Åter igen; "problem" med min dotters far.

[TinyWiny]

Sv: Åter igen; "problem" med min dotters far.

Vad stolt du måste vara att du lyckats så väl, trots usla förutsättningar med din dotter. Det måste kännas enormt bra! Jag hoppas jag lyckas lika väl med mina barn som du verkar ha gjort, trots mina egna usla förutsättningar.

Ja jag är faktiskt stolt. Jag är stolt över att mina barn är så underbara som de är och jag är stolt över att jag faktiskt har lyckats ge dem såpass mycket att de anser att deras barndom var lycklig.

Min son skickade en gång ett sms där det stod att han var glad att jag tagit de besluten jag hade gjort och att han älskade mig. Det är stort för att komma ifrån honom. Han är inte den som yvar över vad han känner och det är få gånger han har sagt att han älskar eller ens tycker om något så det var ett stort ögonblick. Han hade sett en film som hade fått honom att inse att jag faktiskt hade kunnat gjort annorlunda. Han var i artonårsåldern då och han insåg då helt plötsligt att hans liv faktiskt hade kunnat vara väldigt annorlunda. Jag var ju bara sjutton, på mitt artonde år när jag fick honom och många i den åldern väljer ju en annan utväg.

Min dotter minns inte att hon någon gång har bott ihop med sin pappa. Hon var bara nio månader när vi gick isär så för henne har det alltid varit det normala att det bara är mamma. Det är skillnad för sonen som var drygt 2,5, nästan tre år när vi gick isär. Han minns hur det var att bo ihop med sin pappa och han hade en relation med sin pappa som försvann. Det har satt djupa spår i honom och vi har kämpat hårt han och jag för att han ändå ska kunna känna sig hel.

Det är svårt att vara förälder och det är svårt att vara barn när den andre föräldern försvinner men jag tror att man gör sina barn en björntjänst om man nekar den andre föräldern att ha kontakt för jag tror att den kontakt som ändå blir är viktig. Min son har idag en mycket bra kontakt med sin pappa och min dotter träffar honom då och då och han försöker iallafall lite då och då nu till skillnad mot förut då hon tragiskt nog var ganska oviktig i hans liv. Idag kan han faktiskt ringa och vilja hälsa på henne, bara henne och inte bara för att träffa hennes bror som av någon anledning alltid har varit viktigare för honom. Eller, jag vet ju inte hur han har tänkt men han har agerat så.

Mina barn har alltid sagt att de är glada för den lilla kontakt de har haft för de tycker att det hade varit fruktansvärt om de inte hade fått lära känna sina småsyskon utan istället hade fått veta att de fanns genom en födelseannons i tidningen och i princip hade kunnat gått förbi varandra på stan utan att veta att det var deras syskon.

Så ja, jag är stolt. Jag är stolt över att trots många tårar så gav jag aldrig upp. Jag lät dem ha den kontakt med sin pappa som blev trots att mammahjärtat många gånger sa att jag skulle sätta stopp så gjorde jag inte det utan jag förklarade gång på gång för deras pappa hur oerhört viktig han är för sina barn istället.

Jag tror nämligen att ens föräldrar är så viktiga för en att om den ena föräldern förhindrar kontakt så kommer det att slå tillbaka mot en senare. Mina barn kan idag säga till sin pappa vilken skitstövel han var när de var barn och han får bemöta det själv. Han kan inte skylla på någon utan han får stå för det själv. Det hade varit så enkelt att säga stopp men då hade han kunnat skylla på mig och då hade det skadat min relation till mina barn.
Jag tror precis som IU att all kontakt är viktig.

Att alltid finnas för sina barn tror jag är det viktigaste i föräldraskapet. Att barnet alltid vet att det är älskat och att man alltid ställer upp för det. Att man håller det man säger och att man är att lita på.

 

[cirkus]

Sv: Åter igen; "problem" med min dotters far.

Det är stor skillnad på att förhindra och att inte ta ansvar för den andra förälderns relation.

 

[Mabuse]

Sv: Åter igen; "problem" med min dotters far.

