Alltid den som inte är kär som har ansvaret att dra sig ur?

Mizzy

Trådstartare
Frågeställningen aktualiserades i och med Zebrans tråd (hoppas det är ok med henne annars hoppas jag modd kan ta bort trågen) men jag har såklart själv hamnat i den situationen många gånger, både som den som varit obesvarat kär och föremålet för obesvarad kärlek. Just nu sitter jag i situationen att min före detta har kvar känslor och jag pendlar mellan att jag gör honom en björntjänst eftersom vi fortfarande pratar och att han faktiskt är en vuxen människa. I just detta fall kompliceras situationen också något av att han inte mår riktigt bra i grund och botten.

Diskussionen behöver dock inte röra vad tusan jag ska göra utan mer allmänt om man är skyldig som föremålet för obesvarad kärlek att bryta? Är man en dålig människa annars? Vart går gränserna?

Ett annat exempel är väl en kompis i gymnasiet som blev förtjust i ungefär varenda tjej han umgicks med, inte himlastormande kär men ändå. Han ville fortsätta vara vänner, det går ju över resonerande han. Det känns ju lite som att omyndighetsförklara någon att i det fallet upplysa honom om att han minsann mår bättre utan vänner i så fall.
 
En dålig människa för att man inte har känslor för personen är man ju inte.

Men JAG tycker inte det är schysst att vara i ett uttalat förhållande när man inte är kär/vill vara med den personen/inte har framtidsplaner, om den andra har just framtidsplaner osv.

Det är inte schysst, helt enkelt.
 
Det är inte schysst att föra folk bakom ljuset men förutsatt att personen är medveten om att man inte är kär/vill vara med/inte har framtidsplaner går det att ha någon relation alls?
 
Frågeställningen aktualiserades i och med Zebrans tråd (hoppas det är ok med henne annars hoppas jag modd kan ta bort trågen) men jag har såklart själv hamnat i den situationen många gånger, både som den som varit obesvarat kär och föremålet för obesvarad kärlek. Just nu sitter jag i situationen att min före detta har kvar känslor och jag pendlar mellan att jag gör honom en björntjänst eftersom vi fortfarande pratar och att han faktiskt är en vuxen människa. I just detta fall kompliceras situationen också något av att han inte mår riktigt bra i grund och botten.

Diskussionen behöver dock inte röra vad tusan jag ska göra utan mer allmänt om man är skyldig som föremålet för obesvarad kärlek att bryta? Är man en dålig människa annars? Vart går gränserna?

Ett annat exempel är väl en kompis i gymnasiet som blev förtjust i ungefär varenda tjej han umgicks med, inte himlastormande kär men ändå. Han ville fortsätta vara vänner, det går ju över resonerande han. Det känns ju lite som att omyndighetsförklara någon att i det fallet upplysa honom om att han minsann mår bättre utan vänner i så fall.

Delvis KL

Jag tolkar det som att du menar efter att kärleksrelationen är slut, och kan man fortfarande vara vänner trots att den ene fortfarande har känslor?
Jag är i den sitsen just nu, och det är supersvårt.
Utöver att mitt x uppenbarligen har känslor så blir jag stressad, det är inte jättekul att få komplimanger och att han helst vill umgås hela tiden, samtidigt så har vi alltid varit bra vänner och gillat att göra saker ihop. Det är ju bra om vi kan fortsätta vara vänner, men det känns inte som att det funkar i det här stadiet?
Han hävdar att han inte är kär, men uppträder som att han är det, då menar jag att han hör av sig 30 ggr per dag, han blir uppenbart "sur" om jag pratar om en annan kille, även om det inte är på date-nivå, han ställer ofta frågor om jag tror att vi kommer bli tillsammans igen (jag svarar alltid nej på det, och det är sant för det vill jag inte), han frågade i början ofta om vi skulle ha kompissex (jag tackade alltid nej och blev faktiskt rätt så irriterad.).
Jag vet inte, han är vuxen men det kommer bli rätt så svårt när jag träffar någon ny.
 
