Är föräldrar inte rädda om sina barn?

[yennork]

Att folk inte kan respektera ett "nej" är så extremt tröttsamt.

 

[lil-sis]

Som häst och hundägare har jag ibland förut fått frågan om djuret "är snällt"
Som om inget ont kan hända då. Min hund var jättesnäll men bufflig och glad. Därför var hon inte lämplig för små barn att krama hur som helst.

Kan ju vara hur snäll som helst men ändå bli rädd. Folk är verkligen läskiga.

 

[Vallmo]

Min spontana tanke är att en del tycker det är väl skönt om någon annan "roar och tar hand om deras barn en stund", typ.
Åtminstone tolkar jag beteendet så.
Har sett det så många gånger själv, till exempel i stallet, grannens ungar i min egen trädgård (som stör mig trots att jag har sagt att jag inte vill prata eller leka), affären, bussen osv .
Frånvaron av vuxna är påfallande och finns dom där så är dom upptagna med sina iPhones.

Upplever precis som @Amha att folk verkar ha svårt för att säga till sina barn.
Flera av barnens kompisar verkar få bete sig som de vill hemma.
Ibland försöker de här också och det händer att de käftar emot när jag säger att det inte är ok att leka leken "nu ska alla slå på lillebror".

Jag har väldigt svårt att förstå allt sånt här beteende, faktiskt.

 

[Amha]

@Vallmo inte bra att du skrev så, nu blev jag ännu mer nervös för dagen när barnen vill ha hem kompisarna

 

[Vallmo]

@Vallmo inte bra att du skrev så, nu blev jag ännu mer nervös för dagen när barnen vill ha hem kompisarna

Äsch, då!
Det är bra om dom är hemma, ju. Då har du ju koll på dom.
De flesta av barnens kompisar verkar rätt anpassningsbara och de brukar köpa mina regler ganska bra.
Och med regler menar jag att man tvättar händerna, inte går in med skitiga och sandiga kläder och att man inte slåss eller skriker.

 

[Amha]

Äsch, då!
Det är bra om dom är hemma, ju. Då har du ju koll på dom.
De flesta av barnens kompisar verkar rätt anpassningsbara och de brukar köpa mina regler ganska bra.
Och med regler menar jag att man tvättar händerna, inte går in med skitiga och sandiga kläder och att man inte slåss eller skriker.

Hoppas att mina barn väljer kompisar som kan anpassa sig lite med då

 

[kolblakkur]

fritidsverksamhet i Hamburg är svindyrt och inget låginkomsttagare kan unna sig varje dag, särskilt inte för tre barn.

Men personen har råd med fem hästar? schysst prio.

 

[fraggelzebra]

Men personen har råd med fem hästar? schysst prio.

Jajemen! Fast to be fair använder hen tre av dem för sina privatlektioner som hen håller. Så det är åtminstone inte fem egna dressyrhästar i tävlingskondis

 

[Badger]

Idag hände det igen, för femhundrafemtioelfte gången minst.
Jag var ute och gick med mina två hundar som är av modell större. På ett torg ser jag en kvinna med ett litet barn. Oklart hur gammalt barnet var (jag kan absolut inget om barn), men det kunde utan tvekan springa runt själv även om det var väldigt stolpig gång. Barnet verkade inte vara gammalt nog att prata och var såklart väldigt kort också.

Barnet började springa rakt mot mig och hundarna, med viftande armar och gav ifrån sig små skrik. Inte förrän jag högt ropade "NEJ!" så reagerade mamman. Hon tittade bara på.

Mina hundar är genomsnälla, de skulle aldrig göra något dumt mot någon människa MEN de är utan tvekan så stora att de med lätthet skulle välta ett så litet barn om de hälsar lite för ivrigt (något som min yngsta gärna gör). Ett så litet barn som blir omkullputtad av en stor hund på asfalt.. Det kan ju utan tvekan göra sig illa riktigt rejält och om inte annat bli väldigt rädd.

Sådant här händer ofta. VARFÖR reagerar inte föräldrar? Tänker de inte på vad som kan hända? Är de inte rädda om sina barn? Det är inte ens alla gånger de bryr sig när jag ropar åt dem att ta bort barnen, ropar "nej" osv.

Ni som har barn, har ni någon gång låtit bli att bry er om vem/vad barnen springer fram till? varför? Ni som alltid sköter allt perfekt Har ni någon i er bekantskapskrets som beter sig såhär, eller någon teori om hur dessa oaktsamma föräldrar tänker?

Jag tycker mest synd om barnen, för jag tänker att det är så stor risk att de någon gång springer fram till fel hund. Till någon som kanske inte alls är snäll, eller till någon vars ägare inte har stenkoll på omgivningen så att hunden i ren glädje råkar välta barnet.

Jag har aldrig låtit mitt barn hälsa på en hund utan att fråga ägaren först. Speciellt och absolut inte bundna hundar.

Jag tycker mig ha viss vana vid hundar eftersom släktingar har hund som jag ofta går ut med osv.

Men det här med barn och hundar det går åt båda hållen vissa föräldrar är helt clueless och vissa hundägare är etter värre. Min son var rädd för hundar i en månad eller så (har nog gått över nu) efter att en stor hund rusat fram på hans skolgård, hoppat upp och slickat honom i ansiktet. Förstår inte hur man kan gå förbi en skolgård med hunden okopplad om man vet att den älskar små barn och man inte kan kontrollera den.)

Vi sa såklart att det var en snäll hund och att den tyckte om honom osv, men det tog honom ett tag ändå att komma över. Symptom att han skyggade lite för hundar, inte att han grät eller ngt. (det gjorde han iofs då hunden slickade honom. Tänk en retriever på 30 kg som hoppar upp på ngn som är 130 hög och väger 30 kg.)

Å tredje sidan måste jag säga att jag ibland läst på hundforumet här nedan och blivit lätt chockad. Det känns som att folk där i allmänhet ser det som lite av ett ickeproblem om en hund hatar barn eller biter barn. En tråd var om en hund som sprungit från ett annat rum och hoppat på ett barn, folk verkade tycka hunden var helt sund. En annan person i tråden kommenterade att hon kände det var helt psykiskt stabilt av en hund att nafsa barn. Kanske rent av en fördel (eftersom hon inte heller gillade barn). Så jag måste säga att folk som inte gillar barn verkar raljera lite också. Det är inte bara föräldrar som kan bete sig knäppt. (Jag tänkte kommentera men sedan tänkte jag att jag har ju ingen hund så)

 

[Badger]

Jag tror att det i många fall är oförmågan att förutse och därmed kunna förebygga att saker sker som är orsaken. Det räcker ju att titta på alla de hemska klippen där ett litet barn som knappt har lärt sig gå leder en häst. Folk kommenterar med åhhh och jag blir lika ledsen varje gång. Kan man inte förutse hur en händelse kan utveckla sig och genom det skydda sitt barn så är det inte konstigt att folk släpper fram sina barn till djur, låter dem leka ensamma ute alldeles förtidigt, låter dem åka bil utan att de sitter fast som de ska, cykla utan cykelhjälm och tusen andra idiotiska saker som folk utsätter sig själva och sina barn för. När något händer så är det alltid någon annans fel och de talar då om olyckor. Jag ser det som en otrolig tur att deras barn (och de själva!) har överlevt hittills och att det bara är en tidsfråga innan något allvarligt händer. Det är sådana som säger "det händer inte mig".

Sedan är såklart okunskap också en stor del. Kan man inget om djur så tror alltför många att djuret ska stå där helt stilla och låta sig klappas. De förstår inte djurets språk när hen ber om att få vara ifred utan tränger sig på och de förväntar sig att djuret ska bete sig som en robot och inte ha några egna känslor.

Den värsta jag sett är en tultande (3 åring?) som leker med ett stressat ponnyföl... (som har öronen bakåt, framåt-blåser, åt sidorna och småsparkar till höger och vänster reser sig lätt ibland) dök upp på min Facebook (från USA men folk tyckte de lekte sött). (tyckte uttrycket var lite mer stressat än motsvarande man sett med föl som leker med föl).

