Vad gör jag nu?

Sockerbit

Trådstartare
En natt i somras fick jag påhälsning av polisen, min fars dödsbesked slängdes i ansiktet på mig och en pappåse med hans personliga tillhörigheter räcktes fram, bland annat hans halsband som de plockat av hans döda kropp. Där blev jag sedan lämnad med pappåsen mitt i natten...

Tiden som följde går knappt att beskriva, ett halvsyskon, drygt 15 år äldre som aldrig någonsin varit med i bilden och som min pappa starkt tagit avstånd från stövlar in och gjorde allt än värre. Hans bostad blev plundrad av halvsystern och inget tycktes vara heligt för henne. Allt av värde försvinner spårlöst men det nystas upp efter hand då halvsystern inte ens kan hålla reda på sina egna lögner, men inga av sakerna kommer tillrätta. Samtidigt är hon väldigt noga med att göra anspråk på i princip allt, in i minsta öre (även mina tillhörigheter som fanns i pappas bostad då han gick bort).

Pappas FB-sida bombas av halvsystern med inlägg där hon försöker få det att verka som de haft en nära relation, när det i själva verket är en helt obefintlig sådan sedan hon var drygt 2 år gammal. Vid bisättningen dyker hon upp med flertalet för pappa okända personer och skall se kroppen. Även hennes mamma tar hon med som är minst sagt oönskad av pappas familj, och framförallt pappa.

Hon rör om i allt och försöker även bestämma om hur begravning m.m. skulle gå till. Droppen är när hon under begravningen låtsas vara mig! Efter ceremonin då alla står och tar i hand, bland annat pappas långväga arbetskamrater och då efterfrågar flera av dem mig "J" som de hört mycket om, men som de aldrig träffat. De tar för givet att det är halvsystern "M" som är "J" (eftersom hon tar sån plats, hungrande efter uppmärksamhet). Jag står i bakgrunden. Och när de frågar efter "J" så spelar hon med och låtsas vara mig. Mina två fastrar står strax intill och både ser och hör allt.

Rätt snabbt efter begravningen ser hon till att bli vän med alla pappas vänner på FB och sedan börjar hon skriva statusuppdateringar där hon smutskastar mig och min bror. Det är allt från att vi ska ha stulit ur dödsboet till grova hot. Varken jag eller min bror svarar överhuvudtaget på hennes anklagelser på något vis då vi trodde hon skulle tröttna om hon inte fick uppmärksamhet. Men så var det inte, fortfarande drygt 9 månader senare fortgår det och vi har fått polisanmäla henne för bland annat förtal och hot. Hon lägger även upp bilder av kistan som hon fotat på begravningen på hans FB...

Det var först i januari som det sista praktiska runt dödsboet blev klart, tiden fram till dess har varit ett sånt helvete att jag tvingades hoppa av mina studier. Jag sökte mig till VC för att jag mådde så dåligt psykiskt av allt som hänt men fick höra att "Du ärver ju snart pengar" av läkaren (det enda hon hade fått veta var att min pappa gått bort och omständigheterna kring dödsbudet, men han kunde likväl lämnat med stora skulder). Hon råder mig även att söka mig till svenska kyrkan då hon inte kunde erbjuda någon hjälp. Jag blev så totalt kränkt och mållös att jag går därifrån och har inte vågat söka igen fast att jag mår desto sämre idag.

Det är först nu 9 månader senare som jag faktiskt insett vad som hänt, han finns inte mer. Allt tumult runtomkring gjorde att jag aldrig fick chansen att sörja eller ens förstå vad som hänt. Men nu kommer allt som en riktig käftsmäll och jag har ingen ork till vare sig mina studier eller jobb. Jag har tvingat mig att fortsätta men det går inte längre. Jag går från att kunna sova dygnet runt till att inte kunna sova alls då jag har mardrömmar, jag har gått upp 15 kg i vikt och har inte ork att träffa vänner. Jag håller god min inför alla för att allt kommer att brista om jag berättar hur jag egentligen mår, och jag vet inte hur jag någonsin ska ta mig upp igen.

Det enda som egentligen håller mig uppe är en hund, en gåva från min pappa som vi bestämt att vi skulle köpa och tingat strax innan hans död, som han tyvärr aldrig fick träffa. En hund som halvsystern för övrigt gjort anspråk på då halva var pappas...

Så vad gör jag nu? Jag orkar inte mer.
 
Sv: Vad gör jag nu?

Sök hjälp på vårdcentralen eller öppenpsyk.

Vet inte vad jag ska säga men skickar styrka och värme...
 
Sv: Vad gör jag nu?

Dödsfall och allt runtom det tycks dra fram det värsta i människor. Har haft två dödsfall inom närmaste familjen senaste året och det har verkligen blivit olika läger bland de som är arvingar. Helt galet.

Hoppas du får ordning på det! Kram
 
Sv: Vad gör jag nu?

Men herrehud :eek:
Jag vet inte vad jag ska säga, vilken hemsk upplevelse och vilken extremt tokig doktor!
Jag tycker du ska försöka söka hjälp igen.
 
Sv: Vad gör jag nu?

Börja med att stänga ner hans FBkonto, det missbrukas uppenbarligen. Sök dig till en annan läkare eller vårdinrättning så du får den hjälp du behöver!

Herregud vilken soppa du hamnat i...
 
Sv: Vad gör jag nu?

Sök hjälp och framförallt; låt dig själv sörja, låt allt komma fram. Det är bättre att låta det komma fram än att försöka trycka undan det, förr eller senare kommer det att slå tillbaka tyvärr.
 
Sv: Vad gör jag nu?

Jag har egentligen inget vettigt att säga, men vilken hemsk situation du har hamnat i.. Jag tycker att din första prioritet skulle vara att hitta ngn vettig att prata med inom vården, det skulle nog hjälpa dig mkt. Skickar styrkekramar!
 
Sv: Vad gör jag nu?

Jag har egentligen inget vettigt att säga, men vilken hemsk situation du har hamnat i.. Jag tycker att din första prioritet skulle vara att hitta ngn vettig att prata med inom vården, det skulle nog hjälpa dig mkt. Skickar styrkekramar!

Jag säger detsamma. Eller, jag vet egentligen inte vad jag ska säga, jag blir helt mållös. Styrkekramar och jag hoppas verkligen att du får hjälp.
 
Sv: Vad gör jag nu?

Skickar styrkekramar! Blir också helt mållös, hur folk bara kan bete sig?!
 
Sv: Vad gör jag nu?

Vet inte heller vad jag ska skriva.. Men jag skickar iväg mååånga kramar!!!
 
Sv: Vad gör jag nu?

Men du! Du har förlorat din pappa, du har haft ett gäng helvetesmånader. Det är helt ok och faktiskt nästan att förvänta att du bryter ihop.
Visa för dina vänner hur du mår. De kommer garanterat vilja stötta dig!
Man får bryta ihop ibland. Speciellt under såna här omständigheter!

Men för att "ha råd" att göra det så bör du kontakta öppenpsyk och be dem om hjälp. Orkar du inte, be en vän hjälpa dig. Eller rent av ring akutpsyk/be att bli ditkörd.
Kanske kan de sjukskriva dig om det behövs. Och de kan också ge dig stöd och hjälp att bearbeta allt. Så du när du är klar med det kan gå vidare.

Det låter som du haft och har det väldigt tufft. Hoppas du vågar be om hjälp och att du får bra(!) sån!

Stor kram!
 
Sv: Vad gör jag nu?

Be nån vän hjälpa dig att ligga på för att få proffshjälp, antar att du inte orkar det själv. Psyk är ofta hundra gånger bättre än vc. Och berätta hur du mår, finns ingen anledning att låtsas.

KRAM!!
 
Sv: Vad gör jag nu?

KL

Svar till alla... Detta är egentligen bara ett axplock av grejer som hänt. Under samma period förlorar jag min gamla hund och den från min pappa drabbas av parvo(!), trots att den är vaccinerad och får en invagination av tarmen som man tvingad att akutoperera med oviss utgång, för dyra pengar. Jag ångrar inte en sekund att lägga pengarna där, det är ju en av de få "saker" jag har kvar som minne av min pappa, även om det är en hund. Men det har varit en enorm press att inte veta om hon överlever eller ej.

Och nu har det framkommit att ett flertal personer lånat stora summor (sammanlagt över 300 tusen, vad vi vet just nu) pengar av min pappa, personer som plötsligt gått upp i rök. Det hela känns fruktansvärt då min pappa i princip jobba ihjäl sig (de fann honom på sitt jobb).

Jag kan fortsätta räkna upp saker som hänt i all oändlighet. Det är haglar in dåligheter från alla håll minst sagt.

Till den som undrar varför vi inte stängt ner hans FB så kan jag tala om att det har varit ett hopplöst projekt. Utan alla syskons samtycke vägrar FB ta bort, halvsystern sätter sig emot. Det min bror lyckats göra är att inaktivera sida så att det är någon form av "minnessida", för detta krävdes att vi med formella papper kunna styrka hans död. Så det kan vara tänkvärt för alla er med FB, gör klart för era anhöriga hur ni vill ha det om något händer.

Jag har funderat på att söka mig till vården igen men vet liksom inte var eller hur. Och jag är rädd att få samma bemötande som sist. Jag ser väl förmodligen inte ens ut att må dåligt utåt vilket gör det hela ännu svårare. Mina vänner förstår inte och den enda som egentligen vet om allt som hänt är en vän som bor över 100 mil bort.
 
Sv: Vad gör jag nu?

Jag blir så arg och ledsen! Vilka människor det finns! Usch!
Skickar en styrkekram till dig!
 
Sv: Vad gör jag nu?

Jag vet egentligen inte heller vad jag ska skriva, men jag tänkte på några saker.

Kan vi på buke göra någonting? Behöver du sällskap när du söker vård så kanske det finns någon i närheten som kan följa med (framförallt om du känner att dina vänner inte riktigt förstår)?

Har du möjlighet att åka till psykakuten när det känns som värst? I så fall tror jag på det, eftersom det är enklare att "samla ihop sig" när man inte mår som sämst. Och om det känns bättre att gå till den vanliga vårdcentralen, kräv att få en annan läkare som lyssnar på dig!

Dessutom undrar jag lite om det finns något i ditt liv som inte är kraftfullt och som ger energi? Kan du, utan att må sämre, lägga mer tid på det för att hjälpa dig själv att må lite bättre?

Sen vill jag även passa på att säga att om det är något, så finns iaf jag bara ett PM bort och bor du i närheten av Gbg så är det bara att säga till om det är något praktiskt som jag kan göra. Kramar!
 
Sv: Vad gör jag nu?

Du märker redan att det inte fungerar att hålla allt inombords, då är det läge att testa något annat. Så vad du ska göra är att du berättar för dina nära hur du mår, du bryter ihop men sedan kommer det - tids nog - bli bättre. En fördröjd sorgeprocess är inte att leka med och jag vill uppmuntra dig att söka hjälp hos en annan läkare. Skriv ut det du skrivit här i tråden och visa, jag skulle bli så väldigt förvånad om det inte tar skruv.

Vad jag tycker om halvsysterns agerande i det här ska jag inte uttrycka i ord, men det gör mig väldigt tacksam och glad över att det i min familj inte sagts ett enda ont ord eller varit en endaste liten konflikt oss emellan vare sig när mamma eller när pappa dog.

Jag finns på PM om du vill prata och rent fysiskt i Örebro, så om du behöver hjälp med något är det bara att du hör av dig. Jag har som sagt inte drabbats av alla de kringliggande omständigheter som gjort det så svårt för dig, men kärnan i det hela - att din pappa är borta - där vet jag hur det är...
 
Sv: Vad gör jag nu?

*skänker en kram i tanken*

Jag hoppas innerligt att du lyckas få hjälp så du inte fortsätter att må dåligt!
 

Liknande trådar

L
  • Artikel
Dagbok Idag var det ett år sen min hund Bella dog 💔 Och jag kommer nästan inte håg det 💔 Förlåt förlåt förlåt älskade Bella för att jag har...
2 3
Svar
53
· Visningar
4 339
Senast: LiviaFilippa
·
Kropp & Själ Hej! Hur tar jag steget för att faktiskt söka vård för att man mår dåligt psykiskt? I grund och botten handlar det om något som...
Svar
1
· Visningar
727
Senast: Monimaker
·
Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
7 723
Senast: lundsbo
·
Småbarn Vi fick förra veckan veta att minstingen ska utredas för autism/hjärnskada osv. Veckan efter väljer sambon att dumpa mig, storasyskonet...
6 7 8
Svar
146
· Visningar
28 904
Senast: Elendil
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Hundrädda
  • Uppdateringstråd 29
  • Airtags, selar etc

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp