Jag sprang - eller tog mig runt - Stockholmsmaran för första och hittills enda gången det legendariska året 2012 (sett till vädret), och hade heller aldrig deltagit i något längre än ett par millopp. Med alldeles för lite träning under våren dessutom. Det var ju helt galet att vara ute i fem timmar i cirka 4 plusgrader och ösregn och halv storm. Ovansidan på händerna var helt uppsvällda av köld redan efter halva loppet och det var ett projekt att försöka få nummerlappen att hålla ihop i vindbyarna på Västerbron med frusna och stela fingrar. Och trots detta var det en så mäktig känsla att jag förstår precis det där med att vara överväldigad av själva upplevelsen.
Så när jag senare år sett på tv från mer normala väderförhållanden känns det som att jo, jag skulle bra gärna vilja göra ett
sådant maraton också...