Varför är det så svårt att bara öppna sig?

[Casteloro]

Har lagt märke till att det börjar dyka upp olika trådar med ämnen som depression och psykisk ohälsa i allmänhet på sistone. Har tänkt att svara i varje tråd både som stöd till den som behöver men också som en chans för mig själv att kanske börja nysta i min egen skit. Det slutar alltid med att jag trycker på delete och stänger ned datorn i stället. Jag gör ju ingenting själv för att riktigt ta tag i det som tynger mig, så vem är jag att ge råd till någon annan?

Nåja, för mig har depressionen varit ett stadig följeslagare som snart är inne på sitt tolfte (!) år, utan att jag egentligen fått reda ut allting. Anledningen till det är nog bland annat att jag mörkar saker och ting, medvetet och omedvetet, när jag försöker. Jag har gått hos psykologer, kuratorer och terapeuter och känt att jag har försökt, men ändå står jag och stampar på samma ställe.

Varför är det så svårt att ta tag i saken och öppna sig? Varför tycker ni andra att det är svårt? Jag märker ju att ni andra som upplever liknande som mig, också känner den här svårigheten trots att man nog egentligen vet vad man måste göra - bita ihop och kämpa för sin sak. För min del är det nog också så att jag går till vården ett tag, men när jag börjar må bättre så tror jag att alla problem är löst.

Nu börjar jag inse att det kan vara på väg att braka åt skogen igen. Det som hjälper mig är mina två arbeten som jag trivs enormt bra på och också är en av få anledningar som gör att dagarna känns bra. Jag trivs med det och jag är oerhört tacksam att jag fått den möjligheten. I vilket fall som helst så fick en händelse i slutet av oktober mig att inse det här faktumet, en redig snedfylla som resulterade i allt för många tårar och hopplöshetskänslor. Det lilla som gick fel, blev så stort och blommade ut rejält likt en vårvarm dag i maj. Explosionsartat.

Varför är det så svårt att ta tag i saker och öppna sig? Jag får panik över den tanken, att gå tillbaka och igenom alla saker som har hänt under min barndom och resten av min uppväxt. Allt blir så förbannat stort och jag vill bara lägga mig ned och dö, på riktigt, när de här känslorna sköljer över mig.

Jo, svaret för mig är att jag stoppar huvudet i sanden i hopp om att allting ska försvinna. Alla känslor, alla händelser. Fast att det är fel, så känns det så rätt. Man orkar inte, JAG orkar inte. Så är jag dömd till en evig psykisk ohälsa?

 

[Lillagoajag]

Sv: Varför är det så svårt att bara öppna sig?

Har lagt märke till att det börjar dyka upp olika trådar med ämnen som depression och psykisk ohälsa i allmänhet på sistone. Har tänkt att svara i varje tråd både som stöd till den som behöver men också som en chans för mig själv att kanske börja nysta i min egen skit. Det slutar alltid med att jag trycker på delete och stänger ned datorn i stället. Jag gör ju ingenting själv för att riktigt ta tag i det som tynger mig, så vem är jag att ge råd till någon annan?

Jag tror inte alls på det här. Om man bara skulle få ge råd om de saker man själv gör exemplariskt skulle det bli en tråkig värld. Jag ser det som så att bara för att jag gör/har gjort misstag behöver inte alla göra samma. Just för att du inte har gjort som "man ska" kan du ge råd. Du vet ju verkligen varför! Min erfarenhet är att man då också lättare kan bidra med förståelse för att det är svårt (och kanske fungera som avskräckande exempel).

Min morfar körde på "din" linje. När min mamma började röka som 13-åring sa han att han kan inte förbjuda henne för han röker ju själv. För mig har rökning alltid varit strängt förbjudet (och otänkbart) - för min mamma har varit jättenoga med att jag inte ska göra samma misstag som henne. (Och ärligt talat, vem lyssnar du helst på? Någon som själv också gör fel ibland och förstår hur svårt ngt är, eller någon som aldrig tycks ta ett enda snedsteg?)

Varför är det så svårt att ta tag i saken och öppna sig? Varför tycker ni andra att det är svårt? Jag märker ju att ni andra som upplever liknande som mig, också känner den här svårigheten trots att man nog egentligen vet vad man måste göra - bita ihop och kämpa för sin sak. För min del är det nog också så att jag går till vården ett tag, men när jag börjar må bättre så tror jag att alla problem är löst.

I grunden är det nog en överlevnadsinstinkt. Människan är ett rovdjur, ätas eller äta. Vi har inte kommit så långt därifrån som vi kanske vill tro. Visar man sig svag blir man ett byte.

Sedan har vi ju inte heller ett samhällsklimat som uppmuntrar oss att prata om svåra saker. Man ska vara lycklig - det är idealet. Vi lär oss tidigt att vi inte ska bekymra andra med vår olycka, att glad = lyckad. På frågan "hur är det?" svarar man "bra, tack". Herregud, många kan inte ens prata om jobbiga saker med sin närmaste familj eller partner.

Till detta kan man ju också privat ha "försvårande omständigheter", man kanske har väst upp med "extra kyliga" föräldrar, blivit sviken mer än "normalt", man kan vara blyg osv.

Varför är det så svårt att ta tag i saker och öppna sig? Jag får panik över den tanken, att gå tillbaka och igenom alla saker som har hänt under min barndom och resten av min uppväxt. Allt blir så förbannat stort och jag vill bara lägga mig ned och dö, på riktigt, när de här känslorna sköljer över mig.

Jo, svaret för mig är att jag stoppar huvudet i sanden i hopp om att allting ska försvinna. Alla känslor, alla händelser. Fast att det är fel, så känns det så rätt. Man orkar inte, JAG orkar inte. Så är jag dömd till en evig psykisk ohälsa?

Jag tycker det är ganska naturligt att vara rädd för att behöva möta det jobbiga igen. Har man varit med om något jobbigt är det väl få som önskar att uppleva det igen. Dock är det ju, som du har märkt, inte alltid så konstruktivt att sticka huvudet i sanden. Men knappast konstigt. Jag har en fobi jag borde ta tag i, för den blir bara värre och värre. Men jag vågar inte. Inte just nu. För jag fattar ju att jag då kommer behöva möta det jag är rädd för.

Men jag tror att människan i allmänhet är dålig på det långsiktiga tänkandet. (Ärligt talat, om vi till 100% kunde föreställa oss konsekvenser och framtiden skulle väl ingen röka, dricka alkohol eller äta godis ) Vi lever mycket för stunden tror jag. (Och därför är det viktigt, i alla fall för mig, med mål.)

Jag tror inte du är dömd till evig ohälsa. Jag tror inte jag är dömd till evig ohälsa. Men det behöver ta sin tid. Du kanske inte orkar idag, eller imorgon, men du kommer orka. Visserligen tycker jag att oavsett tid så har den som mår dåligt mått dåligt för länge, men jag tror att det värsta man kan göra för sitt mående är att försöka stressa fram förändring eller ha ångest över att "men är jag inte frisk nu". Det tar tid. Och om du frågar mig så är den "bearbetningen" som det krävs för att ta beslutet att söka hjälp en del av tillfrisknandet. Man kan inte likställa psykisk och fysisk ohälsa - har jag brutit mitt ben finns det ingen anledning att vänta - jag kan ta emot gipset oavsett hur "redo" jag är. Men när förändringen ska ske i huvudet, då krävs det lite mer. Och då får det också ta lite mer tid.

(För mig, för jag har haft - har ibland fortfarande - perioder där jag tror att allt kommer vara skit för alltid, har det varit väldigt inspirerande att läsa om och höra om människor som ganska sent i livet har kommit på rätt fot. Det ger i alla fall mig en känsla av att det aldrig är för sent. Och där har vi det igen, lära av andras misstag. Bara för att vissa väntar tills mer än halva livet innan de tar tag i saker, behöver inte jag göra det. Men om det är det som krävs, så kan jag få ett helt okej liv ändå.)

 

[What]

Sv: Varför är det så svårt att bara öppna sig?

För min del är det mycket blandade känslor, jag har generellt väldigt svårt att öppna mej och lita på människor. Det tar ett bra tag.

Hade en period under gymnasiet då jag mådde väldigt dåligt, jag hade väldigt mycket ångest och hade panikattacker. Var under flera månader säker på att jag skulle dö (alltså inte ta självmord) utan att jag hade en allvarlig sjukdom. Ja menar hur berättar man det för en människa som inte varit med om nåt liknande ?
Jag gick hos en terapeut för flera år sedan, tyckte det fungerade bra, och har nog hjälpt mej

Är uppvuxen i en familj där man inte direkt pratar jätte mycket om känslor och så, och mentaliteten är väl lite att man ska "bita ihop och härda ut". Har en bra relation med min familj och har ändå pratat med dem och de har väl försökt hjälpa mej så gott de kunnat.

Att det är svårt att öppna sej, är nog för min del mycket för att man visar sej svag då, folk får en annan bild av en. Att folk tittar på en med medlidande klarar jag inte av.

Idag mår jag så mycket bättre är väl ca 4 år sedan jag mådde som sämst och det tog ganska lång tid innan jag började känna mej "normal" igen, ca 1-2 år. Men jag har verkligen inte den stabila "grunden" som jag skulle behöva jobbiga saker händer ju lite då och då, och min stresstolerans är inte så bra.

Vet inte om man behöver prata om allt man varit med om, för mej kan det räcka med att skriva och kanske tänka på det intensivt ett tag (timmar -dagar) då kanske man kan come to peace (kom inte på nåt bra svenskt uttryck) med det.

