Utbruten från Oseriös avel 2025 på hund

[MJLee]

Jag ser burma som en ras där de idag för det mesta är balanserade, men det finns en risk att det drar iväg med knepig huvudform och kort nos om man inte är medveten om just de krypande tendenserna över tid.

(OT, men jag känner flera av Megaras förfäder, antingen genom att jag har visat dem på utställning eller haft dem som "ständiga motståndare" om nomineringar och BIS. Framförallt i senior- och veteranklass står det rätt ofta mellan korat och burma, det är uppenbarligen två raser som står sig högt upp i åldrarna.)

Men oj vad kul! Jag vet att någon gång på stenåldern (80-talet) så brukade assistenterna dra lott om vem som skulle bära fram burmor och de som förlorade fick göra det Burmauppfödare jobbade ju stenhårt på att ta bort de linjerna och nu är burmors humör precis motsatsen till deras utseende. Jag tror att burmor är mer ok än många andra raser med att ställas eftersom de inte blir lika stressade av många katter. Jag vet burmor som somnar i sina burar och gissar att det är därför de fortsätter att ställas som veteraner.

Megara fick Nom och EX1 BIV(?) när hon ställdes, när hon fortfarande bodde hos Stjärnviks. Numera om jag skulle vilja ställa henne skulle jag dels behöva plocka alla vita hår med en pincett - hon har blivit stickelhårig över bogarna och nacken - dels skulle vi antagligen bli diskade för lynnesfel

Vad tyckte du om Megaras förfäder när du behövde bära upp dem? Antar att du inte kommer ihåg vilka det var. Burmor har ju ibland åsikter om vilka människor som är ok och inte.

Håller med att man måste vara försiktig med just korta nosar och hoppas att domarna inte premierar sådana. Jag tror att ett av problemen med nosarna är att det utparas så mycket med tex amerikanska, engelska och ungerska burmor vara de två första har trubbigare nos. Sedan tas det in även thailändska gatukatter med längre nosar vilket är bra.

Megara parades ju med en bombay men hennes ungar hade relativt korta nosar trots det.

 

[Sassy]

Men oj vad kul! Jag vet att någon gång på stenåldern (80-talet) så brukade assistenterna dra lott om vem som skulle bära fram burmor och de som förlorade fick göra det Burmauppfödare jobbade ju stenhårt på att ta bort de linjerna och nu är burmors humör precis motsatsen till deras utseende. Jag tror att burmor är mer ok än många andra raser med att ställas eftersom de inte blir lika stressade av många katter. Jag vet burmor som somnar i sina burar och gissar att det är därför de fortsätter att ställas som veteraner.

Vad tyckte du om Megaras förfäder när du behövde bära upp dem? Antar att du inte kommer ihåg vilka det var. Burmor har ju ibland åsikter om vilka människor som är ok och inte.

Megara parades ju med en bombay men hennes ungar hade relativt korta nosar trots det.

Det finns kanske en anledning till att det var just koratuppfödaren som fick bära både burmor och bengaler (som många var lite rädda för pga ljudandet då åtminstone). Korater låter väldigt mycket, men är sällan direkt komplicerade att hantera om man inte blir rädd och börjar stressa för det tar de upp snabbt.

Det var några ägare av just högljudda raser som brukade fråga efter mig i panelen, just för att jag kunde ta deras katter med den humor de behöver. Har aldrig haft en katt som smällt när jag visat den, och kan inte minnas att någon blivit dragen pga beteende förutom min egen (som hade fått nog en lång helg med många rundor och vi valde att avstå från panel när han inte ville vara med längre). Själv tycker jag att det är jobbigare med katter som sitter tyst och snällt tills de fått för mycket och smäller. Det är bättre att de visar vad de tycker så att man kan justera direkt. De flesta burmor som ställs mycket är helt okomplicerade att hantera även om de kan låta en del, och jag hoppas ju att de flesta ägare låter bli att ställa ut en katt som verkligen inte trivs.

