Sv: 2:a barnet - ingen supermamma
Känner igen mig i mycket, fast här har lillebror hunnit bli 4 månader. Och storebror är bara snart 21 månader, så det är inte så långt mellan. Har båda barnen hemma och dessutom pluggar jag komvux på distans (fast bara halvtid i höst). Här hade vi en lillebror med koliktendenser som skrek sig igenom sina första månader, avskydde bärsele/sjal, ville amma jämt dygnet runt och en storebror som var/är väldigt svartsjuk mellan varven. Dåligt samvete, ja jag vet hur du känner.
Vet inte om jag kan ge så många goda råd eftersom jag själv är mitt uppe i det men en sak som andra har sagt till mig som har hjälpt är försök att skippa det dåliga samvetet! Det hjälper ju varken barnen eller dig. De känslorna man har är naturliga men faktum är att det blir aldrig samma sak att få barn nr 2 (eller fler) som när man hade första barnet, det var en unik lyx att baaara kunna ägna sig åt bebisen/barn nr 1 på ett helt annat sätt än vad man kan göra när det finns syskon. Och jag tror inte att de tar någon skada av det faktiskt, de vet ju inget annat. Det jag tror/hoppas på är att det ska kännas mkt bättre på den fronten när syskonen börjar få mer glädje av varandra. Har ju redan sett små glimtar av framtiden (hoppas jag), när Adrian pussar Emanuel eller blåser honom på magen så han skrattar. Jag försöker andas djupt när det är tufft och tänka att nästa sommar kan de förhoppningsvis leka ihop och roa varandra ganska mycket
Bebin kommer ju inte alltid vara såhär liten och omsorgskrävande, och även storasyskonet växer och utvecklas. Egentligen tycker jag nog att relationen mellan Adrian och mig är sig ganska lik sen innan Emanuel föddes men visst lillebrors ankomst har ju tvingat honom att acceptera att han inte har mamma för sig själv jämt, men så gäller ju för alla barn som får syskon och jag vet inte om det är något negativt egentligen.
Omställningen är stor för hela familjen och det måste få ta tid! Att allt inte flyter på efter bara några veckor är väl inget konstigt alls. Åh jag minns första gångerna jag skulle försöka lägga storebror när jag var ensam hemma med båda barnen. Lillebror gallskrek och blev bara lugnad av att få amma. Så jag satt där på huk bredvid storebrors säng, höll i hans vällingflaska med ena handen och stöttade bebis som låg i knät och ammade med andra armen. Alltmedan jag själv grät tyst av smärta för jag hade så jävla ont i underlivet av att sitta så, ganska länge efter förlossningen.
Saker och ting har rett ut sig lite mer nu! Lillebror har lugnat sig med skrikigheten och kan sitta nöjd i sin babysitter och pilla med babygym ett tag t.ex. när jag lägger brorsan (peppar peppar går det oftast smidigt). Vi är ute så mkt som möjligt, är egentligen bara då bebisen sover dagtid och det är bra stimulans för Adrian. Han blir annars som mest destruktiv när jag ammar så då händer det faktiskt att jag slår på barnkanalen åt honom en stund om han inte har nåt annat intressant att pyssla med.
Man får försöka inse att man inte är lika effektiv med två småbarn som med bara ett eller allrahelst utan barn, det är ju självklart. Saker och ting tar lång tid och är omständiga, till viss del lär man sig att effektivisera och till viss del får man nog bara acceptera att livet är så en period.
Känner igen mig i mycket, fast här har lillebror hunnit bli 4 månader. Och storebror är bara snart 21 månader, så det är inte så långt mellan. Har båda barnen hemma och dessutom pluggar jag komvux på distans (fast bara halvtid i höst). Här hade vi en lillebror med koliktendenser som skrek sig igenom sina första månader, avskydde bärsele/sjal, ville amma jämt dygnet runt och en storebror som var/är väldigt svartsjuk mellan varven. Dåligt samvete, ja jag vet hur du känner.
Vet inte om jag kan ge så många goda råd eftersom jag själv är mitt uppe i det men en sak som andra har sagt till mig som har hjälpt är försök att skippa det dåliga samvetet! Det hjälper ju varken barnen eller dig. De känslorna man har är naturliga men faktum är att det blir aldrig samma sak att få barn nr 2 (eller fler) som när man hade första barnet, det var en unik lyx att baaara kunna ägna sig åt bebisen/barn nr 1 på ett helt annat sätt än vad man kan göra när det finns syskon. Och jag tror inte att de tar någon skada av det faktiskt, de vet ju inget annat. Det jag tror/hoppas på är att det ska kännas mkt bättre på den fronten när syskonen börjar få mer glädje av varandra. Har ju redan sett små glimtar av framtiden (hoppas jag), när Adrian pussar Emanuel eller blåser honom på magen så han skrattar. Jag försöker andas djupt när det är tufft och tänka att nästa sommar kan de förhoppningsvis leka ihop och roa varandra ganska mycket
Bebin kommer ju inte alltid vara såhär liten och omsorgskrävande, och även storasyskonet växer och utvecklas. Egentligen tycker jag nog att relationen mellan Adrian och mig är sig ganska lik sen innan Emanuel föddes men visst lillebrors ankomst har ju tvingat honom att acceptera att han inte har mamma för sig själv jämt, men så gäller ju för alla barn som får syskon och jag vet inte om det är något negativt egentligen.Omställningen är stor för hela familjen och det måste få ta tid! Att allt inte flyter på efter bara några veckor är väl inget konstigt alls. Åh jag minns första gångerna jag skulle försöka lägga storebror när jag var ensam hemma med båda barnen. Lillebror gallskrek och blev bara lugnad av att få amma. Så jag satt där på huk bredvid storebrors säng, höll i hans vällingflaska med ena handen och stöttade bebis som låg i knät och ammade med andra armen. Alltmedan jag själv grät tyst av smärta för jag hade så jävla ont i underlivet av att sitta så, ganska länge efter förlossningen.
Saker och ting har rett ut sig lite mer nu!
Lillebror har lugnat sig med skrikigheten och kan sitta nöjd i sin babysitter och pilla med babygym ett tag t.ex. när jag lägger brorsan (peppar peppar går det oftast smidigt). Vi är ute så mkt som möjligt, är egentligen bara då bebisen sover dagtid och det är bra stimulans för Adrian. Han blir annars som mest destruktiv när jag ammar så då händer det faktiskt att jag slår på barnkanalen åt honom en stund om han inte har nåt annat intressant att pyssla med. Man får försöka inse att man inte är lika effektiv med två småbarn som med bara ett eller allrahelst utan barn, det är ju självklart. Saker och ting tar lång tid och är omständiga, till viss del lär man sig att effektivisera och till viss del får man nog bara acceptera att livet är så en period.