Frågeställningen aktualiserades i och med Zebrans tråd (hoppas det är ok med henne annars hoppas jag modd kan ta bort trågen)
Det är hur lugnt som helst.

Tycker det beror på från fall till fall, i vissa fall borde man bryta, i andra inte. Själv hade jag tex föredragit om jag fått mer tid att komma fram till saken själv istället för att från blå himmel dumpas bara sådär, känns som att det vore så mycket lättare. Men det är ju jag det, alla fall är olika.
 
Jag anser att så länge man är klar med vad man vill och känner får var och en ansvara för sig själv när det handlar om vuxna människor.
 
  • Gilla
Reactions: Sol
Delvis KL

Jag tolkar det som att du menar efter att kärleksrelationen är slut, och kan man fortfarande vara vänner trots att den ene fortfarande har känslor?
Jag är i den sitsen just nu, och det är supersvårt.
Utöver att mitt x uppenbarligen har känslor så blir jag stressad, det är inte jättekul att få komplimanger och att han helst vill umgås hela tiden, samtidigt så har vi alltid varit bra vänner och gillat att göra saker ihop. Det är ju bra om vi kan fortsätta vara vänner, men det känns inte som att det funkar i det här stadiet?
Han hävdar att han inte är kär, men uppträder som att han är det, då menar jag att han hör av sig 30 ggr per dag, han blir uppenbart "sur" om jag pratar om en annan kille, även om det inte är på date-nivå, han ställer ofta frågor om jag tror att vi kommer bli tillsammans igen (jag svarar alltid nej på det, och det är sant för det vill jag inte), han frågade i början ofta om vi skulle ha kompissex (jag tackade alltid nej och blev faktiskt rätt så irriterad.).
Jag vet inte, han är vuxen men det kommer bli rätt så svårt när jag träffar någon ny.
Jag menar egentligen inte någon specifik situation men att personen är ärlig och inte för någon bakom ljuset. Som i den situation du beskriver (en liknande situation jag är i fast inte alls lika intensiv tack och lov), eller som att man börjat en relation där den ena känner kompis den andra känner kärlek, eller som i Lil-sis inlägg där man har ett förhållande där den ena inte längre är "kär" men ändå inte vill bryta av någon anledning.

Som svar på din andra fråga; Nej för er verkar vänskap inte fungera i det här läget och risken är väl att om ni fortsätter kommer ni bli ovänner över hans beteende?
 
Det är hur lugnt som helst.

Tycker det beror på från fall till fall, i vissa fall borde man bryta, i andra inte. Själv hade jag tex föredragit om jag fått mer tid att komma fram till saken själv istället för att från blå himmel dumpas bara sådär, känns som att det vore så mycket lättare. Men det är ju jag det, alla fall är olika.
Bra, säg till annars.

Självklart är det olika, problemet är väl att veta när det är "rätt" och när det är "fel". Personligen har jag ingen aning om vad som egentligen är bäst för mitt ex och därför har jag låtit honom bestämma hittills.
 
Jag ser ingen anledning att bryta en vänskapsrelation åt någon annan "för deras bästa". Det måste de själva, som myndiga, få besluta hur de vill göra.
Däremot talar jag om att jag inte har mer känslor än så och inte kommer få. Sen får de välja hur de vill deala med den infon.

En del vill vara vänner, andra bryta.
Är det så att man inte respekterar den gräns jag dragit bryter jag dock relationen helt. Men det är för min skull.
 
Jag tror det är alldeles för lätt för den som fortfarande är kär att fortsätta relationen i sitt sinne. Övertolka och kanske måla upp scenarion som inte kommer att inträffa. Även att personen utan känslor inte håller tydligt på "gränserna".
OT Är det någon som vet/ har samma problem som jag att vid de flesta radbytena (när jag trycker på enter) så börjar bokstäverna skrivas baklänges!? Sjukt frustrerande. O alla smileysar hamnar på raden under.
:confused:
:confused:
 