Vi måste ju komma ihåg att utställning är en extremt knepig situation för katter och bra utställningstemperament brukar visserligen tyda på att andra saker också kan vara rätt okomplicerade men det motsatta gäller inte. Den av mina katter som verkligen inte gillade utställning och talade om det på domarbordet (Maja ) var visserligen tuff och en pain in the ass som tonåring men väldigt okomplicerad att resa med, super i sin egen kattfamilj, älskade gäster och veterinären gillade henne också när han väl hade lärt sig att de thailändska svordomarna aldrig ledde till någon fysisk handling. Däremot gillade hon verkligen inte att behöva vara bland främmande katter och det är helt rimligt.

 

[MJLee]

Det finns kanske en anledning till att det var just koratuppfödaren som fick bära både burmor och bengaler (som många var lite rädda för pga ljudandet då åtminstone). Korater låter väldigt mycket, men är sällan direkt komplicerade att hantera om man inte blir rädd och börjar stressa för det tar de upp snabbt.

Det var några ägare av just högljudda raser som brukade fråga efter mig i panelen, just för att jag kunde ta deras katter med den humor de behöver. Har aldrig haft en katt som smällt när jag visat den, och kan inte minnas att någon blivit dragen pga beteende förutom min egen (som hade fått nog en lång helg med många rundor och vi valde att avstå från panel när han inte ville vara med längre). Själv tycker jag att det är jobbigare med katter som sitter tyst och snällt tills de fått för mycket och smäller. Det är bättre att de visar vad de tycker så att man kan justera direkt. De flesta burmor som ställs mycket är helt okomplicerade att hantera även om de kan låta en del, och jag hoppas ju att de flesta ägare låter bli att ställa ut en katt som verkligen inte trivs.

Vi måste ju komma ihåg att utställning är en extremt knepig situation för katter och bra utställningstemperament brukar visserligen tyda på att andra saker också kan vara rätt okomplicerade men det motsatta gäller inte. Den av mina katter som verkligen inte gillade utställning och talade om det på domarbordet (Maja ) var visserligen tuff och en pain in the ass som tonåring men väldigt okomplicerad att resa med, super i sin egen kattfamilj, älskade gäster och veterinären gillade henne också när han väl hade lärt sig att de thailändska svordomarna aldrig ledde till någon fysisk handling. Däremot gillade hon verkligen inte att behöva vara bland främmande katter och det är helt rimligt.

Något som, precis som hund och hästdomare, är att jag kan inte läsa ett ord av vad domaren skrivit om Megara tyvärr trots att jag är nyfiken. Jag förstår vad du menar med mer pratsamma raser att det är mycket ljud och liten verkstad. Megara är ju i grund och botten en relativt okomplicerad katt på sina vilkor, eg, inget lyftande eller fasthållande. Sedan är problemet att hon äter på allt som går att äta på. Hon har inte PICA utan hon bara biter. Och ffa då på sladdar ju dyrare desto bättre. Appleskablar är rena knarket. Men ja, även på möbler, datorskärmar, sängbord och mig.

Att resa är hon helt kolugn med, somnar, nya miljöer, hundar, går på lådan på alla underlag vilket är jäkligt skönt.

 

[Sol]

Jag tycker att det är en jätteviktig diskussion hur vi kan hantera avel med rastypiskhet som mål och utställning som enda egentliga synliga värderingsmått öht utan att det driver alla raser mot en mer och mer extrem typ över tid, men jag har tyvärr lite svårt att se vad man kan göra åt det på riktigt när "de flesta" som redan är inne i det verkar nöjda?

Jag saknar direkt mått och proportioner i kattrasernas rasstandarder. På hundar finns mått på mankhöjd, vikt, korrekta vinklar osv. På katter anges stor, medel och liten vilka är väldigt subjektiva termer.

Proportioner mellan nosryggens mått och skallens, mankhöjd. Proportioner om var öronen ska vara placerade samt storlek. Det går att sätta siffror på sådant, men det gör vi inte vilket leder till stor subjektivitet vilket alldeles för ofta leder till att "häftigast" vinner vilket ofta innebär "mest extrem".