Vilka pratar ni med...

[Takire]

Jag försöker nog oftast se till att min nyfikenhet inte går före mina näras känslor och mående. Som sagt det är så olika beroende på vad det är vi pratat om, vilken situation vi befinner oss i nu, hur brukar den som pratat om det reagera. En vill ju inte dra upp en massa känslor i fel situation.

Det köper jag helt klart!

 

[Fraggel_Tess]

Min mamma, min sambo, en nära vän, två nära kollegor...Det är nog dem mest!

 

[sthu]

Min man, en vän eller vid nätet (forum, Facebook..).

Allvarliga grejer pratar jag med vän eller man om. Allt beror på vad det är jag vill ha ur mig. Min vän har fått höra mycket den korta tid vi känt varandra.

 

[nightcrawler]

Min bästa vän eller en annan person beroende på vad saken gäller. Annars ingen alls. Är inte nån som pratar utan håller allt inom mej oavsett om det är nått bra eller dåligt. Vill folk veta så får dom fråga.

 

[sassiball]

Min ena syster. Vi har gått igenom ganska mycket och vi hade en jobbig uppväxt, Som personer är vi väldigt olika men vi kan prata med varandra om allt. Hörs på messenger varje dag. Ibland blir det bara ett "Hej" och sen har man inte tid med mer, men ibland kan det bli långa diskussioner. Vi stöttar varandra i allt, även om vi inte alltid har samma åsikt.

 

[the_connemara]

... när ni bara vill prata med någon men kanske inte nödvändigtvis behöver det egentligen. Det vill säga livet är okej och går vidare bra även utan pratet, men man får då räkna med att hela tiden förbli något törstig.

Om ni väljer att släcka törsten, vilka väljer ni att prata med? Föräldrar, föräldrars föräldrar, syskon, partners, vänner, bekanta, jobbpendlingsbekanta, döttrar, söner, lärare, kusiner eller vad nu det finns för fler kategorier?

Är det olika beroende på vad det handlar om? Är det viktigt att det är en person som du också får vara lyssnare till i gengäld?

Jag är inte riktigt säker på att jag vet vad som menas alt så har jag aldrig känt så. Tror nog mer på det senare känner jag ett behov av att prata är det i 100 % av fallen något faktiskt jag vill prata om. Jag känner aldrig liksom bara ett behov av att prata med någon. Tror aldrig jag tex ställt frågan "Vad gör du?" (om det inte är för att veta om man stör/vill bestämma en tid) till någon bara för att jag känner ett behov att prata liksom. Jag pratar också väldigt sällan förutom med kollegorna på jobbet, skriver hellre.

Ni är ju ganska många som svarat så jag frågar vidare.

Jag antar att de allra flesta även har saker (erfarenheter, känslor) som är svåra att prata om. Hur ställer ni er till det? Orkar/skulle era pratpartners orka fortsätta lyssna om det är någonting som man har svårt att få ur sig?

Skulle ni själva orka lyssna om någon blev hackig och lite svår att följa?

Om det skulle helt bli fel, skulle ni ta upp tråden igen någon annan gång?

Jamen självklart? Jag väljer väl också vad jag delar med vem väldigt noga så jag upplever alltid att jag blir förstådd och stöttar och hoppas det går hyfsat bra åt andra hållet. Ta upp tråden beror nog väldigt mycket på situationen, jag har väldigt svårt för att inte fly ifrån saker i relationer som blir fel/jobbigt/där jag inte känner mig förstådd. Helt klart ett problem jag vill jobba med.

 

[Takire]

Jag är inte riktigt säker på att jag vet vad som menas alt så har jag aldrig känt så. Tror nog mer på det senare känner jag ett behov av att prata är det i 100 % av fallen något faktiskt jag vill prata om.

Jag funderade faktiskt på om jag skulle bli förstådd i trådstarten . Nu är frågan om jag förstår dig rätt .

Tar ett exempel här för att förtydliga för alla inklusive mig själv:

Man har gått och funderat ett tag på en händelse i livet som påverkat en väldigt starkt känslomässigt. Egentligen är det länge sedan händelsen inträffade och det är på sätt och vis inte viktigt längre. Livet har gått vidare. Ändå känner man när man minns att man vill dela med sig av det man tänker och känner. Detta för att man kanske undrar vad som hände, varför man agerade som man gjorde, eller bara för att man vill att någon annan ska förstå en. Men det behövs egentligen inte. Man bara vill.

...och lagom till här har jag blivit alldeles för trött och dessutom glömt min egen trådstart ... så godnatt tillsvidare.

 

[Seabaz]

Jag pratar medmin sambo och så skypar jag en vän i Sverige varannan vecka. När jag bodde och jobbade i Sverige pratade jag med en fler vänner och en del kollegor.

Buke är bra att skriva av sig på med!

 

[Sryoqwe]

Jag skriver av mig här ibland, pratar en del med min mamma. Större saker pratar jag inte med någon om. När jag pratade med en människa försökte jag lyssna om personen ville prata, men det var inget allvarligare vi pratade om.

 

[the_connemara]

Jag funderade faktiskt på om jag skulle bli förstådd i trådstarten . Nu är frågan om jag förstår dig rätt .

Tar ett exempel här för att förtydliga för alla inklusive mig själv:

Man har gått och funderat ett tag på en händelse i livet som påverkat en väldigt starkt känslomässigt. Egentligen är det länge sedan händelsen inträffade och det är på sätt och vis inte viktigt längre. Livet har gått vidare. Ändå känner man när man minns att man vill dela med sig av det man tänker och känner. Detta för att man kanske undrar vad som hände, varför man agerade som man gjorde, eller bara för att man vill att någon annan ska förstå en. Men det behövs egentligen inte. Man bara vill.

...och lagom till här har jag blivit alldeles för trött och dessutom glömt min egen trådstart ... så godnatt tillsvidare.

Ah! Jag förstår Det är för mig en sak jag tycker är absolut nödvändig att prata om och det gör jag! Med den personen jag tycker det känns bäst typ. Ofta flera olika var för sig. Fast nästan alltid i text form.

Tycker inte man ska förminska sådant till något som "inte behövs"! Herregud, jag tror i princip alla människor har sådant som de hade mått bättre av att bearbeta på något vis. För vissa är det att prata med en vän.

 

[Hoarfrost]

Det beror på vad jag känner för att prata om. Olika människor har olika "funktion" för mig.
Sedan finns det olika typer av sätt att prata, ibland föredrar jag att skriva, i bland att prata med någon öga mot öga.
Men jag kan även nöja mig med mig själv som pratpartner. Jag kan utan problem stå och laga mat och diskutera något med mig själv.

 

[Milosari]

Min bästa vän är en klippa. Vi pratar om allt. Pappa är världens bästa på att trösta. Han är kurator och vet precis vad han ska säga när allt är shitty. Han kommer aldrig med oombedda goda råd. Partner tycker att jag är fantastisk trots alla mina brister. Han försöker inte blunda för dem utan accepterar. Han och väninnan är bäst när jag är trött på mig själv.

 

[_Taggis_]

Jag pratar med olika beroende på vad det gäller...

Allmänt socialprat får jag på jobbet och i stallet. Praktiska frågor brukar jag ta med nån som är kunnig på området eller mina föräldrar. Jag har även några nya bekantskaper inom tex hund eller häst som jag kan åka och fika med eller dricka lite vin ibland en helg och umgås med.
Djupa existensiella saker har jag ffa en vän som jag kan vara helt ofiltrerad med. Vi har en ömsesidig sådan kontakt att inget är förbjudet och inget blir heller betungande, antagligen för att det är lika åt båda håll. Det är den enda som vet det mesta om mig, både svart och vitt. Och jag känner inte att jag vill sprida ut sånt till fler.

 

[Fetaost]

Mitt syskon, särbon, några vänner (bla ett par bukefalister)

 

[cirkus]

Det allra mesta ventilerar jag med min sambo, jag älskar att prata med honom - han ger mig fortfarande (+25 år senare) nya synvinklar på saker. Sen har jag en vän som jag pratar djupa och svåra saker med. Övriga vänner/familj pratar jag sånt som rör dom/oss med och kanske löst om svårare saker. Det är från tillfälle till tillfälle hur det blir

 

[Happimess]

... när ni bara vill prata med någon men kanske inte nödvändigtvis behöver det egentligen. Det vill säga livet är okej och går vidare bra även utan pratet, men man får då räkna med att hela tiden förbli något törstig.

