Anmäla till soc

[Görel]

Inte förvånad, de avslutade min systers bupkontakt, och tog bort hennes fungerande adhd medicin, skolan ifrågasatte varför då hon fungerade betydligt bättre i skolan som medicinerad och hängde med.

Enligt vilket lagrum skulle socialtjänsten ha makt att avsluta någons kontakt med BUP?

 

[TinyWiny]

Jag har inte skrivit att det bara går åt ett håll, jag skriver vad en anmälan kan göra. Tydligen är det aldrig så illa som det är att inte anmäla en situation.

Sen undrar jag vad du vet om situationen hemma hos mig? Varför det ens var som det var? Vad jag ville? Jag ville ha hjälp, dock svårt att få fram det till mina föräldrar.

Mina föräldrar la ingenting på mig, ingen skuld på mig alls vilket dom borde gjort. Det hindrar dock inte mig från att lägga skuld på mig själv. Och igen så är soc dom som har gjort rätt, jag som har gjort fel som vanligt. Är van vid att höra det vid det här laget. Att lägga skuld på mina fantastiska föräldrar som gjort allt för mig, skulle jag aldrig göra. Jag gav inte dom en chans att hjälpa mig.

Men är väl som vanligt så fort sånt här dras upp, det jag skriver är inget att bry sig om och mina föräldrar är dom som blir oskyldigt anklagade igen. Till och med av en okänd på ett forum. Trots att jag förklarat situationen till och med så blir dom per automatik anklagade.

Och ska jag sluta skuldbelägga soc som i drygt 6 år matade på och hävdade att mina föräldrar gjort både det ena och det andra mot mig till den grad att vi började tro på det själva. Aldrig att jag slutar skuldbelägga soc med den terrorn dom kom med.

Tyvärr så är det nog så att det aldrig är någon som kommer ta till sig sådana här problem. Vi som råkar illa ut hos soc är inga människor att räkna med eller ta på allvar. Är väl lika bra att ge upp kampen mot dom helt, sluta prata om det då det oftast slutar med att mina föräldrar ju borde sett och gjort det och det, eller att dom har nog gjort det och det för varför annars må dåligt liksom.

Äsch, lägger ner. Forstätt att anmäla anonymt vid minsta misstanke, var bara beredda på att det även kan förstöra liv. Även om dom liven kanske inte räknas i mångas ögon, antar jag eftersom inte problemet tas på allvar.

Jag hade också kunnat välja att lägga skulden på socialen. På socialchefen som klappade mitt trettonåriga jag på huvudet och sa -jag känner din pappa, han skulle aldrig göra så, när jag äntligen hade tagit mod till mig och berättat en bråkdel för att rädslan att bli dödad var så stor och viljan att leva var större än den rädslan jag levt med i hela mitt liv. Jag blev utkastad pga jag förstörde deras fasad men det blundade socialen också för. De föreslog att mina föräldrar skulle sätta lås på min dörr för att jag skulle kunna låsa om mig och slippa vara rädd för att bli dödad i sömnen. Jag hade kunnat skylla på socialen att jag var hemlös mellan 13-17 år för att de valde att tro på mina föräldrar som sa att det gick bättre istället för på mig som sa att jag inte var välkommen hem till dem mer och inte hade varit där sedan första mötet hos socialen.
Jag hade också kunnat välja att lägga skulden på mig själv, att det var mig det var fel på. Jag valde annorlunda. Jag valde att släppa. Släppa tanken på skuld. Jag insåg att skuldtanken inte leder till något gott. Socialchefen såg vad han ville se, han är människa precis som du och jag med sina fel och brister och jag, ja jag var som jag var, jag vägrade knäckas och vägrade hotas till tystnad längre. Det är inte mitt fel att jag blev till men det är min skyldighet att leva och göra det bästa möjliga av mitt liv. Jag vägrade och jag vägrar fortfarande låta andra diktera villkoren för mig och mitt liv. Mitt liv är mitt och jag är skyldig mig själv att göra det absolut bästa av det.

Du skriver om underbara föräldrar men de var svåra att nå fram till. För mig säger det emot varandra totalt. Det är en förälders ansvar att försöka hjälpa sina (minderåriga) barn om de mår dåligt. Att göra allt i sin makt. Att inte göra det är att fallera som förälder. Du skrev om ledsna blickar på dig när de fick höra anklagelserna. De blickarna borde varit riktade mot de själva.

Ingen har skrivit om att man ska anmäla vid minsta misstanke. Ingen mer än du har ens skrivit om det.

 

[TinyWiny]

Känner igen mig i så mycket av din berättelse. Fasaden, rätt familj, inget fel på dem - allt var mitt fel. Ingen vågade eftersom ytan var så perfekt, ingen ville ju vara den som...

Och det var det stora sveket, och är fortfarande. Det barn jag var behövde någon vuxen som såg.

Nej precis. Ingen ville vara... Jag känner fortfarande stor tacksamhet till den kvinnan som iallafall ringde bup. Hon var min dåvarande pojkväns mamma. Hon var den enda som någonsin försökte och hon var väldigt svårt sjuk själv. Men hon såg, vågade se och även om hennes anmälan inte togs på allvar och inget hände så är det kanske tack vare henne som jag trots allt har kunnat släppa sveket och försöka ta hand om mig själv även om det också har sina nackdelar att utgå ifrån att man måste klara allt ensam.

 

[Cherarriduracell]

Varje fall är unikt, men jag kan inte låta bli att fundera på VARFÖR någon valde att anmäla. Uppenbarligen fanns varningstecken.

Varför fanns varningstecknen där? Hur hade varningstecknen utvecklats om de finge vara ifred? Det är ingen som vet. Möjligen kan man själv, mitt i smeten känna att allt skulle vara bättre om man bara finge vara ifred. Så tänker många deprimerade också ("Låt mig bara vara ifred") och det är ju ingen hemlighet hur depression kan utvecklas. Det är klart det kan kännas obekvämt att soc kommer in och nystar upp familjen, allt som varit "som det alltid varit" och kanske ger "helt fel" hjälp. Men det ges i alla fall hjälp, hjälp som någon utbildat sig i många år för att pricka så rätt som möjligt. Är man mitt i smeten är det lätt att man blir lite hemmablind och lätt skyller allt obekvämt på soc, fastän det egentligen var obekvämt redan innan, bara att det var "hemvant" obekvämt.

Jag undrar också vad man ska med namnet till, i de fall man "i alla fall hade velat veta" vem det var som anmälde. Det känns inte som att något bra alls kommer ur det?

 

[chaosgirl]

Enligt vilket lagrum skulle socialtjänsten ha makt att avsluta någons kontakt med BUP?

Jadu, bara för att det existerar en lag beryder det inte att dem följer den? Soc såg till att mamman kunde inte påverka något utan det var enbart familjehemmet som styr över syster, när hon togs var hon 11 år, bup lyssnade inte på henne utan på soc och famhemmet.
Jag är hemskt ledsen men soc har förstört min familj. Det är klart jag blir förbannad, soc bestämde allt på min syster. Familjehemmen skötte allt och uteslöt mamman från allt runt dottern , det var skolan själv som valde att kontakta mamman när de startades skolutredningar, skulle vara möten m.m för soc berättade inget och dem tog bort all delaktighet i detta fall. Mamman uteslöts från sitt eget barn. Soc "glömde" skicka ut information om mötestider m.m

När mamman påläst påpekade socialtjänstlagen om umgänge ska omprövas var tredje månad, och lvu omprövas var 6e månad och många andra paragrafer då fick hon höra att socialtjänstelagen är bara riktlinjer för dem..

Eller som lillebror han var tagen på lvu med, för några månader sen framgick det att han har inte ens lvu längre och den informationen har varken mamman el pappan fått. Och då pratar vi om brodern som fick bo hemma under lvu i hemmet för att famhemmen klarade inte av honom, och soc gav upp. De var aldrig hem på hembesök trots att de satte lvu i hemmet på honom. Men han och äldsta systern fick komma hem men inte de två yngre. Nu har yngsta syskonet som bor hos en socchef m.m eftersom han har det jättebra och är älskad så är mamman smart och ser till hans bästa genom att låta han bo kvar där men trycker på utökat umgänge, vilket hon fick först när famhemmet tröck på det.

 

[Görel]

Jadu, bara för att det existerar en lag beryder det inte att dem följer den? Soc såg till att mamman kunde inte påverka något utan det var enbart familjehemmet som styr över syster, när hon togs var hon 11 år, bup lyssnade inte på henne utan på soc och famhemmet.
Jag är hemskt ledsen men soc har förstört min familj. Det är klart jag blir förbannad, soc bestämde allt på min syster. Familjehemmen skötte allt och uteslöt mamman från allt runt dottern , det var skolan själv som valde att kontakta mamman när de startades skolutredningar, skulle vara möten m.m för soc berättade inget och dem tog bort all delaktighet i detta fall. Mamman uteslöts från sitt eget barn. Soc "glömde" skicka ut information om mötestider m.m

När mamman påläst påpekade socialtjänstlagen om umgänge ska omprövas var tredje månad, och lvu omprövas var 6e månad och många andra paragrafer då fick hon höra att socialtjänstelagen är bara riktlinjer för dem..

