVANDE möss! Då jagar han runt dem i huset och har ner lampor, vaser m m...
En gång tog kattrackarn in en orm också... Den historien har blivit lite av en klassiker här hemma :D Det var så att vi satt på verandan och åt frukost. Så helt plötsligt skriker min syster till och pekar på något som såg ut som en hög bajs under bordet.
"En ooooorm!", skriker hon och springer och gömmer sig. Och mycket riktigt, det var en stor snok som Mackan hade släpat in. Vi fick lugna min syster så att hon skulle komma och sätta sig vid bordet igen. "Det händer inte igen, kom och sätt dig nu" sa vi.
Men ack, ack. Tydligen tror Marcus att vi inte riktigt är nöjda med hans fina orm så efter ett litet tag kommer han uppför trappan med en HUGGORM i munnen! Alla bara skrek och min syster sprang upp på övervåningen och gömde sig :rofl: Min pappa har ormfobi så han gick ut och kräktes (eller nåt :smirk:) men min mamma å andra sidan hon tog helt enkelt en sopkvast och slängde ut den i naturen igen (sen tog hon en spade och hackade den i småbitar :crazy:). Jag tycker det är en rätt rolig historia eftersom pappas tjej genast ställde sig på en stol och bara skrek när huggormen kom in :rofl: Det retar vi henne för än idag :devil:
 

Liknande trådar

Hästhantering I april 2006 hämtade en mycket lycklig 17-åring hem sin allra första häst, ett urgulligt 4-årigt travarsto vid namn Anna, och det visade...
2
Svar
35
· Visningar
5 235
Senast: Pettsson
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Att ångra en valp
  • Uppdateringstråd 29
  • Kattsnack 10

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp