Vän med sin häst- långt

[**BORTTAGEN**]

Jag har under många år iaktagit olika sätt att hantera hästar på. Jag har haft turen att träffa många duktiga människor som lärt mig mycket om just sin filosofi vad det gäller hästträning och -hantering. Jag har läst böcker, artiklar. Lyssnat och varit öppen för idéer och förslag. Jag har provat många olika saker på mina egna hästar men trots allt inte känt mig riktigt tillfreds med något av det jag lärt mig.

PÅ ridskolan som barn lärde vi oss att man skulle vara den som bestämde över hästen- till varje pris. Att slå hästen, skrika åt hästen, sparka den eller till och med bita den när jag ansåg att den gjorde fel var det enda sättet att sätta mig i respekt och skulle få hästen att bättra sig och bli "snäll".
När man är liten är ridläraren idolen och dennes ord är lag. Så även för mig. Jag kan inte påstå att vare sig ridskolehästarna eller de privathästar jag tog hand om blev "snällare" för att jag sparkade dom i magen...

Så småningom hamnade jag i ett privatstall med en brokig skara människor. En av ddem red western och sysslade med en "variant av NH". Jag skriver variant, för jag läste samtidigt många olika böcker om det här, och det var inte riktigt samma sak. Jag var i alla fall oerhört imponerad av att hon fick hästen att springa på en volt runt henne utan longerlina, och han stannade på kommando. Hästen var trevlig, och jag var glad när jag fick börja hjälpa till med att rida honom. Dock märkte jag vissa tendenser så småningom som jag inte uppskattade...
Hästen var LIVRÄDD för att jag skulle slå honom om han gjorde något fel. Han hoppade högt bara jag höjde rösten.
Ägaren till den här hästen "hjälpte" mig att träna ett par andra hästar vid ett antal tillfällen/häst. Intrycket jag fick av träningen var att hon indirekt skrämde hästarna till lydnad. Exempel. Hästen skulle vid longering (med lina) tvärstanna när hon bad om det. Annars drev hon den så den fick galoppera runt runt så svetten rann, eller snarare så jagade hon runt den. Hästen skulle kunna stå stilla på stallgången trots att boxdörren stog öppen och det låg mat i boxen. Tog den ett steg spöades den upp rejält. En häst jag jobbade en del med hade en vana att slänga med huvudet. Kanske hade han ont någonstans, kanske krävde vi för mycket av den från början ganska otränade hästen. detta skulle åtgärdas med att knyta fast ett par tyglar i gjorden, som ett par inspänningstyglar fast helt oelastiska. Hårt! Jag kan inte påstå att hästen slängde mindre med huvudet för det och i övrigt inte blev mer harmonisk heller för den delen. Min egen häst hade problem med att hon stegrade sig om man begärde någopt av henne som hon inte ville göra och dessutom hade hon svårt att galoppera på volt. Detta skulle åtgärdas med longering och en inspänningstygel som vred hästens huvud i en extrem och onaturlig ställning samtidigt som hon jagades runt i ett försök till att få henne att galoppera. Jag behöver nog inte ens påeka att detta inte hjälpte hästen det minsta.
Mycket skeptisk till denna "träningsmetod" och slutade umgås med människan.

Andra människor i stallet ägnade sig också åt NH. En andra variant. Dom ville vara ledare för hästen och att han skulle lyssna på dom. detta skulle uppnås genom ett evinnerligt snurrande med ett speciellt rep som dom köpt för dyra slantar. Exempel på lastning av deras häst som dom hade problem med att få in (obs. dom hade problem) var att hästen stog på rampen och vägrade gå in (i mina ögon stog han och sov). En människa höll i hästen och den andra snurrade frenetiskt på det omtalade repet (som hästen inte troligtvis innte såg eller märkte något av, då han blundade och dom petade aldrig på honom med repet). Detta fortgick i 3 timmar. Deras hästar var aldrig rädda för sina ägare, men hade heller ingen som helst respekt för dem. Dom gjorde som dom ville och ägarna blev rädda.
Detta tyckte jag inte var någon träningsmetod att haka på.

Jag har träffat fler NHmänniskor och många NH-tränade hästar, där ägarna varit både bättre och i några fall sämre...
Jag gissar att det här är två mardrömsexempel på NH men har ändå lite svårt för vissa delar av det här förhållningssättet till hästar. Jag tycker att många är alltför fixerade av sitt snurrande rep. Jag får intrycket i alla böcker att hästen ska lyda en för att den vill det. Att den har ett val. Men har den verkligen det???
NH har ett visst samband med sunt förnuft, men att läsa en bok som det står i precis hur man ska göra med sin häst och sen tro att man kan- det tror jag inte på. Av egen erfarenhet. Hästar har gemensamma instinkter men är även individer!!

Gick tre år på naturbruksgymnasium. Detta var en skräckupplevelse! Hästarna saknaded helt respekt för människor, och eftersom skolans regler sa att man inte fick säga ifrån åt någon häst så kändes det farligt att bara gå ut med en häst till hagen. Hästarna sprang över en utan minsta respekt. Jag förstod aldrig deras hästhållning riktigt. Hästarna skulle aldrig bestraffas utan skulle få vara dom som dom var. Trots allt vad det medförde. Man skulle vara ledare för hästen, hävdade även dessa människor, men jag vet inte hur man skulle uppnå detta...

Westernridningen fascinerade mig ett tag. Att hästarna kunde gå så lugnt och bra på långa tyglar och vara så lugna och lydiga var i mina ögon på den tiden fantastiskt. Har genom åren umgåtts en del med eller i alla fall kommit i kontakt med flertalet westernmänniskor, varav vissa tävlar i de högre klasserna vad jag har förstått.
Jag har sett mycket av hur de tränar sina hästar och måste tyvärr säga att detta inte är fullt så fascinerande, i alla fall inte i det här fallet. Hästarna gick väl fint periodvis, men när de inte gjorde/gör det bestraffas dom geneast genom ryck i munnen med oerhört skarpa bett och sparkande med sporrar. Det här och på ridskolan jag red på när jag var liten är skrämmande nog den grymmaste hästhantering jag sett hittills. Jag trodde att de människor jag sett var extremfall, men efter att ha varit på flertalet westerntävlingar och iaktagit ryttare på framridningen har jag sett att det är ganska vanligt att hästarna vid minsta "fel" dom gör rycks bakåt och får backa och backa tills ryttaren tycker att bestraffningen är tillräcklig...

Jag hade turen att hamna i ett BRA () travstall´ett tag. Här hade ingen tid med att fundera över att vara ledare över hästen eller snurrande rep, eller lydighetstest som hästen skulle klara. Hästarna hanterades på ett självklart sätt. Alla förväntade sig att dom skulle sköta sig, och de flesta gjorde det också. Jag såg här väldigt lite av "slagsmål" mellan hästar och människor. Tidsbristen gjorde att varje häst fick ganska lite uppmärksamhet, i förhållande till tidigare nämnda hästar. Men ändå verkade dessa hästar vara dom lyckligaste.

Min egen häst var när jag köpte henne en s.k. "problemhäst" (en häst som, som jag ser det nu, hade problem med sina människor) Jag testade mycket olika saker på henne, men varken jag eller hästen trivdes och inget fungerade. Hon är en väldigt frihetskrävande häst som fungerar bäst om hon får en stor frihet.
Jag har fått mycket kritik för hur jag hanterar och rider henne från "experter" från olika sorters hästmänniskor.
Jag har roligt med min häst, och strävar efter att hon också ska ha det.
Det pratas väldigt mycket om att man ska vara ledare för sin häst, den ska följa ens vilja och göra det man ber den om.
Det här har inte kännts bra för oss. Kanske har jag gjort fel, i allt det jag provat. det vet jag inte. Däremot vet jag att hästen och jag nu mår bättre och förstår varandra mycket bättre än vi någonsin gjort tidigare då vi lyssnat på alla tränare/experter/kunniga/proffs...
Jag och min häst är vänner. Ingen av oss är den som bestämmer allt, utan vi diskuterar och försöker hitta en lösning som passar oss båda. Vi gör det vi känner för och följer aldrig några planerade scheman när vi tränar.
Jag strävar efter att hästen ska lita på mig och lyssna på mig, men jag litar och lyssnar även på henne!
Jag känner att vara kompis med hästen fungerar mycket, mycket bättre än den tidigare ständiga maktkampen. Vi har klara positioner till varandra, vi vet var vi har varandra och vad den andra står för.
Kanske gör jag för mycket människa av min häst? En del tycker det. Men kan det vara så¨fel när vi trivs bägge två och mår bra av det?
Många säger att hon är ouppfostrad (och jag kan förstå dom på ett sätt, det är inte så lätt att förstå hästen när man inte ridit henne som jag har) och bara gör som hon vill.
Hon är dock mycket lyhörd för vad jag vill, vilket humör jag är på och hur jag mår.
Jag har fått förslag på många olika sorters utrustning jag kan sätta på henne för att få henne "lugnare" (hon har en enorm livsglädje och älskar att springa och flyga fram). Skarpa bett, inspänningstyglar och diverse prylar. Jag tar av tränset och rider i grimma istället...

Är jag bara knäpp? Finns det fler med min inställning?

Ni får gärna kommentera. Det jag skrivit om de olika typerna av hästmänniskor är enbart mina intryck och jag säger inte att alla är såhär.

Vet inte om någon orkat läsa ända hit Tack i så fall!

 

[Humlan2]

Ja, vad kan man säga om det du berättar...att var och en blir salig på sin tro...

 

[veronican]

Nu har jag läst allt! *phu*

Jag tror att du sätter fingret på hela problematiken med hästhantering -som jag upplever den. Det finns inte ett sätt som passar alla hästar och alla människor, man behöver hitta sin egna stig hur jäkla svårt det än kan vara.

I en del av det du skriver känner jag igen mig och min häst. Jag älskar henne så mycket att det gör ont och för mig har kompis-skapet varit viktigast under de 2 år jag ägt henne och de 7 år jag känt henne. Jag har lärt mig att se på henne på ett annat sätt, försöka förstå och nå henne på ett annat plan, få henne att älska mig lika mycket som jag älskar henne...

Men jag vet inte om jag gör rätt.. Jag har också fått höra att jag förmänskligar henne för mycket och är alldeles för snäll och mesig. Inte för att någon tycker det är dumt att vara snäll, men att jag inte säger ifrån ordentligt när det behövs. Till viss del kanske de har rätt, börjar jag inse.

I vardagssituationer är min häst jättefin att hantera och rida, jag tycker att vi har ett speciellt band hon och jag och hon uppför sig bättre med mig än med andra, även om hon inte är den "perfekte" hästen som alltid står helt stilla i gången, aldrig går ut om boxdörren är öppen och mat står utanför, alltid står helt stilla när man gör halt efter en härlig vild galopp på fältet osv. Vissa tycker att hon är lite ouppfostrad och visst har hon dåligt tålamod. Men jag har alltid känt att vad faan, hellre lite olydig häst än att behöva skrika och slå (som vissa tycker och som är hur jag lärt mig hantera hästar tidigare) för den metoden tror jag ändå inte hjälper. Jag vill inte slå på min kompis jämt och ständigt -som vissa tycker, dock verkligen inte alla.



MEN senaste tiden har hennes liv förändrats en del. Vi har börjat ställa högre krav på henne. Häromdagen var vi också hos tandläkaren och där visade hon ett nästan läskigt beteende som jag faktiskt kände igen från lastning och någon tendens på dressyrträning ibland. Från att stå helt lugn med trygg blick bara ta två steg bakåt och ställa sig på bakbenen och trycka in mig rätt i väggen för att hon plötsligt inte ville bli raspad mer. Tandläkaren garanterade att det här gör verkligen inte ont på hästen och hon visade varken smärta eller rädsla i ögonen, helt lugn bara "trotsig" blick.
Jag vet att en häst inte gör något för att vara elak, de tänker inte så, men nog kan de sätta sig på tvären av ren envishet ibland, beroende på deras personlighet. Och det här är en grymt envis dam som lärt sig en del hyss som lektionshäst tidigare.

Då fick jag höra att hon inte respekterade mig som ledare och att jag måste vara hårdare mot henne. MEN då kommer detta med egna stigen in igen. Tandläkaren tryckte upp henne mot väggen och gav henne lite stryk och sen stod hon lugnt -samma trygga blick, dock lite purken nu -tills han var färdig, attityden var i stil med "nähä det gick inte med den gubben.." och jag blev plötsligt rädd att jag varit för mycket kompis med henne så att jag glömt att hon faktiskt måste respektera mig också för att jag inte ska råka illa ut i såna här situationer.

Jag som aldrig har träffat någon vars hästhantering jag kan se upp till vet inte HUR jag ska ändra min röda tråd, min egna stig MITT SÄTT att hantera min häst, för ändra den måste jag nog. Jag vill fortsätta vara kompis och respektera min häst men ändå att hon ska respektera tillbaka frivilligt! Måste bara lista ut HUR tusan man gör.. Det måste komma inifrån mig och jag som känner hästen bäst måste kunna se på henne att den här metoden är rätt.

GÅR det att vara kompis och ledare på en gång för denna häst? Flera av mina närmaste vänner och tränare har sagt att det är fint det ni har tillsammans men när det blir lite obekvämt så utnyttjar din häst din stora kärlek för henne, hon respekterar inte dig. Det kanske stämmer och jag bör nog verkligen ändra på det innan hon börjar stegra sig i fler obekväma situationer, men hur? Det är bedrövligt att det finns så få förebilder i hästhantering, jag känner ingen

 

[kopparberg]

Mkt bra skrivet!
Jag tycker du verkar vara en sådan som är ÖPPEN! Och just öppenhet när man håller på med hästar, är ju ngt som man OM man vill utvecklas och ha en lycklig häst, SKA vara!

Jag har gjort samma iakttagelser när det gäller travstall och travhästar som du gjort!
De krånglar inte till det så in i h-e, de liksom bara "gör"! Och de får då hästar som är likadana! Hästar som inte krånglar till det, utan bara "gör".

Huruvida det sättet du behandlar din häst på är det rätta, kan jag ju inte uttala mig om då jag inte sett dig och din häst.
Men jag gillar inställningen "ge och ta"!

Själv så har jag fram tills i våras kunnat haft den mjuka linjen med min häst som nu är 10 som jag haft sedan han var 1.
Men halva förra vintern och våren så gjorde jag en fatal miss, och lät en fullkomligt inkompetent människa rida honom!
Hade jag vetat vad hon höll på med hade jag ju stoppat det direkt, men tyvärr blev jag inte varse katastrofen förrän hästen faktiskt kollapsade mentalt!

Jag hade då en enormt rädd och osäker häst. Hästen i fråga hade förut varit lugn, harmonisk och orädd.
Vi har jobbat lugnt och bestämt, och det har gett förvånansvärt snabbt resultat! Hästen har nu åter förtroende för mig, och lufsar på dit jag vill han ska gå.

Men...
I ridningen började han med en olat han ALDRIG gjort förut! Han började ifrågasätta huruvida han skulle anstränga sig ALLS, framförallt på dressyrbanan!
Jag har lirkat, försökt vänta ut honom osv.
Det har inte hjälpt ett skvatt!

Så till slut fick jag om jag inte ville åka i backen, ta den hårda vägen! Jag har hållt kvar ett stenhårt tygeltag när han försöker slita tyglarna ur händerna på mig.
Jag har ställt honom MER i sidan när han ilsket gör luftsprång och inte ens försöker ställa sig i sidan LITE.
Jag har petat på med spöet rejält bakom skänkeln osv.

Det kändes som om han förlorat respekten för mig, vilket jag inte tolererade!
Jag anser vi ska ha ÖMSESIDIG respekt, som dig, ge och ta, INTE att han ska TA hela tiden!

Nu verkar det fungera igen, så nu hoppas jag att jag kan fortsätta rida honom som jag gjorde INNAN han kollapsade mentalt.

 

[Roheryn]

Det som FUNGERAR för både människan och hästen måste väl vara bra?!? Alltså är ditt sätt bra, även om nu andra människor tycker att du borde vilja rida lite långsammare eller ha en häst som står lite mer still eller nåt...?

Det du skriver om NH tycker jag inte är NH, utan människor som har missuppfattat NH... Själva idén är väl att få en häst som både är ens vän och som respekterar en?

Själv har jag haft förmånen att få rida in min egen unghäst, som var ganska ohanterad när han kom till mig som 4-åring. Detta har jag klarat med "vanligt sunt förnuft" och helt utan piskor eller andra sätt att skrämma hästen. Det går faktiskt alldeles utmärkt att löslongera hästen utan att skrämma den. Har man en helt oerfaren unghäst kan det också vara skönt att den första tiden slippa ha linor att hålla reda på och eventuellt trassla in sig i... Bättre att kunna rikta hela sin uppmärksamhet på hästen! Det jag lärde min häst den där första tiden med löslongering (stanna och sätta igång på kommando, byta varv/ändra riktning genom att jag gör en liten gest med handen) "sitter som berget" i huvudet på min häst, vilket har varit mycket användbart i ett flertal situationer. Jag vet liksom att jag alltid klarar att hantera honom från marken även utan att hålla krampaktigt i grimskaftet/tygeln - och detta helt utan att rädsla varit en del av inlärningen (rädda hästar lär sig inget!!!).

Vidare hade jag, när jag köpte min häst, en del idéer om hur jag ville att en häst skulle vara att hantera. Jag vill att han skall kunna stå still i gången utan att han sitter fast, jag vill kunna öppna boxdörren utan att han skall gå ut med en gång, jag vill kunna lägga mat i krubban utan att bli knuffad i ryggen osv. Detta har jag också lyckats uppnå genom att uppträda på ett bestämt, självklart sätt utan både piskor och repviftande... :-)

Det ni skriver om travstall tycker jag stämmer - jag tror mycket av "hemligheten" ligger i att själv uppträda som om man är den som bestämmer och har koll på läget. Det "tror hästen på" och accepterar att bli hanterad.

 

[Centaur]

Håller med dig till hundra procent!!!

Jag vill inte ha en dominerad och kuvad häst utan egna uppfattningar, lika lite som jag vill ha en som bits och sticker..... :smirk:

Känner en hästpratare, hon åker runt till alla slags hästar, travare, hopphästar och promenadhästar... Hon tycker MKT illa om NH påd et sättet det utförs av de allra flesta. Hästarna blir helt tomma liksom, det finns ingen riktig personlighet igen i den...

Min häst är min bästa vän, och vi delar på att fatta beslut och bestämma. Jag har inget behov av att dominera honom på nåt sätt, han lyssnar på mig därför att han älskar mig och vill göra mig nöjd. Vi kan diskutera vilken väg vi ska gå, ibland får han välja, ibland väljer jag. Har aldri hatt några som helst ledarskapsproblem! Alla Nh-nissar som har funnits i stallet genom åren har däremot hatt vÂLDIGT mkt problem med sina hästar - som dock har uppfört sig exemplariskt när jag har hanterat dem..... :smirk:

OM du visar din häst att du respekterar den, så KOMMER den att lyda dig, det finns ingen anledning att hålla på med massa konstigheter......

 

[kicki71]

Jag måste(tyvärr)i mångt och mycket hålla med dig. Har också sett en massa skräckexempel på hur folk ska "göra" sina hästar. Ibland blir man helt förstummad...

Själv har jag fått höra att min häst är bortskämd och att jag är alldeles för fjantig med honom.

Men jag litar helt och fullt på min häst och han litar på mig.
Det är så mycket vi varit med om, och jag förundras varje dag, hur han verkligen visar att det är mig han har accepterat som sin ledare.

 

[Sophia_]

Kände i mycket igen mig själv i det du skrev. har också stött på många olika sätt att hantera hästar, en del bättre och en del sämre.
Det där med ledarskapen har jag blivit skeptisk till på sistone. Förut var det självklart - jag skulle vara flockledaren. Så var det ju i hästflocken också, det fanns en ledare och den rollen skulle jag ha. Annars tog hästen den och då kunde det bli livsfarligt.

Men ju mer jag har funderat över detta och även studerat min häst och de andra i hagen, har jag kommit fram till att jovisst, det finns en klar rangordning i flocken. En häst får alltid dricka först, äta först.. osv. Men däremellan finns så mycket vänskap!

Min häst har en bästa kompis. De har känt varandra i mer än 10 år och vet vad den andra tänker och hur den ska reagera, hela tiden. De kan dricka ur samma hink, äta ur samma krubba och t o m stå i samma box. (Detta har skett av misstag ngr gånger vid intag, men det är inget som ngn av dem haft ngt emot.)
Deras vänskap är mitt ledmotiv när jag umgås med min häst. Jag vill skapa ett lika fritt, glädjefyllt och självklart förhållande mellan mig och min häst. Och vi är på god väg. Jag behöver aldrig ryta åt min häst - ngt man gjorde dagligen på ridskolan. Hon förstår minsta blick och reagerar så villkorslöst på alla mina rörelser att jag själv blir förbluffad.
Hon är precis som din häst ganska (mycket) pigg och älskar att springa. varvat med kortare pass av klassisk dressyrridning spränger vi fram i fyrsprång i skogen. Bus och lek är en vardaglig del av vår ridning - men alltid varvat med kortare stunder då det är "allvar" - gäller oss båda.
Löslongeringen, som jag ägnar mig åt ofta, är något som växt fram av sig självt. Jag har ingen metod - jag släppte henne bara en dag och upptäckte såsmåningom att det gick att styra henne trots att hon var lös. Ibland tröttnar hon och travar iväg till andra sidan ridbanan. Ok, säger jag och väntar på att hon ska komma tillbaka. Vilket hon alltid gör.
Jag rider också i grimma ibland. Min mamma blir fullständigt galen då hon är övertygad om att jag kommer slå ihjäl mig. Men jag litar så fullt ut på min älskling att jag vet att hon inte sticker bara för att vi bytt huvudlag.

Jag har haft min häst i 2 år. Första året gick allting snett. Jag kunde inte rida barbacka på henne för då studsade jag garanterat av. Jag kunde inte låta henne springa på för fullt för då fick jag aldrig stopp på henne igen. Ingenting fungerade och jag var extremt nära till att sälja henne. Men av någon anledning så vände det och idag kan jag inte tänka mig ett liv utan henne.

Och detta trots att jag inte tillämpar någon särskild metod döpt efter någon hästguru. Vi bara är och har lärt oss av varandra. Och jag skulle för allt i världen inte vilja ha det på något annat sätt!

 

[mawito]

Det är lite så att alla olika "stilar" har sina metoder hur man ska göra med hästen.. Jag har nog aldrig tänkt så mycket på det...
Hur jag ska göra och hur hästen ska vara. Ifall jag är ledare eller så...Mår jag bra och hästen bra och vi har kul ihop så känns det ok.

Jag lyssnar gärna på vad folk har att lära ut och plockar upp det som jag tycker verkar bra, men jag har aldrig varit stenhårt inriktad på ett sätt hur man ska göra.

Tror att man ska vara öppen och lyssna och ta till sig det som känns rätt för sig och sin häst.

 

[älgen]

Har hållt på med hästar sedan barnsben och tillhör kategorin som bara "gör". På senare år har jag haft hästar som yrke.
Blir faktiskt ofta förvånad över hur ofta människor anser sig ha problem med sina hästar (inget ont i det , det kan hända alla). Hästen skickas till mig av en eller annan anledning och jag ser inte skymten av något problem. Beror det på min hästvana eller att jag helt enkelt inte SER något problem. Det är ju lite olika hur saker och ting uppfattas.
Ett roligt exempel på att bara "göra".
Hade en häst på inridning som ägaren sa att det inte gick att ducha. Den skulle vara helt hysteriskt rädd för vattenslangen och att få vatten på sig. Jag duchar gärna av hästen om den är svettig och den shamponeras innan den ska åka hem.
Givetvis är hästen lite svettig efter ett löshoppningspass (den hade brallat rejält och haft skitkul). Jaha, tänkte jag. Testar att ducha. Går det så går det. Hästen stod och steppade lite, kastade sig bakåt en gång. Kom sedan på att det var ganska skönt och stod som ett ljus. Blängde lite åt mitt håll ibland , men duchades sedan varje dag i förebyggande syfte. Inga problem.
Kan det vara så att vissa förstorar problemen eller är helt enkelt ovana. har många exempel på problemhästar utan problem.
Bara lite svammel om mina funderingar.

 

[flyingelefant]

 

[Centaur]

Min häst var panikslagen för att stå fastbunden när jag fick honom, men nu går det utmärkt.
Han var även skräckslagen för sprayflaskor, men jag sprutade bara på ochsa till honom att det faktisk inte var farligt.

 

[flyingelefant]

det ligger verkligfen nåt i det du säger!! vår(min familjs) valack hade en medryttare förut(innan vi köpte honom) som var jättestressad och livrädd för vår isis(suck) hon tyckte att han hade"fullblodstemprament" och att han var sssååååå obehaglig och han rullar med ögonen och blir bindgalen! å kan inte skos och man kan inte ta på hans öron och han vill inte bli fångad!!! ALLA dom problemen fick han pga henne. när vi sa upp henne när vi köpte pollen så var det noll problem! Hon stressade honom nåt otroligt!!

Samma sak som min kompis Anna som har börjat rida en "problemhäst" i stallet, som inte kunde bli duschad, rida ut ensam, skodd, longerad, osv osv... gissa vad han kan nu?

allt av det föregående!!

problemhästar= hästar med problemmänniskor!!!

 

[**BORTTAGEN**]

Jag blir så glad att ni är positiva! Jag kan erkänna att jag var lite rädd när jag skrivit...
Men å andra sidan känner jag inom mig och i hästen att det är bättre att lyssna på oss själva och strunta i alla experter...

Självklart kan vi vara osams ibland. Det tror jag väldigt få aldrig är med sina hästar (eller vänner!). När jag tycker att hästen gör fel så talar jag om det, och visst sätter jag gränser. Men jag försöker även vara lyhörd för hästens gränser, och hon säger åt mig när jag gör fel med...

Väldigt viktigt tror jag ens egna inställning och vad man förväntar sig är. Det finns otaliga exempel på människor som inte har hört talas om en hästs "egenheter"- och plötsligt finns dom inte, när denna människa hanterar hästen.
Ett exempel jag själv varit med om- jag tog under några år hand om en ponnyhingst. Han var medelålders men inte så mycket hanterad. Dock skulle han vara körd och bra att köra. Så jag lånade glatt en sele och en vagn och stack ut och körde. Ensam. Hästen var snäll och skötte sig förvånansvärt bra- med tanke på att jag senare fick höra att hästen endast var körd en gång tidigare och hade då skenat och hamnat i ett dike och sen hade han aldrig mer blivit körd... :smirk:

Roheryn- som jag sa så tror jag jag har mött mardrömsexempel på NH-folk men även det jag läst omig till känns inte helt bra för mig/oss...

Sophia- Jag vet att min häst sticker, vare sig hon har bett i munnen eller inte- så varför ha det??
Nejdå så farligt är det inte. Men vissa dagar är även matte ganska lekfull

Nej bry er inte om alla självutnämnda experter, lyssna på hästen och på dig själv och lev livet!!!

 

[LIA]

som jag sa så tror jag jag har mött mardrömsexempel på NH-folk men även det jag läst omig till känns inte helt bra för mig/oss...

Dom du berättar om i ditt första inlägg, är inga sk NH-människor! Det dom gör har inget med NH att göra!
Vad NH står för, är något helt annat.
Så enkelt är det.

LIA

 

[kopparberg]

Sådant har jag också märkt!
Vissa som anser sig ha så hiskeliga problem, som så fort ngn annan hanterar hästen, de inte märker ngt av!

 

[**BORTTAGEN**]

Nej anledningen till att jag skrev NH-människor var att dom själva kallade sig för det!!

Jag är fullt medveten om att dom inte är några goda representanter för NHn...

 

[kopparberg]

Vem bestämmer VAD som är det rätta NH då?
Du eller?!
De Vilja träffade kallade sig NH-människor och ansåg säkert att de var det!

Jag som titulerar mig hoppryttare har ju ingen rätt att bestämma att andra inte får titulera sig hoppryttare!
De som hoppar hinder ÄR hoppryttare!

Och varför skulle det vara annat med NH?!

 

[älgen]

Det är det jag menar. man behöver inte göra någon stor grej av det. Bara "göra"

 

[banni]

he he, mina hästar hoppar utan hinder, så jag måste ju vara en hoppryttare jag med