Å andra sidan: min mamma skilde sig tidigt från mina syskons pappa. De hade desto mera knappt någon kontakt sen, vad jag vet så hindrade min mamma absolut inte umgänge, men hon la ingen energi på att underhålla relationen heller. Sen dog han. Mina syskon har halvsyskon på pappans sida tror jag, men de har aldrig träffats och lever helt skilda liv. Så vitt jag vet har mina syskon aldrig sörjt över det eller i efterhand önskat att mamma hade lagt mer krut på att vårda pappans relation till dem, eller försökt se till att de lärde känna sina halvsyskon. De växte helt enkelt upp utan pappa, och det gick utmärkt det också. Mamma gav inte upp, för såvitt jag vet så försökte hon inte ens. Jag tror aldrig ens tanken slog henne att hon borde vara ansvarig för barnens relation med deras pappa. Och det gick också bra.

 

[Diplomaten]

Sv: Åter igen; "problem" med min dotters far.

Orsaken till att det inte blivit så mycket kontakt med pappans familj har varit dels för att det varit som det varit med pappan till dottern, men också för att deras engagemang känns rätt svalt med jämna mellanrum. "Farfarn" har aldrig träffat sitt barnbarn, han bor i annat land i Sydvästra Europa. Vi har dock blivit bjudna dit på semester och planen är att vi skall åka dit på besök. Det är en trevlig man och vi kom oerhört bra överens under de åren som jag levde ihop med pappan.

Jag vet att "farfarns" fru tycker det är oerhört tragiskt vad som skett och att hon reagerat starkt på pappans beteende. Något som bidragit till en del gräl mellan farfar och bonusfarmor. Farfar har tyvärr också barn som denne inte har kontakt med. Pappan till min dotter är den enda som han följt och tagit fullt ansvar för sedan födseln.

Jag, farfar och farmor har hörts av från och till och då både farmor & farfar till dottern har Facebook, så sker det ibland kontakt via forumet. Där lägger jag bl.a. ut bilder på dottern som de får tillgång till. Jag har dock känt ett behov att försöka få lite mer kontakt med dem nu igen efter att pappan "försvunnit" eftersom dottern också frågar en del om dem. Sin farmor har hon träffat och kommer ihåg.

För en längre tid sedan förklarade jag läget för dem om pappans beteende. Jag gjorde det nog för att jag innerst inne ville att de skulle förstå att jag faktiskt försöker. De tyckte det var mycket dumt av pappan, men vad som diskuterats och så, vet jag inte.

 

[Diplomaten]

Sv: Åter igen; "problem" med min dotters far.

Jag har starkt värderat att ta kontakt med t ex psykolog eller liknande, någon som man kan få förtroende för och som vet en hel del om liknande situationer. Speciellt hur olika situationer påverkar barnet i äldre åldrar. Mina nära och kära tycker jag hanterar situationen oerhört bra och att jag på ett ärligt och kärleksfullt sätt tar hand om detta inför min dotter. Medan jag aldrig riktigt kan sluta fråga mig om jag verkligen gör tillräckligt. Vilket blir en själslig belastning.

Det känns givetvis också oerhört viktigt att få redskapen till hur jag i framtiden skall hantera situationer om pappan kommer och går. Det scenariot känns mest svårhanterat.

Jag vet nog också på något vis att man liksom måste lära sig leva med detta - både jag och framförallt min dotter. Och att det inte behöver att förstoras upp, analyseras sönder och att en bra mamma kan sin dotter ett värdefullt och underbart liv. Och i längre perioder orkar jag att tänka så, men när situationen förändras drastiskt känner jag mig allt oftare handfallen. Ett proffs kanske kan reda upp en del av dessa tankar ...

 

[Diplomaten]

Sv: Åter igen; "problem" med min dotters far.

