Vinterföräldrar 21/22

[julgrisen]

Haha ja, jag anar att den risken finns Men med två hundar i sängen är planen att bebis inte ska sova där (sen får man väl se om han håller med...). Babynest kommer vi använda också, och jag tänker som du med kudde - att syftet i så fall ska vara att hjälpa till att hålla bebis "på plats". Skulle det visa sig finnas/uppstå någon åkomma som kräver andra åtgärder kan man ju inhandla det då.

Och sen täcke, där är det väl också lite olika om man använder eller inte, har jag förstått. Tycker också det känns lite skumt med uppdelningen vagga/spjälsäng när det gäller täckesstorlek. 130 cm långt täcke till en 120 cm spjälsäng känns liksom lite onödigt? Eller? Herregud, vad jag har noll koll känner jag.

Som jag förstod det är det inte rekommenderat med täcke från början pga kvävningsrisken, vet inte om det stämmer men vi hade bara en vanlig bomullsfilt fram tills de var typ tio månader, nu har de täcke och en väldigt platt kudde

 

[Imogen]

Haha ja, jag anar att den risken finns Men med två hundar i sängen är planen att bebis inte ska sova där (sen får man väl se om han håller med...). Babynest kommer vi använda också, och jag tänker som du med kudde - att syftet i så fall ska vara att hjälpa till att hålla bebis "på plats". Skulle det visa sig finnas/uppstå någon åkomma som kräver andra åtgärder kan man ju inhandla det då.

Och sen täcke, där är det väl också lite olika om man använder eller inte, har jag förstått. Tycker också det känns lite skumt med uppdelningen vagga/spjälsäng när det gäller täckesstorlek. 130 cm långt täcke till en 120 cm spjälsäng känns liksom lite onödigt? Eller? Herregud, vad jag har noll koll känner jag.

Våra barn (har två äldre som är 6 och 4 också) har inte haft riktiga täcken förrän de börjat sova i ”riktiga” sängar. I spjälsängen har de haft filt, som de nio gånger av tio sparkat av sig

 

[Hedinn]

Som jag förstod det är det inte rekommenderat med täcke från början pga kvävningsrisken, vet inte om det stämmer men vi hade bara en vanlig bomullsfilt fram tills de var typ tio månader, nu har de täcke och en väldigt platt kudde

Våra barn (har två äldre som är 6 och 4 också) har inte haft riktiga täcken förrän de börjat sova i ”riktiga” sängar. I spjälsängen har de haft filt, som de nio gånger av tio sparkat av sig

Tack, då blir det filtar istället!

 

[gulakatten]

@Hedinn Agnes Wold rekommenderar sovpåse i sin bok och eftersom mina föräldrar hade en sån liggande hemma (fullkomligt ratad av deras andra barnbarn ) tog vi den. Så vi kommer satsa på en sån och hoppas att bebisen går med på det . De kan ju inte på något vis hamna över huvudet på bebisen så jag tycker det känns tryggt. De är dock rätt fula men det kan man ju leva med .

 

[gulakatten]

@Human Jädrar vilken förlossning! Och vilken tur att ni åkte när ni gjorde :O. Bra jobbat och stort grattis!

 

[zassoo]

Ok, då kör vi (lång) förlossningsberättelse för dem som är intresserade. Lägger den som spoiler så det är lättare att hoppa över för den som vill slippa. Det går bra och är odramatiskt förutom att det går snabbt.

Spoiler: Förlossningsberättelse

Jag vaknade kl 02 natten till torsdag av värkar. Eftersom jag inte haft några sammandragningar eller förvärkar alls och eftersom det var över två veckor till BF så uppfattade jag det som förvärkar. Jag låg kvar i sängen och skulle försöka sova mellan dem men det gick inte så runt 03.30 gav jag upp och gick upp. Värkarna kom ungefär var femte minut och jag passade på att läsa "Föda utan rädsla" som jag tidigare bara påbörjat. Bättre sent än aldrig.

Min man ska på jakt och just när han går upp ligger jag och slumrar lite så jag säger inget till honom utan han åker iväg. Resten av dagen kommer de oftast med 4-5 Min intervaller och pågår i 30 sek. Någon gång är det paus i 10 min och någon gång är det 3 min emellan. Jag tänker fortfarande på dem som förvärkar och går igenom dagen som vanligt med att fodra hästar, gå promenader med hunden och lite fix hemma. Värkarna är inte sköna men det går bra så länge jag kan ställa mig upp, sittandes gör det lite för ont.

