Vilken tid är egentligen den bästa?

[Roheryn]

Ni som har stora eller vuxna barn och kan se på deras uppväxt lite i backspegeln så att säga - vilken tid i deras uppväxt har ni uppskattat mest? Man hör så väldigt ofta som nybliven förälder att "ta nu vara på bebistiden" som om just den tiden vore det bästa med att ha barn. Men är det så? Vad tycker ni? Finns det någon period ni uppskattat mer än andra?

För min egen del måste jag nog säga att tonåren varit roligast - samvaron med en "nästan vuxen", diskussioner om än det ena än det andra, att få följa sitt barn på resan till att bli vuxen, att balansera föräldraansvar med att släppa taget, att se sitt lilla barn börja flyga på egna vingar - jag tyckte det var en fantastisk tid!

 

[FengurLaugar]

Jag har en som är 10 och en som är 13 så har ju egentligen hela tonårstiden kvar innan jag kan utvärdera mer Men efter 3 års ålder tycker jag det blivit roligare och roligare. Visst att bäbistiden hade sin charm men det är hittills inte min "favorittid" och inget jag känner att jag vill göra igen.

Jag tycker det är jätteroligt nu! En som börjar frigöra sig mer och mer men samtidigt är beroende av vårt stöd osv fortfarande men på ett helt nytt sätt än innan och en som är påväg dit men som fortfarande är "liten" men väldigt självständig.

 

[skiesabove]

Gillade inte bäbistiden alls, den var hemsk. Panik typ. Något enklare när hon kunde prata och gå, men fortfarande extremt krävande (och jag har stort behov av återhämtning samtidigt som jag har höga ambitioner i föräldraskapet).

Efter ungefär 8 år började det bli bättre, nu med en snart 11-åring är det jättemysigt.

 

[Lingon]

Nu har jag en 16 åring. Bebistiden var definitivt INTE min favorit!

Från 4 års ålder började det bli roligt på riktigt och hittills har det bara blivit roligare. Jag vet inte när/om kurvan kommer börja plana ut eller kanske sjunka.

 

[turbofling]

Mina barn är 16,15, 11, 8 och 6år så jag har lite blandad ålder här hemma. Tuffaste perioden tycker jag har varit mellan ungefär 1 och 3 år. När dom vill mycket men inte går så bra att prata och "förhandla" med. Bebistiden har jag tyckt om, för mig var den mest bara mysig. Annars tycker jag att alla åldrar har sina för och nackdelar. Med tonåringarna (framförallt den äldsta) kan vi ha väldigt intressanta diskussioner samtidigt som det är jobbigt att "släppa" taget och låta dom bli stora. 6 och 8 åringarna är i en enkel ålder tycker jag, dom är fortfarande små samtidigt som dom är självständiga. 11åringen är i en svår ålder, hon står mellan att vara ett barn och en tonåring, det är inte lätt att som förälder hänga med i svängningarna.

 

[Badger]

Ni som har stora eller vuxna barn och kan se på deras uppväxt lite i backspegeln så att säga - vilken tid i deras uppväxt har ni uppskattat mest? Man hör så väldigt ofta som nybliven förälder att "ta nu vara på bebistiden" som om just den tiden vore det bästa med att ha barn. Men är det så? Vad tycker ni? Finns det någon period ni uppskattat mer än andra?

För min egen del måste jag nog säga att tonåren varit roligast - samvaron med en "nästan vuxen", diskussioner om än det ena än det andra, att få följa sitt barn på resan till att bli vuxen, att balansera föräldraansvar med att släppa taget, att se sitt lilla barn börja flyga på egna vingar - jag tyckte det var en fantastisk tid!

Alla tider är väl sådana man inte hade velat missa

Men jag tycker nog att från 3 år och uppåt så blir det bara mer och mer fantastiskt för varje år. Dock tycker jag kanske att runt 14 så var det lite mer av att härbergera en mussla, men det känns som att det kommer tillbaka sedan. 8-12 åringar är så kloka och härliga supermysigt.

Bebisar är väl söta men ajaj amningen gjorde ont, inte favorittiden

 

[Scata]

Alla tider efter 1a året har varit härliga på olika sätt, varje år som jag fått följa har varit "det bästa"
(Det är ett vuxet barn nu.)

