Sv: Att "bara" skaffa ett barn.
*kl*
Intressant diskussion här i tråden. Jag tycker man ska skaffa sig så många barn som man längtar efter och som man mäktar med att vara en god förälder till, vare sig det är noll eller ett eller fyra. Och att man ska tänka på att barnets längtan inte nödvändigtvis är samma som ens egen. Syskon kanske inte uppskattar varann fastän man som ensambarn tycker det vore fantastiskt med en stor familj. Och fy så deprimerande att vilja ha ett barn, skaffa sig flera för att "det ska vara så", vränga ut och in på sig för att orka, kanske sälja hästarna - och sen sitter barnen vid tjugofem års ålder och säger att de egentligen inte vill ha syskon. För att inte tala om hur sorgligt det känns att tänka på ett småsyskon som egentligen ingen ville ha, vare sig föräldrarna eller förstabarnet.
Jag och min man har vuxit upp som ensambarn, och vi var helt överens om att vi absolut inte ville att våra egna barn skulle ha det så. Jag har känt pressen att prestera, och nu när jag kommit upp i åren så känns det tomt att det inte finns någon där som delat min bakgrund. Min man önskar att det fanns någon att dela ansvaret för gamla föräldrar med, och vi tycker båda det är trist att det inte kommer att finnas några morbröder, fastrar eller kusiner runt våra barn. Vi har därför två barn och är jättenöjda med det. Sen vet vi inte hur framtiden ser ut, ifall de växer upp och hatar varann. Men vi har gett dem det vi själva ville ha, det känns bra nu iallafall.
*kl*
Intressant diskussion här i tråden. Jag tycker man ska skaffa sig så många barn som man längtar efter och som man mäktar med att vara en god förälder till, vare sig det är noll eller ett eller fyra. Och att man ska tänka på att barnets längtan inte nödvändigtvis är samma som ens egen. Syskon kanske inte uppskattar varann fastän man som ensambarn tycker det vore fantastiskt med en stor familj. Och fy så deprimerande att vilja ha ett barn, skaffa sig flera för att "det ska vara så", vränga ut och in på sig för att orka, kanske sälja hästarna - och sen sitter barnen vid tjugofem års ålder och säger att de egentligen inte vill ha syskon. För att inte tala om hur sorgligt det känns att tänka på ett småsyskon som egentligen ingen ville ha, vare sig föräldrarna eller förstabarnet.
Jag och min man har vuxit upp som ensambarn, och vi var helt överens om att vi absolut inte ville att våra egna barn skulle ha det så. Jag har känt pressen att prestera, och nu när jag kommit upp i åren så känns det tomt att det inte finns någon där som delat min bakgrund. Min man önskar att det fanns någon att dela ansvaret för gamla föräldrar med, och vi tycker båda det är trist att det inte kommer att finnas några morbröder, fastrar eller kusiner runt våra barn. Vi har därför två barn och är jättenöjda med det. Sen vet vi inte hur framtiden ser ut, ifall de växer upp och hatar varann. Men vi har gett dem det vi själva ville ha, det känns bra nu iallafall.