Aspergers hos kvinnor

[Lillefrun]

Jag har funderat lite kring det här själv, och när den här tråden kom upp googlade jag och ja, det är mycket som stämmer. Jag har aldrig haft problem med skolarbetet, snarare tvärtom, och hade som barn inte några större problem med det sociala heller även om jag var ett väldigt blygt barn. Från senare delen av högstadiet brakade det sociala däremot åt helvete och har egentligen aldrig blivit bra igen. När jag googlade insåg jag också att många personer med autism kan ha överkänsliga sinnesintryck för olika saker, stämmer också på mig som är extremt känslig för framför allt smaker och lukter.

Jag har en kusin som förutom en kognitiv funktionsvariation diagnosticerades med autistiska drag runt millennieskiftet. Hens funktionsvariation och autismen har inte med varandra att göra, men de förstärker varandra och komplicerar livet ytterligare, och jag har alltid tänkt, precis som någon annan skrev, att jag är ju inte som hen. Mina föräldrar har nog även alltid ursäktat mitt beteende med att 1) det funkar ju jättebra i skolan, hon har höga betyg, det är inget problem, 2) hon är blyg, 3) hon är en picky eater, det växer väl bort och 4) klasskamraterna utvecklades till vuxna kvinnor och det gjorde inte jag, det är normalt att utvecklas olika i den åldern.

Problemet är bara att det har aldrig växt bort. Jag tycker fortfarande lukter och smaker är så jobbigt att jag inte utsätter mig för något okänt i onödan. Jag far direkt illa av att någon luktar svett eller cigarettrök, oftast är det bara jag som känner det. Jag har efter högstadiet träffat exakt två personer som jag har kunnat vara helt naturlig med, ingen av dem finns längre kvar i mitt liv, den ena dock på grund av saker som inte har med varken mig eller personen att göra utan yttre faktorer. Jag tycker det är jättejobbigt med alla sociala grejer, "lära känna-övningar" och "nu ska vi umgås med personer som vi vanligtvis inte umgås med" leder i princip till en sjukanmälan. Jag älskar mitt jobb, jag hatar det sociala samspelet i typ lunchrummet, där blandas dessutom två av mina största farhågor, prata med folk jag inte känner och olika obehagliga lukter samtidigt som jag ska försöka äta.

Vi har jobbat hemifrån sen pandemin startade. När beskedet kom att restriktionerna hävs i förra veckan var det ärligt talat ingen av mina kollegor som blev speciellt glad, alla har vant sig vid att sitta hemma och de flesta trivs med det. Men jag fick panik på riktigt, så där så jag nästan började gråta. Det är det sociala som avskräcker mig. Jag förstår liksom inte vad det är de pratar om, och försöker jag säga något själv och göra mig delaktig i gruppen så förstår de inte vad jag säger utan stirrar på mig som om jag vore ett ufo. Oftast har jag lättare att ha kontakt med män än kvinnor, men det är nog mest för att jag dels är uppväxt med bröder och dels för att jag uteslutande umgåtts med killar som pratat om bilar, hockey och fotboll som jag själv kan associera till och delta i samtalet kring.

Det mest komplicerade i hela historien är att så länge jag får vara ifred med mina säkra maträtter och mina säkra personer som jag vet att jag funkar med, som nu under pandemin, så är det inga som helst problem. Jag vet att jag är bra på mitt jobb, jag vet att min chef också tycker det, jag litar fullständigt på att jag gör ett mer än fullgott jobb. Jag har överhuvudtaget inget behov av att prata med mina kollegor om annat än jobbet (då går kommunikationen väldigt bra, så länge vi enbart pratar om jobbet) eller sitta i lunchrummet. Men jag är livrädd för att de ska tvinga mig nu när inte pandemin fungerar som en täckmantel längre.

Å andra sidan känner jag att jag nog inte vill veta om jag verkligen har autism eller inte heller. Så länge jag inte vet, och så länge ingen annan vet, kan jag liksom smyga under radarn som en udda fågel men inte mer. Jag har ju absolut inte de problemen som min kusin har, som inte fungerar alls ute i samhället. Men den här tråden var verkligen precis vad jag behövde, läsa att andra känt åtminstone något som liknar det jag har brottats med. Ska tillägga att jag är över 30, så de där åren i tonåren när alla utvecklas olika och alla söker sin identitet är över sen länge.

Jag är extremt känslig för ljud och fysisk beröring som t.ex. hur strumpan känns mot lilltån, lappar, sömmar och sånt gör ont, kan bli väldigt rädd om någon rör mig. Med ljud är det saker som ingen annan hör i princip. Kan heller inte fokusera på vad någon säger om ljudet på TVn eller radion är på, då blir det för mycket intryck.

 

[Dorinda]

En bekant har fått en adhd diagnos, men vad kan man egentligen få för hjälp?
jag tycker mest hon får medicin och ingen annan hjälp
medicinen ger dessutom en del biverkningar

 

[Calmiche]

En bekant har fått en adhd diagnos, men vad kan man egentligen få för hjälp?
jag tycker mest hon får medicin och ingen annan hjälp
medicinen ger dessutom en del biverkningar

Är det hanterbara biverkningar hon får? Om inte så be att få byta, finns massvis av preparat.

Vad behöver din bekant hjälp med? Boendestöd, stöd vid studier och stöd när man söker jobb finns bl.a. Det är svårt veta riktigt vad man kan tipsa om när man inte vet vilket område som hjälpen behövs inom.

 

[Elo]

kan bli väldigt rädd om någon rör mig.

Fulklipp men:

Jag sparkade en fd pojkvän när han lite "så där gulligt" massera mina fötter när jag inte var beredd på det.

 

[parellikusken]

En bekant har fått en adhd diagnos, men vad kan man egentligen få för hjälp?
jag tycker mest hon får medicin och ingen annan hjälp
medicinen ger dessutom en del biverkningar

För mig hjälpte diagnosen mycket inom psykiatrin, fick mycket bättre hjälp. Även medicin fungerar bra för mig, äter dock ingen nu pga ångest och sånt.
Bostöd fick jag också.

 

[Kiwifrukt]

Jag är extremt känslig för ljud och fysisk beröring som t.ex. hur strumpan känns mot lilltån, lappar, sömmar och sånt gör ont, kan bli väldigt rädd om någon rör mig. Med ljud är det saker som ingen annan hör i princip. Kan heller inte fokusera på vad någon säger om ljudet på TVn eller radion är på, då blir det för mycket intryck.

Jag tycker inte heller om fysisk beröring. Avskyr när folk random ska kramas (ytterligare en anledning till att pandemin varit enbart positiv för min del). Om det är en person jag känner väldigt väl eller en man jag är attraherad av är det okej, då går det bra. Men inte ytligt bekanta och kollegor. När min morfar dog gjorde min morbrors svåger (hans frus bror) ett kramförsök på begravningen. Jag fick panik och backade in i en häck och höll på att snubbla över en gravsten.

 

[Lillefrun]

Fulklipp men:

Jag sparkade en fd pojkvän när han lite "så där gulligt" massera mina fötter när jag inte var beredd på det.

Jag har när man var ute med kompisar i ungdomen satt en och annan armbåge i magen på närgångna killar som gått över min gräns, har även knuffat omkull en kille som var rejält på och inte lyssnade, trodde väl inte han skulle ramla men han hade nog druckit en del. Jag är inte våldsam som person, tvärtom men om någon klampar in så hårt inom mina gränser får jag panik,vill ju inte skada någon och har aldrig gjort det men en markering när ett nej inte räcker tydligen. Dessutom är det inte ok att okända män och killar kan klampa in så och börja ta på en.

Gjorde slut med min första pojkvän för att han la handen på mitt lår, det kunde jag inte hantera. Jobbar vidare med fysisk kontakt som ju ska vara så underbart och fint om man lyssnar på alla andra. Har kommit en bit på vägen men det är JÄTTE svårt.

 

[hoppsann]

Jag har några i vän/bekantskapskretsen/jobbet som jag misstänker autismspektrat på.
Det hjälper mig att tänka att de har någon form av autism, även om jag såklart inte vet.
Det är till hjälp för mig. I min relation till dom.

Blir då inte sårad på samma sätt.
För det kommer regelbundet "grodor" jag aldrig skulle acceptera, om det inte fanns någon diagnos bakom.

 

[Grazing]

Jag har några i vän/bekantskapskretsen/jobbet som jag misstänker autismspektrat på.
Det hjälper mig att tänka att de har någon form av autism, även om jag såklart inte vet.
Det är till hjälp för mig. I min relation till dom.

Blir då inte sårad på samma sätt.
För det kommer regelbundet "grodor" jag aldrig skulle acceptera, om det inte fanns någon diagnos bakom.

Fast det där får det att låta som att folk med diagnoser inte kan kontrollera sig och att det är förståeligt med otrevliga bemötanden/kommentarer från dom.

Jag hoppas verkligen inte folk har sådana förväntningar om dom får reda på att jag är autistisk..

 

[tuaphua]

En bekant har fått en adhd diagnos, men vad kan man egentligen få för hjälp?
jag tycker mest hon får medicin och ingen annan hjälp
medicinen ger dessutom en del biverkningar

Jag vet inte hur det är för din vän. Men så här var det för mig:

Jag fick ADHD-diagnos som ca 30-åring. För mig var det viss hjälp bara att fatta varför jag är som jag är och sedan försöka lägga om mitt liv så att det liksom skavde så lite som möjligt.
Jag är intryckskänslig och sover väldigt dåligt. Att bo på landet är kanon både för lugn och för att inte störas av en massa grannars ljud då jag ska sova tex.

Jag får hjälp av medicinering, både ADHD-medicin och sömnmedicin.
Jag får tyvärr väldigt ont i huvudet av ADHD-medicinen ibland. Så en måste jag testa en ny.

Jag blev erbjuden kurs om ADHD, stöd av utredande psykolog en period och möte med arbetsterapeut.
Jag fick också tyngdtäcke som kan funka rätt bra i vissa lägen.

Jag är rätt högfungerande. Men att jag har lyxen att kunna lägga om mitt liv, jobba med sånt som jag funkar med etc ger mig lättare liv.
Mina djur är också väldigt lugnande, läkande och kräver motion. Och den motionen är bra för min ADHD-hjärna. Jag blir lugnare av kroppskontakt. Och har likadan ADHD-sambo.
Så det är ju bra. En varm hund på magen är också guld!

 

[Kerry]

Begreppet autism är numera urvattnat. Det förstör för personer som är helt beroende av vissa insatser att det sker en viss överdiagnostisering.
https://lakartidningen.se/debatt-oc...-det-gar-inflation-i-autismspektrumbegreppet/
En god social förmåga är oförenlig med autismdiagnos och kan man "dölja" sina svårigheter har man troligtvis inte autism eftersom diagnosen bygger på iakttagbara symptom.
Jag fick diagnosen asperger som tonåring men har lyckats få till nyutredning där diagnosen togs bort. Just för att jag faktiskt lyckas hålla ihop mitt liv och vill att diagnosen ska vara reserverad till de som VERKLIGEN behöver hjälpen man får rätt till med diagnosen. Alla människor kan känna igen sig i kriterierna för adhd&ast eftersom de representerar svårigheter som helt enkelt ingår i att vara människa. Det är när svårigheterna verkligen handikappar en som det öht finns anledning att ställa diagnos

 

[hoppsann]

Fast det där får det att låta som att folk med diagnoser inte kan kontrollera sig och att det är förståeligt med otrevliga bemötanden/kommentarer från dom.

Jag hoppas verkligen inte folk har sådana förväntningar om dom får reda på att jag är autistisk..

Det var inte så jag menade. Ber om ursäkt om du tog illa upp.
Finns ju olika grader av allt. Som alltid.

Alternativet för mig är att utesluta/undvika dom helt.
Är det bättre att utesluta dessa personer, än att ha en förståelse och stå ut med förolämpningar i högre grad än annars?

Jag tror inte att dessa personer skulle vilja det.
De har många fina sidor, men "grodorna" är absolut inte ok.

 

[Grazing]

Det var inte så jag menade. Ber om ursäkt om du tog illa upp.
Finns ju olika grader av allt. Som alltid.

Alternativet för mig är att utesluta/undvika dom helt.
Är det bättre att utesluta dessa personer, än att ha en förståelse och stå ut med förolämpningar i högre grad än annars?

Jag tror inte att dessa personer skulle vilja det.
De har många fina sidor, men "grodorna" är absolut inte ok.

Men, jag förstår inte vad deras problem har med autism övht att göra, dom kan också bara vara allmänna dumma människor som saknar förmåga till trevlighet. Varför blanda in diagnoser i det alls? Det är faktiskt galet otrevligt.

Och ja, det är bättre att utesluta dom än att gå runt och intala sig att folk som är otrevliga säkert har en diagnos för det är så sådana är, så man kan inte förvänta sig annat.

 

[Lillefrun]

Det var inte så jag menade. Ber om ursäkt om du tog illa upp.
Finns ju olika grader av allt. Som alltid.

Alternativet för mig är att utesluta/undvika dom helt.
Är det bättre att utesluta dessa personer, än att ha en förståelse och stå ut med förolämpningar i högre grad än annars?

Jag tror inte att dessa personer skulle vilja det.
De har många fina sidor, men "grodorna" är absolut inte ok.

Kanske prata med dom om det? Hur du upplever det och hur det får dig att känna dig. Rakt och enkelt.

 

[Grazing]

Begreppet autism är numera urvattnat. Det förstör för personer som är helt beroende av vissa insatser att det sker en viss överdiagnostisering.
https://lakartidningen.se/debatt-oc...-det-gar-inflation-i-autismspektrumbegreppet/
En god social förmåga är oförenlig med autismdiagnos och kan man "dölja" sina svårigheter har man troligtvis inte autism eftersom diagnosen bygger på iakttagbara symptom.
Jag fick diagnosen asperger som tonåring men har lyckats få till nyutredning där diagnosen togs bort. Just för att jag faktiskt lyckas hålla ihop mitt liv och vill att diagnosen ska vara reserverad till de som VERKLIGEN behöver hjälpen man får rätt till med diagnosen. Alla människor kan känna igen sig i kriterierna för adhd&ast eftersom de representerar svårigheter som helt enkelt ingår i att vara människa. Det är när svårigheterna verkligen handikappar en som det öht finns anledning att ställa diagnos

Håller inte med där riktigt, bara för att man har lärt sig att fungera i samhället och socialt så betyder inte det att autismen har försvunnit. Man får inte glömma att med autismen så kommer en extremt hög känslighet som inte försvinner med åren och som man alltid måste leva runt och ofta anpassa sitt liv efter.

Det är ju ofta det som är problemet med autism, att man ser för "fungerande" ut för att få hjälp. Att man inte visar och pratar tillräckligt om problemen för att få hjälp. Man blir med åren väldigt skicklig på att dölja sina problem för folk och att man faktiskt verkar utåt sett väldigt "normal". Det innebär inte att problemen inte finns.

Det handlar väl mer om att dom som diagnostiserar måste veta mera vad dom gör så att dom inte ställer fel diagnos.

 

[hoppsann]

Men, jag förstår inte vad deras problem har med autism övht att göra, dom kan också bara vara allmänna dumma människor som saknar förmåga till trevlighet. Varför blanda in diagnoser i det alls? Det är faktiskt galet otrevligt.

Och ja, det är bättre att utesluta dom än att gå runt och intala sig att folk som är otrevliga säkert har en diagnos för det är så sådana är, så man kan inte förvänta sig annat.

Inte så enkelt. Några ingår i ett sammanhang, och skulle jag utesluta på jobbet, skulle det bli ett HR-problem?

Men de som "bara" är kompisar kan jag utesluta utan problem såklart.

 

[Grazing]

Inte så enkelt. Några ingår i ett sammanhang, och skulle jag utesluta på jobbet, skulle det bli ett HR-problem?

Men de som "bara" är kompisar kan jag utesluta utan problem såklart.

Oavsett deras uppförande, bland inte in diagnoser i deras beteende. Det har liksom ingenting med diagnoser att göra förmodligen, det är bara otrevligt mot dom som faktiskt har diagnoser och dessutom fortsätter sådana som du att sprida att dom med diagnoser är på sånt o sånt sätt. Att man får stå ut med det ena och det andra när man umgås med folk som har vissa diagnoser.

 

[parellikusken]

Håller inte med där riktigt, bara för att man har lärt sig att fungera i samhället och socialt så betyder inte det att autismen har försvunnit. Man får inte glömma att med autismen så kommer en extremt hög känslighet som inte försvinner med åren och som man alltid måste leva runt och ofta anpassa sitt liv efter.

Det är ju ofta det som är problemet med autism, att man ser för "fungerande" ut för att få hjälp. Att man inte visar och pratar tillräckligt om problemen för att få hjälp. Man blir med åren väldigt skicklig på att dölja sina problem för folk och att man faktiskt verkar utåt sett väldigt "normal". Det innebär inte att problemen inte finns.

Det handlar väl mer om att dom som diagnostiserar måste veta mera vad dom gör så att dom inte ställer fel diagnos.

Fast det finns ju olika grader av autism, jag jobbar med ungdomar där man märker direkt att de har autism. De kan omöjligt dölja det eller ens försöka passa in.
Medan andra är som mitt syskon med en lättare form av autism, Aspergers. Hen fungerar i sociala sammanhang, även om hen har det rätt knepigt och det märks rätt snart att hen har problem.

Det går inte att generalisera autism. Det är ett oerhört brett spektra.

 

[hoppsann]

Kanske prata med dom om det? Hur du upplever det och hur det får dig att känna dig. Rakt och enkelt.

Det har jag gjort med de som är mina kompisar, dvs de som inte ingår i ett sammanhang, eller är kollegor.
Några har en diagnos, andra inte

De är medvetna om att det kommer "grodor" som en av dom säger.
Men det kommer fler.
Ska man åka i väg någonstans så blir det jättestökigt. Så det undviker jag numera.

Lättast är ju att bara utesluta dom, som @Grazing föreslog. Och det kan jag absolut göra. Men tycker då synd om dom, för de blir väldigt ensamma. Men definitivt något jag ska överväga.

 

[Grazing]

Fast det finns ju olika grader av autism, jag jobbar med ungdomar där man märker direkt att de har autism. De kan omöjligt dölja det eller ens försöka passa in.
Medan andra är som mitt syskon med en lättare form av autism, Aspergers. Hen fungerar i sociala sammanhang, även om hen har det rätt knepigt och det märks rätt snart att hen har problem.

Det går inte att generalisera autism. Det är ett oerhört brett spektra.

Jo det är därför jag tycker att man inte ska gå helt på beteendet utan se till helheten. Folk är olika beroende på hur långt dom kommit och beroende på vilket sammanhang dom är i. Det är jättesvårt att se på om någon är autistisk eller inte bara sådär.

I stallet tex fungerar jag och har alltid fungerat utåt sett som en helt normal odiagnostiserad person, har inga problem med ögonkontakt eller någonting. Jag kan till och med ringa och sådant utan större problem. Medans möter man mig i en annan situation så kan det vara väldigt uppenbart vad min diagnos är.

För mig är det extremt svart eller vitt och lite gråland däremellan beroende på orken jag har.