Att 0-12 månader var pest berodde mest på 3-6-månaderskolik, helammande med en svårfödd unge som skulle få äta så ofta det gick, en unge som endast var nöjd i babyselen framåtvänd och endast sov under promenad... något slutkörda föräldrar kan jag säga

 

[Nordthor]

Jag har knappt något att utvärdera men sonen är snart tre och det är faktiskt relativt smidigt nu. Han är i sin första märkbara fas men det är inte så farligt (än). Der bästa är att han är så sjukt rolig nu. Bjuder på många goda skratt dagligen men efter en dag ihop brukar jag också vara helt utmattad. Tänk så blir det ännu roligare?! Vad najs!

 

[Kilauea]

Inte 5-års fasen i alla fall

 

[cherie]

Inte 5-års fasen i alla fall

Haha, va! Jag har en snart 6-åring hemma och jag tycker fem år varit en helt magiskt period, aldrig varit så helt uppfylld av kärlek

 

[Kilauea]

Haha, va! Jag har en snart 6-åring hemma och jag tycker fem år varit en helt magiskt period, aldrig varit så helt uppfylld av kärlek

Kärlek men så mycket egen vilja och skrik (höga gälla tjut) så fort det går emot. Och ofta blir det fel oavsett vad jag gör, även om det fungerade igår (eller tidigare samma dag).

 

[gullviva]

Klyschan alla åldrar har sin charm stämmer nog ändå lite
Men tyckte när dottern blev mer verbal nyfiken och vi kunde ha diskussioner o göra massa roliga utflykter var härligt... 3-6 år kanske?

Nu som tonåring njuter jag av tiden med henne då vi har mkt gemensamt och är väldigt nära varandra...

Bebistiden var inte superkul mata sova byta blöja och en mkt närhets törstande bebis dygnet runt.

 

[Skrottiskrott]

Åh, måste berätta och känner att det passar i den här tråden...

Jag har tre små: bebis på 5 månader, en 3-åring och en 6-åring. Älskar bebisar och småbarn så även om jag är SVINTRÖTT och på bristningsgränsen typ hela tiden så anar jag att detta är den bästa tiden i mitt liv och har ganska mycket panik över att tiden går så fort.

Hur som helst, idag träffade jag några äldre herrar som är min pappas kompisar. Jag har inte träffat dem på flera år, de såg mina barn och frågade hur gamla de var osv. Då kom visdomsorden från de äldre herrarna: "Det är den bästa tiden, när de är så små!", "Den tiden du är i nu är helt underbar!", "Utnyttja tiden nu!", "Ta tillvara på tiden innan de blir stora!" osv.

Jag svarade väl artigt något i stil med att jag vet, tiden går fort, jag njuter så mycket jag kan. Men att det också är intensivt. De verkade inte riktigt förstå vad jag menade utan kände sig manade att förklara ännu mer för mig att jag är i det absoluta himmelriket just nu. Även om jag helt klart förstår vad de menar och som sagt verkligen älskar bebis- och småbarnstiden så kände jag mig lite dum som går här och är så trött och får slut på tålamodet hela tiden. Jag traskade hemåt med mina barn och under promenaden kom jag ju på det uppenbara:

Hur många uppvak om nätterna tog de här äldre herrarna när deras bebisar var små? Hur länge var de hemma på HELTID och hade hand om allt som rörde barnen? 6-åringens skola och aktiviteter och miljarders bubblande känslor, 3-åringens enorma vilja att göra allt själv och fullständiga vansinnesutbrott varje gång han inte är kapabel att göra exakt så som han har tänkt, och bebisens femtioelva uppvak varje natt?

Jag vet ju mycket väl hur ett par av de här herrarna reste iväg mycket både i arbetet och med kompisgäng när barnen var små, förväntade sig mat på bordet när de kom hem på kvällen osv... De vuxna barnen till en av dem fick lära sin pappa att laga mat och använda tvättmaskinen efter att hans fru lämnat honom.

Vad vill jag säga med detta... En persons upplevelse av en viss tid av sina barns uppväxt säger egentligen ingenting om hur en annan person "borde" känna. Bebisar är bara ett exempel, att jämföra en bebistid MED fruktansvärd sömnbrist går bara inte att jämföra med en bebistid UTAN fruktansvärd sömnbrist. Och dessa skillnader gäller ju hela uppväxten, vissa 5-åringar är si, andra är så. En tonåring kan ju vara enoooormt olik en annan. Och det är bara individen i sig. Sedan tillkommer allt kring hur eventuella syskon är, hur stort lass just man själv som förälder drar osv.

Ja, säkert självklart för de flesta... Men jag behövde påminna mig själv om detta. För även om jag verkligen njuter så kan jag undra vad det är för fel på mig som är så trött och tycker att det är så tufft ibland, medan andra säger att det är den där tiden bara var rosenskimrande och "VÄNTA BARA, sedan kommer minsann den riktigt tuffa tiden". Det blir så förminskande att säga så till någon som har löst konflikter precis hela dagen efter att inte ha sovit utan att ha blivit väckt varje-varannan timma varje natt de senaste 5 månaderna.

 

[Midsommarblomster]

Åh, måste berätta och känner att det passar i den här tråden...

Jag har tre små: bebis på 5 månader, en 3-åring och en 6-åring. Älskar bebisar och småbarn så även om jag är SVINTRÖTT och på bristningsgränsen typ hela tiden så anar jag att detta är den bästa tiden i mitt liv och har ganska mycket panik över att tiden går så fort.

Hur som helst, idag träffade jag några äldre herrar som är min pappas kompisar. Jag har inte träffat dem på flera år, de såg mina barn och frågade hur gamla de var osv. Då kom visdomsorden från de äldre herrarna: "Det är den bästa tiden, när de är så små!", "Den tiden du är i nu är helt underbar!", "Utnyttja tiden nu!", "Ta tillvara på tiden innan de blir stora!" osv.

Jag svarade väl artigt något i stil med att jag vet, tiden går fort, jag njuter så mycket jag kan. Men att det också är intensivt. De verkade inte riktigt förstå vad jag menade utan kände sig manade att förklara ännu mer för mig att jag är i det absoluta himmelriket just nu. Även om jag helt klart förstår vad de menar och som sagt verkligen älskar bebis- och småbarnstiden så kände jag mig lite dum som går här och är så trött och får slut på tålamodet hela tiden. Jag traskade hemåt med mina barn och under promenaden kom jag ju på det uppenbara:

Hur många uppvak om nätterna tog de här äldre herrarna när deras bebisar var små? Hur länge var de hemma på HELTID och hade hand om allt som rörde barnen? 6-åringens skola och aktiviteter och miljarders bubblande känslor, 3-åringens enorma vilja att göra allt själv och fullständiga vansinnesutbrott varje gång han inte är kapabel att göra exakt så som han har tänkt, och bebisens femtioelva uppvak varje natt?

Jag vet ju mycket väl hur ett par av de här herrarna reste iväg mycket både i arbetet och med kompisgäng när barnen var små, förväntade sig mat på bordet när de kom hem på kvällen osv... De vuxna barnen till en av dem fick lära sin pappa att laga mat och använda tvättmaskinen efter att hans fru lämnat honom.

Vad vill jag säga med detta... En persons upplevelse av en viss tid av sina barns uppväxt säger egentligen ingenting om hur en annan person "borde" känna. Bebisar är bara ett exempel, att jämföra en bebistid MED fruktansvärd sömnbrist går bara inte att jämföra med en bebistid UTAN fruktansvärd sömnbrist. Och dessa skillnader gäller ju hela uppväxten, vissa 5-åringar är si, andra är så. En tonåring kan ju vara enoooormt olik en annan. Och det är bara individen i sig. Sedan tillkommer allt kring hur eventuella syskon är, hur stort lass just man själv som förälder drar osv.

Ja, säkert självklart för de flesta... Men jag behövde påminna mig själv om detta. För även om jag verkligen njuter så kan jag undra vad det är för fel på mig som är så trött och tycker att det är så tufft ibland, medan andra säger att det är den där tiden bara var rosenskimrande och "VÄNTA BARA, sedan kommer minsann den riktigt tuffa tiden". Det blir så förminskande att säga så till någon som har löst konflikter precis hela dagen efter att inte ha sovit utan att ha blivit väckt varje-varannan timma varje natt de senaste 5 månaderna.

Jag tänker samma om att min pappa har 5 barn med två olika kvinnor och "gärna hade haft fler!" medan mamma och hans fru bara himlar med ögonen Han har, i mina ögon, alltid varit en fantastisk pappa. Jag tror också han har varit en pappa av sin generation med allt var det inneburit.

Sen tror jag att man får selektivt minne när barnen blir äldre. Det är givetvis väldigt speciellt med småbarn, och det kan ju vara fint att påminna sig själv att njuta lite av det innan tiden springer förbi. Men när man tittar i backspegeln är det nog också lätt att enbart minnas de goda stunderna. Det kan jag göra redan nu, när jag tittar på bilder från 2023 och vi var nyinflyttade i huset, dottern var 1 år och sonen nyfödd. Vad gullig hon var när hon gosade med sin nya lillebror, smetade sylt över hela ansiktet och tultade runt i trädgården på våren med sin Brio-vagn. Vad söt sonen var när han bara var ett litet knytte. Vilken gåva allt var. Jag och maken ler och visar varandra bilder när de dyker upp som minnen. Fast sanningen var ju att vi båda höll på att gå fullkomligt i bitar det året. Det var riktigt kritiskt. Men ibland somnade han på min bröstkorg, och jag sniffade på hans huvud och drog fingrarna igenom hans mjuka fjun och höll på att spricka av kärlek.

Jag tror det här med att njuta av barnen är samma egenskap som att lyckas stanna upp och njuta av livet i stort. Livet (och livet med barnen) är aldrig bara bra eller dåligt, det sägs ju att man får lära sig dansa i regnet och ibland regnar det onekligen mer.

(VÄNTA BARA-folk är för övrigt på min shit-list. Sanningshalten är i det är givetvis ytterst oklar, och bortsett från det, sen när blev det okej att skrockande mena att folk har det värsta framför sig?)

 

[Dorinda]

(VÄNTA BARA-folk är för övrigt på min shit-list. Sanningshalten är i det är givetvis ytterst oklar, och bortsett från det, sen när blev det okej att skrockande mena att folk har det värsta framför sig?)

de får mig oxå att se rött!

Vi hade några stökiga år mellan 11-14. Sen vart barnet 15 och stor och trevlig! 16 och 17 var så enkelt och trevligt, för oss!

Man har inte en aning om vilka åldrar som kommer vara enklast för vilka barn och familjer!

 

[ameo]

En av mina vänner brukar säga "barnen är alltid i sin bästa ålder". Och jag är böjd att hålla med! Alla åldrar har sina utmaningar, samtidigt som de är underbara!

Numera har mina 3 äldsta flyttat till andra delar av landet för vidare studier och även det har fördelar och nackdelar. Yngsta och enda som fortfarande går i gymnasiet bor huvudsakligen hos sin far (i stan, nära skolan - jag bor på landet längre bort från både skola och vänner). Det hade inte gjort särskilt stor skillnad om han bott hos mig, han sitter ändå mest på sitt rum och spelar - när han inte är i skolan eller umgås med sina kompisar.

 

[Rumpnissen]

de får mig oxå att se rött!

Vi hade några stökiga år mellan 11-14. Sen vart barnet 15 och stor och trevlig! 16 och 17 var så enkelt och trevligt, för oss!

Man har inte en aning om vilka åldrar som kommer vara enklast för vilka barn och familjer!

Håller med. Jag har en 11-åring och en 14-åring och hitintills har det bara blivit lättare att bli förälder. Visst, jag har några år kvar innan jag kan ropa hej, men blir ändå provocerad. 14-åringen hade kolik och hur mycket strul det än är med skola, kompisar och mående så är ingenting i närheten av lika tortyrmässigt som att inte få sova mer än enstaka timmar och vara omgiven av oavbrutet skrik där mellan 6 månader i sträck. 11-åringen var konstant vansinnig när han var 2-4 år men sedan han lärde sig prata har han varit den gladaste och mest obrydda personen jag träffat.

Lägg till att vi har olika styrkor som föräldrar. Nu när jag äntligen är tonårsförälder är jag i min primetime. Småbarnsåren - not su much.

Jag tycker verkligen att det bara blivit roligare och häftigare att var förälder med tiden. Nu när vi umgås på lika villkor och gör samma saker tillsammans som jag gör med mina vänner - det är ju helt fantastiskt.