Min man kommer hem framåt 16.30 och jag informerar honom om mina "förvärkar", men att det skulle kunna vara risk för att det kanske är så att förlossningen är på gång och att vi kanske får åka in imorgon. Nyårsaftonsplanerna avbokas, vi käkar middag och kollar sen på ett avsnitt av serien vi börjat se. Jag kan inte sitta på stolen vid middagen för då får jag värkar och under serietittandet får jag var fjärde minut resa på mig och gå runt istället. Det är nog först här det går upp för mig att det faktiskt är på riktigt, att det ska bli bebis och att det nog inte är "imorgon" vi ska åka in utan under natten. Värkarna har blivit tuffare och jag blir lite stressad över att jag behöver både tänka på andning och avslappning och ofta även humma med eller upprepa ett litet mantra för mig själv för att det ska kännas ok. Jag har ju just läst i boken att under latensfasen ska jag inte slösa på resurser utan försöka distrahera mig.

Vid 20.15 är jag ute och fodrar hästarna för kvällen, och vid 20.30 ringer min mamma för att berätta att hennes häst är sjuk. Jag nämner då att jag tror att förlossningen är igång men att det nog är tidigt, värkarna kommer ca var fjärde minut men är bara 30-45 sekunder långa. Mamma tycker absolut att jag ska ringa förlossningen ändå, så jag gör det. Barnmorskan jag pratar med tycker, utifrån att det är första barnet, att det låter som att värkarna är lite för oregelbundna och korta men att jag förstås får komma in på undersökning om jag vill men då är det ju risk att bli hemskickad. Vi har drygt 30 min körning till sjukhuset. Hon tipsar om att ta två Panodil och då säger jag att jag kan testa att vara hemma en stund till.

Ungefär nu blir dock värkarna tätare, det är runt 1,5 min emellan, fortfarande lika korta men smärtan är värre. Jag blir gnälligare och lite rädd ibland. Efter 20 min säger jag till min man att nu får det vara bra, nu vill jag åka in. Vi fixar det sista och rullar sen mot sjukhuset.

I bilen är det mindre än 1,5 min värkvila men vi har en rätt trevlig tur. Jag är till en början stressad över att jag ska behöva ta värkar sittandes i en halvtimme, eftersom jag tyckt att det gjort så jäkla ont innan. De första kanske fem värkarna försöker jag halvt resa på mig och skaka eller på annat sätt röra på mig för att hantera dem. Men sen är jag faktiskt jäkligt stolt över mig själv att jag lyckas samla mig, gilla läget och bara acceptera att det kommer göra ont. Jag upprepar för mig själv "det gör ont men det är inte farligt" och kan sedan ta resten av värkarna i bilen sittandes, till synes lugn. Så coolt ändå!

Skräcken i bilen är dock att vi ska bli hemskickade. Värkarna är ju fortfarande så korta. Jag blir avsläppt vid entrén och går in medan min man parkerar bilen. Väl inne får jag komma till ett undersökningsrum och ombeds lämna ett urinprov medan sköterskan går och skriver in mig. Jag säger snällt att jag ska försöka. Att sätta sig på toaletten gör fruktansvärt ont och jag får kraftig värk och bara skriker. Här är också ett ögonblick där jag är stolt över mig själv, då jag är nära att fly iväg och få panik över smärtan, att jag är ensam, att jag inte lyckas leverera ett urinprov, men jag samlar mig och andas igen.

När sköterskan kommer tillbaka så ska jag upp på sängen, och precis då går vattnet. Min man kommer tillbaka och barnmorskan kommer in för att undersöka mig. Det gör ont och jag ryter i att hon ska ta ut fingrarna genast. Hon säger något om att huvudet är nere och jag får veta att jag är helt öppen. Jag frågar om det innebär att vi inte blir hemskickade och får till svar att vi inte kommer lämna stället utan bebis.

Jag får på mig sjukhusskjortan och vi ska sedan ta oss till ett förlossningsrum. Hela tiden kommer värkarna med någon minus paus och vi får stanna. Det känns som att det tar en evighet att ta sig in på rummet. Jag berättar för sköterskan att det trycker på och jag hör som i en dimma att de ska kalla in barnmorskan med en gång. Inne på rummet kommer jag fram till sängens kant och får en demonstration av lustgasen. Jag får en kraftig värk, andas in lustgasen som ärligt inte gör mycket till, men jag håller hårt i den. "Fort upp på bädden nu mellan värkarna" och jag lyder. Det är fler i rummet nu och när nästa värk kommer så känns det som jag exploderar och jag skriker in i lustgasen.