Om ni väljer att släcka törsten, vilka väljer ni att prata med? Föräldrar, föräldrars föräldrar, syskon, partners, vänner, bekanta, jobbpendlingsbekanta, döttrar, söner, lärare, kusiner eller vad nu det finns för fler kategorier?

Är det olika beroende på vad det handlar om? Är det viktigt att det är en person som du också får vara lyssnare till i gengäld?

Ingen!

Det kanske låter lite sorgligt, men jag har vänner som jag tveklöst kan vända mig till, och har en bra relation, men jag är bara superdupersluten av mig och lastar gärna inte i onödan. Det är liksom mer krävande att berätta/prata än att inte berätta/prata. Jag skriver mycket och har alltid gjort, det räcker som "avlastning" för mig. När jag vänder mig till andra är det för att jag verkligen vill ha den andres syn på det.

Jag vet inte om det är en yrkesskada, att jag ägnat flera år att lyssna till andras problem och våndor (vilket jag tycker om att göra i den rollen, det är inte det) och vill liksom inte ha samma "ramar" i mitt privatliv.

Har gått i privat terapi flera omgångar (som mest 70 samtal!) och tycker det är grymt utvecklande, dock.

 

[Angel]

Oj, jag känner aldrig något behov av att prata bara för att prata med någon Borde man det?
Visst kan jag gå hemma och säga saker till djuren men pratar jag med människor så är det antingen för att jag bryr mig om dom och uppskattar sällskapet, för att ”man borde” pga sociala koder, vi har gemensamma intressen eller någon av oss vill någonting.
Skriva på sociala medier eller andra forum kan jag dock göra för att jag känner att jag vill uttrycka en åsikt eller diskutera något.

 

[Takire]

Oj, jag känner aldrig något behov av att prata bara för att prata med någon Borde man det?
Visst kan jag gå hemma och säga saker till djuren men pratar jag med människor så är det antingen för att jag bryr mig om dom och uppskattar sällskapet, för att ”man borde” pga sociala koder, vi har gemensamma intressen eller någon av oss vill någonting.
Skriva på sociala medier eller andra forum kan jag dock göra för att jag känner att jag vill uttrycka en åsikt eller diskutera något.

Jag tror du uppfattade det som @the_connemara först gjorde.

Jag menar att det är "ämnen" som är viktiga man vill prata om.

 

[Kenya]

Man har gått och funderat ett tag på en händelse i livet som påverkat en väldigt starkt känslomässigt. Egentligen är det länge sedan händelsen inträffade och det är på sätt och vis inte viktigt längre. Livet har gått vidare. Ändå känner man när man minns att man vill dela med sig av det man tänker och känner. Detta för att man kanske undrar vad som hände, varför man agerade som man gjorde, eller bara för att man vill att någon annan ska förstå en. Men det behövs egentligen inte. Man bara vill.

...och lagom till här har jag blivit alldeles för trött och dessutom glömt min egen trådstart ... så godnatt tillsvidare.

Jag tror inte du behöver fokusera på skillnaden på att behöva och att vilja. Mina vänner och min familj vill gärna lära känna mig och även hjälpa mig att lära känna mig själv. Inte som en uppoffring utan snarare nyfikenhet.
Samma känner jag för mina vänner. Om de går och tänker som du gör så vill jag väldigt gärna veta vad de tänker på och försöka förstå. Det är ju det som är själva basen för vänskapen, att man förstår varandra. Ser det inte som tjänster och gentjänster utan bara livet.
Om en vän säger att hen funderat på något som påverkat hen så skulle jag se det som ett tecken på vänskap och inte som att de ber om en tjänst.

Vissa specifika saker jag varit med om pratar jag helst om med andra som varit med om liknande saker. Vi behöver inte känna varandra och de behöver inte vara viktiga i mitt liv i övrigt. Men det är skönt att prata med nån som förstår det som inte kan förklaras.

 

[Angel]

Jag tror du uppfattade det som @the_connemara först gjorde.

Jag menar att det är "ämnen" som är viktiga man vill prata om.

Känner inte att jag har några ämnen jag tycker är viktiga att prata om heller bara för att prata. Utan det är isf personen jag gör det med som jag tycker är intressant att diskutera med. Visserligen då också pga intressanta ämnen att diskutera men det är då snarare en del av varför jag uppskattar personen.