Vänligen gå och förstör någon annans liv - giftiga relationer

Via omvägar har vi återigen blivit inbjudna till samkväm över jul med mina föräldrar. Den direkta kontakten är nämligen i stort sett kapad sedan ett par år.

Den ena föräldern har ett missbruk och ägnar sig åt urspårade (farliga) raseriutbrott titt som tätt, sedan alltid. Den andra är starkt medberoende och har inte lyckats lämna relationen trots alla former av misshandel, förutom fysisk (vad jag vet).

Den medberoende föräldern säger sig inte förstå varför vi inte vill träffa dem. Trots otaliga misslyckade försök att själv lämna relationen uppstår återigen minnesförlust, och förebråelser för att vi inte vill komma. Verklighetsuppfattningen är skadad av alla år av psykisk misshandel. Att hälsa på oss på egen hand är omöjligt, på grund den beroende förälderns temperament.

Att åka dit är som att dricka gift, eller få en påse med ormar att hålla i, så jag kommer återigen tacka nej. De har förstört nog. Men återigen kommer ett styng av dåligt samvete. Kanske skulle det vara annorlunda den här gången? Fast jag vet. Det kommer inget gott ur detta. Har aldrig kommit, kommer inte att komma.

Får tack och lov bara enstaka förebråelser från övrig släkt. De flesta tror jag förstår. Men för varje gång finns där ett litet styng. Kanske skulle det ändå.. ?

 

[Lickety]

Kändes skönt att pysa ur lite. Vet att många, många lever i sånt här bakom de fina fasaderna. Nu ska jag försöka släppa det här så gott det går och krama min familj extra mycket i jul

 

[ufot]

Jag har inte träffat min ena förälder på snart 20 år. Jag kommer aldrig att träffa denna förälder mer. Vi har ingen kontakt och jag kommer inte att gå på begravningen. Jag har inte något dåligt samvete.

Mina föräldrar är, som tur är, skilda.

Du har ditt eget liv. Lev ditt liv och strunta i dina föräldrar. Barn (oavsett ålder) har inget ansvar för sina föräldrar, eller för deras handlande.

Det bästa du kan göra är att frigöra dig, glömma dina föräldrar, lossas att de är döda.

Terapi är en väg att gå. Att våga prata med någon om vad som har hänt. Bearbeta sorgen och gå vidare i livet.

 

[Snowball]

Jag har träffat min fader en gång och kommer inte träffa honom igen eller gå på någon begravning
Man måste inte alls umgås med föräldrar

 

[Migo]

Ja, jag får nog göra det. Den här dansen med inbjudningar som jag ändå kommer tacka nej till gör ju ingen gladare heller.

För rättvisans skull måste jag säga att jag fått många saker, djur, ponnyer och annat under åren. Mat och kläder, semestrar. Djuren har nog räddat mig. Dock allt kantat av otrygghet och ständigt överhängande att det ska tas ifrån en när som helst.

Självklart måste inte allt i uppväxten ha varit fruktansvärt för att det som inte var bra ska vara "illa nog".

Jag bröt med mina föräldrar för snart två år sedan, efter att äntligen ha fått kraft nog att ta in situationen fullt ut men också tillgång till vad som skedde bakom kulisserna när jag var barn. Det har varit en enormt jobbig resa att inse att narrativet som mina föräldrar byggt runt familjen är en ren saga - designad ner i minsta detalj för att passa den misshandlande narcissisten och i förlängningen den medberoende föräldern. I 35 år har min identitet bara varit ett utlopp för narcissistens behov och nycker, och den medberoende föräldern har stöttat detta till 100% och fullständigt gaslightat mig de gånger jag ifrågasatt.

Jag får fortfarande påträngande tankar om att det är synd om min stackars pappa som är hjärntvättad och fast i det där, och nu förlorat kontakten med alla sina tre barn pga sin fru. Men sen kommer argumenten jag fick som hjälp av min samtalsterapeut som hjälp: Han är vuxen och har gjort sina val. Vi måste inte ta skit på grund av andras val, bara för att de är våra föräldrar.

Svara inte på inbjudan. Åk absolut inte dit. Var rädd om dig!

 

[Lickety]

Terapi är en väg att gå. Att våga prata med någon om vad som har hänt. Bearbeta sorgen och gå vidare i livet.

Ja, utan terapi skulle jag inte vara där jag är idag. Dyrt har det blivit, men väl värt pengarna.

Från början kunde jag inte berätta, ens för terapeuten, detta var kring 20-års åldern. Jag hade inget sätt, inga ord, så strängt förbjudet och helt omöjligt. Kroppen skrek dödsskräck, fullständig munkavle. Jag gick många dyra terapitimmar utan att få ur mig något alls. Jag fick till slut helt enkelt skriva ner vad som hänt och maila, så kunde vi börja utgå därifrån.

Så det har varit en lång, lång resa, och den är inte slut än. Men jag är fast besluten att komma så hel som möjligt ut det här, att läka, lappa och laga. Lära mig, få ord på saker och sortera. Hittills går det framåt så sakteliga, med enstaka bakslag som synes. Jag har provat alla möjliga vägar och läst på i åratal. Att vara envis som en röd gris är ibland en god egenskap.

 

[Smulu]

Du fick inbjudan via annan person som uppenbarligen vet historien ( eller någon historia iallafall) kring varför du och förälder inte har kontakt. Du har ingen som helst skyldighet att ge förälder något svar. Möjligtvis kan du på upprepad fråga från mellanhanden svara med ett enkelt Nej (tack) jag kommer inte till ”julträffen” hos förälder.
På frågan om varför det då? Har du ingen som helst skyldighet att svara.

 

[Lickety]

Självklart måste inte allt i uppväxten ha varit fruktansvärt för att det som inte var bra ska vara "illa nog".

Jag bröt med mina föräldrar för snart två år sedan, efter att äntligen ha fått kraft nog att ta in situationen fullt ut men också tillgång till vad som skedde bakom kulisserna när jag var barn. Det har varit en enormt jobbig resa att inse att narrativet som mina föräldrar byggt runt familjen är en ren saga - designad ner i minsta detalj för att passa den misshandlande narcissisten och i förlängningen den medberoende föräldern. I 35 år har min identitet bara varit ett utlopp för narcissistens behov och nycker, och den medberoende föräldern har stöttat detta till 100% och fullständigt gaslightat mig de gånger jag ifrågasatt.

Jag får fortfarande påträngande tankar om att det är synd om min stackars pappa som är hjärntvättad och fast i det där, och nu förlorat kontakten med alla sina tre barn pga sin fru. Men sen kommer argumenten jag fick som hjälp av min samtalsterapeut som hjälp: Han är vuxen och har gjort sina val. Vi måste inte ta skit på grund av andras val, bara för att de är våra föräldrar.

Svara inte på inbjudan. Åk absolut inte dit. Var rädd om dig!

Stark igenkänning, även på på sagan. Den ska köpas fullt ut, annars...
Den medberoende föräldern var hos mig ett visst stöd, som också var utsatt och den enda insvurne som visste om allt (och använde mig som terapeut från unga år). Men också alltid svikande, för då saker kom till kritan vände den medberoende alltid och ändrade sig till narcissistens sida.

När jag började säga ifrån nådde gaslightandet helt nya, mycket bisarra nivåer. Förnekelse så stor att man baxnar. Den medberoende blev en slags flying monkey, där angreppssättet och amnesin skiftade från gång till annan. Så fortsatt kontakt blir nästan som att ha fortsatt kontakt med narcissisten själv.

 

[Migo]

Den medberoende föräldern var hos mig ett visst stöd, som också var utsatt och den enda insvurne som visste om allt (och använde mig som terapeut från unga år). Men också alltid svikande, för då saker kom till kritan vände den medberoende alltid och ändrade sig till narcissistens sida.

När jag började säga ifrån nådde gaslightandet helt nya, mycket bisarra nivåer. Förnekelse så stor att man baxnar. Den medberoende blev en slags flying monkey, där angreppssättet och amnesin skiftade från gång till annan. Så fortsatt kontakt blir nästan som att ha fortsatt kontakt med narcissisten själv.

Jag förstår precis. På ett sätt var det en tröst för mig att upptäcka hur vanligt det här beteendemönstret ändå är, att det är så vanligt att det finns ord på strategierna som används av parterna i liknande konstallationer. Det är inte oss det är fel på, det är inte vi som är problemet. Vår uppgift är att nu när vi vet om det, hålla oss själva trygga och säkra, plats att läka och förståelse när det inte är så lätt.

Var rädd om dig

 

[Lickety]

Jag förstår precis. På ett sätt var det en tröst för mig att upptäcka hur vanligt det här beteendemönstret ändå är, att det är så vanligt att det finns ord på strategierna som används av parterna i liknande konstallationer. Det är inte oss det är fel på, det är inte vi som är problemet. Vår uppgift är att nu när vi vet om det, hålla oss själva trygga och säkra, plats att läka och förståelse när det inte är så lätt.

Var rädd om dig

Ja, tack och lov att det finns begrepp och ord, ett språk som man kan lära sig för att förstå vad som händer. Annars sitter man fast där i ding-ding världen där upp är ned och allt är en vortex av förvirring. Om jag inte hade haft kunskapen om begreppen, mönstret och strategierna så hade jag nog gått under.

Var rädd om dig med!

 

[ufot]

Ja, utan terapi skulle jag inte vara där jag är idag. Dyrt har det blivit, men väl värt pengarna.

Från början kunde jag inte berätta, ens för terapeuten, detta var kring 20-års åldern. Jag hade inget sätt, inga ord, så strängt förbjudet och helt omöjligt. Kroppen skrek dödsskräck, fullständig munkavle. Jag gick många dyra terapitimmar utan att få ur mig något alls. Jag fick till slut helt enkelt skriva ner vad som hänt och maila, så kunde vi börja utgå därifrån.

Så det har varit en lång, lång resa, och den är inte slut än. Men jag är fast besluten att komma så hel som möjligt ut det här, att läka, lappa och laga. Lära mig, få ord på saker och sortera. Hittills går det framåt så sakteliga, med enstaka bakslag som synes. Jag har provat alla möjliga vägar och läst på i åratal. Att vara envis som en röd gris är ibland en god egenskap.

Det är svårt att bearbeta och gå vidare från en trasig barndom.

Det har tagit mig många år och åtskilliga terapitimmar för att komma dit jag är idag.

Jag kan fortfarande ibland drömma mardrömmar om det som varit.

Det har varit år av dåligt samvete, av gråt och tankar på att allt är mitt fel.

Sakta har jag lyckats läka, hitta ett eget liv, en egen framtid. Livet är inte lätt och kommer så aldrig att bli. Men, det finns en väg framåt.

För mig har tron varit viktig. Tron på att vi inte är ensam.

Idag mår jag bra, har ett bra liv och ett arbete jag älskar.

Jag har också fått användning av det jag själv gått igenom när jag själv möter människor i svåra situationer.

Ibland kan jag fortfarande drömma om det jag aldrig fick, men samtidigt är jag otroligt tacksam för det jag har idag.

 

[Lickety]

Det är svårt att bearbeta och gå vidare från en trasig barndom.

Det har tagit mig många år och åtskilliga terapitimmar för att komma dit jag är idag.

Jag kan fortfarande ibland drömma mardrömmar om det som varit.

Det har varit år av dåligt samvete, av gråt och tankar på att allt är mitt fel.

Sakta har jag lyckats läka, hitta ett eget liv, en egen framtid. Livet är inte lätt och kommer så aldrig att bli. Men, det finns en väg framåt.

För mig har tron varit viktig. Tron på att vi inte är ensam.

Idag mår jag bra, har ett bra liv och ett arbete jag älskar.

Jag har också fått användning av det jag själv gått igenom när jag själv möter människor i svåra situationer.

Ibland kan jag fortfarande drömma om det jag aldrig fick, men samtidigt är jag otroligt tacksam för det jag har idag.

Jag har blivit påtvingad "tro", eller vad man nu ska kalla det, under min uppväxt i form av ortodox kristendom så det är nog inte min väg. Även den kyrkan har en fin gemenskap, men det klingar falskt för mig då den som bestämde när, var, och hur vi skulle gå i kyrkan hade helt motsatta egenskaper bakom fasaden. Sen är jag inte heller saktmodig nog för att bli salig, och hela den biten.

 

[Smulu]

Skenhelighet är nått så fruktansvärt så jag blir både grön och vit i ansiktet.