Har ju själv varit i ett förhållande där jag gjorde slut för att vi inte va på "samma nivå" han himlastormande kär i mej, jag inte lika alls ;) Men vi funkade så bra ihop tills jag insåg att "nä bättre göra slut iaf"... (där löste det sej å han har sen dess hittat en lika kär i honom som han i henne tjej)
Han visste "läget" och hade bollen. Men han trodde ju att "hon kan ju bli kär i mej" och vem är jag att klandra honom för de ?
Jag är ju lika illa själv ;) Har en kille som jag nu suktat efter ett tag och han är naturligtvis inte ett dugg intresserad av mej...
Jag kör klockrent "vi är kompisar stuket" med honom FAST jag egentligen vill mer ;)

Mitt val och jag är egentligen typ 110 säker på att den här killen aldrig kommer se mej som jag ser honom ;)
 
Frågeställningen aktualiserades i och med Zebrans tråd (hoppas det är ok med henne annars hoppas jag modd kan ta bort trågen) men jag har såklart själv hamnat i den situationen många gånger, både som den som varit obesvarat kär och föremålet för obesvarad kärlek. Just nu sitter jag i situationen att min före detta har kvar känslor och jag pendlar mellan att jag gör honom en björntjänst eftersom vi fortfarande pratar och att han faktiskt är en vuxen människa. I just detta fall kompliceras situationen också något av att han inte mår riktigt bra i grund och botten.

Diskussionen behöver dock inte röra vad tusan jag ska göra utan mer allmänt om man är skyldig som föremålet för obesvarad kärlek att bryta? Är man en dålig människa annars? Vart går gränserna?

Ett annat exempel är väl en kompis i gymnasiet som blev förtjust i ungefär varenda tjej han umgicks med, inte himlastormande kär men ändå. Han ville fortsätta vara vänner, det går ju över resonerande han. Det känns ju lite som att omyndighetsförklara någon att i det fallet upplysa honom om att han minsann mår bättre utan vänner i så fall.

Utan att reflektera på situationen du beskriver i inlägget, vill jag bara besvara frågan i rubriken. Hoppas det är OK.

Eftersom den som är kär oftast inte vill dra sig ur en relation, utan oftast helst vill vara tillsammans så mycket som möjligt med föremålet för kärleken, så: Ja, när det handlar om "kärleksrelationer". I ett senare skede kan det vara möjligt att återknyta i en vänskapsrelation.
 
Alltså, det är ju svårt att veta hur andra i detalj har det sinsemellan. Som jag upplever det så är det jättesvårt att backa i närhetsgrad utan att såra varandra. I de relationer som jag har varit i så glider man in i en vi-jargong, alltså man har ett sätt att umgås på som skapar gemenskap och närhet. Det kan vara alltför lätt att behålla den där jargongen, med det lilla undantaget att man inte längre ska hålla hand och ligga. Och DET är ganska plågsamt, särskilt för den som vill fortsätta att vara kär. Alternativet är att man stänger av vi-känslan och beter sig mer ytligt mot sin fd relation och det är inte heller särskilt härligt utan rent av ganska svårt utan att känna sig otrevlig. Hur man än gör så tycker jag att man har ett ansvar mot den andra, det är i många fall inte okej att bete sig som förr när man inte längre menar nåt med det.
 
Frågeställningen aktualiserades i och med Zebrans tråd (hoppas det är ok med henne annars hoppas jag modd kan ta bort trågen) men jag har såklart själv hamnat i den situationen många gånger, både som den som varit obesvarat kär och föremålet för obesvarad kärlek. Just nu sitter jag i situationen att min före detta har kvar känslor och jag pendlar mellan att jag gör honom en björntjänst eftersom vi fortfarande pratar och att han faktiskt är en vuxen människa. I just detta fall kompliceras situationen också något av att han inte mår riktigt bra i grund och botten.

Diskussionen behöver dock inte röra vad tusan jag ska göra utan mer allmänt om man är skyldig som föremålet för obesvarad kärlek att bryta? Är man en dålig människa annars? Vart går gränserna?

Ett annat exempel är väl en kompis i gymnasiet som blev förtjust i ungefär varenda tjej han umgicks med, inte himlastormande kär men ändå. Han ville fortsätta vara vänner, det går ju över resonerande han. Det känns ju lite som att omyndighetsförklara någon att i det fallet upplysa honom om att han minsann mår bättre utan vänner i så fall.

