Bukefalos 25 år

Aspergers hos kvinnor

vinkelina

Trådstartare
långt och flummigt inlägg. Tveksamt vad jag söker efter 🤣

Efter att vi gjort en utredning på sonen och han finns på autismspektrat (troligen Aspbergers men de vill inte säga exakt ännu pga hans låga ålder)

men under utredning har jag börjat få upp ögonen och inse att jag troligen har Aspbergers själv. Har sedan ett par år tillbaka en tveksam adhd diagnos (hela utredningen tog 45 min 🤫, troligen stämmer den men tycker det gick lite väl snabbt mot vad de borde göra)

jag har alltid varit en udda fågel som kanske inte helt passar in i sammanhang. Inser att jag ”lärt mig” mycket om hur man skall göra i vissa situationer eller vad man skall säga till folk, som exempel minns jag en klasskamrat, vi var väl runt 17-18 år som klaga att hon kände sig sjuk. Då ”visste” jag att de rätta är att hålla med henne och säga att ja du ser nog lite blek ut. Men de kom inte naturligt. Så ser min vardag ut, jag har lärt mig de sociala koderna, de finns inte naturligt hos mig.

efter en arbetsdag eller om vi haft gäster är jag helt slut mentalt för att jag maskerat så mycket (enligt min man märker han en tydlig skillnad på mitt hemma jag och mitt sociala jag)

men har man någon nytta av en diagnos när man närmar sig 40.

och hur skiljer sig Aspbergers hos kvinnor och män? Ingen har som sagt någonsin ens funderat att jag skulle ha det. Förens jag nu suttit och fyllt i en massa papper åt min son och insett att hej. De stämmer ju på mig också
 
Frågan är väl också om problemen är i så stor omfattning att det är ett stort problem i din vardag?
Alla kan ju ha drag av olika NPF utan att det blir en funktionsnedsättning av det och ett hinder i ens vardag.
Ett problem med att tänka så kan ju också vara att personen i fråga är så van vid hur livet är, att hen helt enkelt inte förstår hur stora problemen är, för om något varit på ett visst sätt hela livet så är det svårt att förstå hur det "borde" vara.

Nu har jag själv inte fått någon diagnos (än), och har inte heller sett det som att jag har så värst mycket problem. Istället har jag tänkt att så länge jag får göra saker på mitt sätt, ha koll på läget osv så är allt lugnt och så har jag (som jag tänker att alla gör) valt en tillvaro som passar så bra som möjligt. Av olika anledningar fick jag sedan frågan om det inte var en bra idé att göra en utredning ändå, för att få hjälp med allt som jag anpassar mig efter i vardagen.

Hos ena psykologen som jag hamnade hos så skulle jag fylla i femtioelva olika formulär som gick igenom hur jag uppfattar olika situationer och hur jag fungerar, samt hur det varit under min uppväxt osv. Jag svarade så sanningsenligt som möjligt, och efteråt säger psykologen att maxpoäng var 30, en person utan NPF-diagnos brukar få ungefär 4 poäng, jag hade typ... 25-27? något sådant. Minns inte, det var ett tag sedan nu.

Jag har dock hela livet fått höra att mina "problem" inte är problem, att allt är normalt för att det tex inte är konstigt att vara ljudkänslig, att många personer blir trötta av ovana, sociala sammanhang osv. Jag har fått höra att "skulle man utreda alla skulle man hitta något hos de flesta, för alla har drag av saker och ting, det betyder inte att man har problem" och såklart en mängd olika versioner på det. Dessutom har jag en kusin med NPF-diagnos som har extrema problem jämfört med mig, och det har hela tiden målats upp en bild av att så som han är, så är man när man har de här diagnoserna och allt mindre än det är normalt.

Nu har jag slussats runt till flera olika psykologer, fyllt i liknande formulär ett flertal gånger och det har resulterat i en remiss till någon utredning.

För mig går det att jobba, jag kan ha en del vänner och hamnar tex på nuvarande jobbet alltid att lära upp nykomlingar och guida vikarier rätt, just för att jag i andras ögon är så socialt kompetent och hanterar allt oväntade situationer så bra. Men tittar man på hur livet i stort fungerar så är det inte enkelt (det är det inte för någon, I know, men då var det den där punkten med grader av problematik). Troligen är också det en anledning till att det ständigt viftats bort. Jag har alltid "bara varit lat" när jag inte presterat på topp tex.

Enligt mig fanns det ingen som helst anledning att efter 30 års ålder göra en utredning och få diagnos, jag har ju klarat mig på något sätt hittills. Det var först när jag lärde känna fler och fler personer med olika NPF-diagnoser som jag fick en mer realistisk och nyanserad bild av hur det kan vara, och vilken hjälp som finns att få.

Så, när någon börjar fundera på om de borde ha någon diagnos så tänker jag nu för tiden att det är väldigt dumt att direkt säga "Äh, du har ju klarat dig såhär länge, då har du inte problem nog att behöva diagnos!". Framförallt inte över nätet där man inte har hela bilden av en människa. Har man väl börjat fundera så finns det nog en grund till det i de flesta fall, men ibland är det ju så att man vet hur något är men inte hur det kan bli.
 
Jag fick min diagnos närmare 30 och det som jag tyckte var bra, var själva utredningen. Den gav mig flera 'aha' upplevelser, utifrån vad som var 'normalt' och inte och var jag placerade mig på den skalan. Det har gett mig en annan syn på mina egna problem och svårigheter och jag har blivit snällare mot mig själv.
 
Jag har lite liknande funderingar fast av andra anledningar. Min vardag är ganska kaosartad, men jag har redan hjälp av psykolog, arbetsterapeut och läkare, så frågan är vad det skulle tillföra för mig med en "officiell" diagnos. Psykologen säger att det är sannolikt att jag skulle få diagnosen högfungerande autism om jag skulle göra en ordentlig utredning efter en remiss, men jag vet inte om jag orkar göra en sådan.
 
Ett problem med att tänka så kan ju också vara att personen i fråga är så van vid hur livet är, att hen helt enkelt inte förstår hur stora problemen är, för om något varit på ett visst sätt hela livet så är det svårt att förstå hur det "borde" vara.

Nu har jag själv inte fått någon diagnos (än), och har inte heller sett det som att jag har så värst mycket problem. Istället har jag tänkt att så länge jag får göra saker på mitt sätt, ha koll på läget osv så är allt lugnt och så har jag (som jag tänker att alla gör) valt en tillvaro som passar så bra som möjligt. Av olika anledningar fick jag sedan frågan om det inte var en bra idé att göra en utredning ändå, för att få hjälp med allt som jag anpassar mig efter i vardagen.

Hos ena psykologen som jag hamnade hos så skulle jag fylla i femtioelva olika formulär som gick igenom hur jag uppfattar olika situationer och hur jag fungerar, samt hur det varit under min uppväxt osv. Jag svarade så sanningsenligt som möjligt, och efteråt säger psykologen att maxpoäng var 30, en person utan NPF-diagnos brukar få ungefär 4 poäng, jag hade typ... 25-27? något sådant. Minns inte, det var ett tag sedan nu.

Jag har dock hela livet fått höra att mina "problem" inte är problem, att allt är normalt för att det tex inte är konstigt att vara ljudkänslig, att många personer blir trötta av ovana, sociala sammanhang osv. Jag har fått höra att "skulle man utreda alla skulle man hitta något hos de flesta, för alla har drag av saker och ting, det betyder inte att man har problem" och såklart en mängd olika versioner på det. Dessutom har jag en kusin med NPF-diagnos som har extrema problem jämfört med mig, och det har hela tiden målats upp en bild av att så som han är, så är man när man har de här diagnoserna och allt mindre än det är normalt.

Nu har jag slussats runt till flera olika psykologer, fyllt i liknande formulär ett flertal gånger och det har resulterat i en remiss till någon utredning.

För mig går det att jobba, jag kan ha en del vänner och hamnar tex på nuvarande jobbet alltid att lära upp nykomlingar och guida vikarier rätt, just för att jag i andras ögon är så socialt kompetent och hanterar allt oväntade situationer så bra. Men tittar man på hur livet i stort fungerar så är det inte enkelt (det är det inte för någon, I know, men då var det den där punkten med grader av problematik). Troligen är också det en anledning till att det ständigt viftats bort. Jag har alltid "bara varit lat" när jag inte presterat på topp tex.

Enligt mig fanns det ingen som helst anledning att efter 30 års ålder göra en utredning och få diagnos, jag har ju klarat mig på något sätt hittills. Det var först när jag lärde känna fler och fler personer med olika NPF-diagnoser som jag fick en mer realistisk och nyanserad bild av hur det kan vara, och vilken hjälp som finns att få.

Så, när någon börjar fundera på om de borde ha någon diagnos så tänker jag nu för tiden att det är väldigt dumt att direkt säga "Äh, du har ju klarat dig såhär länge, då har du inte problem nog att behöva diagnos!". Framförallt inte över nätet där man inte har hela bilden av en människa. Har man väl börjat fundera så finns det nog en grund till det i de flesta fall, men ibland är det ju så att man vet hur något är men inte hur det kan bli.
Fast det är ju viktigt för att få en diagnos att problemen är omfattande. Jag har inte sagt något om att TS inte skulle ha så stora problem och inte.

Jag ifrågasätter min ADHD-diagnos som jag fick för 15 år sedam just därför, att jag numera inte har så stora problem längre. Men ja, det kan ju bero på hur min livssituation ser ut nu också.
 
Fast det är ju viktigt för att få en diagnos att problemen är omfattande. Jag har inte sagt något om att TS inte skulle ha så stora problem och inte.

Jag ifrågasätter min ADHD-diagnos som jag fick för 15 år sedam just därför, att jag numera inte har så stora problem längre. Men ja, det kan ju bero på hur min livssituation ser ut nu också.
Absolut, men vad är omfattande? Om man inte vet vad som är "normalt" så kan det ju vara svårt att identifiera hur stora problem man själv har. Det är allt jag menar. Vi vet inte något om hur TS fungerar i vardagen (iaf inte utifrån trådstarten) och kan därmed inte heller säga att hon inte har tillräckligt stora problem bara för att hon inte ännu har diagnos. Det är mycket möjligt att det inte är aktuellt med diagnos i TS fall, men det är inte vi rätt personer att bedöma.
 
Är lite i samma sits. Efter att ha utrett våra söner som båda fått ADHD och autismdiagnoser, och med en dotter som det sannolikt blir aktuellt att utreda så småningom, inser jag ju att mycket stämmer in på mig och att många bitar i min stormiga barndom/ungdomstid faller på plats om jag ser på den ur ett NPF-perspektiv.

Men hur går man ens tillväga om man skulle vilja göra en utredning som vuxen? Har aldrig haft någon kontakt med psykiatrin för egen del.
 
Men hur går man ens tillväga om man skulle vilja göra en utredning som vuxen? Har aldrig haft någon kontakt med psykiatrin för egen del.
Jag började med att kontakta vårdcentralen och förklara läget, att jag trodde att en diagnos skulle kunna hjälpa mig i nuläget. Fick då komma in för någon bedömning hos vanlig psykolog (det var han som pratade med mig om "poängen" på testerna), som sedan ordnade så att jag skickades vidare till ett större ställe och som sedan sa att jag skulle få remiss. För mig var det absolut jobbigaste att komma till första psykologen, men när jag väl pratade med honom så kändes det lugnare. Hos de andra så tänkte jag sedan att "jaja, jag kan bara vara mig själv så får väl de bedöma hur det är" och då blev det inte så komplicerat. Har dock en person i min bekantskapskrets med NPF-diagnos som noga förklarat allt för mig och som varit väldigt stöttande osv. Hade det inte varit för den personen hade jag inte ens funderat på det (det var den personen som nämnde för mig att det kanske var dags att kolla upp).
 
Jag var 12-13 år när jag fick diagnosen Asperbergers syndrom ( som man sa då) och och var väl runt 17-18 år när de insåg att jag hade drag av av ADHD med. Min mamma förstod redan tidigt när jag var liten att något "felades" då jag inte riktigt var som mina syskon både äldre och yngre.

Hon hittade mig ofta bakom soffan där satt jag ensam med min telefonkatalog. Gillade inte närkontakt heller med människor och avvek väl sol barn ganska mycket.
Sen när jag började skolan så insåg väl hon att jag behövde hjälp att klara av skolan och där med kontakten med BUP. I gymnasiet valde man att också göra en Adhd utredning då jag lätt tappade fokus och var ständigt rastlös och påväg bort någonstans.

Sen dess har jag ju hunnit bli vuxen, de flesta som jag berättar för att jag har aspergers säger att de för de mesta inte märks längre. Jag har väl lärt mig hantera sociala situationer men jag blir också helt slut så efter en dag med tex mitt arbetslag via universitetet så orkar jag inte så mycket mer när jag kommer hem och vill vara ifred och umgås sällan med människor på fritiden.

Pratar sällan med människor idag om mina diagnoser mest min nära familj som vet om de.
 
Alltså förlåt, men nu måste jag vara språkpolis: det heter Aspergers. Inte Aspbergers, Asperbergers, eller Aschbergers. Och det är ganska förlegat som uttryck vid det här laget. Det är en del av autismspektrumet, så ni kan lika gärna säga att ni misstänker autism. Tack på förhand. :angel:

ADHD och autism har en del överlappande symptom, och det är inte ovanligt att man har båda två samtidigt. Så det är något tänkvärt om du vill sparka igång en ordentligt utredning, att det enda absolut inte utesluter det andra.

Jag fick diagnos som tonåring så jag är på motsatta änden, men jag kan ju säga som så att det än idag är något som ger mig aha-upplevelser. Det har för mig varit väldigt viktigt att kunna sätta ord på varför jag är som jag är och varför så mycket är så svårt. Jag var länge en jävel på att maskera men det slet ut mig så totalt så nu har jag rationaliserat bort det. Balsam för själen, även om omgivningen inte har varit lika entusiastisk. Men det är som som det är, jag måste vara jag istället för att spendera all energi på att låtsas tills jag går i bitar och ändå inte passa in.

Tyvärr är det så att man lätt blir bortviftad om man utåt sett verkar välanpassad. Jag har tappat räkningen på alla gånger jag har fått mina problem ifrågasatta, "äsch det är inte så hemskt", eller få höra att "oj, det märks inte! :)" om jag ens knystat om att jag har en diagnos. Så det finns ju en hel del stigma och fördomar där ute fortfarande som man får vara beredd på. Jag håller oftast tyst irl just för att jag är så trött på den skiten.

Jag har en internetvän som fick diagnos först i fjol, hen fyllde 40 i år. Det var både positivt att äntligen få förstå sig själv lite bättre, men också lite av en kalldusch eftersom det blev så förhållandevis sent i livet och hen fick mycket grubblerier över hur saker kunde varit annorlunda om hen visste om det tidigare. Så det är väl grundfrågan, tror du själv att du kan bli hjälpt av en officiell diagnos vid den här tidpunkten i livet, eller skulle det riskera att bli för lite, för sent?
 
hen fick mycket grubblerier över hur saker kunde varit annorlunda om hen visste om det tidigare.

Det här relaterar jag så starkt till, även om jag inte för en sekund ångrat utredningen som gav mig diagnosen autism, grad 1. Särskilt när det tydligen varit så otroligt tydligt för mina lärare – vilket de sa i intervjun med utredande psykolog – att jag avvek från normen när det kom till socialt samspel. Det har som blivit en skam där det känns som att alla utom jag själv vetat att jag var annorlunda och att jag har gått så igenom livet för att "man agerade inte på sådant på den tiden, men idag hade man i egenskap av lärare absolut gjort det." Tänk så annorlunda livet kunde ha varit! De flesta läkarna jag träffat har frågat om tidigare kontakt med psykvården och blir förfärade när jag inte varit i regelbunden kontakt med BUP sedan barnsben – men hur skulle jag ha vetat det när alla tecken bara har rationaliserats bort? Min mor, som utredande psykolog också intervjuade, gav flertalet små ledtrådar som pekade mot en diagnos utan att hon själv visste om det. Det gör inte ont – hon har inga andra barn att jämföra med – men att pedagoger har noterat utan att agera, det gör fruktansvärt ont i mig. Det är verkligen stulna år. Jag var 28 när jag fick diagnosen för ett år sedan i oktober, men har släpat på stark mental ohälsa sen innan tonåren.

En sak som jag antar har varit bra med diagnosen är att jag, som en användare ovan skrev, blivit något snällare emot mig själv. Men det är nästan svårare än självhatet, att försöka förlåta sig själv för att man, trots att jag – som psykologen sa – gjort allt i min makt för att anpassa mig till normerande riktlinjer och mål men ändå inte riktigt räckt hela vägen. Förlåta sig själv för att man inte agerat neurotypiskt.

En diagnos kan vara en stor lättnad; det är den för mig, men den kan också innebära ett lika stort sorgearbete. Det kan vara bra att vara beredd på, även om diagnosen är mig till godo. :heart
 
Jag fick min diagnos i 4:an så var väl runt 10 år då, Asperger. Någonstans på vägen konstaterades ADD också men det fick jag inte veta förrän min nuvarande läkare begärde ut mina gamla journaler.

Diagnoserna är både och, det är rätt mycket man blir utestängd ifrån men samtidigt finns det mycket man kan få hjälp med. Håller med som ovan att det är svårt veta vad som räknas som "normalt" dock. Har du ett jobb där en diagnos kan ställa till det(polis, försvaret, hemvärnet, lokförare etc) så tänk dig för om du vill göra utredningen, finns en del historier om personer som blivit avskedade pga diagnosen trots de jobbat prickfritt i flera år. Visserligen verkar den biten vara på väg att luckras upp lite men det finns så mycket fördomar kvar.

Det här med kvinnligt och manligt... tjejer har en tendens att i högre grad maskera och försöka passa in än vad pojkar har. Jag har fått oändligt mycket kommentarer, även som tonåring, att jag kan inte ha Asperger för jag är ju social och tittar folk i ögonen :meh: Anledningen till att jag lärde(!) mig själv att titta folk i ögonen är att jag blev ifrågasatt och anklagad för att ljuga eftersom jag vek undan med blicken. Nu är jag inte så mycket för ögonkontakt om det inte är personer jag känner, men tittar man kort i ögonen och sedan på nåt annat eller på personens öra så reagerar inte de flesta. Sen är jag social som person, jag tycker det är jättekul att gå ut och dansa eller sitta på en pub med kompisar, men efteråt är jag slutkörd. Den biten ser väldigt få personer däremot.

Jag vet en bekant, kille i min ålder, med aspergerdiagnos. Han är mer den här typen man oftast hör talas om och enligt han själv så har han aldrig haft behovet att försöka passa in. Han trivs själv och visserligen har han velat ha fler kompisar men han har inte sett någon vits i att bli kompis med någon som inte har samma intressen så han har bara inte brytt sig. Sen vet jag inte om det är mer "pojkigt" men iaf mellan oss två så är det en rejält stor skillnad.
 
Jag har en internetvän som fick diagnos först i fjol, hen fyllde 40 i år. Det var både positivt att äntligen få förstå sig själv lite bättre, men också lite av en kalldusch eftersom det blev så förhållandevis sent i livet och hen fick mycket grubblerier över hur saker kunde varit annorlunda om hen visste om det tidigare. Så det är väl grundfrågan, tror du själv att du kan bli hjälpt av en officiell diagnos vid den här tidpunkten i livet, eller skulle det riskera att bli för lite, för sent?

