Allvarlig ridolycka

[Trauma]

Olyckor är något som händer ibland, man kan inte förebygga allt. De händer och det är ingens fel.
Råkade själv ut för en liknande olycka som den du beskriver för 15 år sedan. Hästen glädjebockade, jag var i en sådan position i sadeln att jag hamnade i obalans och flög av. Tyvärr gav det mig en ryggskada som jag kommer att få dras med i resten av livet. Det tog flera år innan jag vågade rida ordentligt igen just för att det var en ren olyckshändelse. Sådana kan man inte förebygga helt och hållet och därför kan man inte heller undvika dem helt och hållet. Den insikten i sig kan vara stressande men den är också lättande genom att den kan avlasta ens egna skuldkänslor.

Det fetade är det som känns så jobbigt. Hur ska jag kunna utsätta någon för det igen? Självklart gör alla sitt eget val och som vuxen är man själv ansvarig för vad man gör men det känns så vidrigt. Så fruktansvärt hemskt att inte kunna förebygga att det händer igen.

 

[Trauma]

Med tanke på vad som skrivits är väl det knappast vad TS behöver fokusera på just nu. Av den information som framgått bör det ju vara rätt tydligt att ryttaren inte mår bra och det bör heller inte vara så svårt att räkna ut vilken typ av skada det handlar om, så jag tycker att den frågan till TS är väldigt onödig i det här läget, när TS är i chock och mår dåligt som det är.

Det är det enda jag kan tänka på. Hur hen mår och hur hen känner. Mina tankar går totalt bananas. Jag vill ju inte klampa på, tränga mig på, bara för att jag tror att jag skulle må bättre av att veta sanningen om alla detaljer. Det har jag ingen rätt till.

 

[Trauma]

Det är väldigt olika, det beror tidigare erfarenheter, ditt mående innan osv. Men jag tycker du ska ringa vårdcentralen imorgon och berätta vad som hänt och att du vill prata med någon akut, så kan de säkert hjälpa dig. Det är nog bra att få hjälp med det. Olyckor sker, stora djur, inget du kunde göra annorlunda.

Ja. Jag kanske skulle göra det.

 

[Problematisk]

Det fetade är det som känns så jobbigt. Hur ska jag kunna utsätta någon för det igen? Självklart gör alla sitt eget val och som vuxen är man själv ansvarig för vad man gör men det känns så vidrigt. Så fruktansvärt hemskt att inte kunna förebygga att det händer igen.

Det är nog bara något vi hästmänniskor måste acceptera. Precis som man måste i många andra sporter och hobbys också, för all del. Olyckor kan alltid hända och går inte alltid att förebygga. Precis som du säger gör alla sitt eget val. Man kan välja om man tycker att allt det positiva med t.ex. ridning och hästar väger upp de riskerna, eller om man tycker att riskerna är för stora och väljer att avstå. Det finns inga rätt och fel i det.

Du behöver inte bestämma nu om du vill låta någon annan rida din/a häst/ar igen. Låt nu allt smälta i lugn och ro, så kommer du med tiden känna vad som känns rätt för dig.

Jag tror inte ryttaren/hens anhöriga skulle ta illa upp av ett meddelande om att du gärna vill prata och höra hur hen mår och sådär. Tror inte de skulle känna det som att du trängde dig på, om du lämnar det öppet för hen/dem att återkomma när det känns lämpligt.

Om du inte har någon anhörig som kan stötta dig tycker jag det var ett jättebra förslag att kontakta vårdcentralen. Du har inga andra i stallet att dela tankarna med? Eller det kanske går att få lite stöd från någon i din förening/ditt distrikt eller liknande? Det är inte otänkbart att där finns någon med utbildning i krishantering, som kan ge dig lite stöttning och vägledning.

 

[Trauma]

Det är nog bara något vi hästmänniskor måste acceptera. Precis som man måste i många andra sporter och hobbys också, för all del. Olyckor kan alltid hända och går inte alltid att förebygga. Precis som du säger gör alla sitt eget val. Man kan välja om man tycker att allt det positiva med t.ex. ridning och hästar väger upp de riskerna, eller om man tycker att riskerna är för stora och väljer att avstå. Det finns inga rätt och fel i det.

