Självklart inte, att någon ska tvingas stanna blir nog aldrig bra. I övrigt skulle jag väl också tro att det är olika för olika människor och i olika scenario. Ändå får jag ofta höra att det vore bäst för oss båda (både jag och exet om jag bröt kontakten) och i din tråd verkade några vara av åsikten att karln hade ett ansvar att dra sig ut direkt när han insåg att du hade starkare känslor än han hade (även om jag antar att du ville att han skulle stanna?).
I en situation där personen som är olyckligt förälskad uttrycker att denna inte vill/orkar ha någon slags relation är såklart det renhåriga att inte tvinga sig på någon bara för att man själv vill. Men om personen säger sig vilja, ska man tro på det? Jag tycker det är svårt.
Ja och jag kan ju inte hålla med de som tycker det
Okej om det var solklart från början att det inte kommer bli nånting, då kanske det varit läge att bryta direkt innan det blir så starka känslor som nu. Men i vårt fall har det varit allmänt förvirrande i början när killen trodde att han hade känslor för mig (det var tom han som förde känslor och sådär på tal från början, själv vägrade jag erkänna ens för mig själv innan han tog upp det), och han ville sen komma över sin rädsla och trodde att han kunde få känslor för mig om han bara kom över den där rädslan (yeah I know, rörigt som fan). Att bryta då, alltså... Nä, med en så pass bra karl är det värt den chansningen även om det i slutändan gjorde det så mycket smärtsammare. Jag skulle som sagt göra om det om och om och om igen om jag kunde, ingen tvekan om saken. Ska man bryta så fort man känner olika så får man snällt leva singel resten av livet imo. Jag tror inte på kärlek vid första ögonkastet och hur lång tid det tar att utveckla känslor för någon är ju olika. Tänk om man träffar mannen i sitt liv men bryter för att man kärar ner sig en vecka senare än han gör liksom?
Jag snackade för inte så längesen med en kille över nätet. 2 veckor snackade vi på Skype, eller ja... Det var mest han som kastade komplimanger och jag som sa emot (i form av att det är opassande, obehagligt, ointressant och jag är upptagen, inte "nejmen tihi jag är ju inte alls snygg tihihi"), inte mycket mer prat än så. Vi träffades aldrig, fanns inte ens på världskartan - kan han inte ta mina nej över skype så är jag inte vidare sugen på att försöka säga nej irl heller liksom, och det visste han om. Efter 2 veckor drog han till med att han var kär i mig, han älskade mig, hela det där paketet och jag borde verkligen ge honom en chans och yadayadayada. I mina ögon mest skitläskiga psychovibbar från nån som som mest kanske kärat ner sig i den bild han själv skapat av mig. Att bryta i det läget var en ren självklarhet för mig. Oooooch nu babblar jag, vet inte ens vart jag ville komma med den här historian... Oh well.
Gå på magkänslan säger jag. Om DU tycker att det vore bättre att bryta så bryt. Omgivningen lär knappast ha samma insikt som du och killen har, deras åsikter kan vara hur rätt som helst men också grundade på helt fel uppfattningar. Är du osäker så kanske en paus ett tag vore passande?