Jag har också en sådan vän. Vi har inte växt upp ihop utan lärde känna varandra för 15 år sedan så jag vet inte hur han varit men av det jag känner honom i vuxen ålder så är jag inte förvånad. Vi är dessutom inte så olika varann... :o Han är 41 och fick diagnosen för 1-2 år sedan. Det jobbiga för honom, som han uttryckt det, är att bearbeta insikterna. Han har haft ett ganska hårt liv med en hel del självmedicinering och hamnat i elände pga det. Man undrar vad han hade sluppit gå igenom om han fått reda på detta innan, ffa om hans omvärld fått reda på detta innan.
Att han klarat sig så pass bra är enligt utredningen att han är högfungerande, överintelligent. Han har lärt sig sociala spelet men han har aldrig haft det känslomässiga i sig själv. Han har lidit mer än sin omvärld sas. Fördelen för honom med diagnos på papper verkar vara att hans arbetsgivare förstår vikten av rutiner och struktur och att han inte flyttas runt på olika arbetsplatser inom det han gör.
 
Inser att jag ”lärt mig” mycket om hur man skall göra i vissa situationer eller vad man skall säga till folk, som exempel minns jag en klasskamrat, vi var väl runt 17-18 år som klaga att hon kände sig sjuk. Då ”visste” jag att de rätta är att hålla med henne och säga att ja du ser nog lite blek ut. Men de kom inte naturligt. Så ser min vardag ut, jag har lärt mig de sociala koderna,

Men just detta, har vi inte alla fått lära oss att fungera socialt?

Jag kan räkna upp mängder av situationer där jag fått lära mig hur jag ska bete mig, och jag är definitivt inte autistisk.

Ingen föds med färdiga sociala färdigheter liksom?
 
Men just detta, har vi inte alla fått lära oss att fungera socialt?

Jag kan räkna upp mängder av situationer där jag fått lära mig hur jag ska bete mig, och jag är definitivt inte autistisk.

Ingen föds med färdiga sociala färdigheter liksom?
På vissa sätt men på andra inte. Ett barn utan autistiska drag söker av sig självt med blicken efter ansikte/ögon på en person de är nära. Någon som har autism gör det inte. Det finns enormt mycket vi lär oss men det ett barn lär sig på en sekund kan det ta år att lära sig för någon som har autism och det faller sig aldrig naturligt utan hen får tänka på att hen ska göra si eller så för att inte sticka ut.
 
Men just detta, har vi inte alla fått lära oss att fungera socialt?

Jag kan räkna upp mängder av situationer där jag fått lära mig hur jag ska bete mig, och jag är definitivt inte autistisk.

Ingen föds med färdiga sociala färdigheter liksom?
Neurotypiska är generellt "naturbegåvningar" på ämnet medan personer med autismspektrumtillstånd får lära in det mer mekaniskt eller som man lär sig rabbla glosor eller memorera periodiska systemet.
 
Men just detta, har vi inte alla fått lära oss att fungera socialt?

Jag kan räkna upp mängder av situationer där jag fått lära mig hur jag ska bete mig, och jag är definitivt inte autistisk.

Ingen föds med färdiga sociala färdigheter liksom?

Men snälla, måste du verkligen dra fram den typen av floskel i en sån här tråd? Ja, alla lär sig i någon grad, men neurotypiker har åtminstone lite mer intuition och förmåga att läsa av andra än den stora majoriteten av autistiska. Där ni snabbt kopplar sammanhanget, förstår de oskrivna reglerna, och smälter in... där får vi kämpa livet ut och ändå konstant leva med känslan av att vi gör fel. Det är som att jobba helt efter ett manus medan alla andra kör improv och lyckas. Eller som jag brukar säga, det känns som att vara en spion i fientligt land, ett enda snedsteg och det kan vara ute med dig.

Det går inte att jämföra de två och i alla fall jag är väldigt trött på att NTs alltid vill vända det till att de minsann också kan ha det jobbigt när vi berättar om hur olika situationer ser ut för oss. Vad ska den typen av kommentar egentligen tjäna till annat än att hinta om att vi säkert överdriver?
 

Liknande trådar

Övr.Barn Jag har två barn i ålder 7 och 8, båda går i en liten skola med gott om lärare och engagerade föräldrar. Det kunde ha varit helt...
2
Svar
39
· Visningar
4 662

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

  • Varde mörker

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • 11 åriga tik gulvätska?
  • Annonsera mera hundar

Hästrelaterat

  • Vi som letar häst
  • Annonsera mera VI

Omröstningar

Upp