Allt är åt helvete!!

orkarintemernu

Trådstartare
Om någon kommer på vem jag är så snälla skriv det inte här i tråden..


Jag vet inte vad jag ska göra.

Min sambo har ett barn, ett barn som bor växelvis hos föräldrarna, ett barn som aldrig haft några regler och alltid fått göra precis som hen vill och bestämma över både föräldrar och mor/farföräldrar. Bortskämd täcker inte ens.

Den andra föräldern har alltid styrt min sambo, min sambo har alltid gjort allting för att göra sitt ex nöjd. Vill hen åka på familjsemester så gör dom det, vill hen ha gemensamma kalas så har dom det osv osv. Dom gick isär när barnet var väldigt litet och det är ganska många år sedan nu. Men sambons ex har inte tyckt att något ska förändras för att jag kom in i bilden, utan dom ska leva deras liv som dom alltid gjort och ska bara hänga med. Vi har aldrig fått en chans att bli en egen familj. Sambons ex har också en sambo, en sambo som bara får bo hemma på helgerna och måste hen va hemma på veckorna får hen sova i extra rummet ovanpå garaget. För att exet och barnet ska ha egentid, exet tycker även att min sambo skulle göra likadant med mig.

För några månader sedan så ville barnet inte va med exets nya sambo utan hos exets föräldrar istället när exet jobbade.

Barnet har krånglat sista tiden hos oss för att där får hen alltid gå upp tidigt och va på fritids innan skolan då min sambo jobbar dagtid. Hos exet får barnet alltid sovmorgon, alltid gå hem tidigare. Barnet har kört med att hen har ont i magen sista månaderna och då fått va hemma, och när dom då vart hemma med barnet har dom gjort massa roliga saker och bara ätit fika och godis...vilket i min värld förstärker att barnet kör med ont i magen för att det är roligt att vara hemma och va sjuk.

Barnet skylde magontet på mig, vilket kom fram sedan när barnet en dag sa: "Min ******* tvingar mig att tycka illa om dig". Exet gillar alltså inte mig och använder sitt barn och vänder barnet emot mig.

Så det senaste är nu att förra veckan vart jag utslängd för att barnet vägrade komma dit om jag va där, så jag va inte där och ändå ville inte barnet vara där. Så min sambo har nu fjäskat sönder sig hela helgen för att barnet ska vilja va där och det har knappt funkat..trots att jag inte är där! Ändå är det mitt fel att barnet inte vill va där..

Min sambo vägrar se att exet är en STOR del i det här och att hen påverkar barnet och överför SINA känslor på barnet, så barnet blir förvirrat och inte vet vad hen vill eller inte vill..men såklart vill att föräldern/exet ska va glad.

Så nu är jag utslängd och min sambo tycker inte det är någon big deal utan att jag får komma tillbaks när barnet åkt till exet och sen åka igen när barnet ska komma tillbaka. Imorse fick jag från sambon att om barnet åker till exet idag så kan du ju komma tillbaka, hen förväntar sig att jag bara sitter och väntar på att få komma tillbaka när det passar hen.


Skulle kunna skriva så mycket, men är jag helt knäpp som är besviken/sårad/förbannad.. överreagerar jag? Borde jag bara finna mig i det här och låta dom styra allt efter vad barnet säger? Man ska självklart inte försumma barnet och barnet går självklart först, men ska barnet få styra såhär mycket? Är det jag som är dum? Jag vet seriöst varken ut eller in, så tycker ni att jag ska anpassa mig så säg det!
 
Ungen får vackert acceptera att du bor i ditt hem!!
I övrigt tycker jag det du berättar är sanslöst. Flytta ut för att ett barn kommer? Visst ska förälder och barn få egentid, men inte så till den milda grad att bonusmamma/pappa slängs ut ur sitt hem/sovrum.
 
Nej, jag tycker absolut inte att du ska finna dig i det där. Jag tycker inte det är okej någonstans!
Barn är barn och ska följa de vuxnas regler och lära sig att man inte alltid får som man vill, jag tror barnet kommer uppskatta det när det blir lite äldre, även om det inte kommer uppskattas just nu.

Vill de inte ändra på nånting, nä då hade jag nog tackat för mig. Det där skulle jag aldrig ställa upp på, aldrig.
 
Jag hade blivit flyförbannad! På alla, särskilt min partner. Det ärr svårt när det är barn inblandade, men nån måtta får det ändå vara.. Jag hade förmodligen funnit mig i att vara den elaka och skitit i vad ex och ungar tycker. Men det är klart, det kan skada relationen det kan det.

Vad säger sambon, har ni pratat om det? Om inte, gör det. Prata ordentligt. Visa vad du skrivit här om det känns lättare.
Om hen inte tar det på allvar så får du förklara igen, att det inte känns bra. Och vill hen inte lyssna finns det väl bara två val: finna sig i situationen eller bryta upp. Tyvärr.
 
Det är väl ändå din sambo och hens beteende som du borde fundera över i första hand?

Jo och det gör jag ju. Det är ju hen jag är besviken/förbannad på. För det är inte barnets fel att gens föräldrar inte är föräldrar och exet kan inte jag göra något åt.
Men stundvis känner jag att jag kanske överreagerar, vi har väldigt olika syn på barnuppfostran.. så jag tvivlar på mig själv, att det kanske är mitt fel. Och om barnet inte vill ha mig där så ska jag inte va där.
 
Ta ett ordentligt snack med sambon och förklara att nuvarande situation är inte acceptabel. Kan han inte se det blir han singel. Ansvaret ligger på honom att vara tydlig mot barnet och dess mamma. Det är han som ska få sitt barn att acceptera att du bor i pappas hem och att det är ett faktum som barnet inte kan rå över.
 
Hur har du lagt fram det här för din partner?

Jag hade aldrig gått med på att bli utkastad ur mitt hem. Kanske i första skedet av rena chocken men det hade blivit en stor diskussion när jag kommit hem. Mitt hem måste ju vara en trygghet för mig, där jag kan vara om jag vill och känna mig trygg. Funkar inte det hade jag inte bott med partnern alls. Förmodligen i den situationen du beskriver inte heller sett en framtid tillsammans och därmed brutit. Tänk om ni skaffar ett gemensamt barn, får det barnet inte heller vara hemma när halvsyskonet besöker om syskonet tvingas tycka illa om ett gemensamma barn också?
 
Jo och det gör jag ju. Det är ju hen jag är besviken/förbannad på. För det är inte barnets fel att gens föräldrar inte är föräldrar och exet kan inte jag göra något åt.
Men stundvis känner jag att jag kanske överreagerar, vi har väldigt olika syn på barnuppfostran.. så jag tvivlar på mig själv, att det kanske är mitt fel. Och om barnet inte vill ha mig där så ska jag inte va där.

Det låter inte som att din sambo är den som är bra på barnuppfostran. Den beskrivning du gett här skapar vuxna som blir ensamma och som mår dåligt eftersom de inte är världens medelpunkt och inte kan styra andra och få som de vill.
 
Men du borde inte finna dig i detta, du skriver sambo betyder inte det att det är ditt eget hem du blir utslängd ifrån?

Jo det är det. Men tyvärr är det ganska nytt att jag flyttat dit och sambon tycker att jag har nånstans att ta vägen och då får jag åka. För hen måste lägga 300% nu på att barnet ska vilja va där.
 
Jo det är det. Men tyvärr är det ganska nytt att jag flyttat dit och sambon tycker att jag har nånstans att ta vägen och då får jag åka. För hen måste lägga 300% nu på att barnet ska vilja va där.
Men va? Skulle min sambo säga att jag inte får vara hemma för att jag har nån annanstans att vara (tex hos min mamma) så skulle jag ta med mina saker och inte återvända.
 
Jo och det gör jag ju. Det är ju hen jag är besviken/förbannad på. För det är inte barnets fel att gens föräldrar inte är föräldrar och exet kan inte jag göra något åt.
Men stundvis känner jag att jag kanske överreagerar, vi har väldigt olika syn på barnuppfostran.. så jag tvivlar på mig själv, att det kanske är mitt fel. Och om barnet inte vill ha mig där så ska jag inte va där.

Fast det här gäller ju ert SAMBOförhållande. Ok om ni nyss träffats, bodde isär, ungen hade det problematiskt på olika sätt, etc. (och självklart ska man ta hänsyn till barnens behov i alla lägen, inte det jag menar) - men att detta ska styra när du kan vara i DITT hem eller inte, tycker jag är jättekonstigt.
 
Jo och det gör jag ju. Det är ju hen jag är besviken/förbannad på. För det är inte barnets fel att gens föräldrar inte är föräldrar och exet kan inte jag göra något åt.
Men stundvis känner jag att jag kanske överreagerar, vi har väldigt olika syn på barnuppfostran.. så jag tvivlar på mig själv, att det kanske är mitt fel. Och om barnet inte vill ha mig där så ska jag inte va där.
Nej, det är INTE ditt fel. Tycker inte det är ok att du ska slängas ut ur ditt eget hem, bara för att barnet kommer. I så fall kan väl pappan och barnet åka iväg själva så du åtminstone får va i ditt eget hem. Nån måtta får det allt var på eländet.
 
Hur kan du vara kär i en sån människa?
Jag hade sagt tack och hej för länge sen.
Ibland blir jag chockad över vad vissa människor står ut med.

Jag vet.. jag har tyvärr inget svar på det. Jag lever i någon jävla värld där jag vet att vi skulle kunna få det bra och tyvärr är väl även en del i det att jag känner mig så jäkla misslyckad. Jag har gett upp jobb och boende för att flytta dit och här står jag nu med INGENTING..
 

Liknande trådar

Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 021
Senast: mars
·
Relationer Vet inte ens vart jag ska börja. Fick starta ett anonymt konto för jag känner att jag måste få skriva av mig lite just nu. Igår blev...
2 3 4
Svar
69
· Visningar
14 170
Senast: Bulldoozer
·
Skola & Jobb Jag vet inte hur jag ska hantera den här situationen och behöver hjälp att tänka! Då barnet är vuxet känns det som om den här frågan...
9 10 11
Svar
210
· Visningar
14 989
Senast: Badger
·
Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
11 431
Senast: Nixehen
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp