Utdrag ur boken Ridning En Handledning tryckt 1923

[KungTulle]

Som ni nog kommer ihåg fick jag boken Ridning- En Handledning tryckt 1923 skriven av ryttmästare Percy Hamilton av en snäll bukefalist i julklapp. Tack NiNi!

Jag har skummat igenom valda delar av boken inatt och tänkte det kunde vara intressant för alla er som intresserar er för historisk ridning att få läsa delar av texten.

Jag kommer ge er avsnitten om hästens rakriktande och böjande, allmänt om sidvärtsrörelser samt avsnitten om öppna, sluta och förvänd sluta.

Det är ganska många sidor och jag kommer inte hinna skriva av allting på en gång.

Vad jag vill be er är att inte kommentera i denna tråd, för tydlighetens skull vill jag inte ha originaltexten mixade med en massa kommentarer och diskussioner av texten.

Jag kommer ge er en kommentatortråd parallellt med denna tråd som ni kan gå till om ni vill delge oss era tankar kring texten, och hoppas att ni respekterar detta.

Innan jag börjar skriva av texten till er kommer jag att skriva litet kort om författaren och om boken. ( Och skapa kommentarortråden)

/KT

 

[KungTulle]

Sv: Utdrag ur boken Ridning En Handledning tryckt 1923

Percy Hamilton var ryttmästare vid Kungliga Smålands Husarer och även förste lärare vid Strömsholm.

Boken gavs som sagt ut 1923 och han skriver i bokens förord bland annat att "det är det stegrade intresset för en metodisk ridsport som gjort behovet av en kortfattad handledning i ridning mer gällande".

Han menar att "Konsten att rida kan aldrig läras ensamt i bok. Det skrivna ordet kan tjäna som ledning, giva inpulsen till praktiska studier samt bekräfta på hästryggen samlade erfarenheter".

Han ger också läsaren ett råd:

"Rid, rid, rid många hästar och rid med eftertanke".

På försättsbladet citerar han Steinbrecht:

"Reite dein pferd vorvärtz und richte es gerade"

Percy Hamilton är alltså i mycket en produkt av den kavalleriskola som växte fram under 1800-talet.

Hans bok behandlar grundligt trots att den riktar sig i mångt och mycket till nybörjaren som vill veta mera, (En grundbok i ridning alltså). många moment som nuförtiden omnämnes mest i förbigående i ridningens nybörjarböcker av idag. Till exempel galoppombyten, hur man rider in unghästar och hur man rider till besvärliga hästar, samt då sidvärtsrörelserna. Han avslutar med att i bokens fem sista kapitel behandla hoppning och olika former av terrängridning.

Nu till de utvalda textavsnitten.

/KT

 

[KungTulle]

Sv: Utdrag ur boken Ridning En Handledning tryckt 1923

Sextonde kapitlet:

s 143.

Hästens Rakriktande och böjande:

Bakdelens framåtdrivande kraft kommer först till sin fulla rätt, då bakfötterna träda i framfötternas spår, och detta utgör även ett villkor för att ryttaren må kunna riktigt böja och belasta hästens bakben.

Varje häst är av naturen något sned och rör sig ej med bakdelen fullt inriktad på framdelen utan går alltid med denna mer eller mindre på sidan om sig. Den allmäna åsikten är, att de flesta hästar är stela till höger (jämf.kap VII s.70) och därför ha svårare att sätta den högra bakfoten rakt fram i den högra framfotens spår. Det må nu vara det ena eller det andra bakbenet som hästen har svårt att böja, ett faktum är, att han söker undandraga sig obehaget av böjningen genom att nedsätta bakbenet utåt från kroppen, och en följd härav blir, att motsatta sidans bog faller ut, och att halsen på denna sida buktas ut.

Snedheten hos hästen är i många fall även en följd av felaktig ridning. Genom för kraftigt bruk av inre tygeln och genom fodran på att hästen skall gå ställd inåt på raka linjer gör ryttaren det svårt för denne att träda under sig med inre bakfoten. Hästen söker alltid undandraga sig denna felaktiga inverkan genom att föra bakdelen inåt, böja sig i halsen samt falla ut med yttre bogen.
Vad som än kan vara orsaken till snedheten, har den till följd, att bakbenen ej driva på lika mycket och att stödet på tyglarna blir ojämnt. En sned häst är aldrig fullkomligt lydig, emedan ryttaren ej fullständigt behärskar hans bakdel.

 

[KungTulle]

Sv: Utdrag ur boken Ridning En Handledning tryckt 1923

Sextonde kapitlet:

s 144.

Hästens Rakriktande och böjande:

forts:

Ovannämnda snedhet kan endast långsamt bortarbetas genom målmedveten dressyr, och detta arbete benämnes hästens rakriktande. Då den rakriktade hästen rör sig på enkelt spår, skall alltid hans längdaxel sammanfalla med det spår, varpå han rides, detta må vara rakt eller böjt. fig.26 b (Jag kan tyvärr inte scanna bilderna just nu kanske senare när jag är helt klar med texterna).

Söka vi klargöra för oss ryttarens inverkan vid rakriktande av hästen, må vi först och främst fasthålla vid, att varje inverkan, som stör den elastiska bärigheten i hästens rygg, hans ryggverksamhet och därmed även hans rörelser är felaktig. Endast den häst, som under arbetets gång tillåtes bibehålla ryggverksamhet och gång, låter arbeta sig på ett riktigt sätt och dessutom betydligt lättare än den, som blivit störd i detta avseende.

Hästens naturliga eller medfödda snedhet är i och för sig ej något hinder för bibehållandet av riktig verksamhet i hästens muskler, blott ryttaren förmår känna denna snedhet och låter hästen bibehålla den genom att mjukt anpassa sina hjälper därefter. Varje kapplöpningsryttare eller jaktryttare har säkerligen erfarit, att hästen går mjukare och behagligare och lättare bibehålller sin lugna aktion, om han tillåtes bibehålla sin naturliga snedhet samt att han även är lättare att hålla, vare sig banan går i höger eller vänster sväng, om han blott hålles ställd åt den mjuka sidan, ty därigenom går förhållningen (<pullen>) igenom utan motstånd. Med andra ord; även en sned är av sig själv mjuk, blott ryttaren ej söker motverka snedheten.

Betraktar han istället den skeva ställningen som vore det den för hästen ifråga raka och låter honom bibehålla sin gång ostörd och lössläppt samt följa ryttarens hjälper.

Det allra minsta försök att från början rakrikta hästen kommer emelletid genast att verka mer eller mindre störande på ryggverksamheten och gången. Tror sig ryttaren inom ridbanan genast kunna ställa hästen till höger på

 

[KungTulle]

Sv: Utdrag ur boken Ridning En Handledning tryckt 1923

Sextonde kapitlet:

s 145.

Hästens Rakriktande och böjande:

höger hand och till vänster på vänster hand eller anser han överhuvud taget, att detta är nödvändligt, börjar han hästens dressyr med att på allvar störa dennes ryggverksamhet och gång och frånsäger sig därmed den viktigaste betingelsen för att lyckas i arbetet.

Böjning till höger eller vänster eller ett arbete, som ginge ut på att huvudsakligen arbeta hätens stela sida, skulle komma att medföra störningar inom hästens hela mekanism, vilket skulle fördröja dressyren. Taga vi som exempel en häst, vilken ej vill gå med högra bakfoten i den högra framfotens spår, utan som istället strävar efter att nedsätta den till höger och utanför kroppen och därför stödjer mer på den vänstra tygeln än på den högra, under större eller mindre förböjning av halsen till höger, så skulle det ligga närmast till hands att söka bortarbeta detta fel genom att låta bakdelen vika för högra skänkeln under böjning till vänster d.v.s genomföra övningar, som hade karaktären av vänster sluta. Ehuru

 

[KungTulle]

Sv: Utdrag ur boken Ridning En Handledning tryckt 1923

Sextonde kapitlet:

s 146.

Hästens Rakriktande och böjande:

detta vore logiskt riktigt och väl genomfört skulle leda till ett gott resultat, komma utförandet likväl till en början att stöta på stora svårigheter. För det första skulle redan ett vikande för högra skänkeln vara svårt, emedan hästen ej vill taga stöd på den högra tygeln; för det andra kommer vid vänster sluta eller därmed jämförlig rörelse, själva rörelsen ske i riktning från höger till vänster och sålunda från högra tygeln mot den vänstra och kan därför ej vara ägnad att bringa hästen till stöd på den högra. Slutligen, och detta väger ej minst tungt i vågskålen, löper man risken, att den eftergift, ryggverksamhet och frihet i rörelserna som uppnåtts under bibehållandet av hästens naturliga skevhet, genom en så våldsam korrektion totalt ginge förlorade, och hästen skulle dessutom lätt helt enkelt kunna vägra att lyda den högra skänkeln.

Att på detta sätt direkt, utan omsvep angripa det onda skulle därför ha flera nackdelar med sig. Det är här i livet ej alltid klokt att begära allt på en gång och, särskilt när det gäller hästens dressyr, leda ofta de största omvägarna raskast till målet. Ryttaren måste gå diplomatiskt tillväga och hur egendomligt det än låter, draga nytta av hästens naturliga skevhet, samtidigt som den bortarbetas. För den skull bör han klargöra för sig, vilken sidvärtsrörelse eller därmed jämförbar lektion, som minst stör hästens ryggverksamhet och som mest överensstämmer med hästens medfödda eller genom felaktig ridning förvärvade fel.

Om vi fortfarande fasthålla vid en häst som går med bakdelen till höger om sig, så finna vi att denna tydligen går en felaktig vänster skänkelvikning eller vänster öppna. Hästen viker med sin bakdel villigt till höger, men skjuter ej på med det yttre, högra bakbenet utan nedsätter det utåt från kroppen, varav följden blir bristande stöd på högra tygeln.

Om man nu bibehållerr hästens naturliga skevhet och driver fram honom med båda skänklarna, företrädelsevis med den vänstra, som han villigt lyder, emedan den ej har något

 

[Immer]

Sv: Utdrag ur boken Ridning En Handledning tryckt 1923

Tack snälla för att du delar med dig!

Immer

 

[KungTulle]

Sv: Utdrag ur boken Ridning En Handledning tryckt 1923

Tack snälla för att du delar med dig!

Immer

Kommentarer i kommenteringstråden tack! Annars blir det rörigt! Fast tack för att du gillar uttdelandet!

Här:

http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=848033

/KT