Att "bara" skaffa ett barn.

[lingonben]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

*kl*

Intressant diskussion här i tråden. Jag tycker man ska skaffa sig så många barn som man längtar efter och som man mäktar med att vara en god förälder till, vare sig det är noll eller ett eller fyra. Och att man ska tänka på att barnets längtan inte nödvändigtvis är samma som ens egen. Syskon kanske inte uppskattar varann fastän man som ensambarn tycker det vore fantastiskt med en stor familj. Och fy så deprimerande att vilja ha ett barn, skaffa sig flera för att "det ska vara så", vränga ut och in på sig för att orka, kanske sälja hästarna - och sen sitter barnen vid tjugofem års ålder och säger att de egentligen inte vill ha syskon. För att inte tala om hur sorgligt det känns att tänka på ett småsyskon som egentligen ingen ville ha, vare sig föräldrarna eller förstabarnet.

Jag och min man har vuxit upp som ensambarn, och vi var helt överens om att vi absolut inte ville att våra egna barn skulle ha det så. Jag har känt pressen att prestera, och nu när jag kommit upp i åren så känns det tomt att det inte finns någon där som delat min bakgrund. Min man önskar att det fanns någon att dela ansvaret för gamla föräldrar med, och vi tycker båda det är trist att det inte kommer att finnas några morbröder, fastrar eller kusiner runt våra barn. Vi har därför två barn och är jättenöjda med det. Sen vet vi inte hur framtiden ser ut, ifall de växer upp och hatar varann. Men vi har gett dem det vi själva ville ha, det känns bra nu iallafall.

 

[Gnarpis]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

*kl*

Intressant diskussion här i tråden. Jag tycker man ska skaffa sig så många barn som man längtar efter och som man mäktar med att vara en god förälder till, vare sig det är noll eller ett eller fyra. Och att man ska tänka på att barnets längtan inte nödvändigtvis är samma som ens egen. Syskon kanske inte uppskattar varann fastän man som ensambarn tycker det vore fantastiskt med en stor familj. Och fy så deprimerande att vilja ha ett barn, skaffa sig flera för att "det ska vara så", vränga ut och in på sig för att orka, kanske sälja hästarna - och sen sitter barnen vid tjugofem års ålder och säger att de egentligen inte vill ha syskon. För att inte tala om hur sorgligt det känns att tänka på ett småsyskon som egentligen ingen ville ha, vare sig föräldrarna eller förstabarnet.

Eller hur?
Jag tänker rent egoistiskt att jag härdar bara med ett barn. Även om jag kanske skulle vilja att han fick ett syskon så är inte jag beredd att varken offra min tid eller kropp på det. Än i alla fall

 

[Bellatrix]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Vad säger ni om att bara ha ett barn och inte planera för syskon? Någon som bara har ett och/eller planerar för det?

Jag har en dotter på lite drygt två år och hon kommer inte få några syskon, inte biologiska i alla fall. Jag vill inte vara gravid igen, inte närma mig en förlossning och jag har inte kraft nog att vara småbarnsförälder igen.
Jag valde att sterilisera mig när min dotter var ett år.

Visst kan jag fundera över om hon kommer känna sig ensam, mina syskon betyder jätte mycket för mig. Största oron är ju den dagen jag och hennes pappa inte finns längre, att hon inte står ensam då utan att hon fått en egen familj och ett bra nätverk då. Nu är ju syskon ingen garanti för att man ska ha bra kontakt och stöttning, men har men det så är det ju få som kan ta den platsen.

 

[Minna86]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

att stå sina syskon nära behöver inte alltid ha med kön och ålder att göra. Jag står min lillebror mycket nära, han är 10 år yngre än mig, medan jag inte alls kommer överens med min syster lika bra och hon är nära mig i ålder. I vårt fall handlar det mer om likartade intressen och personlighet.

Jag skrev ofta, inte alltid och syftar givetvis på vänner och bekanta till mig.

 

[Sonic76]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

jag har bara ett men vill eg ha fler, men då måste man ju hitta en far till barnet så just nu känns det som om det blri bara ett, är ju 34 år i år och åren tickar iväg vi får se men min dotter är ju sju så hon kommer ju inte vara så nära i ålder till ett ev syskon

 

[Oregano]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Jag har en 6 år yngre bror. Vet inte om åldersskillnaden har betydelse, jag var ju ensam ganska länge, men jag har alltid känt mig åsidosatt och vi har pga detta aldrig haft nån bra relation. Våra föräldrar har behandlat oss olika och det har jag inte alls mått bra av. Jag fick strida för allt och brorsan fick allt serverat. Det kunde handla om alltifrån första husdjuret till hurvida man fick äta macka på kvällen efter kvällsmaten eller inte. Han fick alla sina intressen betalda, jag fick betala min ridning själv (och även höra hur duktig han var på att spara pengar när jag inte hade råd med annat).

