Jag red träning igår, äntligen fick jag vara med för den är nya fantastiska tränaren som mig häst givetvis prickade in i feberkalendern förra gången. Var Så taggad och hade Så sett fram emot detta. Jag har varit inventarie i ridhuset för att verkligen ta åt mig alla instruktioner både förra gången när jag inte kunde vara med, och hela fm igår. Dvs jag visste precis vad jag skulle få göra och har tom tränat på sitsövningarna i över en månad sen hen var här.
Jaha, vad händer? Precis samma som på tävling. Jag låser mig, blir stel och passiv och min häst går därefter. Framridningen gick hyfsat bra, men i början av passet när man bara skulle rida runt och visa hur man brukar rida så visade jag ungefär hur jag brukade rida när jag red på ridskola för... 17 år sedan?
Jag hatar verkligen detta. Jag kan inte både fokusera Och inverka. Och samtidigt ska man lyssna på instruktioner och ändra på saker i sin ridning och sits och balans. Det går bra så länge tränaren säger åt en i varje steg men så fort jag ska tänka själv - katastrof.
Dessutom har jag ju sitstränat i över en månad utan nån hjälp, som vanligt, så jag har ju missat flera avgörande detaljer. Värdelöst. Hade jag bara fått se hur det såg ut nån gång, eller nån som påpekade när jag glömmer av mig, så hade jag kunnat träna mkt bättre. Så möjligen hade vi sluppit slösa halva passet på att rätta till detta.
Jag är Så besviken på mig själv. Vi har så jävla få tillfällen till träning, och speciellt för såhär bra tränare, och jag slösar bort tiden på att glömma bort instruktioner och ha en kropp som inte kommunicerar med hjärnan. WTF liksom.
Är så jävla lessen och frustrerad. Blev ju såklart (tackolov) bättre med små medel när jag kommit på mig själv nog många ggr, och jag kände att denna tränare är verkligen helt perfekt. Noggrann, tydlig och superpedagogisk. Allting blir så självklart och enkelt när hen förklarar för en och man undrar hurfan man kan ha gjort annorlunda i 25 år? Jag är helt övertygad om att jag skulle bli jätteduktig om jag bara konsekvent och kontinuerligt fick träna på det här sättet. Framförallt skulle det avdramatisera själva träningstillfället och inte bli en grej av nervositet och stress om det inte gick flera månader mellan gångerna och man kände att varje minut måste utnyttjas perfekt till 150% för att de är så sällsynta.
Men. Hur mkt positiva tankar jag än tänker så förändrar det inte läget att detta kommer Aldrig att ske här uppe i skogen.
Nog för att jag fortfarande är i nån sorts affekt, lessen och förtvivlad över träningspasset igår, men jag ser ingen annan lösning än att flytta härifrån till nånstans där jag kan träna regelbundet.Trots att jag försöker gaska upp mig, har tränat framför spegeln osv nu på morgonen. Jag lyckas inte. Bara att grina en stund till så att det kanske kommer ut ordentligt. Bryt ihop och kom igen liksom.