Du behöver inte bestämma nu om du vill låta någon annan rida din/a häst/ar igen. Låt nu allt smälta i lugn och ro, så kommer du med tiden känna vad som känns rätt för dig.

Jag tror inte ryttaren/hens anhöriga skulle ta illa upp av ett meddelande om att du gärna vill prata och höra hur hen mår och sådär. Tror inte de skulle känna det som att du trängde dig på, om du lämnar det öppet för hen/dem att återkomma när det känns lämpligt.

Om du inte har någon anhörig som kan stötta dig tycker jag det var ett jättebra förslag att kontakta vårdcentralen. Du har inga andra i stallet att dela tankarna med? Eller det kanske går att få lite stöd från någon i din förening/ditt distrikt eller liknande? Det är inte otänkbart att där finns någon med utbildning i krishantering, som kan ge dig lite stöttning och vägledning.

Så är det ju och det är det val jag har gjort själv trots olyckor. Tack vare olyckorna är mitt säkerhetstänk högt och just det att ändå inte kunna förhindra är det som är så tufft. Jag tränar mina hästar på sätt som gemene man kanske inte gör just för att förebygga olyckor men det räckte inte och det drabbade någon annan...

Nej inte en fråga hur hen mår, det har jag självklart gjort för att jag bryr mig men det att jag vill veta "allt". Det blir att tränga sig på för det är för min egen skull.

Jag har eget stall och är inte med i någon förening så nej, det finns ingen hjälp att hämta där. Jag ska försöka ta mig samman och ringa vårdcentralen imorgon.

 

[Korven]

Anonymt nick för alla inblandades skull.

För ett tag sedan hände det som inte får hända. En som rider hos mig flög av och skadade sig allvarligt. Det är den värsta ridolyckan jag någonsin varit med om och jag är inte ny på det här. Ryttaren är en mycket duktig ryttare, har ridit hos mig i drygt ett år och hästen är verkligen ingen bråkig taskigt inriden rodeohäst utan väldigt snäll, mjuk och lyhörd. Han busbockade vid två tillfällen under inridningen men sedan har han inte gjort det mer. Men även den snällaste häst kan busa och när han nu för tredje gången bockade med ryttare så slutade det väldigt väldigt illa. Jag såg det inte hända då jag var precis framför men i galoppfattningen ska han ha bockat. Enligt ryttaren var det bus. När jag vänder mig om ser jag hästen lös och ryttaren ligga på marken. Jag ropade något, vad vet jag inte, och hen svarar. Jag fortsätter upprepa ligg still, ligg still till ryttaren (vilket kanske var helt onödigt då hen inte gjorde någon ansats till att försöka) medans jag på något sätt lyckas hoppa av, tar den andra hästen på vägen och på darriga ben går tillbaka. Jag ser på avstånd hur ryttaren rör händerna väldigt märkligt. Som om hen inte förstod att det var hens egna. Blod överallt. Fipplar upp telefonen och säger till ryttaren än en gång att ligga still och att jag ringer ambulans. Hen säger att det inte behövs och jag tänker att det var ingen fråga... Hjälmen är helt kraschad i fram, stora jack i ansiktet och jag ser på ögonen att något är väldigt fel. Ambulansen kommer tack och lov snabbt. Jag tar mig hem med hästarna på mycket darriga ben, får av dem utrustningen och får ut dem i hagen. Jag mår så illa. Oron och rädslan för hur illa det är sliter sönder mig.

Nu vet jag att det blev illa. Jag gråter, fryser, mår illa och är helt förtvivlad. Jag kan knappt tänka och än mindre formulera mig. Jag vet att det inte var mitt fel men det känns så ändå. Jag kan ta in med huvudet att det kunde hänt var som helst och när som helst, vi håller ändå på med stora djur med egen vilja, men inte med hjärtat. Det hände här, med min häst, när jag var med och det gör så ont i mig för ryttarens skull. Hur ska jag någonsin våga låta någon rida på honom igen? Hur ska man kunna förebygga något sådant? Det går ju inte ens?!

Det dåliga samvetet knäcker mig...

Och snälla. Du som känner för att trycka till mig lite till. Gör inte det. Jag mår dåligt nog som det är.

 

[Unafraid]

Så är det ju och det är det val jag har gjort själv trots olyckor. Tack vare olyckorna är mitt säkerhetstänk högt och just det att ändå inte kunna förhindra är det som är så tufft. Jag tränar mina hästar på sätt som gemene man kanske inte gör just för att förebygga olyckor men det räckte inte och det drabbade någon annan...