Vid ett tillfälle (i vuxen ålder) pratade jag med mina föräldrar om detta och och de hade aldrig förstått vad de gjorde och att jag led av det. De tyckte jag jag var en jobbig tonåring bara och senare att jag varit så stark och klarat mig själv. Visst, jag klarar mig själv, jag vet ju att det definitivt inte är självklart att få hjälp av mina föräldrar. Även nu när vi är vuxna så har brorsan och våra föräldrar en betydligt bättre kontakt än vad jag har med dom. De umgås regelbundet medan jag känner det mest som en skyldighet att träffa dom. Så jag kan ju ärligt säga att jag hade nog mått bättre som ensambarn.


I mitt liv har jag träffat två olika personer vid olika tillfällen som jag, pga olika orsaker, umgåtts ganska frekvent med. De har varit väldigt lika varandra. De har varit otroligt bortsämda hemifrån och då menar jag inte prylar utan att de fått full uppbackning från föräldrarna så fort de viftat med lillfingret. Båda två råkade ut för en hel del konfliker när de blev vuxna just för att de var så vana vid att alltid få precis som de ville. Det var inga otrevliga människor på något vis, utan de förstod verkligen inte att det inte funkar i verkliga livet att alla andra anpassar sig efter just dom. Vid motgångar/konflikter har de mer eller mindre brutit ihop. Ganska tragiskt faktiskt. Båda var ensambarn.

 

[KisseNova]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

I mitt liv har jag träffat två olika personer vid olika tillfällen som jag, pga olika orsaker, umgåtts ganska frekvent med.*klipp klipp i texten*. Vid motgångar/konflikter har de mer eller mindre brutit ihop. Ganska tragiskt faktiskt. Båda var ensambarn.

Varför måste barnen bli sämre för att de är ensambarn?

Nu kan jag inte längre säga att sonen är ensambarn då han ska få sitt andra syskon i år. Dock är han mitt enda barn, vilket vissa tycker är underligt då han fyller 6år i år. Jag tycker personligen att det är smidigt med ett barn, han får mycket kvalitetstid med mig samtidigt som jag får tid över att både plugga och arbeta. Dock får han ta mycket ansvar och hjälpa till, senast idag har han hjälpt mig både med att städa bilen och byta växlar på bilen när vi var iväg. För min son är det en självklarhet att alla hjälps åt med det man kan.

Tänker inte höja varken han eller mig till skyarna, men jag tror på att det är föräldrarnas fel som "curlar" för mycket. Men det kan man göra oavsett antal barn.

 

[Ramona]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

släkten är dessutom osams efter en arvstvist så nej, det finns inga fler. Heltrist måste jag säga. Jag önskar att jag hade det som du!

Ingenting illa menat, men det är kanske dags att ta itu och lösa den där konflikten då! Det är sällan människor egentligen är speciellt långsinta. De är mest bara rädda för att ta första steget till försoning.

 

[Minna86]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Varför måste barnen bli sämre för att de är ensambarn?

Nu kan jag inte längre säga att sonen är ensambarn då han ska få sitt andra syskon i år. Dock är han mitt enda barn, vilket vissa tycker är underligt då han fyller 6år i år. Jag tycker personligen att det är smidigt med ett barn, han får mycket kvalitetstid med mig samtidigt som jag får tid över att både plugga och arbeta. Dock får han ta mycket ansvar och hjälpa till, senast idag har han hjälpt mig både med att städa bilen och byta växlar på bilen när vi var iväg. För min son är det en självklarhet att alla hjälps åt med det man kan.

Tänker inte höja varken han eller mig till skyarna, men jag tror på att det är föräldrarnas fel som "curlar" för mycket. Men det kan man göra oavsett antal barn.

Fattar inte heller varför man blir "sämre" som ensambarn, det beror väl på ens föräldrar.
Skaffar man fler barn av rädsla att få ett "socialt konstigt" barn så borde man inte heller skaffa ett yngsta barn eftersom de ofta är mer bortskämda än sina äldre syskon. Min lillebror körde med "jag kan inte" till de mest simpla saker långt upp i tonåren och mina föräldrar köpte det rakt av