Tack och lov har jag ordnat för oss så att det rent ekonomiska fungerar mycket bra och stabilt. Vilket jag är glad för eftersom jag bara kan tänka mig hur en sådan belastning verkligen skulle kunna tynga och försvåra. Dock ser jag detta med underhållet som en principsak och dessa pengar är vår dotters rättighet, därför har jag ordnat det så att det tillslut krävs in via pappans lön, om han snart inte betalar. Här har jag tagit kontrollen då jag upprättade ett avtal vid barnets födelse, som trygghet för dotterns ekonomiska, framtida situation. I Norge är underhållet rätt högt jämfört med Sverige, vilket bidrar till att jag kämpat för dotterns rättighet och nu äntligen fått igenom det.

Ja, jag försöker verkligen förstå pappan handlande, eftersom det är min "grundnatur" att analysera. Att vilja förstå och sätta mig in i andras situationer. Jag är den som ofta försöker att se beteende från olika perspektiv, utan att för snabbt döma. Jag försöker se bakom mämnniskan och är väl lite av en fixare. Kanske därför som jag också har orkat försöka introducera pappan i dotterns liv samtidigt som jag ordnar med allt annat runt omkring.

Det är så viktigt att min dotter får ett bra och tryggt liv! Jag skulle dessutom ljuga om jag sade att det från dag 1 känts oerhört viktigt för mig att få svar ”varför” eller ”hur” man kan välja bort sin dotter; för om jag förstår, kan jag förklara för vår dotter. Men, jag vet som vuxen, tänkande mamma: att det förmodligen är det som är svaret; att jag inte vet och aldrig kan förstå hur man kan göra ett sådant val eftersom det ligger så långt borta ifrån mig själv. Precis som du skriver.

Jag är faktiskt i ärlighetens namn mycket nöjd med vår familj. Och jag vet ju idag att vi har det mycket bättre än om vi levt med pappan. Hans handlande har ju tydligt och klart talat om hur en sådan framtid hade blivit. Att jag och dottern skulle få ett bra liv och att jag skulle klara min roll som ensamstående, kände jag direkt jag födde henne. Jag fick en sådan enorm "power" att ge henne massor av kärlek och styrka. Pappan ville att vi skulle bli en familj när dottern var 3 månader och under hans första tillbakakomst. Men, det fanns inte en chans för min del att välja det. Vår dotter och jag är värd en bättre framtid helt enkelt. …

Jag är nog bara så oerhört rädd att ”göra fel” i just denna situation, eftersom jag brukar kunna ge tydliga och genomtänkta svar. Nu ställs jag och min dotter hela tiden inför en situation där man liksom aldrig vet …

 

[Diplomaten]

Sv: Åter igen; "problem" med min dotters far.

Tack för de orden! Jag gläds verkligen över dem!

Min dotter och jag har ”turen” att ha bra manliga personer i vår omgivning. Jag har bra, manlig släkt och vänner och dotterns morfar är underbar. Dessutom lever både min farfar och morfar som hon träffar ibland. Min systers pojkvän (de är särbos) och hans barn betyder massor för henne och min systers pojkvän samt hennes morfar är nog de som hon ser lite som fadersgestalter. De avgudar henne!

Kanske hade jag inte känt den samma rädslan för en frånvarande pappa, om jag levt med en partner som möjligen fyllt en del av det eventuellt kommande tomrummet. Men, jag har ingen lust eller ens tanke på att träffa någon – så jag är glad att hon har bra manliga förebilder i sitt liv …

Jag skulle verkligen vilja kunna lägga över ansvaret helt på pappan gällande relationen till hans dotter. Det gör jag visserligen nu, men just detta vacklande från hans sida är oerhört påfrestande. Jag känner att jag vill ha redskapen för hur jag skall hantera ett eventuellt återkommande ifrån hans sida …

 

[Diplomaten]

Sv: Åter igen; "problem" med min dotters far.

Gratulerar till din dotters 6 års dag i förväg! Och jag är också oerhört glad att du delar med dig av dina egna erfarenheter. Sådant hjälper!

Jag vill verkligen inte heller att min dotter skall uppleva ett velande. Än så länge är hon ju rätt skonad eftersom hon är liten, men hon börjar bli större och mer medveten. Just därför tror jag att mina tankar och analyser har slagit till med full kraft. Jag vill verkligen hitta ”en plan” att rätta mig därefter, så att ”vi” kan få släppa detta och känna mindre stress över hur jag skall hantera det.

Många berättar ju om frånvarande föräldrar och hur bra det gått ändå. Jag är glad och stärkt över det. Dock handlar det oftast om pappor som helt försvunnit och då känns det rent spontant som att det liksom borde vara enklare att förhålla sig till situationen. Jag är nog fruktansvärt stressad över detta på och av. Jag inser att jag kämpat så för deras relation för att jag hoppats att pappan ”skall vakna upp” och för alltid vara ”på”.

Hur hanterar man rent praktiskt om en pappa dyker upp ibland och faktiskt beter sig som att det var igår han och barnet sågs?

 

[Diplomaten]

Sv: Åter igen; "problem" med min dotters far.

Jag skulle sätta stopp för hans möjligheter att komma och gå. Antingen får han engagera sig regelbundet eller inte alls, alla uppbrott från pappan gör föromdligen att din dotter mår sämre, än om hon inte skulle träffa honom alls. Jag kan förstå dina tankar, särskilt som du märker att dottern verkligen vill ha en relation med sin pappa, men han bryr sig inte och kommer förmodligen inte ändra sig, och fortsätter det såhär lär dottern inte må bättre. Har du pratat med t.ex. en barnpsykolog om hur detta kan påverka din dotter och hur du bör bemöta det för att underlätta för henne?

Tro mig, jag har många gånger tänkt tanken att sätta stopp. Och jag har i perioder varit så starkt övertygad om det att jag inte tagit kontakt och haft "turen" att dottern just då inte heller sökt den. Men, så har pappan dykt upp med sitt intresse igen. Jag har givetvis varit rak och ärlig med vad jag har tyck om handlandet och sagt ifrån att det måste ske en förändring. Då har det varit bra en tid, för att sedan bli som nu. Totalt dött i intresseväg ifrån pappan.

Nej, jag har ännu inte varit i direktkontakt med en barnpsykolog. Jag har vänner inom brancher som träffar på en del del olika familjeförhållanden och de har givetvis gett mig råd och tips. Dock skiljer sig råden och tipsen åt, även om dem alla är inne på just detta med ärlighet och att inte ta på sig bådas roll. Just nu är jag ganska säker på att det främst är "mitt problem" hur situationen är eftersom min dotter ännu är ganska skyddad. Dock vet jag ju att det inte kommer vara så "enkelt" inom en snar framtid. Hon är klok denna lilla skapelse.

 

[Diplomaten]

Sv: Åter igen; "problem" med min dotters far.

När det gäller den ekonomiska biten, så fungerar tack och lov vår vardag ändå eftersom jag helt enkelt ordnat för det. Tack och lov! Jag har ordnat nu så att underhållet kommer att, i värsta fall, dras ifrån mannens lön. Underhållet kommer att gå oavbrutet till fonder inför dotterns framtid.
Jag har försökt att finna svar om varför pappan beter sig som han gör. Jag kände ju trots allt honom innan allt detta. Den ekonomiska biten har inte varit hans starka sida, men eftersom det är en styrka hos mig så ordnade det sig också för honom. Men, jag kunde för mitt liv aldrig tro att hans dotter skulle bli den som han prioriterade bort.

Han är inte missbrukare. Hur han egentligen mår vet jag inte så mycket om, men han verkar leva rätt bra. Han reser, har ett välbetalt och fast arbete, ett fritidsintresse som han ger mycket tid och verkar ha både tid och känslor att engagera sig i förhållande. Det enda jag kan se spår av, är att så fort han träffat en ny kvinna; så ebbar intresset för dottern ut. Det slår liksom aldrig fel.

Det är just det som du skriver som är så viktigt i min mage; att hon inte skall behöva känna sig berövad över något för att jag på något vis skulle stå i vägen för henne. Men samtidigt så är det så svårt eftersom pappan vid de tillfällen han åter igen dykt upp verkar tro att tiden stått still. Det blir en stor belastning att balansera mellan att hålla en god relation för dotterns skull, samtidigt som tycker att han är fruktansvärt självisk och självupptagen eftersom han, om det fortsätter så här, sårar och försvårar för sin dotter.

Jag har hittills alltid tagit emot kontakt och faktiskt aldrig sagt ett ont ord om fadern till min dotter. Inte ens visat henne mina upprörda känslor inför hans oaktsamhet för dottern. Men, det är påfrestande. Om han vore missbrukare eller sjuk, så skulle det kanske vara enklare att förhålla sig till rent praktiskt. Något fel torde det väl givetvis vara eftersom han sätter sig själv främst, men ändå …

Skall man helt enkelt hålla ut, om/när, fadern eventuellt ringer eller skriver? Låtsas som att det regnar – svara på frågorna, utan att direkt kräva eller förmana. Jag skulle aldrig vara sur vid kontakt eller svarta ner fadern för att dottern skall välja bort honom för att förenkla. Aldrig.

 

[Diplomaten]

Sv: Åter igen; "problem" med min dotters far.

Tack!

Jag är väldigt glad för att det räcker långt att ha en bra och stabil mamma. För jag vet ju att jag är just det. Min livserfarenhet och trots allt den rätta tidpunkten att få barn med tanke på mognad och trygghet, vet jag kommer att gynna henne.

Jag skulle aldrig förhindra kontakten till pappan. Ibland önskar jag att jag faktiskt klarade av att göra det. Säga att hon är värd att satsat på till 100%, annars kan det kvitta. Men, min magkänsla har inte klarat det. Jag tvekar dock inför hur jag skall hantera framtiden eftersom jag inte vet hur pappan kommer att finnas eller inte finnas. Ovissheten är så påfrestande! Och hur kommer den inte påverka min dotter om det fortsätter så här? Det är ju trots allt min förbannade plikt att skydda och fatta de beslut som jag tror gynnar henne.

När kom pappan in i barnens liv igen och hur långa mellanrum accepterade du? Skall en förälder verkligen få en sådan stor roll, trots att denne inte visar kärlek och engagemanget som ens barn förtjänar?

Orkar du berätta mer situationer? Hur du löste just dem och hur det påverkade barnen?

 

[TinyWiny]

Sv: Åter igen; "problem" med min dotters far.

Med risk för att jag inte kommer ihåg helt exakt rätt med tider och stunder så delar jag självklart gärna med mig.

När vi gick isär var barnen 9 månader respektive drygt 2,5 år gamla. Precis i början var vi fortfarande ett par för jag visste att det enda sättet att kunna flytta ifrån honom var att säga att jag ville att vi skulle bli särbos ett tag. När vi hade burit in de sista sakerna i den nya lägenheten frågade han genast hur länge jag hade tänkt bo där
Vi träffades då några gånger i veckan men ganska snart ansåg han att han kunde flytta till oss eftersom han ändå alltid var där. Jag ville inte det för jag behövde ju komma ifrån det destruktiva förhållandet som hade nära nog knäckt mig. Jag var glad att det faktiskt fungerade, att han inte var lika elak och nedvärderande i mitt och barnens hem som han hade varit i vårt gemensamma. När jag nekade så började han komma alltmer sällan. När dottern fyllde 1 år så gick det redan veckor mellan besöken. När sonen lyckades ramla och få hjärnskakning ytterligare några månader senare kände dottern inte längre igen sin pappa. Han slutade höra av sig för barnens skull och spionerade enbart istället och ringde och skällde ut mig om någon han inte ansåg hade där att göra var i mitt hem. Vi var inte längre ett par tre månader efter separationen.

Han vägrade ha hand om barnen ensam för han menade att han minsann inte tänkte vara barnvakt för att jag skulle kunna träffa någon ny När jag började jobba och skulle jobba varannan helg och det var meningen att han skulle ha dem struntade han bara i att hämta dem ifrån dagis så jag fick ordna barnvakt istället för att kunna jobba. Jag insåg att han inte var att lita på alls längre så jag fick ordna helgerna på annat sätt efter det.
I många och långa samtal med honom försökte jag förklara hur viktig han var för barnen men det spelade ingen roll vad jag sa. Han ville inte, orkade inte, han skulle jobba, han skulle... Allt annat var viktigare än hans barn.
Visst tog jag kanske mer ansvar för deras relation än vad jag borde ha gjort men jag ville så ytterst gärna att de skulle få ha sin pappa. Jag visste ju vilken otroligt bra pappa han kunde vara om han bara ville. Till sina "nya" barn är han en superpappa och fy tusan vad det har gjort ont i hjärtat många gånger när jag har sett hur han behandlar dem. Det är så långt ifrån hur han behandlade våra barn.

Han träffade dem sedan inte alls förren sommaren då dottern fyllt tre år. Det var då nästan två år sedan det hade träffats senast. Vi sprang på varandra på stan och sonen då fem år kände igen honom och frågade om han fick prata med sin pappa. Givetvis fick de det. Dottern som då hade blivit en mycket kavat treåring frågade honom om han verkligen var hennes pappa och när han svarade ja så sa hon att då ville hon vara hos honom varannan helg precis som hennes kompisar på dagis. (Han tappade hakan då kan jag säga.) De började då att träffas igen. Först bara att han kom hem och träffade dem men sedan själv någon timme och efter något år så hade han dem varannan helg.

Visserligen var det endel avbrott men han träffade dem ändå ganska regelbundet under några år men det var enbart varannan helg. Han ville inte att de skulle ringa däremellan och han ringde aldrig själv. Ville de träffa honom när det inte var "hans helg" så gick det aldrig.
Sonen ville sluta åka dit när han var runt åtta-tio år. Det var hårda regler hos pappa och de som var vana vid att kunna diskutera saker och ting och få veta varför och helt enkelt räknas och vara delaktiga fick bara vara där på nåder och de kände ju det. Ändå bråkade han om att han minsann skulle ha dem varannan helg. I efterhand har jag fått veta att han trodde att han annars skulle få betala mer i underhåll om han inte hade dem varannan helg och två veckor på sommaren.
På sommaren hade han dem en vecka och sedan fick de vara hos sin farfar en vecka. Det satte jag stopp för när jag fick veta det. Visst fick de gärna var hos sin farfar om de ville det men inte på de premisserna och för att han bara orkade/ville ha dem en vecka. Barnen ringde hem och grät och självklart hämtade jag dem som så många gånger förut.

Den stora skillnaden kom faktiskt när han fick barn igen. Det var som om han helt plötsligt insåg vad han missat med barnen när de var små. Han blev en bättre pappa även om han på många sätt även blev sämre eftersom han skiljde så mycket på barnen. Han har aldrig köpt något till barnen mer än något billigt när de fyllde år och på jul. Typ i prisklass på en hundring. När han och hans fru skulle gifta sig så tyckte han att jag skulle köpa kläderna till barnen och när jag nekade så fick de ha vardagsklädsel på bröllopet De fick inte vara brudnäbbar utan det var hans brorsbarn istället. Bröllopet var hemligt så jag visste ju inte utan han kom bara och sa att jag skulle betala kläder för barnen för att de skulle ha fest. Jag tyckte ju självklart att det fick han ju stå för själv och det gick ju då ut över barnen. Fy vad jag har ältat detta Hade jag vetat så hade jag nog köpt kläder till dem iallafall så att de iallafall skulle fått känna sig fina.

Om jag var sjuk, typ influensa eller lunginflamation-sjuk så hade han inte en tanke på att han kunde ha dem något extra. Inte heller kunde han tänka sig att hjälpa till med rent praktiska saker som att handla mat om barnen var sjuka länge och jag inte kunde ta mig ut och handla. Detta trots att vi bodde nära varandra. När jag en gång akut hamnade på sjukhus så hade han dem sin egen helg och sedan körde han dem till min mamma istället så fick hon ta hand om dem.

När sonen blev tolv år och själv fick bestämma om han ville åka så slutade han åka. Dottern då tio ville fortsätta åka men pappan ansåg att det inte var någon ide att hämta bara henne så han slutade helt enkelt hämta henne och ville inte att jag skulle köra dit henne heller. Dottern mådde ju självklart jättedåligt av detta.
När barnen kom i tonåren träffades de bara på födelsedagar och han ringde kanske en gång i halvåret till dottern. Sonen pratade han med lite oftare över msn men de träffades inte.

När sonen slutade nian hade vi en gemensam fest för honom. Min sambo, jag, barnens pappa, hans fru och deras barn. När dottern slutade nian ville han inte komma för då var hans andra dotter så stor att hon slutade skolan och han orkade inte stressa och komma till hennes avslutningsfest

Jag var rädd att det skulle bli likadant vid studenten men tack och lov så kom han på bådas.

När sonen var runt 20 började de umgås mer och mer och nu har han börjat få upp ögonen för dottern också.

Det här är i stora drag och visst låter det som att var skit allting men faktum är att det har ju funnits små guldkorn som ändå har gjort att barnen har tyckt att det var värt att träffa sin pappa och fått lära känna honom. De har sluppit fundera och fantisera om hur han är för de har vetat.

Det är fruktansvärt när någon man trodde att man kände såväl kunde vända så totalt och bli någon annan. Vi var ju så ense om allt och vi såg ju en framtid ihop. Det var faktiskt han som började tjata om ett barn till medans jag var mer tveksam innan jag insåg att jag ju faktiskt ville ha en till. Jag är ändå trots allt som varit så glad över att jag fick mina barn. Visst hade jag önskat att livet varit snällare mot oss alla men jag är så glad över mina barn. De är det bästa som har hänt i mitt liv.

 

[Badger]

Sv: Åter igen; "problem" med min dotters far.

Ok, då är det som det är, inte mycket att göra ngt åt äldre generationen. (ibland kan de ju vara väldigt engagerade i barnbarn)

 

[TinyWiny]

Sv: Åter igen; "problem" med min dotters far.

Jag vill tillägga att jag inte menar att jag gjorde rätt och att de som gjort på annat sätt har gjort fel men att jag ändå nu i efterhand ändå är glad att jag gjorde som jag gjorde eftersom mina barn är nöjda med att känna sin pappa.

Det är svårt när en människa man inte längre lever med har så stort inflytande på ens liv men det är ju så att har man barn ihop så har man också en slags relation tills barnen är vuxna. Jag kan villigt erkänna att när dottern hade tagit studenten och jag insåg att jag inte längre behövde ha med deras pappa att göra mer så var det en lättnad.

 

[Diplomaten]

Sv: Åter igen; "problem" med min dotters far.

Tack så himelskt mycket för att du delade med dig av er historia. Det hjälper oerhört att få andras upplevelser i liknande situation! Tack och åter tack!

Jag har funderat en del på framtiden för min dotter och hennes pappa en hel del den sista tiden. Det har gått i vågor och det är väl som så att det är först nu som tankarna kommer på "riktigt" och jag känner att jag på något vis måste ta ett beslut om hur jag skall hantera "framtiden". Allt blir ju så fast och klart nu när dottern pratar, frågar och faktiskt blir mer medveten.

Samtidigt har jag tagit kontakt åter igen med farfar och bonusfarmor, samt farmor. De har då informerat mig om att de kommer att sända julklappar ifrån släkten och önskar att vi snart kommer på besök. Även en faster har tagit kontakt efter det. Så, det känns ändå bra om dottern kan få en liten del av den sidan av släkten i alla fall.

Den sista veckans stora tankeverksamhet på ämnet, har i alla fall inneburit att jag faktiskt känner att det inte kommer att bli något mer "jagande" ifrån mig. Pappan har valt att inte vara delaktig och jag får helt enkelt försöka acceptera att den man jag valde som far, inte blev den far som min dotter förtjänade.

Dock kommer jag också att sätta regeln att vi inte vänder ut och in på vår vardag eller våra planer; om pappan åter igen dyker upp och vill ha umgänge. Jag känner att min dotter faktiskt inte skulle må bra av en sådan oregelbunden relation. Jag kommer också att ta kontakt med någon kunnig person som kan tänkas förklara hur sådana situationer faktiskt påverkar ens barn.

Det svåra i allt detta är just att alla människor upplever detta med frånvarande förälder olika. Jag har vänner som upplevt liknande som min dotter gör nu och de anser att de faktiskt tyckt det varit skönt att deras mamma sagt ifrån att pappan inte kan komma och gå som han vill. Att de har känt en trygghet och ett värde att de faktiskt förtjänar bra människor i deras omgivning. Någon annan har här istället beskrivit hur de upplevt en sorts glädje i att träffa sin förälder lite än inte alls.

Just därför gör det valen så svåra.

 

[lady_mike]

Sv: Åter igen; "problem" med min dotters far.

Om han dyker upp så berätta vad du beslutat för din/er dotters skull. Och vill han verkligen träffa henne så får han tillsammans med dej komma överens med något med hjälp av familjerådgivning.

Jag tycker du är stark vad du än beslutar

 

[TinyWiny]

Sv: Åter igen; "problem" med min dotters far.

Det var så lite så
Ja det är jättesvårt och jag omprövade mina beslut många gånger innan jag slutligen gav upp försöken med att "göra" honom till den pappan för våra barn som jag visste att han faktiskt kunde vara om han ville. Den pappan som han utlovade att han skulle bli innan jag blev gravid när vi fortfarande var på planeringsstadiet och den pappan han var den första tiden.

När han inte träffade dem alls så var det jobbigt för det och när han träffade dem så var det jobbigt för det Hur jag än gjorde och hur det än var så blev det inte så som jag hade hoppats på.

När dottern tagit studenten så insåg jag att nu var det över. Nu behövde jag inte försöka förmildra eller försöka förklara längre. Jag behövde inte försöka hålla honom på bra humör för att han skulle vilja träffa dem för det var ofta så det kändes. Men ändå någonstans så är jag ju glad för att det frö faktiskt såddes som gör att de har kontakt idag och de kan aldrig någonsin skylla på mig för den dåliga relationen de hade med sin pappa när de växte upp. Jag har gjort allt jag har kunnat och lite till för att de ska få ha sin pappa i sina liv. Det känns bra såhär i efterhand.

Ibland tänker jag att de som skaffar barn lite hur som helst faktiskt skulle läsa om hur fruktansvärt jobbigt det är när man inte lever med pappan och umgänget inte fungerar. Ibland kan jag känna att folk skaffar barn med tanken att det ordnar sig nog. Bara barnet föds så kommer han automatiskt bli en bra förälder tänker många men det fungerar ju inte så. Inte ens när han som i vårt fall var hemma med sonen i drygt 9 månader så gjorde det någon skillnad och trots de goda förutsatserna vi hade och planerna vi smidde om hur vi ville bli som föräldrar, det gjorde ingen skillnad.
Hur blir då de som inte bryr sig alls innan heller? De som ser föräldraledighet som något som bara mamman tar ut eller som han möjligtvis tar ut några dagar för att kunna titta på OS/VM eller annan sport eller jaga i skogen, måla om huset eller meka med bilen. Som anser att barnen är mammans ansvar och att han aldrig skulle ta hand om sina barn själv om de gick isär. Som ser sitt ansvar som fullgjort om han betalar underhåll och som inte ser det lilla barnets behov och längtan efter sin pappa.

Det är svårt när man står där med ett barns frågor och undran men det enda man kan göra är att bekräfta vad barnet känner och älska sitt barn och finnas där själv.

 

[Tora]

Sv: Åter igen; "problem" med min dotters far.

Fast på något sätt så känns de papporna ärligare på något sätt. De har aldrig låtsats vara något de inte är. De kan ju nästan bara bli bättre.

Dina barns pappa däremot är en riktigt ful fisk. Han vet ju precis hur en bra pappa skall vara och han har också varit det. Det gör sveket mot barnen så mycket större sen.