Väntetid

Idag är det sjätte dagen jag tar medicin. Hittills har jag inte fått någon av de biverkningar som nämns i bipacksedeln. Däremot känner jag mig trött, avtrubbad och likgiltig (ett under att jag ens orkar skriva det här). Jag skriver också fel oftare än vanligt och får ibland sitta och skriva en bokstav i taget för att få det rätt.

Jag hade andra träffen med psykologen idag. Han skulle skicka en remiss, vidare till psykiatrin. Där blir det också ett bedömningssamtal. Det dröjer 1-2 månader innan jag får komma dit. Blir jag sedan beviljad behandling så kan det dröja upp till ett halvår efter bedömningssamtalet innan det kan börja. Så grovt räknat kan jag nog inte räkna med någon terapi förrän till sommaren. Har jag tur kan det gå fortare.

Hur det blir med min arbetsförmåga framöver vette tusan. Sjukskrivningen går ut 12 november. Det funkar i alla fall att jobba 25%. Men så kallad jävla rehabiliteringskedja funkar dåligt med väntetider i vården.

Annars sitter jag och pular vidare med mina Instagrambilder och jag har också börjat kolla igenom de videofilmer jag har med Senioren. Jag tänkte att jag kanske skulle ta och sätta ihop ett antal klipp till en liten film. Men jag har kört fast med musiken till filmen. Det är svårt att hitta något med den stämning jag är ute efter. Jag orkar inte sitta med det någon längre stund i taget heller.

Någon i forumet nämnde att det är Sweden International horse show i slutet av november. Just det ja. Jag och @Tranan snackade om det i somras, om vi skulle gå på det. Det hade varit roligt. Jag har aldrig varit på något sådant. Men det blir ju inte av den här gången heller.

 

[mandalaki]

I slutet av november kanske du både orkar och har lust.

Medicin, på väg mot psykiatrin, du pysslar med sånt som intresserar dig och du klarar att jobba 25 proc - jag tycker att det låter försiktigt lovande.

 

[Magiana]

I slutet av november kanske du både orkar och har lust.

Medicin, på väg mot psykiatrin, du pysslar med sånt som intresserar dig och du klarar att jobba 25 proc - jag tycker att det låter försiktigt lovande.

Orkar och har lust med vad? Hästshowen? Utan sällskap åker jag inte och jag har inte riktigt lust att åka med någon jag inte känner.

 

[mandalaki]

Orkar och har lust med vad? Hästshowen? Utan sällskap åker jag inte och jag har inte riktigt lust att åka med någon jag inte känner.

Ja, showen. Det är en månad kvar. Under den månaden kanske du blivit stark nog att t ex känna att det vore kul att åka dit som en buketräff. Jag är rätt säker på att flera som är där gärna träffar dig.

 

[Magiana]

Ja, showen. Det är en månad kvar. Under den månaden kanske du blivit stark nog att t ex känna att det vore kul att åka dit som en buketräff. Jag är rätt säker på att flera som är där gärna träffar dig.

Just nu är jag extremt skeptisk. Även som frisk kräver det en del av mig att träffa nytt folk.

 

[mandalaki]

Just nu är jag extremt skeptisk. Även som frisk kräver det en del av mig att träffa nytt folk.

Ja, det vet jag ju.

Men vänta och se.

 

[EmmaBovary]

Just nu är jag extremt skeptisk. Även som frisk kräver det en del av mig att träffa nytt folk.

Det finns ju både för och nackdelar med ett sådant evenemang med det utgångsläget. Största nackdelen är kanske att det är både nytt evenemang och nytt folk. Samtidigt så kan det ju vara en fördel att det inte alls verkar konstigt om man vill gå lite själv på mässan eller sätter sig och kollar på en klass "ensam".

 

[Magiana]

Alltså, det är fan vad jag är trött. Idag kom jag inte upp ur sängen förrän vid tio-snåret. Mina två jobbtimmar om dagen kan jag ju göra när som helst, så ur den synvinkeln gör det inget. Men jag känner mig så avtrubbad och likgiltig. Jag vet inte vart "jag" tog vägen. Helt bedövad är jag nog ändå inte för vissa tankar gör fortfarande ont ibland. Och jag är också lite orolig att sjukskrivningen inte ska godkännas eller att jag inte blir frisk i tid.

 

[tuaphua]

Alltså, det är fan vad jag är trött. Idag kom jag inte upp ur sängen förrän vid tio-snåret. Mina två jobbtimmar om dagen kan jag ju göra när som helst, så ur den synvinkeln gör det inget. Men jag känner mig så avtrubbad och likgiltig. Jag vet inte vart "jag" tog vägen. Helt bedövad är jag nog ändå inte för vissa tankar gör fortfarande ont ibland. Och jag är också lite orolig att sjukskrivningen inte ska godkännas eller att jag inte blir frisk i tid.

Det är nog en ganska vanlig reaktion om man är deprimerad och på väg att bli utbränd/är utbränd.
Jag hoppas du får godkänd och förlängd sjukskrivning. Jag tror du behöver få läka lite kravlöst.

 

[Magiana]

Det är nog en ganska vanlig reaktion om man är deprimerad och på väg att bli utbränd/är utbränd.
Jag hoppas du får godkänd och förlängd sjukskrivning. Jag tror du behöver få läka lite kravlöst.

Jag misstänker att det är medicinen som gör mig trött och avtrubbad. Förvisso var jag trött innan men nu känns det orimligt.

 

[tuaphua]

Jag misstänker att det är medicinen som gör mig trött och avtrubbad. Förvisso var jag trött innan men nu känns det orimligt.

Det kan det vara.
Det kan också vara så att när du väl gick ner i tid kan kroppen tillåta sig att känna hur den eg mår.
Jag har mått likadant då jag brände ut mig. Utan att ha tillfört någon medicin.
Jag dippade rejält när jag slutade jobba. För att jag tvingat mig gå på noll bränsle sas genom adrenalin och istadighet för länge.
När jag sen slappnade av bara sköljde allt över mig.

Lite samma fenomen som att jag alltid blir sjuk jul, nyår och midsommar; enda tid på år då folk i hästbranschen är garanterat fria och lediga. Då slappnar jag av och pang blir sjuk. Varje. Jävla. År. Utom när jag var sjukskriven.

Sen kan det vara din medicin. Absolut.
Men så som det varit för mig har jag hört enormt många andra beskriva, utan mediciner.

 

[Magiana]

Det kan det vara.
Det kan också vara så att när du väl gick ner i tid kan kroppen tillåta sig att känna hur den eg mår.
Jag har mått likadant då jag brände ut mig. Utan att ha tillfört någon medicin.
Jag dippade rejält när jag slutade jobba. För att jag tvingat mig gå på noll bränsle sas genom adrenalin och istadighet för länge.
När jag sen slappnade av bara sköljde allt över mig.

Lite samma fenomen som att jag alltid blir sjuk jul, nyår och midsommar; enda tid på år då folk i hästbranschen är garanterat fria och lediga. Då slappnar jag av och pang blir sjuk. Varje. Jävla. År. Utom när jag var sjukskriven.

Sen kan det vara din medicin. Absolut.
Men så som det varit för mig har jag hört enormt många andra beskriva, utan mediciner.

Så kan det förstås också vara. Jag har ju brottat mig fram i åratal.

Och fysiskt sjuk, i förkylning eller så, det är jag nästan aldrig. Det är flera år sedan sist.

 

[Maoam]

Vet inte vad du tar för medicin men med många psykofarmaka blir man sämre innan man blir bättre och sedan vänder det långsamt. Jag skulle säga att minst ett halvår tog det för min del innan jag hade full effekt och då hade det liksom smygit sig på och en dag så bara insåg jag att det var länge sedan jag var riktigt nere och att jag hanterade saker bättre. Efter ett år hade jag lärt mig mig att jag faktiskt inte var deprimerad längre men det tog ett tag att frigöra sig från den bilden- som en deprimerad, slutkörd person som inte orkar ngt. Jag blev liksom förvånad när energin inte tog helt slut efter en enkel promenad. Så du kanske ska försöka hålla ut, blir det för jävligt ta kontakt med din läkare.