Nej inte en fråga hur hen mår, det har jag självklart gjort för att jag bryr mig men det att jag vill veta "allt". Det blir att tränga sig på för det är för min egen skull.

Jag har eget stall och är inte med i någon förening så nej, det finns ingen hjälp att hämta där. Jag ska försöka ta mig samman och ringa vårdcentralen imorgon.

Har du besökt hen? Om hen klarar av besök alltså. Hen + anhöriga skulle kanske uppskatta det?

Ring hästens försäkringsbolag och fråga om dom kan hjälpa till på något sätt? Vet inte riktigt vad som ingår, kanske något typ av stöd?

 

[Hippocampus]

Ja. Jag kanske skulle göra det.

Glöm nu inte att ringa idag. Tills du får träffa ett proffs så sätt dig ner och skriv ner allt, sätt ord på känslorna, ja skriv ner precis vad du vill som har med händelsen att göra. Få ned det på papper. Försök också att vila från känslorna om du kan, gör något du vet att du mår bra av och även om det känns tråkigt, ”vill inte” så ta den där promenaden, läs boken, lyssna på musiken eller vad du nu gillar att göra.

 

[Unafraid]

Med tanke på vad som skrivits är väl det knappast vad TS behöver fokusera på just nu. Av den information som framgått bör det ju vara rätt tydligt att ryttaren inte mår bra och det bör heller inte vara så svårt att räkna ut vilken typ av skada det handlar om, så jag tycker att den frågan till TS är väldigt onödig i det här läget, när TS är i chock och mår dåligt som det är.

Anledningen till att jag frågade är att jag själv har varit först på plats på flera allvarliga olyckor, inom både trav och ridning. Där personerna har varit okontaktbara och med "uppenbart" inre skador. Och återhämtat sig otroligt fort! Så exakt vad som ts kommer ihåg från den dagen, det kanske inte är så illa som ts tror? Men det är väldigt svårt att spekulera i när man inte vet hur det gått för personen i olyckan.

Till TS: min ponny kastade av en medryttare så hon bröt foten, jag visste att ponnyn var speciell och hade förklarat det, men hon hade ALDRIG gjort på det sättet förr. Idag har hon en annan medryttare sen drygt ett halvår tillbaka, vilket fungerar riktigt bra.

Det gick nog ett år mellan olyckan tills jag lät någon annan prova rida. Men man törs prova igen, speciellt om det var en ren olycka.

 

[Hedinn]

Anledningen till att jag frågade är att jag själv har varit först på plats på flera allvarliga olyckor, inom både trav och ridning. Där personerna har varit okontaktbara och med "uppenbart" inre skador. Och återhämtat sig otroligt fort! Så exakt vad som ts kommer ihåg från den dagen, det kanske inte är så illa som ts tror? Men det är väldigt svårt att spekulera i när man inte vet hur det gått för personen i olyckan.

Till TS: min ponny kastade av en medryttare så hon bröt foten, jag visste att ponnyn var speciell och hade förklarat det, men hon hade ALDRIG gjort på det sättet förr. Idag har hon en annan medryttare sen drygt ett halvår tillbaka, vilket fungerar riktigt bra.

Det gick nog ett år mellan olyckan tills jag lät någon annan prova rida. Men man törs prova igen, speciellt om det var en ren olycka.

Fast TS skrev ju i andra stycket att ”nu vet jag att det blev illa”. Det bör väl rimligtvis tyda på att TS fått mer information i efterhand och ihop med raden ”det tog flera dagar innan vården kunde säga hur illa det var” borde det inte vara några tveksamheter kring det.

Om du på allvar menade att det kanske inte gått så illa som TS trott så var det en konstigt ställd fråga. ”Hur gick det..” antyder ju att du tror att TS vet svaret.

Jag ber om ursäkt för sidospåret och hoppas tråden kan få fortsätta vara stöd till en person i chock snarare än en tråd med frågor kring olyckan, för vi har fått all information vi behöver på den fronten för att kunna stötta TS.

 

[smedsussie]

Finns inte jourhavande medmänniska längre? Som man kunde ringa till när man behövde nån att prata med?