Sen ibland tror jag man kan behöva skilja på om man mentalt "kommit över" en grej, men att man kanske ändå har ett beteendemönster pga det. Kan ta mej själv som exempel, jag var ganska "utfryst/mobbad" under högstadiet, jag har jag accepterat att det var så, inget jag kan göra åt nu osv. Men pga. det är jag fortfarande generellt misstänksam mot folk och blir lätt stel och känner mej obekväm i vissa situationer. Så i dessa situationer kommer ju dessa minnen/associationer lätt upp i huvudet. Och jag blir påmind om det.

Och nej jag tror verkligen inte att man behöver leva hela sitt liv och må dåligt!

 

[Casteloro]

Sv: Varför är det så svårt att bara öppna sig?

Tack för ditt & What's långa svar på mitt långa och tråkiga utlägg! Lite kort känner jag panik över det här med att leva här och nu, eftersom jag gör det och det finns en rädsla för att mitt liv ska vara över innan det blir bättre. Därför får jag bara ännu mer panik över att det kanske blir bättre senare i livet, när jag lika gärna kan dö i morgon (krasst sett). Sen är det så svårt att bearbeta detta tillsammans med kurator/psykolog etc då jag verkligen har svårt att uttrycka mina känslor i ord och att ens visa dem öppet. Ibland kan jag känna att jag kan öppna mig i text, min sällan orkar jag sitta ned och bara reda ut det på riktigt. Fast att känslorna ligger och pyr i bakgrunden. Jag har ju varit i kontakt med vården på många sätt, men allt tar alldeles för lång tid för att jag ska orka härda ut. Egentligen skulle jag vilja sitta i ett intensivt med fokus på att få fram allt som tynger mig och som kommer fram vid t.ex en snedfylla. Jag hade en intensiv alkoholperiod i samband med att jag fyllde 20 år och det slutade nästan alltid i en snedtändning där jag helt sonika blev rädd för mig själv = jag slutade att dricka alkohol i princip helt. Nu i oktober, nästan 7 år senare, var jag tillbaka på den rutan och jag känner att alkohol är ngt jag tar avstånd till.

Vad ska jag mer skriva? Vet inte, steget att ens starta en tråd om en sådan här grej är bara så stort och svårt. Att ge fortsatt svar i den är om inte ännu svårare...

 

[Allavarlika]

Sv: Varför är det så svårt att bara öppna sig?

Har tidigare haft en "svårare" depression och fick/tog hjælp av en psykolog. Jag lærde mig att det inte ær så farligt att øppna sig och att det verkligen hjælper. Efter 1 år med psykologhjælp mådde jag prima bellerina igen och var lycklig!


Det var lite mer æn 5 år sedan. Før 1 år sedan fick jag lite problem med min familj. Inget stort, men det fyllde mer och mer. Ganska nyligen blev skitrædd och trøtt nær jag noterade att jag blir førvånad øver att jag var glad istællet før omvænt!!! Lycka var inte vardag och jag tænkte att det måste vara något sjukt fel på mig... Att jag ær manodepressiv eller nått.

Jag ville inte riktigt tro att det var allvar - igen, och att jag måste ta tag i det - igen. Men till sist nådde jag en punkt dær jag accepterade faktum att jag inte mådde bra. Och jag (metaforiskt) såg mig sjælv i spegeln och frågade om jag ær ærlig mot mig sjælv?

Nu har jag, istællet før psykolog, øppnat mig før mænniskor omkring mig, visat mig svag och upptækt en enorm støttning - Det har hjælpt! Men jag har precis tagit beslutet att igen uppsøka en psykolog i alla fall. Jag behøver nya infallsvinklar på hur jag ska tackla vardagen. Hur tar man hand om sina ærr? Man kan hitta massor av guld i folk omkring en, men en psykolog ær trots allt helt objektiv - vilket ær en stor førdel.

Jag upptækte att jag blivit mindre och mindre bra på att øppna mig. Ja, jag har alltid kunnat prata om min tidigare depression eftersom det inte fanns något værre æn det. Men i det har jag glømt om dagens problem. Jag ær ju inte samma mænniska nu som då och kan dærfør inte løsa problem på samma sætt. Nu behøver jag hjælp igen.

Shit happens. Jag kommer nog alltid ha det hær ærret och det kommer nog visa sig på olika sætt genom hela mitt liv. Men jag har varit lycklig førr och tror helt klart att jag kan bli det igen



Jag vet hur du kænner. Nej, det ær inte så jævla lætt att øppna sig, men det handlar egentligen bara om att børja prata... Det kanske inte ær det rætta som kommer ut i børjan, men någonstans bland orden kan man hitta tråden.

Kænns det lite lættare med skrivadet - skriv då! Skit i om det bara blir en massa nonsens, det ær en børjan. Jag hade det på samma sætt och skrev faktiskt flera dokument som jag hade med mig till psykologen i min "gamla" depression. Sakta men sækert kunde jag uttrycka mig bættre i tal.

"The only way to succed in buissness is to be in buissness"