"Då var huvudet ute" hör jag och jag fattar ingenting. Mitt i allt infinner sig ett lugn, en paus. "Har du någon värk på gång?" frågar barnmorskan men just då är det lugnt. Någon tycker jag ska släppa lustgasen men jag vägrar. Sen är nästa värk på ingång, och dem är också en explosion. Mitt under den säger sköterskan åt mig att släppa gasen och se vad som händer. Jag tar några andetag till, släpper den och tittar ner. Som skjuten ur en kanon kommer då något ut ur mig och läggs upp på mig. Jag tittar storögt på bebisen, och sen på min man, och förstår ingenting.

Alla är helt ärligt lite förvånade över raketfödseln och jag får höra att det gick 20 min från det att jag kom in tills sonen föddes.

Vad alla sagt om bristningar stämmer, dem kände jag inte av alls. Jag har fått en del, och läkare kallas in för att titta, men i slutändan är de inte så stora ändå men jag får ett antal stygn.

Sammanfattningsvis: jag är korkad, tur i oturen att mammas häst blev dålig så hon ringde mig och då fick mig att ringa förlossningen och inte heller förstagångsföderskor följer alltid protokollet.

Har läst din berättelse två gånger nu och känt mig alldeles gråtig båda gångerna, så fint Riktigt starkt jobbat av dig och så häftigt vad kroppen kan Såhär i efterhand är det ju ganska roligt att du tänkte att du skulle bli hemskickad trots kraftiga regelbundna värkar, fullt öppen och vattenavgång Men man är ju inte riktigt sitt vanliga tänkande jag där mitt uppe i allt

 

[PathOfClovers]

Låter klokt. Vi är nog mer av varianten "kommer köpa alldeles för mycket i onödan". Var i butik igår och köpte saker för närmre 10 000 (då ingick dock babyskydd + fäste och adapter som slukade en del) och idag har jag lyckats plocka ihop en kundkorg på en näthandel för 6 000 med saker som "behövs". Men efter det tror jag vi är färdiga i alla fall.

Haha stor risk att hamna där! vi har verkligen försökt att inte göra det, vilket är en utmaning för min kontrollfreak-sida. Men är samtidigt lite snål så känns skönt att förhoppningsvis inte stå med massa oanvända saker sen.

 

[Human]

Har läst din berättelse två gånger nu och känt mig alldeles gråtig båda gångerna, så fint Riktigt starkt jobbat av dig och så häftigt vad kroppen kan Såhär i efterhand är det ju ganska roligt att du tänkte att du skulle bli hemskickad trots kraftiga regelbundna värkar, fullt öppen och vattenavgång Men man är ju inte riktigt sitt vanliga tänkande jag där mitt uppe i allt

Alltså, jag skulle ju nästan vilja börja med en disclaimer - observera att human inte alltid är så här korkad Men som du säger, det är inte riktigt vanligt tänkande i huvudet just då och jag hade nog läst lite väl fyrkantigt om hur det "ska" vara när man är förstföderska. Men kroppen är verkligen magisk!

 

[zassoo]

Alltså, jag skulle ju nästan vilja börja med en disclaimer - observera att human inte alltid är så här korkad Men som du säger, det är inte riktigt vanligt tänkande i huvudet just då och jag hade nog läst lite väl fyrkantigt om hur det "ska" vara när man är förstföderska. Men kroppen är verkligen magisk!

Kroppen vet bättre än huvudet ibland, det är rätt häftigt

Jag hade en väldigt snabb förlossning i höstas, personalen fick slita av mig byxor och trosor för det var bara att börja krysta direkt. Ändå hann min knäppa hjärna tänka ”varför tar de inte av mig strumporna, det ser ju jättekonstigt ut”

 

[Cilla89a]

BF om 2 dagar och BM besök idag som jag hoppas var det sista.
Allt såg som vanligt bra ut, utom blodtrycket som var 130/90, så undertrycket är vad hon sa förhöjt, men eftersom det inte fanns protein i urinen, ej svullen, eller har huvudvärk så var BM inte så brydd och inte jag heller för fick förhöjt sista veckorna med storasyster också.
Sen har lillasyster gått från ruckbar till nästan fixerad till nu att vara rörlig

Har inte så mkt känningar att det skulle vara på G, mest bara endel mensvärk på nätterna, men som släpper direkt när jag gått upp på morgonen.

 

[Hedinn]

Alltså, jag skulle ju nästan vilja börja med en disclaimer - observera att human inte alltid är så här korkad Men som du säger, det är inte riktigt vanligt tänkande i huvudet just då och jag hade nog läst lite väl fyrkantigt om hur det "ska" vara när man är förstföderska. Men kroppen är verkligen magisk!

Haha jag tror det är få som har sina skarpaste ögonblick i förlossningsskedet.
Tack för att du delade med dig, häftig berättelse! Blev både lite tårar och fniss här av den.

 

[Hedinn]

Här har jag lite deppigt nog upptäckt att jag slipper höftsmärtorna som håller mig vaken på nätterna om jag låter bli att gå promenader med hundarna. Dvs inte riktigt värt det, tänker inte ligga på soffan i tre veckor liksom. Även om det just nu inte riktigt känns som att det kommer dröja så länge. Har börjat få lite kraftigare förvärkar (ja, riktiga förvärkar, inte varianten @Human hade ) och ungen trycker på rejält nedåt. Kan ju såklart fortfarande dröja, men förhoppningsvis går tiden fort i alla fall, för nu känns det som att kroppen blir mindre funktionell för varje dag.

 

[PathOfClovers]

Jag tycker att detta med sammandragningar/förvärkar är svårt. Igår kväll och inatt har det tryckt på ordentligt neråt, men känns som att det kan vara bebis som trycker med huvudet också? Hade typ som molande mensvärk imorse när jag vaknade men gick över när jag gick upp. Nånting händer ju, men svårt att veta vad det är?

BM idag, allt fortsatt bra. 125/80 efter en lite halvjobbig diskussion om amning. Trodde det skulle bli högre blodtryck efter det. Jag har sagt att jag nog inte vill men är öppen för att det kanske känns helrätt när vi väl är där. Hon ville dock skriva typ "vill gärna amma men inte till varje pris" vilket var en bit ifrån.. tur sambon var med och kunde säga ifrån när jag fegade ur..Följer SF-kurvan exakt och huvudet neråt fortfarande och ruckbart, inte rörligt längre. Hon trodde att det var liten risk att hon skulle vända sig fel nu. Fick se lite med en mini-UL-apparat också.

Vi har även hämtat vagnen idag!

 

[Skuggviol]

@Voeux jag var inne för minskade fosterrörelser 26e december, fick göra ett ultraljud och då låg min bebis i säte. Googlade rätt på aktiv baby, och där finns en övning som typ går ut på att man står upp o ner. Jag har gjort den nån gång per dag sen dess och idag hos BM låg han med huvudet ner igen Min BM tyckte att jag skulle fortsätta med övningen fram till förlossningen, hennes upplevelse var att det fungerar för många. Kanske inte alla, men kan ju vara värt att prova

 

[Voeux]

Ok, då kör vi (lång) förlossningsberättelse för dem som är intresserade. Lägger den som spoiler så det är lättare att hoppa över för den som vill slippa. Det går bra och är odramatiskt förutom att det går snabbt.

Spoiler: Förlossningsberättelse

Jag vaknade kl 02 natten till torsdag av värkar. Eftersom jag inte haft några sammandragningar eller förvärkar alls och eftersom det var över två veckor till BF så uppfattade jag det som förvärkar. Jag låg kvar i sängen och skulle försöka sova mellan dem men det gick inte så runt 03.30 gav jag upp och gick upp. Värkarna kom ungefär var femte minut och jag passade på att läsa "Föda utan rädsla" som jag tidigare bara påbörjat. Bättre sent än aldrig.

Min man ska på jakt och just när han går upp ligger jag och slumrar lite så jag säger inget till honom utan han åker iväg. Resten av dagen kommer de oftast med 4-5 Min intervaller och pågår i 30 sek. Någon gång är det paus i 10 min och någon gång är det 3 min emellan. Jag tänker fortfarande på dem som förvärkar och går igenom dagen som vanligt med att fodra hästar, gå promenader med hunden och lite fix hemma. Värkarna är inte sköna men det går bra så länge jag kan ställa mig upp, sittandes gör det lite för ont.

Min man kommer hem framåt 16.30 och jag informerar honom om mina "förvärkar", men att det skulle kunna vara risk för att det kanske är så att förlossningen är på gång och att vi kanske får åka in imorgon. Nyårsaftonsplanerna avbokas, vi käkar middag och kollar sen på ett avsnitt av serien vi börjat se. Jag kan inte sitta på stolen vid middagen för då får jag värkar och under serietittandet får jag var fjärde minut resa på mig och gå runt istället. Det är nog först här det går upp för mig att det faktiskt är på riktigt, att det ska bli bebis och att det nog inte är "imorgon" vi ska åka in utan under natten. Värkarna har blivit tuffare och jag blir lite stressad över att jag behöver både tänka på andning och avslappning och ofta även humma med eller upprepa ett litet mantra för mig själv för att det ska kännas ok. Jag har ju just läst i boken att under latensfasen ska jag inte slösa på resurser utan försöka distrahera mig.

Vid 20.15 är jag ute och fodrar hästarna för kvällen, och vid 20.30 ringer min mamma för att berätta att hennes häst är sjuk. Jag nämner då att jag tror att förlossningen är igång men att det nog är tidigt, värkarna kommer ca var fjärde minut men är bara 30-45 sekunder långa. Mamma tycker absolut att jag ska ringa förlossningen ändå, så jag gör det. Barnmorskan jag pratar med tycker, utifrån att det är första barnet, att det låter som att värkarna är lite för oregelbundna och korta men att jag förstås får komma in på undersökning om jag vill men då är det ju risk att bli hemskickad. Vi har drygt 30 min körning till sjukhuset. Hon tipsar om att ta två Panodil och då säger jag att jag kan testa att vara hemma en stund till.

Ungefär nu blir dock värkarna tätare, det är runt 1,5 min emellan, fortfarande lika korta men smärtan är värre. Jag blir gnälligare och lite rädd ibland. Efter 20 min säger jag till min man att nu får det vara bra, nu vill jag åka in. Vi fixar det sista och rullar sen mot sjukhuset.

I bilen är det mindre än 1,5 min värkvila men vi har en rätt trevlig tur. Jag är till en början stressad över att jag ska behöva ta värkar sittandes i en halvtimme, eftersom jag tyckt att det gjort så jäkla ont innan. De första kanske fem värkarna försöker jag halvt resa på mig och skaka eller på annat sätt röra på mig för att hantera dem. Men sen är jag faktiskt jäkligt stolt över mig själv att jag lyckas samla mig, gilla läget och bara acceptera att det kommer göra ont. Jag upprepar för mig själv "det gör ont men det är inte farligt" och kan sedan ta resten av värkarna i bilen sittandes, till synes lugn. Så coolt ändå!

Skräcken i bilen är dock att vi ska bli hemskickade. Värkarna är ju fortfarande så korta. Jag blir avsläppt vid entrén och går in medan min man parkerar bilen. Väl inne får jag komma till ett undersökningsrum och ombeds lämna ett urinprov medan sköterskan går och skriver in mig. Jag säger snällt att jag ska försöka. Att sätta sig på toaletten gör fruktansvärt ont och jag får kraftig värk och bara skriker. Här är också ett ögonblick där jag är stolt över mig själv, då jag är nära att fly iväg och få panik över smärtan, att jag är ensam, att jag inte lyckas leverera ett urinprov, men jag samlar mig och andas igen.

När sköterskan kommer tillbaka så ska jag upp på sängen, och precis då går vattnet. Min man kommer tillbaka och barnmorskan kommer in för att undersöka mig. Det gör ont och jag ryter i att hon ska ta ut fingrarna genast. Hon säger något om att huvudet är nere och jag får veta att jag är helt öppen. Jag frågar om det innebär att vi inte blir hemskickade och får till svar att vi inte kommer lämna stället utan bebis.

Jag får på mig sjukhusskjortan och vi ska sedan ta oss till ett förlossningsrum. Hela tiden kommer värkarna med någon minus paus och vi får stanna. Det känns som att det tar en evighet att ta sig in på rummet. Jag berättar för sköterskan att det trycker på och jag hör som i en dimma att de ska kalla in barnmorskan med en gång. Inne på rummet kommer jag fram till sängens kant och får en demonstration av lustgasen. Jag får en kraftig värk, andas in lustgasen som ärligt inte gör mycket till, men jag håller hårt i den. "Fort upp på bädden nu mellan värkarna" och jag lyder. Det är fler i rummet nu och när nästa värk kommer så känns det som jag exploderar och jag skriker in i lustgasen.

"Då var huvudet ute" hör jag och jag fattar ingenting. Mitt i allt infinner sig ett lugn, en paus. "Har du någon värk på gång?" frågar barnmorskan men just då är det lugnt. Någon tycker jag ska släppa lustgasen men jag vägrar. Sen är nästa värk på ingång, och dem är också en explosion. Mitt under den säger sköterskan åt mig att släppa gasen och se vad som händer. Jag tar några andetag till, släpper den och tittar ner. Som skjuten ur en kanon kommer då något ut ur mig och läggs upp på mig. Jag tittar storögt på bebisen, och sen på min man, och förstår ingenting.

Alla är helt ärligt lite förvånade över raketfödseln och jag får höra att det gick 20 min från det att jag kom in tills sonen föddes.

Vad alla sagt om bristningar stämmer, dem kände jag inte av alls. Jag har fått en del, och läkare kallas in för att titta, men i slutändan är de inte så stora ändå men jag får ett antal stygn.

Sammanfattningsvis: jag är korkad, tur i oturen att mammas häst blev dålig så hon ringde mig och då fick mig att ringa förlossningen och inte heller förstagångsföderskor följer alltid protokollet.

Tack för att du delar med dig! Så himla bra att du åkte in och det låter ju som att du klarat allting så himla galant!

 

[Voeux]

@Voeux jag var inne för minskade fosterrörelser 26e december, fick göra ett ultraljud och då låg min bebis i säte. Googlade rätt på aktiv baby, och där finns en övning som typ går ut på att man står upp o ner. Jag har gjort den nån gång per dag sen dess och idag hos BM låg han med huvudet ner igen Min BM tyckte att jag skulle fortsätta med övningen fram till förlossningen, hennes upplevelse var att det fungerar för många. Kanske inte alla, men kan ju vara värt att prova

Bra tips! Ska kika direkt!

 

[Voeux]

Här hemma kommer vi köra bedside crib och sannolikt sovpåse. Min BM har varit tydlig med att hon bör ha separat egen sängplats, men gällande kvävningsrisk av täcke/filt har hon mest sagt att så små bebisar ändå inte riktigt kan lyfta upp något över huvudet. Men vi kör nog sovpåse ändå, känns som man har tillräckligt att oroa sig för. Jag funderar även på att skaffa någon form av liten sänghimmel, vill gärna att hunden ska kunna fortsätta sova i sängen och jag är väldigt lättväckt om han bökar runt. Men med sänghimmel så blir det ett extra steg för honom att lägga sig bredvid bebis och då skulle jag definitivt vakna. Ska börja titta på kudde också!

Annars kom det hem lite stickat igår

 

[julgrisen]

Här hemma kommer vi köra bedside crib och sannolikt sovpåse. Min BM har varit tydlig med att hon bör ha separat egen sängplats, men gällande kvävningsrisk av täcke/filt har hon mest sagt att så små bebisar ändå inte riktigt kan lyfta upp något över huvudet. Men vi kör nog sovpåse ändå, känns som man har tillräckligt att oroa sig för. Jag funderar även på att skaffa någon form av liten sänghimmel, vill gärna att hunden ska kunna fortsätta sova i sängen och jag är väldigt lättväckt om han bökar runt. Men med sänghimmel så blir det ett extra steg för honom att lägga sig bredvid bebis och då skulle jag definitivt vakna. Ska börja titta på kudde också!

Annars kom det hem lite stickat igår

Visa bifogad fil 83401

Vilka fantastiska kläder!

 

[Voeux]

Vilka fantastiska kläder!

Visst är de fina! Köpte från H&M, de hade superfina saker på sin webbshop. Köpte lite olika större storlekar för kommande året så man inte har allt i 50 och sen ingenting.

 

[Human]

Haha jag tror det är få som har sina skarpaste ögonblick i förlossningsskedet.
Tack för att du delade med dig, häftig berättelse! Blev både lite tårar och fniss här av den.

Det var ett märkligt dygn! Har ändå skalat bort en del för att inte skriva en hel roman, tex när jag på eftermiddagen lyckades låsa in mig själv i en hästtransport när jag var helt ensam på gården och fick vänta 40 min, med värkar var femte minut, på att någon skulle rädda mig Ren tur att jag hade telefonen på mig.