"Vad duktig du är!"

Status
Stängd för vidare inlägg.
S

smulis27

Publicerad i DN 22 maj 2002 08:53
LÄSARREAKTIONER:

"DUKTIG
"Den duktiga är den som anpassar sig"
Duktig. Själva ordet är ett uppifrånord. Den lilla flickan är duktig om hon kissar i pottan i stället för i blöjan. Femåringen är duktig om han hämtar posten så att mamma slipper gå ut. Den som utalar det magiska ordet - så duktig du är! - är samma person som har nytta av barnets "duktighet". Du ska göra så här för att få mitt beröm, inte för din egen skull!

Den som är duktig gör mer eller bättre än vad omvärlden förväntar sig, en prestation som kan belönas med välvilliga och uppmuntrande omdömen från dem som står högre i rang eller förmåga. Den som bedömer duktigheten uttrycker samtidigt sin auktoritet och behöver inte vara rädd att bli ifrågasatt. Läraren kan berömma sina duktiga elever. Den ensamstående trebarnsmamman är duktig om hon orkar engagera sig i barnens idrottsklubb. Mera sällan talas det om en duktig Nobelpristagare, OS-medaljör eller börsbolagsdirektör. För dem finns andra ord - genialisk, framstående, skicklig, framgångsrik . . . Duktig-ordet reserveras för dem som inte når - och inte förväntas nå - till de stora höjderna men som ändå gör det bästa av sin egen litenhet. En vänlig klapp på huvudet.

DEN SOM FÅR BERÖMMET "duktig" blir samtidigt nedvärderad. Din prestation är någonting bra, bättre än du själv som människa. Och alltför ofta är "duktig" det enda beröm ett barn får höra. Femåringen som målat en tavla får höra att han är duktig, i stället för att mamman blir glad över den vackra tavlan. Frågan om man är duktig i skolan är viktigare än om man trivs. Och med duktigheten kommer kraven: Du som är så duktig att sjunga borde väl vara med i kören. Du som är så duktig i matematik borde väl ha bättre fysikbetyg. Du som är så duktig i skolan borde väl vara nöjd - titta på Pelle vad han får slita! Till slut vill den "duktiga" eleven bara spy åt sin egen förmåga, som skymmer att han är en människa som vill, tycker, känner och inte bara presterar.

Men den som inte är duktig är ingenting värd, det märker man snabbt. Utan goda prestationer syns man inte alls. Så lär man sig från barndomen att jaga duktighetsberöm för att bli bekräftad, men utan att någonsin känna sig nöjd. Berömmet kommer, men känslan av bekräftelse uteblir eftersom berömmet bara gäller min prestation, inte mig själv. Så duktigt av Hans att ta hand om sina barn, så duktigt av Eva att inte gråta på sin mans begravning, så duktigt av Lasse att få tjänsten som rektor - men vem bryr sig om vad de själva känner? Så duktigt av Pia att skriva en artikel, en diktsamling, en doktorsavhandling - men vem läser hennes texter och kommenterar det hon försöker säga? Och så kastar man sig omedelbart in i nästa duktighetsprojekt, för nu, kanske, kommer de andra att upptäcka vem jag är.

KRAVET PÅ DUKTIGHET innefattar också ett stort mått av konformism. Den är duktig som gör rätt och anpassar sig till rådande normer och ideal. Om man spränger ramarna och går utöver de givna reglerna, så är man inte duktig. För att duga i duktighetsskalan måste man göra våld på sin fantasi, sin kreativitet och sina fantastiska idéer. Annars riskerar man att ens överordnade/lärare/förälder inte förstår vad man gör, och då får man heller inget beröm.

Så blir duktighetskraven det etablerades tyranni över allt som är annorlunda, nyskapande, ifrågasättande. Och vi rusar lydigt med och presterar allt mer utan att någonsin kunna känna att det vi gör har något verkligt värde för oss själva och vår omvärld. När livet går mot sitt slut kan vi ärligt säga oss att vi varit duktiga - men frågan är vad det egentligen har varit värt?"


Vad tycker ni? Själv började jag gråta för den där texten träffade så rätt i mitt hjärta. Jag = berömjägaren...
 
Sv: "Vad duktig du är!"

Det var något jag fick lära mig både när jag fick mitt första barn och började läsa "föräldratidningar" och när jag gick på lärarhögskolan: att inte berömma barn för sin duktighet, utan snarare kommentera att de lärt sig något, bekräfta att de KAN.

Men samtidigt tycker jag inte man ska döma folk för hårt om de säger ordet duktig heller. Den som säger till någon annan att den är duktig säger det knappast för att platta till, vara elak eller hetsa, utan ordet sägs helt enkelt för att uppmuntra och bekräfta, eller hur?
 
Sv: "Vad duktig du är!"

Tycker det stämmer rätt bra det som sägs i texten.

Själv får jag spel på folk som säger till barn att de är duktiga som äter så mycket, eller äter upp maten. Anser faktiskt att det inte ska finnas sån laddning i hur mycket man äter. Tycker barnet att det var gott är det väl jättebra, men man är ju inte duktigare för att man äter mer.
 
Sv: "Vad duktig du är!"

Jag är antagligen alldeles för "grund" som människa för att se problematiken i att använda ordet duktig. För mig finns ingen nedvärderande laddning i ordet. Jag ser heller inte ett stort problem i att vissa säger "framstjärt" om flickebarns kön och vad jag har förstått räknas det också som att svära i kyrkan....
 
Sv: "Vad duktig du är!"

Jag tänkte på det där med den fina tavlan barnet hade ritat, jag funderade lite på vad jag brukar säga, och jag brukar nog först säga "men så fin tavla" (typ :smirk: ) och sedan vända mig till barnet och säga "så duktig du är".

I mina ögon är man duktig om man hjälper andra, därför berömmer jag mitt barn när det hjälper mig. Likasom att jag vill att mitt barn ska vara "tacksam" (lika tacksam som jag är för dess hjälp) tillbaka när den får hjälp av någon.
Det är kanske fel.

Och visst är det kanske fel att berömma om de äter mat, MEN om man har haft en verklig matvägrare är det lätt att ändå göra det om barnet väl får i sig en portion mat, bara för att man blir så glad att de faktiskt äter och för att göra en måltid positiv.... :smirk:
 
Sv: "Vad duktig du är!"

Mycket läsvärt, tack smulis :bow:

Känner du igen den här känslan också? Att bakom det där berömmet växer ett hål inom en - för själv vet man ju att man inte är duktig, man har bara lyckats lura omvärlden en gång till och snart avslöjar man sig så att de ser hur kass man egentligen är :smirk:

Överfört på barn är det där dock rätt komplicerat. De SKA ju bekräftas. (Nu har jag inga barn men tillåter mig att svamla ändå :o )

Vad gör man när barnet kommer med 18:e teckningen på raken med två streck och en cirkel? Säger "ÅH vad du är duktig" en gång till? Har man då inte totalt devalverat sin bekräftelse - kanske för att man själv är tacksam för att ungen ritar så att man kan laga mat i fred, om man ska återknyta till smulis artikel :smirk:

Kanske är det bättre att säga nåt på temat: "Jag ser att du tycker att det är roligt att rita!" redan medan ritandet pågår, i stället för att bara (slentrianmässigt) berömma slutresultatet.
 
Sv: "Vad duktig du är!"

visst finns det undantag, har själv en matvägrare hemma men försöker undvika ordet duktig när det gäller mat ändå. Uttrycker det istället på andra sätt. T.ex. vad kul att du tyckte om maten, frågar om det var gott och skapar en dialog istället eller liknande.
 
Sv: "Vad duktig du är!"

