Usch, hon låter verkligen inte som om hon var på rätt jobb...

Men det där går ju igen i massor av saker, tycker jag, typ att man inte ska googla eller prata med andra. Jag fattar att det finns en massa saker som kan skrämma upp en i onödan också, men hela attityden att man inte ska dela erfarenheter eller få fråga och vara orolig känns så specifikt graviditeten...
Kan inte låta bli att tänka på min mammas förlossning med min bror. Han är född med akutsnitt under ganska dramatiska omständigheter, och både han och mamma höll på att stryka med. När min mamma sökte pga att fosterrörelserna avtagit försökte de avfärda henne och när hon stod på sig med sin oro blev hon tillsagd att det var "typiskt hysteriska, medelålders förstföderskor"... (Hon var f ö 30...

) Nu hade hon ju rätt och tillslut gick allt bra, men jag kan verkligen tänka mig känslan att få ett sånt bemötande när man är jätteorolig för sin bebis.