Där måste rimligen de som filmade ha varit "kunniga" eftersom de rimligen var ägarna brr.

(I jämförelse var klippen med ettåring leder stor ridhäst riktigt avslappnande )

 

[Badger]

Jag får verkligen hoppas det, iaf för ungens skull. Det allra allra värsta är ju att det skulle varit jag som åkt på det om jag hade kört över henne. Men det hade ju inte funnits en chans i världen att jag hade kunnat upptäcka henne om jag inte hoppat ut.

Just denna händelsen har gjort att min dotter aldrig får gå utan att hålla en vuxen i handen på parkeringar. Hur tjurig och arg hon än är ska hon hålla någon i handen!!

Nej jag tror inte det. Läste om ett fall i Expressen tror jag det var. Killen som backade över barnet ansågs inte som ansvarig för det fanns inte en chans att se barnet. (Men jag läste inte hela för jag tyckte det var för otäckt.)

(Vilket iofs fick mig att inse exakt hur svårt det är att se barn (och då har jag en liten golfklass bil). Flera gånger har jag faktiskt gått ur bilen igen när jag ska backa för att fråga föräldrarna som myllrar runt bilen mittemot om de har alla sina barn i hand så att säga. Så jag kan våga backa. Vill ha mitt barn bredvid en vuxen på parkeringar så han syns, eller någon syns i alla fall. Och om han försvinner får jag den där hemska arg rösten som får andra föräldrar att rynka på ögonbrynen åt en och en att känna sig hemsk.)

 

[Badger]

Som häst och hundägare har jag ibland förut fått frågan om djuret "är snällt"
Som om inget ont kan hända då. Min hund var jättesnäll men bufflig och glad. Därför var hon inte lämplig för små barn att krama hur som helst.

Fast då menar nog den föräldern implicit -är hunden lämplig för mitt barn att klappa. Typ lugn och snäll
Så det är ju inget problem att svara -Nej hen är glad och bufflig.

 

[TinyWiny]

Den värsta jag sett är en tultande (3 åring?) som leker med ett stressat ponnyföl... (som har öronen bakåt, framåt-blåser, åt sidorna och småsparkar till höger och vänster reser sig lätt ibland) dök upp på min Facebook (från USA men folk tyckte de lekte sött). (tyckte uttrycket var lite mer stressat än motsvarande man sett med föl som leker med föl).

Där måste rimligen de som filmade ha varit "kunniga" eftersom de rimligen var ägarna brr.

(I jämförelse var klippen med ettåring leder stor ridhäst riktigt avslappnande )

Jag har sett den med Helt vidrigt Jag bara väntade på att fölet skulle sparka barnet riktigt illa

 

[Badger]

Jag måste säga att kombinationen att ha ett barn som är stressat av hundar (se ovan påhoppad och slickad på skolgård), älska hundar själv, båda föräldrar, och önska att ens barn tyckte mer om hundar + knäppa hundägare är värst. Trevägsmedling.

Dagen efter att A blev påhoppad och slickad av stora hunden på skolgården. (Annan förälder hade kunnat säga, usch vilken elak hund hundar är dumma djur, jag hatar också hundar. -Jag och min man nej den var bara glad, men ouppfostrad, det var ägarens fel, ägaren borde sagt till den. -Men ägaren ropade faktiskt på hunden, hunden var dum och lyssnade inte. -Jooo men det är ägarens fel att hunden inte lyssnar, ägaren var dum. -Nej hon var inte alls dum hon sa till hunden när hon fångat den och tagit bort den och frågade mig hur det var, Hundar är dumma! -men Y då? och X? Ok X och Y är inte dumma. Men alla andra hundar!)

Ok dagen efter denna diskussion, Pokemonjakt i skogen. Barn sitter i gräset 7 meter från gångvägen och ska fånga en Pokemon. Jag står och tittar på barnet, plötsligt är barnets ansikte helt täckt av päls. Världens sötaste, gulligaste minivalp har rusat 100 meter i full kareta och studsat upp i barnets knä och slickar hela ansiktet (här kunde man förväntat sig att man hade hört Nej Putte, kom! Putte, men nope...). Jättesöt! barnet gråter (det tar mig säkert sekunder att inse att han är rädd för vad som för mig är jättegulligt) har missat sin pokemon (arg också och förvånad och chockad -Dumma Hund!). Så då ska man försöka extrahera valpen försiktigt och allt hade kunnat bli bra. Men nej, det ska bli trevägskonversation. Till barnet -Nejdå valpen är inte farlig, bara glad, han gillar dig, ingen fara nu tar vi honom. Till valpen, -lugn lugn, till ägaren -Nejdå ingen fara ingen fara, nu tar vi valpen. -jaja ingen fara, det blir bra, nej nej. -Till valpen, kom här,. till barnet -den är bara glad ojoj.

Utan ägaren hade jag kunnat fånga valpen, lugnat barnet sedan låta dem hälsa lugnt. Ge båda en bra upplevelse och sedan tja, lämna tillbaka valpen. Men den dumma ägaren måste babbla en massa och ursäkta sig och man måste svara. Sedan tar hon valpen och drar utan att jag kunnat få barnet att förstå att den inte var farlig. Gremlinen försvinner bara... Ägaren tar inget ansvar för sin hund inte heller försöker hon reda ut vad den ställer till med, för hundens skull och för barnets skull. Det är en nedrans kamp mot omvärlden att få barn hundvana om de är hundnervösa för ägarna är så fladdriga. Om de erbjuder ett barn att hälsa (dvs hunden har stuckit nosen i barnet som nervöst steppar iväg) -Han Äälskar barn och vill hälsa, kan de väl i alla fall stå still tills man hunnit visa barnet hur man ska hälsa på hunden på ett sätt som är bra för båda (Dvs inte en fladdrar med händerna och en hoppar, utan typ en står still och en klappar försiktigt eller låter nosa på handen).

 

[Bison]

Jag har aldrig låtit mitt barn hälsa på en hund utan att fråga ägaren först. Speciellt och absolut inte bundna hundar.

Jag tycker mig ha viss vana vid hundar eftersom släktingar har hund som jag ofta går ut med osv.

Men det här med barn och hundar det går åt båda hållen vissa föräldrar är helt clueless och vissa hundägare är etter värre. Min son var rädd för hundar i en månad eller så (har nog gått över nu) efter att en stor hund rusat fram på hans skolgård, hoppat upp och slickat honom i ansiktet. Förstår inte hur man kan gå förbi en skolgård med hunden okopplad om man vet att den älskar små barn och man inte kan kontrollera den.)

Vi sa såklart att det var en snäll hund och att den tyckte om honom osv, men det tog honom ett tag ändå att komma över. Symptom att han skyggade lite för hundar, inte att han grät eller ngt. (det gjorde han iofs då hunden slickade honom. Tänk en retriever på 30 kg som hoppar upp på ngn som är 130 hög och väger 30 kg.)

Å tredje sidan måste jag säga att jag ibland läst på hundforumet här nedan och blivit lätt chockad. Det känns som att folk där i allmänhet ser det som lite av ett ickeproblem om en hund hatar barn eller biter barn. En tråd var om en hund som sprungit från ett annat rum och hoppat på ett barn, folk verkade tycka hunden var helt sund. En annan person i tråden kommenterade att hon kände det var helt psykiskt stabilt av en hund att nafsa barn. Kanske rent av en fördel (eftersom hon inte heller gillade barn). Så jag måste säga att folk som inte gillar barn verkar raljera lite också. Det är inte bara föräldrar som kan bete sig knäppt. (Jag tänkte kommentera men sedan tänkte jag att jag har ju ingen hund så)

Det var jag, min hund kan bita barn.
Varför skulle det betyda att han är psykiskt ostabil?
Han är en individ med stor integritet och han litar inte på barn eftersom han vet att de kan vara hårdhänta.
Jag är inte av den åsikten att hundar ska tåla vad som helst utan att de har rätt att försvara sig och säga ifrån

 

[Badger]

Det var jag, min hund kan bita barn.
Varför skulle det betyda att han är psykiskt ostabil?
Han är en individ med stor integritet och han litar inte på barn eftersom han vet att de kan vara hårdhänta.
Jag är inte av den åsikten att hundar ska tåla vad som helst utan att de har rätt att försvara sig och säga ifrån

Jo nu menar du såklart inte såhär men det är lite såhär det låter:

Lite av det där att tänka på mig själv, mig och mitt och strunta i andra. Dvs om barnet blir bitet får det skylla sig självt och jag har inget med det att göra. Jag tröstar min hund istället. Samma sak om en annan hund blir biten, den hundens fel, min hund är det enda som spelar roll för mig. (Biten katt, kunde sprungit snabbare, bitet barn, föräldrarna kunde sagt till, biten hund, den var i vägen)

Vidare exempel, det låter lite såhär: mitt barn har integritet och vet att andra barn kan vara hårdhänta. Barn ska inte tåla vad som helst utan har rätt och försvara sig och säga ifrån. Om mitt barn känner sig hotat eller ett barn knuffar till mitt barn så tycker jag att det självklart har rätt att smocka det andra barnet allt vad han har och knuffa ned det från en lekställning. Om det bryter ett ben eller så så får det skylla sig självt. Jag tänker inte skälla på mitt barn för det och tänker inte trösta det andra barnet som får skylla sig självt.

Man stöter på en del sådana föräldrar onekligen. Som bryr sig om bara sina barn och bara bryr sig om att deras barn har roligt, oavsett om det är på någon annans bekostnad. Det drabbar hundar också, när sådana barn är hårdhänta mot hundarna, det spelar ingen roll för den föräldern att hunden lider, så länge deras barn har roligt.

Men som sagt även om hundägare klagar på föräldrar och deras själviska battingar så beter sig många hundägare precis likadant. Dvs deras hundar är själviska battingar som får skada omgivningen.

Så vidare till psykiskt instabil, hunden skulle väl inte bita om den inte var rädd och osäker. Varför behöver hunden säga ifrån? Varför skyddar du inte hunden från hårdhänta barn?

Ytterligare vidare, om du hade skrivit ngt i stil med. Det är hemskt min hund är rädd för barn och jag gör det jag kan för att hålla den på avstånd från barn så att ingenting ska hända, så hade det låtit annorlunda. Din text låter som att du låter en treåring traska fram och dra hårt i pälsen, utan att säga till barnet (äh föräldrarna får säga till barnet) och om barnet blir biten rycker du lätt på axlarna och skyller på föräldrarna, och detta är någonting som händer då och då och du betraktar det inte som ett problem. Hur påverkar din attityd gentemot barn hunden dessutom, det låter som att du lider av barnförakt. Barn är också levande varelser, precis som vuxna och hundar och hästar.

 

[Bison]

Jo nu menar du såklart inte såhär men det är lite såhär det låter:

Lite av det där att tänka på mig själv, mig och mitt och strunta i andra. Dvs om barnet blir bitet får det skylla sig självt och jag har inget med det att göra. Jag tröstar min hund istället. Samma sak om en annan hund blir biten, den hundens fel, min hund är det enda som spelar roll för mig. (Biten katt, kunde sprungit snabbare, bitet barn, föräldrarna kunde sagt till, biten hund, den var i vägen)

Vidare exempel, det låter lite såhär: mitt barn har integritet och vet att andra barn kan vara hårdhänta. Barn ska inte tåla vad som helst utan har rätt och försvara sig och säga ifrån. Om mitt barn känner sig hotat eller ett barn knuffar till mitt barn så tycker jag att det självklart har rätt att smocka det andra barnet allt vad han har och knuffa ned det från en lekställning. Om det bryter ett ben eller så så får det skylla sig självt. Jag tänker inte skälla på mitt barn för det och tänker inte trösta det andra barnet som får skylla sig självt.

Man stöter på en del sådana föräldrar onekligen. Som bryr sig om bara sina barn och bara bryr sig om att deras barn har roligt, oavsett om det är på någon annans bekostnad. Det drabbar hundar också, när sådana barn är hårdhänta mot hundarna, det spelar ingen roll för den föräldern att hunden lider, så länge deras barn har roligt.

Men som sagt även om hundägare klagar på föräldrar och deras själviska battingar så beter sig många hundägare precis likadant. Dvs deras hundar är själviska battingar som får skada omgivningen.

Så vidare till psykiskt instabil, hunden skulle väl inte bita om den inte var rädd och osäker. Varför behöver hunden säga ifrån? Varför skyddar du inte hunden från hårdhänta barn?

Ytterligare vidare, om du hade skrivit ngt i stil med. Det är hemskt min hund är rädd för barn och jag gör det jag kan för att hålla den på avstånd från barn så att ingenting ska hända, så hade det låtit annorlunda. Din text låter som att du låter en treåring traska fram och dra hårt i pälsen, utan att säga till barnet (äh föräldrarna får säga till barnet) och om barnet blir biten rycker du lätt på axlarna och skyller på föräldrarna, och detta är någonting som händer då och då och du betraktar det inte som ett problem. Hur påverkar din attityd gentemot barn hunden dessutom, det låter som att du lider av barnförakt. Barn är också levande varelser, precis som vuxna och hundar och hästar.

Han,är inte rädd för barn, han tycker bara inte om dem.
Han är uppvuxen i barnfamilj och har lärt sig den hårda vägen sas, omplacerades när han var ett och efter det avskyr han barn, så länge de inte har mat och ger honom, då är de bästisar.
Han är en tjurig och egensinnig individ, en typisk pekingese.
Självklart låter jag inte barn gå fram till honom.
Skulle aldrig lämna honom oövervakad med barn, vilket jag iofs tycker att man aldrig ska göra oavsett djur.

Han leker ibland med stallägarens äldre barn och drt fungerar jättebra. De vet att de inte får ta något ifrån honom eftersom han har ett stort resursförsvar. Man får idka byteshandel vilket fungerar utmärkt.

Jag tycker inte man kan jämföra människor och djur på det sättet som du gör.
Vissa är av den åsikten att djur ska tåla allt, jag är det inte och givetvis är det mitt ansvar att hålla honom ifrån situationer som gör att han behöver försvara sig.

Därför ryter jag nej när en unge kommer galopperandes och ger den vuxna en rejäl tillrättavisning.
Jag klagar inte på barn, det är deras föräldrar som är problemet.

 

[Badger]

Han,är inte rädd för barn, han tycker bara inte om dem.
Han är uppvuxen i barnfamilj och har lärt sig den hårda vägen sas, omplacerades när han var ett och efter det avskyr han barn, så länge de inte har mat och ger honom, då är de bästisar.
Han är en tjurig och egensinnig individ, en typisk pekingese.
Självklart låter jag inte barn gå fram till honom.
Skulle aldrig lämna honom oövervakad med barn, vilket jag iofs tycker att man aldrig ska göra oavsett djur.

Han leker ibland med stallägarens äldre barn och drt fungerar jättebra. De vet att de inte får ta något ifrån honom eftersom han har ett stort resursförsvar. Man får idka byteshandel vilket fungerar utmärkt.

Jag tycker inte man kan jämföra människor och djur på det sättet som du gör.
Vissa är av den åsikten att djur ska tåla allt, jag är det inte och givetvis är det mitt ansvar att hålla honom ifrån situationer som gör att han behöver försvara sig.

Därför ryter jag nej när en unge kommer galopperandes och ger den vuxna en rejäl tillrättavisning.
Jag klagar inte på barn, det är deras föräldrar som är problemet.

Ja det låter ju genast rimligare. Inte alls den attityd du hade i inlägget jag chockades av. Du verkar bry dig om att hindra barn från att bli bitna av hunden.

Jag tycker visst man kan jämföra barn och djur på det viset. I alla fall när hundägare jämför barn och djur på det viset. Jag är inte av den åsikten att hundar ska tåla allt. Jag har aldrig låtit mitt barn dra en hund i pälsen, han har fått klappa fint möjligen. Jag tycker att djur inte ska behöva utstå någonting alls från barn och jag tycker att barn inte ska blir bitna av djur. Jag tycker att både hundägare och föräldrar får hålla reda på de individer de har ansvar för. Och jag tycker att föräldrar ska skämmas ögonen ur sig när deras barn slagit ett annat barn illa och jag tycker att hundägare ska skämmas ögonen ur sig när deras hundar har bitit hund eller människa.

Men det finns föräldrar som rycker på axlarna och tycker att "boys will be boys" och "lilla Kicki äälskar katter" och får hantera djur illa och slå andra barn. Och det finns hundägare som tycker att barn och andra hundar får skylla sig själva om de kommer nära (eller att deras valp är så söt att de inte ens orkar ropa om det springer och hoppar upp på ett barn).

 

[Badger]

Men attityden är densamma, dessa är samma skrot och korn. Har de en hund bryr de sig inte om barn och har de barn så bryr de sig inte om hundar. Hade de en häst skulle de går över båda.

Har en sådan släkting, när hon hade hund plockade hon inte upp hundskiten för ungdomar slängde glas som hamnade i hundens tassar (helt vansinnigt resonemang). När hon hade barn var hon jätteupprörd över hundbajs överallt men brydde sig inte om att göra livet lättare för hundägare eftersom de spred hundbajs så kunde hundarna gott gå på glas. Nu är barnen äldre och hon har hund igen och plockar inte upp skiten -om den är i "naturen" och tänker inte ett spår på att barn också är "i naturen" dvs inte på grusvägen.

Hon tycker att jag är lite av ett mespucko som plockar skit efter hennes hund (dvs tigger hundpåsar för jämnan, i år ska jag ta med egna rullar! så jag slipper tigga) när jag går ut med honom oavsett var han sätter sig. Dvs försöker visa hänsyn mot folk med hundar när jag har barn och folk med barn när jag har hund istället för att göra livet surt för alla om jag kan. (och ja hon är utbildad och "elegant").

 

[Lingon]

Mitt barn får aldrig gå fram till hundar eller andra djur. Nu när hon är rätt stor frågar hon själv ibland om hon ser en söt hund men respekterar om ägaren säger nej.

Men jag har gått mycket med hundar på promenader och kommit fram till att folk på allvar tror att när de (eller deras barn) hälsar på andras hundar så förväntar de sig att hunden uppför sig perfekt enligt deras sätt att se på det.

Jag har gått med en snäll hund som barn sprungit fram till (hunden var precis så snäll som han såg ut och jag var aldrig orolig för att han skulle skada någon för han var verkligen världens snällaste men för att markera så sa jag alltid till föräldrarna och barnen att de inte fick och att de ska vara försiktiga i fortsättningen för att alla hundar är inte snälla och lämpliga att hälsa på. Fråga alltid! När jag gick den här hunden var det också en del hundägare som lät sina hundar gå fram och hälsa för han såg ju så snäll ut. Ja, han var ju precis lika snäll som han såg ut men det kunde ju inte de veta eftersom de inte frågade. Jag vet inte hur många jag fick skälla ut för att de till sist skulle ta bort sina hundar från "min".

Jag har även varit ute och gått med en annan hund som var lydig och struntade i folk som struntade i honom. Men när han hälsade på folk hoppade han. Han fick göra det för sin ägare och slapp träffa folk som inte accepterade det. En dag var jag ute med honom och han gick löst som han brukade göra då inkallningen fungerade alldeles utmärkt. Då möter vi två äldre damer ca 70 år. När de ser "min" hund kallar de på honom utan att fråga mig först. Han som älskade människor blev jätteglad och började springa mot dem rätt snabbt för människor som vill hälsa är jätteroliga!!! Hade de inte kallat på honom hade han ignorerat dem. Jag kallar in hunden till mig och han vänder tillbaka till mig besviken över att inte ha fått hälsa. När jag har honom vid min sida (fot) så informerar jag irriterat damerna om att det inte är så smart att kalla på en hund man inte känner. Och berättar att om jag inte hade kallat på honom hade han hoppat på dem och det hade de nog inte tyckt var så roligt (för att inte snacka om risken att han hade kunnat välta dem...). Deras svar var bara: "Nä, hoppa får han inte göra!". De kallade alltså på en för dem okänd hund och förväntade sig att han skulle bete sig på ett sätt som de tyckte var lämpligt.