When verkligheten hit's you in the face....

Nu är det "jullov" utan schemalagda grejer att göra i skolan och därmed har jag tid. För mycket tid. Hjärnan har gått på högvarv - i negativ bemärkelse.
Har tänkt väldigt mycket på responsen jag fått i mina tidigare dagbokstrådar de senaste dagarna. Det är fantastisk feedback, och det tackar jag verkligen så hjärtligt för, men de senaste dagarna har den verkligen "hit me in the face" på ett väldigt obehagligt sätt. Det har blivit mycket på en gång, milt uttryckt. Och det har i viss mån tagit på mitt psykiska mående också.

Att mamma varit/är lite "avvikande" och "märklig" med "en lätt överbeskyddande touch" har varit underförstått för mig enda sedan gymnasietiden. Men efter denna hösten i allmänhet, och mina dagboksinlägg i synnerhet, har jag på ett ganska "grymt" och "hit me in the face"- sätt, insett att hon är fullkomligt sjuk i huvudet. Särskilt de senaste dagarna har jag verkligen känt det och tänkt på det. Nej, man kanske inte ska uttrycka sig så, men det är den bästa och rakaste beskrivningen jag kan komma på.

Hela mitt liv i allmänhet, de senaste åren i synnerhet och denna höst speciellt, har jag levt i någon slags fullkomligt psyksjuk bubbla. Hela mitt liv har varit en lögn. Jag känner mig som deras (mammas) radiostyrda, lilla fluffiga hundskrälle. Och jag har förlorat nästan 20.5 år av mitt liv.
Jag har försökt prata, komma till diskussion, men somliga verkar helt oemottagliga för att det är ek.föreningen som får mig att må bra, som sätter guldkant på min vardag och bara under hösten fått mig att utvecklas något enormt som person. Men nepp. Det budskapet når öht inte fram. Föreningen är dålig för mig, och alla killar där vill mig väldigt illa. Punkt slut. Jag hade nog tame tusan fått bättre gensvar av en vägg.

Att jag inte ska behöva förklara mig inför mina föräldrar begriper jag också, men jag mår helt ärligt inte helt bra över att se mamma må så dåligt som hon uppenbarligen gör, av att jag umgås med ek.föreningen. Som jag och pappa, som "bara" till 95% drar jämnt i våra uppfattningar om saker och ting, det känns liksom helt okej, man kan inte vara överens och samstämmiga om varje minsta detalj hela tiden. Men mamma är liksom på en helt annan planet... Och någonstans skär det ändå i mitt hjärta att se och veta att hon mår som hon gör pga. att jag är ute och har roligt.

Det jag önskar är att bo hemma, ha H.H där jag har honom nu, kunna ha en vettig relation med båda mina föräldrar och samtidigt toppa vardagen med div. aktiviteter anordnade av föreningen. Men det är väl bara en sagolik utopi?

 

[Seabaz]

Det jag önskar är att bo hemma, ha H.H där jag har honom nu, kunna ha en vettig relation med båda mina föräldrar och samtidigt toppa vardagen med div. aktiviteter anordnade av föreningen. Men det är väl bara en sagolik utopi?

Tycker inte alls det är orimligt!
Kan du prata med din pappa om situationen med din mamma eller är han med som en vägg i sådana frågor?

Ingen vill se sin mamma må dåligt men ett rejält snack annars om att du är 20 nu och kommer att umgås mer med vänner utanflr huset. Din mamma kommer inte kunna skydda dig hur länge som helst ändå, om det är det hon tror.
Förklara på ett sätt hon förstår och bestämt att nu är det såhär.

(Men för den sakens skull, gör mer bestyr hemma för din egen skull. Bädda din egen säng, tvätta dina egna kläder, betala dina förräldrar en månadssumma (och om dom inte låter dig betala, sätt undan pengarna på ett sparkonto varje månad som om du betalade en hyra).

Det är en knepig situation du är i och det är lätt för oss andra att se det objektivt och skriva att du ska göra si och så.. men det är såklart svårare i verkligheten.

Ett stort steg i rätt riktning är ditt uppvaknande

God Jul

 

[Magnum]

Jag tycker det verkar hänt massor på väldigt kort tid! Såklart är det omtumlande!

Jag tycker du är tuff, ett uppvaknande som ditt är ju typ enormt!
Kämpa på!

 

[TinyWiny]

Prata med din pappa. Hans ansvar över dig var lika stort som din mammas var när du var barn. Om din mamma nu är sjuk så hade han ett än större ansvar för dig. Att vara sjuk är inget någon kan lastas för, det är inget val någon gör. Däremot kan man lasta den part som är frisk, som då inte tog det ansvar hen borde gjort. Nu har han hittills inte gjort sin del och då är det dags att börja nu. Han får se till att ni får till en bra diskussion. Han får se till att du går så skadefri ur det här som möjligt. Han får hjälpa sin fru att få hjälp om hon inte är kapabel att se och förstå sina problem själv. Det ingår liksom i ett förhållande att finnas för varandra, ställa upp för varandra, när det blir så illa att man inte inser själv att man måste få hjälp.

Om du nu inte menar att hon är sjuk utan bara extremt överbeskyddande så lägg det ansvaret hos henne. Ja du ser att hon mår dåligt. Säg det till henne. Säg att du ser men att du ändå måste få bli vuxen med allt det innebär. Säg att hon får ta hand om sina känslor själv, att hon inte har någon rätt att lägga dem på dig utan att hon får söka den hjälp som behövs för att kunna gå vidare. Det är asjobbigt på många sätt när barnen blir vuxna men det är en naturlig del av livet att barnen blir det och är något man ska vara grymt tacksam för att ens barn blir för inte alla har den förmånen. Saknaden och faktiskt sorgen över att barnen inte längre är små utan flygfärdiga får man ta hand om och ta sig igenom utan att det påverkar ens barn negativt.

Vill du vara vuxen så innebär också det att du tar ansvar för dig själv. Ja det har varit som det varit men nu är du vuxen och kan påverka själv. Du bestämmer hur du vill leva ditt liv och det innebär att du tar ansvar för dig själv. Då kan man inte längre bete sig som ett barn. Inte räkna med att andra ska ta hand om ens tvätt, disk, matlagning och städning. Inte räkna med att andra ska försörja en eller ställa upp på tusen sätt som om man vore ett barn. Vill du vara vuxen så ta det ansvaret det innebär att vara vuxen. Det finns liksom inget mellanting. Du är själv projektledare för ditt liv och kan inte tänka att andra ska fixa och ta hand om vissa saker utan det får du göra själv.

Vill du fortsätta bo hemma så gör din del av allt. Låt ingen annan ta hand om det du droppar bakom dig eller låta någon annan ge dig det du behöver utan fixa det själv.
Ska man bo flera vuxna tillsammans så gör man det fullt ut, inte att en kan flaxa runt lite som hen vill och göra det hen vill medans övriga betalar och tar hand om. Gör man så är man fortfarande ett barn och blir då behandlad som ett sådant.

 

[cirkus]

Det jag önskar är att bo hemma, ha H.H där jag har honom nu, kunna ha en vettig relation med båda mina föräldrar och samtidigt toppa vardagen med div. aktiviteter anordnade av föreningen. Men det är väl bara en sagolik utopi?

Det är ingen sagolik utopi, men jag tror att du måste se till att hästen inte blir en hållhake, att ditt gratis boende inte blir en hållhake. Du måste växa upp och det är du på god väg att göra, men att bli vuxen och oberoende innebär också en hel del jobbiga saker som att flytta hemifrån och som att betala själv för hästen. Du kan inte få din vardag curlad av dina föräldrar, låter du det ske så kommer du fortsätta (med all rätt) bli behandlad som ett barn.

Det är jättebra att du har vidgat dina vyer, fortsätt med det - skaffa fakta från andra håll än dina föräldrar (de verkar ju ha en egen version av sanningen, tänker tex på vad de lurat i dig angående CSN)

 

[gråvarg]

Och vet inte om du har svårt för detta men lyssna på vad -du- vill; dina önskningar, dina tyckningar, din inre röst. Och kväv den inte. För det är den du är! Keep it up!

 

[vallhund]

Bland det fulaste man kan göra som förälder är att utsätta sina barn för känslomässig utpressning, det brukar aldrig sluta bra. Som barn skall man inte behöva slå sig fri.
Har du undersökt möjligheten till familjeterapi?

 

[mandalaki]

Det jag önskar är att bo hemma, ha H.H där jag har honom nu, kunna ha en vettig relation med båda mina föräldrar och samtidigt toppa vardagen med div. aktiviteter anordnade av föreningen. Men det är väl bara en sagolik utopi?

Ja. Det låter som en utopi att vid 20 års ålder bo hemma, varken dra in eller betala en spänn till hushållet, istället ha föräldrar som betalar hela ens leverne inklusive häst (en av de dyraste hobbyer man kan ha) och ändå kräva att få leva självständigt som vuxen. Till på köpet toppa det med att sprida en massa detaljer om föräldrarna på nätet (som att mamma är "fullkomligt sjuk i huvudet"). Om det du skriver om dina despotiska föräldrar stämmer löper du väl en minst sagt stor risk? Det räcker att du glömmer datorn igång, de skulle förmodligen känna igen Dressyrtjejen97 på fyra sekunder.

Flytta hemifrån - som alla föreslagit i alla trådar hittills.

 

[Dressyrtjejen_97]

Bland det fulaste man kan göra som förälder är att utsätta sina barn för känslomässig utpressning, det brukar aldrig sluta bra. Som barn skall man inte behöva slå sig fri.
Har du undersökt möjligheten till familjeterapi?

Precis! Det är det jag också har insett - och börjat reflektera mera över. Som pappas "milt överbeskyddande" attityd (som till 95% dessutom är samstämmig med mina åsikter) det kan jag ändå köpa, särskilt i den här kontexten. Men som mamma håller på känns ju liksom inte helt friskt för att vara ärlig.

Nej, inte än. Men definitivt något jag ska ta tag i nu efter jul.

 

[nymåne]

Hejsan @Dressyrtjejen_97! Det är jättebra att du har kommit till de insikterna som du gjort! Starkt av dig! Bra input från de ovan. Vill bara tipsa om några grejer: 1. Ställ dig i SSSB's bostadskö (sssb.se). För att få stå i den kön måste man vara medlem i en studentkår, men det verkar ju du vara (?) och kön är dessutom gratis. Det är väldigt, väldigt mycket kortare kötider i den här kön (som är för studenter) än Sthlms vanliga bostadskö. Här kan du få korridorrum (som inte alls är så illa som vissa får det att låta, snarare det perfekta förstaboendet!) efter några hundra dagar. Hyrorna ligger på typ 3500 som med bostadsbidrag (på 1300kr) = 2200 kr. 2. Detta leder in mig på nästa punkt: För att det ska kännas lite mer realistiskt och möjligt kan det kännas lite skönt att räkna på inkomster/utgifter för att se att det faktiskt kan gå ihop att flytta hemifrån. T.ex. CSN ligger på 10000kr (vet att dina föräldrar är anti-CSN men så förstår att det känns fel att ta CSN, så därför vill jag framföra lite argument till varför det är bra, för att kanske utmana den där känslan: 1. CSN är det mest förmånliga lånet du kan få pga oerhört låg ränta 2. Du gör en investering i dig själv och din utbildning när du tar CSN och gör det möjligt att bli vuxen på riktigt, utbilda dig, för att när du sedan är klar med utbildningen, kunna få en bättre lön och vara BETYDLIGT bättre rustad för vuxen- och arbetslivet, med allt vad det innebär, än om du skulle ha bott kvar hemma 3. Om du t.ex. skulle bli sjukskriven efter att du slutat plugga så kan man ansöka om nedsättning. Om man är sjukskriven så har man ju inkomst, om än lägre än om du skulle kunnat arbeta. Men säg då att du får ett jobb, blir sjukskriven, då får du 80% av din lön, kan ansöka om nedsättning av återbetalning = inga problem. Summorna du betalar tillbaka är väldigt låga i början, då återbetalningarna är utspridda på så många år. 4. Det är inte sunt och adekvat att låna för mycket/eller till onödiga grejer, med det är definitivt inte heller adekvat att inte låna när det behövs och är till något klokt. 5. Majoriteten av studenterna tar CSN. 6. CSN har otroligt förmånliga regler, blir du sjuk under studietiden får du hela CSN ändå om du har läkarintyg, så du behöver inte oroa dig för det heller. Skulle kunna fortsätta länge, länge med fler argument, men gå in på csn.se för att få dig en egen uppfattning). Om du skulle extrajobba varannan helg, vilket många studenter gör, så får du ca 2000kr till. Alltså: ca 12000 kr i inkomst. Räkna på det och se om det går ihop T.ex. 2200kr i hyra, 560kr SL-kort. 2000kr mat = 4760 kr, alltså 7240 kr till annat. Räcker det till hästen, kläder, annat du behöver? Om inte, kan du prioritera bort något?

 

[ricca]

"men jag mår helt ärligt inte helt bra över att se mamma må så dåligt som hon uppenbarligen gör, av att jag umgås med ek.föreningen."

Alltså nej. Din mamma mår inte "dåligt" för att du umgås med vänner. Med tidigare trådar i bakhuvudet kan man bara dra slutsatsen att hon "mår dåligt" för att psyka dig.

 

[kolblakkur]

Läste om en Bukefalist som sökte någon som ville hyra hennes lägenhet som jag tror låg i Stockholm, i andrahand. Så lägenhet kanske kan lösa sig. Dags att stå på egna ben Dressyrtjejen. Livet är kort, du kan vara död imorgon.

 

[Lobelia]

Du kan inte ändra på andra, bara på dig själv (och därmed kanske påverka andra). Du kan flytta hemifrån och riskera att bli av med H.H och dessutom betala för ditt uppehälle, chansen att du kan betala för din häst beror på stallhyra och hur mycket du klarar av/lyckas få jobb/är villig att lägga tid på det eller om föräldrarna går med på att stå för hästen.

Det är en otroligt jobbig situation om dina föräldrar endast sponsrar dig med hästen på villkor att de kan behandla dig som du är 16 och inte vuxen. Är det värt det? Kanske de hjälper dig ändå? Kanske de släpper greppet om dig om du börjar förbereda dig för att flytta hem i från.

Du bestämmer hur du gör med ditt liv, om du vill tillåta din mamma att bestämma men klaga inte på deras önskan att lägga sig i ditt liv om de sponsrar dig med allt. Se det som priset för att ha allt serverat.