Jag håller absolut med om att det kan användas så. Jag tycker dock att det är ett ganska användbart ord som jag använder för att förstärka deras egen känsla av att de har gjort något bra, när 1,5-åringen satte på sig vantarna själv (bakom min rygg, det var alltså inte initierat av någon annan än han själv) talade jag om för honom hur duktig han var. Tycker att det ordet bäst motsvarar den stolthet de känner inom sig när de lyckats genomföra något själva. Sedan är det självklart så att de ibland måste göra saker de inte valt själva, därför att jag inte kan gå ifrån lillebror just då, tex, och då talar jag också om för dem att de var duktiga, som var snälla och gjorde det jag bad dem om, alltså som ett sätt att erkänna dem den uppskattning jag känner. Det är liksom det enklaste sätt jag vet att säga det på. Men det är ett ord som det känns otroligt viktigt att man använder ärligt.
 
Sv: "Vad duktig du är!"

Jag brukar säga till kompisar, partners och styrelsekamrater att de är duktiga.
 
Sv: "Vad duktig du är!"

Problem med ordet duktig blir om det används frekvent till allt.
Ordet duktig är självförtroende förstärkning och glömmer man att samtidigt frekvent att samtidigt stärka självkänslan så finns risken att man skapar man en människa som inte känner sig sedd och uppskattad för den person dom är utan endast för prestation. Det skapar en tomhet och längtan hos personen i fråga.
Man får alltså inte glömma bort att uppmärksamma barnets person och inte bara barnets don så att säga.
Så hur ordet duktig är bra eller inte beror på situation, när det används, vad för innebörd den vuxna och barnet lägger i ordet och vad som sägs förövrigt.
Om duktig är ett krav för att bli sedd kan det ge negativa konsekvenser för barnet medans om barnet blir sedd annars också så är det mest självförtroendestärkande så länge det inte används slentrianmässigt.
Själv använder jag nog allt "vad du kan", bra, rätt, alldeles riktigt oftare än duktig som bara används ibland.

Det är aldrig fel att öka på ordförådet och bli mer medveten om hur man uttrycker sig och hur det man säger påverkar andra.
Det är heller inte fel att se vad som stärker självkänslan och vad som stärker självförtroendet och vad det är man behöver stärka främst hos barnet. Försöker man stärka självförtroendet hos ett barn som har behov att få självkänslan stärkt kan man faktiskt minska självkänslan vilket ger motsatt resultat till det man vill.
Så glömmer man inte bort att förstärka självkänslan och barnet blir sedd oavsätt om den är duktig eller inte så är duktig inget ord av ondo.

Ords storlek i påverkan är ju oftast beroende på vad för innebörd personen som ordet är riktat mot lägger i det.
För mig är ordet mer av betydelse "du lyckades", för andra har ingen aning. Att jag däremot använder andra uttryck oftare har troligvis med att göra att mitt sätt har färgats en hel del av att jag har hållt på med hästar och hundar :o
Rätt och bra är två korta ord som djur fattar snabbt och det hänger bara med av farten till barnen också :D
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag funderar på det här med att ge och få bekräftelse. Jag blir lite förvånad över när jag läser att man ska kunna kommunicera till en...
10 11 12
Svar
235
· Visningar
11 648
Övr. Katt Det här inlägget, lade jag på en annan sida och tänkte att det kunde passa här med, med tanke på att "katter är katter och 'ska ha sin...
Svar
5
· Visningar
2 218
Hundavel & Ras Ber först om ursäkt för en vägg av text men jag känner att jag vill få lite extern input. Jag har medvetet inte nämnt namnet på ras...
2 3
Svar
47
· Visningar
8 281
Senast: dobbis
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Ni som vet vem jag är IRL får gärna hålla det för er själva. Skiter i att ha nåt anonymt nick, jag har ju ändå redan ältat allt detta i...
2
Svar
36
· Visningar
7 766
Senast: _Taggis_
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Kemisk kastration?
  • Katter och spädbarn
  • Uppdateringstråd 29

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vikten av unghästbete
Tillbaka
Upp