Lotten har haft en lugn vecka. Vilade fre lör pga att jag var på begravning (gammal o sjuk, men högt älskad morfar som somnat in) i fredags och sen hade jag ingen ork kvar.

Morfar, som inte var ett dugg hästintresserad, var väldigt förtjust i Lanzelot. Han och en annan gammal släkting mötte mig när jag var ute och red en dag och sen dess fanns det ingen ände på hur fin och duktig etc hästen var.

Lotten charmar alla.
Idag har vi varit i ridhuset och hopptränat. Stuts och sittsträning. Jag har travat och galopperat runt i lätt sits utan att hålla i tyglar.

Fy s*tan vad det bränner i vader och lår. Jag fick hemläxa.

Hoppa utan att hålla i var ju inte riktigt min grej. Att sträcka en arm rakt ut var ok, men när tränaren ville att jag skulle hålla ut båda armarna tog rädslan över, ett galoppsprång innan stutsen och jag lägger mig platt över halsen, klamrar mig desperat fast i manen och skriker JAG VILL INTE!! Lotten travhoppar/kliver över stutsen och stannar lugnt efter. Min tränare ser ut så här

och är för ovanlighetens skull mållös. Det är tre hinder som är så låga att de nästan hade kunnat vara nergrävda så det blev ju inga jätte hopp direkt.
Först på tredje försöket vågade jag att lyfta händerna från hästen, inte rakt ut, men det var nog en 40 cm mellan händerna och manen.

Man får vara glad för det lilla. Vi fick i alla fall mycket beröm, har inte tränat för tränaren sen i våras, och hon tyckte att jag satt mycket bättre (avslappnat) och att Lotten var i fin form, han rör sig bättre och galoppfattningarna som vi kämpade med går nu automatiskt.
Det känns lite fånigt att vara rädd när man sitter på en så genomsnäll häst, han gör det man ber om och är alltid lika glad och arbetsvillig. Jag har ett enormt kontrollbehov pga en ponny som jag hade för ca 20 år sedan. Hårdpsykad, ranghög och vig som en katt, som nitade, stegrade, slängde av etc om man var ouppmärksam eller när han inte fick som han ville. När den lille rackaren blivit ridbar hade jag vuxit ur ponny och fick en storhäst (Lottens mamma) som var bombsäker, men ville att allt skulle gå i 180 knyck. Handbromsen uppfanns hastigt kan jag säga..
Med tanke på att jag fick ta vad som kom ut så hade jag en himla tur och är väldigt glad för min Lanzelot.
