Vilken lyx!!

[taccotad]

Sv: Vilken lyx!!

Det låter som att hon får "kalla fötter" när det väl kommer till skarpt läge.
Och tur är väl det så att ni inte lämnar sonen hos henne och hon inte klarar av det utan får ett bryt av något slag.

Skönt att ni fick en ledig stund att åka och handla i alla fall! Kan det ha varit hennes mammas närvaro (=extra stöd om det skulle gå på tok) som gjorde att hon vågade?

Jag tackar min lyckliga stjärna just nu då min sambo ligger inlagd på sjukhus sedan en vecka (och inte verkar få komma hem i brådrasket) och mina och hans underbara föräldrar ställer upp och sköter barnen då jag måste åka till stallet för sårvård. Det är sådana här gånger man märker hur mycket det betyder att ha tillgång till bra hjälp!

Jag tror det var tryggheten av att hon hade sin mamma här. Sen tror jag inte hon får ett bryt under tiden men däremot skulle jag kunna tänka mig att allt brister när hon väl kommer hem OM det nu skulle bli så illa. Så det är ju knappast så att det känns roligt att be henne om hjälp men när hon själv vill så får hon gärna prova en liten stund.

Jag önskar bara att det hade funkat som det gör hos alla andra. Man blir så avundsjuk när man hör ju andras mor- och farföräldrar + övriga släktingar nästan bråkar om att få ha barnbarnet. Som vanligt handlar detta verkligen inte om att vi vill bli av med sonen för jämnan utan bara att hade faktiskt hade haft sin farmor som han har sin mormor. Finns nog en anledning att han inte vet vad han ska kalla farmor utan han säger mormor till henne med.

 

[TinyWiny]

Sv: Vilken lyx!!

Jag önskar bara att det hade funkat som det gör hos alla andra. Man blir så avundsjuk när man hör ju andras mor- och farföräldrar + övriga släktingar nästan bråkar om att få ha barnbarnet. Som vanligt handlar detta verkligen inte om att vi vill bli av med sonen för jämnan utan bara att hade faktiskt hade haft sin farmor som han har sin mormor. Finns nog en anledning att han inte vet vad han ska kalla farmor utan han säger mormor till henne med.

Jag förstår att det känns som att alla andra har det så men det är inte så i verkligheten.

Jag fick min son några dagar innan jag fyllde arton, jag kan inte räkna alla gånger folk har tagit för givet att mina föräldrar har funnits där som stöd och hjälp, i verkligheten passade de honom första gången när han var 15 månader i två timmar, andra gången var när hans lillasyster föddes när han var 22 månader.

Tredje gången var lillasyster tre år.

Likadant med farmor, första gången de var själva hos henne var lillsyster tre år.
Hos sin farfar var de inte själva förren de var 7 och 9 år gamla.

Varken far eller morföräldrarna bor långt bort, ca 1 mil till mina föräldrar och deras farmor och ca 3 mil till deras farfar.

Jag hoppas att jag den dagen jag får barnbarn orkar ta hand om dem ibland, jag hoppas att jag är friskare då än vad jag är nu för nu hade jag inte orkat alls och det gör ont i hjärtat att veta det

Men jag skulle aldrig ställa upp som barnens farmor gör för mina barns småsyskon på pappas sida, han (pappan) kan ringa henne kl. sex på en lördag morgon och säga till henne att hon måste komma dit och ta hand om barnen, bara för att han och hans fru inte har såpass bra komunikation att de talar om att de ska jobba på lördagen för varandra

Vad hon (farmor) har för planer struntar han i, han säger bara att antingen kommer du eller så behöver du aldrig mer komma och jag tycker att det är fruktansvärt att göra så.
Sen är jag väl lite extra känslig i det läget, dels eftersom barnens farmor aldrig säger ifrån (han förbjöd henne att åka hem till oss på jul och barnens födelsedagar med samma hot) och dels för att han själv inte brydde sig om att ta hand om sina egna barn.

Enda nackdelen som jag egentligen ser är ju att barnen förlorar chansen att få en egen relation med far/morföräldrarna, men mina barn har haft andra vuxna som förebilder och "extra vuxna", jag tror inte att blod är tjockare än vatten, jag tror att äkta kärlek är det viktigaste.

 

[taccotad]

Sv: Vilken lyx!!

Egentligen vet jag ju innest inne att det är många som har det såhär. Men jag trodde inte vi skulle få det så.

Oj, vad han utnyttjar farmodern. Alltså det finns ju vissa gränser. Skulle aldrig någonsin få för mig att ta för givet att mina föräldrar kan ställa upp precis när vi vill och att dom ställer in det dom har planerat. I första hand tar vi hand om vårt barn själva men sen händer det ibland att det krånglar till sig en kortare stund och i såna lägen hade det varit guld värt att ha någon som ställer upp utan att behöva köra hur många mil som helst. Vi försöker verkligen ha koll på planeringen så långt fram vi kan så vi kan ordna ev luckor då vi båda är borta.

Ja jag tycker det är synd både om sonens farmor och om vår son eftersom dom inte får den relationen man önskar. Hon känner inte Emil, visst han känner igen henne och hon leker med han de få gånger dom träffas. Men hon vet inte hur han är, vilka utbrott han kan få, hur kelsjuk han är, vilken mat han gillar, att han gör vad som helst för en liten glasspinne osv.

Jag känner ändå att för hennes självförtroende borde det vara bra att hon klarar av att passa han kortare stunder, det märks att hon växer och blir glad av att vara nära han. Sen tror jag även att det är lättare för henne att vara med han när inte vi är närvarande eftersom hon då MÅSTE ta huvudansvaret. Vilket jag tror hon klarar galant.