Eller som lillebror han var tagen på lvu med, för några månader sen framgick det att han har inte ens lvu längre och den informationen har varken mamman el pappan fått. Och då pratar vi om brodern som fick bo hemma under lvu i hemmet för att famhemmen klarade inte av honom, och soc gav upp. De var aldrig hem på hembesök trots att de satte lvu i hemmet på honom. Men han och äldsta systern fick komma hem men inte de två yngre. Nu har yngsta syskonet som bor hos en socchef m.m eftersom han har det jättebra och är älskad så är mamman smart och ser till hans bästa genom att låta han bo kvar där men trycker på utökat umgänge, vilket hon fick först när famhemmet tröck på det.

Om det du förvirrat beskriver stämmer så anmäl till IVO.

 

[vallhund]

Man är förmodligen ganska långt ute o paddlar om man tror att ens psykiatriska diagnoser beror på soc.

 

[Görel]

Självklart är socialtjänsten inte perfekt, och självklart gör socialtjänsten fel ibland.

Min uppfattning är att socialtjänsten snarare gör för lite än för mycket för utsatta barn som far illa. Jag tänker särskilt på en familj som jag vet att skola, barnomsorg och privatpersoner anmälde utan att det ledde till några större förbättringar för barnen. Idag har två av syskonen dödat andra människor.

 

[Galant]

Självklart är socialtjänsten inte perfekt, och självklart gör socialtjänsten fel ibland.

Min uppfattning är att socialtjänsten snarare gör för lite än för mycket för utsatta barn som far illa. Jag tänker särskilt på en familj som jag vet att skola, barnomsorg och privatpersoner anmälde utan att det ledde till några större förbättringar för barnen. Idag har två av syskonen dödat andra människor.

Jag delar din åsikt. Vi borde kunna göra mer än vi gör idag.

 

[Miljon]

Det jag inte riktigt fattar är HUR soc kan förstöra en välfungerande familj totalt i många år?
När jag läser "skräckhistorier" från personer som anser att soc förstört allt för dem och deras familj, så är det rätt ofta massa frågetecken cirkulerar kring mitt huvud. Familjen beskrivs som perfekt, men annan information som ges ger, för mig, tydliga signaler om att familjen hade stora brister.¨

Jag inbillar mig att om en anmälan (anonym som inte) kommer till soc, och det visar sig att föräldrarna är normala, vettiga vuxna som stöttar barnen och kan ta hand om dem fysiskt, mentalt och på alla sätt man kan förvänta sig, då finns det ju inget mer att göra för soc. Om det däremot visar sig att där finns problem, kanske som familjen själva inte inser ÄR problem, så är det klart att de inte bara kan (/bör/ska) släppa det för att någon eller flera i familjen säger att allt är bra.

Jag säger som flera andra i tråden sagt: Är man orolig bör man anmäla. Hellre en "onödig" (hur ofta det nu faktiskt sker låter jag vara osagt) anmälan än en nödvändig som inte blir av.

Jag är ännu ett exempel på Varför såg ingen? Varför anmälde ingen? Det är omöjligt att ingen såg när jag blev hämtad och lämnad på dagis av en berusad förälder, att de inte insåg att min förälder låg hemma i en djup depression som såklart även påverkade mig mycket när jag gick i mellanstadiet, att jag konstant var trött, orolig och rädd för att mina föräldar bråkade och skrek. Jag stod ute på gatan och skrek och bad mina föräldrar att inte gå/inte ta livet av sig/inte slå varandra etc. I högstadiet var jag en av de största skolkarna på skolan, hade ett självskadebeteende som flera vuxna i skolan kände till osv osv. Jag kan fortsätta hur länge som helst, men min poäng är att trots att det fanns MILJONER varningssignaler som säkert många någon gång reagerat på och tänkt "vad är det som händer i den där familjen, mår barnen bra och är trygga?" så var det aldrig någon som anmälde. Aldrig. Och jag tror att jag kunde besparats så mycket lidande om det blivit någon anmälan.

Jag tycker också att min familj är underbar, jag älskar min förälder och som liten hade jag aldrig sagt att hen gjorde något fel alls. Speciellt inte som hen inte gjorde något av illvilja. Men nu inser jag att de hade behövt hjälp och stöd i sina föräldaroller, att barn inte ska behöva ha den uppväxten jag hade (trots att mina föräldrar helt säkert älskade mig), och att det inte var något fel på mig när jag längtansfullt drömde om att få bo i en annan familj, fast jag älskade mina föräldrar.

 

[åke]

Varför måste det vara det bästa?

Bästa och bästa vet jag inte, men jag tror på ärlighet och öppenhet.

 

[Jakobine]

Jag har inte skrivit att det bara går åt ett håll, jag skriver vad en anmälan kan göra. Tydligen är det aldrig så illa som det är att inte anmäla en situation.

Sen undrar jag vad du vet om situationen hemma hos mig? Varför det ens var som det var? Vad jag ville? Jag ville ha hjälp, dock svårt att få fram det till mina föräldrar.

Mina föräldrar la ingenting på mig, ingen skuld på mig alls vilket dom borde gjort. Det hindrar dock inte mig från att lägga skuld på mig själv. Och igen så är soc dom som har gjort rätt, jag som har gjort fel som vanligt. Är van vid att höra det vid det här laget. Att lägga skuld på mina fantastiska föräldrar som gjort allt för mig, skulle jag aldrig göra. Jag gav inte dom en chans att hjälpa mig.

Men är väl som vanligt så fort sånt här dras upp, det jag skriver är inget att bry sig om och mina föräldrar är dom som blir oskyldigt anklagade igen. Till och med av en okänd på ett forum. Trots att jag förklarat situationen till och med så blir dom per automatik anklagade.

Och ska jag sluta skuldbelägga soc som i drygt 6 år matade på och hävdade att mina föräldrar gjort både det ena och det andra mot mig till den grad att vi började tro på det själva. Aldrig att jag slutar skuldbelägga soc med den terrorn dom kom med.

Tyvärr så är det nog så att det aldrig är någon som kommer ta till sig sådana här problem. Vi som råkar illa ut hos soc är inga människor att räkna med eller ta på allvar. Är väl lika bra att ge upp kampen mot dom helt, sluta prata om det då det oftast slutar med att mina föräldrar ju borde sett och gjort det och det, eller att dom har nog gjort det och det för varför annars må dåligt liksom.

Äsch, lägger ner. Forstätt att anmäla anonymt vid minsta misstanke, var bara beredda på att det även kan förstöra liv. Även om dom liven kanske inte räknas i mångas ögon, antar jag eftersom inte problemet tas på allvar.

Det problematiska är tycker jag att man angriper problemet ur fel perspektiv.

Jag har en hel del exempel på hur barn blivit omhändertagna exempelvis på grund av vedervärdiga hemförhållanden för att sedan placeras i familjehem som varit minst lika vedervärdiga. Värst i min bekantskap var där man kom från prostituerad och missbrukande mamma till "snäll" pedofil familj. Hela livet för just min bekant och många andra barn som också varit placerade i familjen innan det blev känt är förstört. Det kan verkligen bli skit av beslut som myndigheter fattat. Håller helt och fullt med om det ..

Alla dessa fall där man misslyckats som myndighet, och genom sitt misslyckande faktiskt gjort barn illa med sina åtgärder behöver uppmärksammas och tas ansvar för. Både i stort och smått. Såklart. Både rättsligt och personligt. Och när det ligger så nära en själv, som du beskriver så blir det såklart oerhört påtagligt när man upplever att hela uppväxten blivit förstörd.

Men om man som en del av allmänheten känner att man viker sig för misstagen, slutar förvänta sig att socialtjänsten är där för barnen när det gäller dessa frågor så har man också accepterat socialtjänsten som sådan. Sänkt sina krav helt enkelt.

Jag önskar en fungerande myndighet som gör så korrekta bedömningar som möjligt utifrån barnens perspektiv. När man själv jobbar med barn och ungdomar så finns där ett KRAV på att anmäla vid oro. Och då vill jag kunna kräva att utredningar, bedömningar, stödinsatser, åtgärder görs av professionella människor utifrån barnens perspektiv. Man har liksom inget val, oavsett vad man tror att det kan leda till.
Även ur ett föräldraperspektiv så vill jag att eventuella hemförhållanden vi har ska respekteras. Om någon känner oro för hur mina barn har det, så hade jag inte velat diskutera det med bekanta, skolpersonal eller grannar. Och framför allt inte om det var något som jag behövde stöd eller hjälp med. Sådant tycker jag hör hemma under sekretess och tillsammans med utbildat folk som verkligen kan hjälpa mig. Inte bara för min integritets skull, utan framför allt för mina barns. Om något var på riktigt tok i mitt liv som drabbade mina barn, så hade inte en grannes eller en bekants fråga hjälpt mig. De hade förmodligen inte heller fått något vettigt svar.

Attityden till socialtjänsten lägger på nått sätt grunden för förväntningarna. Och är det ingen som förväntar sig att de ska göra ett bra och vettigt jobb så sänks också kraven.

Den där grundläggande attityden till socialtjänsten (att det kan ställa till det, och att det är något negativt) tycker jag att jag märkt av mycket väl, skolpersonal som hotar med orden "om det här fortsätter så måste jag göra en orosanmälan!" till föräldrar .. Vilket jag hört på skilda håll, i olika former och situationer. Med den utgångspunkten blir det väldigt svårt för socialtjänsten att hjälpa någon, oavsett om det handlar om att ge familjer stöd eller att omhänderta barn.

Återigen, det är den enda vägen man har att på riktigt se till att någon vidtar åtgärder när det behövs. Därför måste vi ställa krav på att det ska fungerar.

 

[chaosgirl]

Om det du förvirrat beskriver stämmer så anmäl till IVO.

Självklart är det anmält till IVO, med hjälp av famhemmet till lillebror som uppmanat oss att anmäla dit.

 

[Inte_Ung]

Det går liksom inte att ta tillbaka sen när det framkommer att situationen inte alls är som den som anmälde upplevt det.

Om Socialen inte hittar några problem så läggs det ju ner.
De agerar inte på ogrundade påhitt, de tittar själva.

 

[Inte_Ung]

Folk måste förstå hur faktiskt illa det kan sluta och vilken skada det kan göra att göra en anmälan.

Jag begriper inte hur det skulle kunna gå till.
Utan det känns mest som att du försöker skjuta budbäraren.
En helt normal och frisk familj kan verkligen inte ta skada av att bli utredda av soc.

 

[Inte_Ung]

Vi fick kämpa i flera år för att få bort anklagelserna och få soc att fatta att allt var som det skulle och få bort dom från vårat liv.

Jag har svårt att tro att soc som är så överbelastade skulle ägna sig åt att trakassera en väl fungerande familj.
Ni kanske inte har samma syn på vad som är väl fungerande?
Och vad är det i era liv som ni vill kunna göra i fred?

 

[Inte_Ung]

Det är därför man pratar med folk. Det går att prata även med människor man inte känner så väl.

Som att de skulle erkänna?
Det är ingen som skulle säga "Visst, jag slår mina barn" eller "Jo jag utnyttjar ju dottern sexuellt".
Utan det är något som alla i hela familjen via terror har lärt sig att dölja väl mot hela resten av världen.
Mest illa utsatta är styvbarn av styvfäder.

 

[Lovisaleonora]

Även ur ett föräldraperspektiv så vill jag att eventuella hemförhållanden vi har ska respekteras. Om någon känner oro för hur mina barn har det, så hade jag inte velat diskutera det med bekanta, skolpersonal eller grannar. Och framför allt inte om det var något som jag behövde stöd eller hjälp med. Sådant tycker jag hör hemma under sekretess och tillsammans med utbildat folk som verkligen kan hjälpa mig. Inte bara för min integritets skull, utan framför allt för mina barns. Om något var på riktigt tok i mitt liv som drabbade mina barn, så hade inte en grannes eller en bekants fråga hjälpt mig. De hade förmodligen inte heller fått något vettigt svar.

Otroligt viktigt perspektiv. Jag tror många känner likadant. Det är lättare att prata med ett proffs, en främling.

 

[Inte_Ung]

Jag hade aldrig i livet berättat för någon hur dåligt jag mådde när jag mådde som sämst. Inte en chans.

Och jag mådde så dåligt att det inte var möjligt att dölja.
Pressen hade gjort så att jag helt enkelt inte fungerade längre.
Men innan dess så ser man alla försök att ta reda på hur det förhåller sig som hot.

 

[Inte_Ung]

Skadan minimal? I mitt fall var skadan gigantisk pga anmälan, jag har fortfarande inte kommit tillbaka till livet. Men som vanligt så räknas inte alla människor verkar det som.

Man måste faktiskt se det litet statistiskt.
Hur stor är den risken egentligen?