 

[Guldaskig]

Finns inte jourhavande medmänniska längre? Som man kunde ringa till när man behövde nån att prata med?

Det går att ringa jourhavande präst, de når man genom att ringa 112.

 

[Problematisk]

Finns inte jourhavande medmänniska längre? Som man kunde ringa till när man behövde nån att prata med?

Jodå, varje sen kväll/natt finns de tillgängliga
http://www.jourhavande-medmanniska.se/?page_id=890

 

[Unafraid]

Fast TS skrev ju i andra stycket att ”nu vet jag att det blev illa”. Det bör väl rimligtvis tyda på att TS fått mer information i efterhand och ihop med raden ”det tog flera dagar innan vården kunde säga hur illa det var” borde det inte vara några tveksamheter kring det.

Om du på allvar menade att det kanske inte gått så illa som TS trott så var det en konstigt ställd fråga. ”Hur gick det..” antyder ju att du tror att TS vet svaret.

Jag ber om ursäkt för sidospåret och hoppas tråden kan få fortsätta vara stöd till en person i chock snarare än en tråd med frågor kring olyckan, för vi har fått all information vi behöver på den fronten för att kunna stötta TS.

Jag var trött när jag skrev och missade nog lite information. Jag tänkte som sagt att många grejer låter väldigt illa men läker mycket bättre än man kunde tro.(inre blödningar låter extremt allvarligt men kan läka fort osv) Jag hoppas verkligen att hen återhämtar sig fort.

Slut sidospår.

 

[Lovisaleonora]

Jag har eget stall och är inte med i någon förening så nej, det finns ingen hjälp att hämta där. Jag ska försöka ta mig samman och ringa vårdcentralen imorgon.

Ibland har vården för dåliga resurser, särskilt nu i semestertider. Får du inte hjälp där kan jag tipsa om en diakon eller annan medarbetare inom kyrkan. Det har inte med din gudstro att göra, människor inom Svenska Kyrkan jobbar där för att hjälpa sina med medmänniskor, människor som behöver hjälp i krissituationer.

Du är i en krissituation.

 

[Hippocampus]

@Trauma Hur har det gått idag?

 

[Trauma]

Glöm nu inte att ringa idag. Tills du får träffa ett proffs så sätt dig ner och skriv ner allt, sätt ord på känslorna, ja skriv ner precis vad du vill som har med händelsen att göra. Få ned det på papper. Försök också att vila från känslorna om du kan, gör något du vet att du mår bra av och även om det känns tråkigt, ”vill inte” så ta den där promenaden, läs boken, lyssna på musiken eller vad du nu gillar att göra.

Jag ringde och de undrade varför Förklarade hur traumatiskt olyckan var, hur jag mådde och de frågade om jag var skadad.. Förklarade att jag behövde prata med någon men de förstod inte alls. Där tog jag lite slut.

 

[Trauma]

Ibland har vården för dåliga resurser, särskilt nu i semestertider. Får du inte hjälp där kan jag tipsa om en diakon eller annan medarbetare inom kyrkan. Det har inte med din gudstro att göra, människor inom Svenska Kyrkan jobbar där för att hjälpa sina med medmänniskor, människor som behöver hjälp i krissituationer.

Du är i en krissituation.

Kyrkan är tyvärr inget alternativ. Jag bor på en liten ort och för många där känner för många jag inte vill veta av. Det skulle inte bli bra.

 

[escodobe]

Det fetade är det som känns så jobbigt. Hur ska jag kunna utsätta någon för det igen? Självklart gör alla sitt eget val och som vuxen är man själv ansvarig för vad man gör men det känns så vidrigt. Så fruktansvärt hemskt att inte kunna förebygga att det händer igen.

Vissa saker går inte att förebygga, utan olyckor händer oavsett. Det är det valet man gör varje gång man sitter upp på en häst. Oavsett hur duktig man är och hur trygg hästen är.

En av mina "nära döden" upplevelser inträffade när jag halkade på en söndagspromenad. Jag rullade föll sådär 1.80 meter rätt bland massa stenbumlingar... några centermeter åt något håll och jag hade inte skrivit det här inlägget. Jag klarade mig med en blåsvart skinka.

 

[escodobe]

Jobbar du eller är med i facket? Vissa har förmånen att man kan få ett par krissamtal gratis.