Sen har jag ursäktat honom med att det inte är han utan snurrfians mamma som fostrat henne mest så det var nog inte hans fel. Denna barnafadern har inte førslåtit mig än, efter tre år! Kommer jag hem till dom så drar han sig undan. Sist vi sågs så sa jag det till honom, att det är ju inte klokt vad du är långsint! Och nu sitter jag och här och funderar på om jag har førlåtit honom før att han inte førlåtit! Tycker han är vrång o dum o så.
Det här är väldigt talande, tycker jag. Det visar väl lite på komplexiteten i förlåtande.
Du funderar på om
du har förlåtit flickans pappa för att han
inte har förlåtit dig. Du tycker att han är vrång, dum och långsint. Jag skulle gissa att han i sin tur kanske var öppen för en genuin ursäkt
från dig, men när ingen sådan kom kan jag mycket väl tänka mig att han sorterade in dig i facket "Ingen jag vill ha i mitt liv", och så var det bra med det. Jag tror att väldigt många föräldrar skulle reagera så i den situation du beskrivit.
Jag tror att vi är många som läser in ett ohyfsat, gränslöst, oartigt och otrevligt beteende i den situation du beskriver. Men inte från det glada, dansande barnets sida, utan från dig.