Alltså jag tycker nog ändå att man borde känna något slags ansvar om man verkligen bryr sig om personen som man haft en relation med. Märker man att ens ex mår dåligt av att umgås med en som vän, men ändå vill göra det, är väl det mest humana att bryta för en stund. Som kär kan det nästan vara omöjligt att bryta trots att man någonstans vet att det vore bäst för en.

Sen beror det väl på grader. Gymnasiekompisen som blev lite kär i alla, där är det väl knappast en stor grej som plågar honom. Men efter en längre relation, eller om någon har en himlastormande förälskelse så tycker jag nog att man borde känna lite ansvar om man har lite empati i kroppen. Inte en skyldighet, men ansvar och medkänsla tycker jag nog att man borde kunna ta hänsyn till.
 
Jag har ju ff känslor för dejten, har talat om för honom att jag tycker det är jobbigt och att jag vill att hn håller sig borta, men inte fattar han det.
Gaaaahhhhh karlar
 
Jag har ju ff känslor för dejten, har talat om för honom att jag tycker det är jobbigt och att jag vill att hn håller sig borta, men inte fattar han det.
Gaaaahhhhh karlar
Mmmm...Det är en egoboost att ha någon som är kär i en tror jag. Och det kanske man vill hålla liv i...
Ja, karlskrällen
 
Ja antagligen. Eftersom han själv lider av obesvarad kärlek till en v sina kollegor.
Jag har inte orken att kasta ut honom nu heller med allt annat som pågår i livet /(
 
Jag tror det är alldeles för lätt för den som fortfarande är kär att fortsätta relationen i sitt sinne. Övertolka och kanske måla upp scenarion som inte kommer att inträffa. Även att personen utan känslor inte håller tydligt på "gränserna".
OT Är det någon som vet/ har samma problem som jag att vid de flesta radbytena (när jag trycker på enter) så börjar bokstäverna skrivas baklänges!? Sjukt frustrerande. O alla smileysar hamnar på raden under.
:confused:
:confused:
Ja det händer mig ibland, mycket irriterande.
Med raderna alltså , men från plattan.
 
Nej, det tycker jag inte. Jag anser att jag har en skyldighet att vara så ärlig situationen kräver, men var och en måste få ansvara för sina liv och hur de vill göra. Jag varken kan eller vill styra någon annans liv.
Nyfiken på hur du tänker kring hur du beter dig mot personen och vad du menar med "så ärlig situationen kräver"? Med det här resonemanget så skulle man kunna tillåta sig att vara ganska charmig mot sitt ex och ändå tycka att det är upp till hen att hantera de känslor man väcker. Man ger inga muntliga löften men man signalerar någon form av intimitet ändå på olika subtila sätt.

Jag var sån ibland när jag var yngre, jag tog noll ansvar för hur andra tog emot att jag medvetet drog på charmen utan att mena nåt med det. Nu för tiden är jag helt allergisk mot sånt beteende och retar mig verkligen på när andra försöker spela mig.
 

Liknande trådar

Hundhälsa Detta är nog det absolut svåraste jag någonsin har behövt skriva. Jag har en pomeraniantik på snart 4 år, hon är min första hund och...
Svar
17
· Visningar
6 047
Senast: Sel
·
Kropp & Själ Min story: Jag kraschade på mitt sommarjobb efter mitt sista år på gymnasiet. Betygspressen hade haft mig på högvarv i tre år och pga av...
2
Svar
20
· Visningar
4 125
Senast: Ramona
·
Övr. Hund Min tollare fyller 2 år i slutet av mars. Han är en underbar hund med mycket energi och glädje. Vårt (eller egentligen mitt) problem är...
2 3
Svar
50
· Visningar
8 518
Senast: AlmostEasy
·
Relationer Jag skulle behöva lite infallsvinklar på ett problem jag sitter i just nu. För ca 2 år började jag må dåligt psykiskt. Det hela ledde...
Svar
4
· Visningar
1 370
Senast: susanne
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp