Att "bara" skaffa ett barn.

[Springsteen]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Bara för att barnet får syskon så betyder det inte att dina barn får samma relation till sina syskon som du hade/har till dina egna syskon.
Jag och mina syskon har aldrig lekt tillsammans, vi har alltid fått hålla oss i skinnet för att inte bråka om vi är i samma rum.

 

[cowgirl81]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Jag har ett barn född Augusti -08. Jag själv blir 29 till sommaren.
Hade en väldigt jobbig förlossning som tog hårt på mig och mår fortfarande inte bra efter den. Så jag vågar helt enkelt inte skaffa fler. Men är väldigt glad över min spralliga son .

 

[Sandra78]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Utan att ha läst tråden så säger jag att ensambarn blir vad man gör dem till!

Jag är ensambarn men har inga som helst problem med att dela med mig, har inte känt av någon större press att "lyckas". Säkert har jag önskat mig ett syskon någon gång under min uppväxt, men jag ville nog hellre ha en hundvalp eller en ponny
Nu, som vuxen, kan jag ju känna att det hänger på mig om mina föräldrar ska få några barnbarn tex. Och att om de skulle bli väldigt sjuka så är de mitt ansvar helt och hållet. Samtidigt så vet jag också att jag slipper bråk om hur de i så fall ska tas om hand.

Sambon har sammanlagt fyra syskon, varav två helsyskon. När de är på samma ställe så märker man direkt av konkurrensen "mamma, titta på mig", allt är som en tävling för att vinna föräldrarnas gunst.
Samtidigt så är de väldigt enade utåt, bråkiga ex kan få det rätt så hett om öronen...

Jag tror att det handlar mycket om att ensambarn behöver lära sig vissa saker/värderingar medan barn som har syskon kanske behöver lära sig annat. Inte att det ena skulle vara bättre eller sämre.

 

[Kattennizze]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Det är jätteintressant att läsa om de som växt upp som ensambarn och trivts med det, jag är väldigt präglad av min svägerska som växte upp ensam och hatade det. Därför tycker jag det är roligt att de finns dem som trivts med att vara ensambarn under uppväxten. Och det är också intressant att jobbiga graviditeter och förlossningar nämns som skäl, ofta tycker jag man bara hör att graviditet minsann är naturligt för kvinnor och då SKA man minsann bara älska det...helt tokigt. Jag skulle gärna slippa 9 månader med foglossningar och skit.

 

[sushi]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

För mig var det helt otänkbart med bara ett barn, vi har nu 2 som vi fått kämpa för och jag har inte släppt drömmen om en 3:e. Jag har alltid tänkt att jag skulle ha många barn för en familj för mig är mamma,pappa och många barn! Många kommer det inte hinna bli men åtminstone minst 2...

Jag och min man har 4 syskon var och det blir bara roligare ju äldre man blir med syskonen, och nu också syskonbarnen! En otrolig trygghet är det också med syskon - jag vet att de alltid finns där för mig och jag kan få hjälp med vad som helst när som helst. Vänner kommer och går, syskon består... väldigt skönt nu också när föräldrarna börjar bli äldre och behöver hjälp med en massa saker och känner sig ensamma att vi är flera, hade varit väldigt tungt att ta hand om dem själv känner jag. Vi är väldigt familjekära, bor nära varandra allihop och umgås mycket, hjälper varandra med ditt och datt, våra barn leker ihop etc. Som barn hade vi alltid varandra och även om vi bråkade mycket hade vi också väldigt roligt.

Så är och känns det för mig, innan vi fick andra barnet var vi helt inne på att försöka adoptera ett syskon för som sagt ensambarn var otänkbart, men det kommer vi inte att göra nu för att få ett 3:e barn när vi vet att det finns så många barnlösa par som står i kö för adoption och längtar.

 

[ch791022]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Jag och min man har 4 syskon var och det blir bara roligare ju äldre man blir med syskonen, och nu också syskonbarnen! En otrolig trygghet är det också med syskon - jag vet att de alltid finns där för mig och jag kan få hjälp med vad som helst när som helst. Vänner kommer och går, syskon består... väldigt skönt nu också när föräldrarna börjar bli äldre och behöver hjälp med en massa saker och känner sig ensamma att vi är flera, hade varit väldigt tungt att ta hand om dem själv känner jag. Vi är väldigt familjekära, bor nära varandra allihop och umgås mycket, hjälper varandra med ditt och datt, våra barn leker ihop etc. Som barn hade vi alltid varandra och även om vi bråkade mycket hade vi också väldigt roligt.

Fast där måste jag som är ensambarn säga att den tryggheten behöver inte komma från syskonen. Jag har mamma som jag alltid kan vända mig till oavsett vad det gäller, alt kusinen som också är född ensambarn. Så för mig måste inte famljien bestå av mamma, pappa och barn. Den kan även vara uppbyggd på andrar sätt och helt fylla sin funktion utan att för den saken skull alltid se ut som traditionerna säger...

Tycker jag träffat på många som växt upp med syskon, där dom inte alls fått det stöd som dom borde fått hemifrån, utan idag har problem med osäkerhet på sig själv.

/Camilla

 

[Sunshine]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

kl

Jag kanner att jag nastan lika garna kunnat vara ensambarn. Min syster ar 5 ar yngre an mig och vi har nastan aldrig lekt ihop och vi ar valdigt olika som personer sa vi har inte mycket gemensamt nu som vuxna heller - forutom att vi ar just systrar da. Vi fick valdigt olika uppvaxter ocksa trots att vi bodde i samma hem med samma foraldrar.
Nu nar jag ar 35 och hon 30 sa ses vi kanske en gang i halvaret och pratar i telefon/email nagon gang i manaden. Fast vi bor iofs i olika lander, men anda.
Hon ar inte sa intresserad av egna barn och jag holl pa att inte fa nagra, sa mamma blev nastan utan barnbarn trots tva egna barn.

Maken har tva aldre systrar som han har valdigt sporadisk kontakt med - de tva systrarna ar dock mycket goda vanner (skiljer tva ar mellan dem och de delar manga intressen).

Jag har tva barn sjalv - tvillingar - och tycker att det ar kul att se att de har sa mycket gladje av varandra. Men de ar ju exakt lika gamla sa det spelar sakert roll. Jag tror absolut inte att syskon automatiskt betyder trygghet, vanskap etc - det kan vara mycket strul och jobbigt med syskon ocksa, aven i vuxen alder

 

[Nikki o Fabian]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

I dagens läge så vill jag bara ha ett barn, väntar vårat första. Först och främst för att det varit jobbigt att vara gravid hittills, har dock inte varit gravid så länge och hoppas på att det ska bli bättre.
Sen pga att jag själv har en lillasyster med 5 års mellanrum som jag inte alls känner jag haft nått behov av varken då eller nu, har även en lillebror som är 10 år yngre än mej på pappas sida och jag har heller aldrig känt att jag absolut vill lära känna honom.
Och sen känns det som att man vill hinna med att ha häst oxå, så en vanlig unge och en stor och hårig "unge" räcker för min del som jag känner det idag.

Sambon är dock inte med på mina planer, han vill redan nu göra en till(fast det är ju omöjligt när det redan är upptaget där inne) och han säger att han vill ha 2-3 barn. Han tycker det är viktigt med syskon och har själv en 5 år äldre bror som han säger att han haft nytta av och älskar.

Så vi får väl se hur det slutar, det vet man ju aldrig.

 

[Hyacinth]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

. Och det är också intressant att jobbiga graviditeter och förlossningar nämns som skäl, ofta tycker jag man bara hör att graviditet minsann är naturligt för kvinnor och då SKA man minsann bara älska det...helt tokigt. Jag skulle gärna slippa 9 månader med foglossningar och skit.

äsch, Det där är ett så dumt argument somliga har. Hade naturen fått bestämma hade jag strukit med på kuppen under förlossningen. Jag hävdar att vi är felkonstruerade, eftersom det är så pass farligt att föda för oss. Det är ju tack vare sjukvården vi har så låg dödlighet bland mödrar och barn, inte tack vare naturen.

 

[Ferrari]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Bara för att barnet får syskon så betyder det inte att dina barn får samma relation till sina syskon som du hade/har till dina egna syskon.
Jag och mina syskon har aldrig lekt tillsammans, vi har alltid fått hålla oss i skinnet för att inte bråka om vi är i samma rum.

Precis,

Jag och min syster har varit jättetajta i alla år (17 månader mellan oss), men min 4 år yngre lillebror hade jag gärna sluppit.

Har faktiskt idag sagt att jag inte ska ha mer än ett barn. Har blivit till viss del inspirerad av denna tråd men har länge känt mig egoistisk av tanken på att bara ha ett barn, därför så har det känts som ett tvång s a s att ha minst 2. Men, det finns ju ensambarn här som inte verkar klaga. Och helt ensam kommer Isaac inte vara med en 7 år äldre halvbror (varannan helg) och en 2 år äldre killkusin (han har även en 7 år äldre tjejkusin), och fler kusiner kommer det bli då jag har två syskon och min man har 6 stycken.

 

[Luden]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

*KL*

Har inte läst hela tråden...

Jag är ensambarn, adopterad och kom till Sverige som 2-åring. Har aldrig haft behov av något syskon. Gott om kompisar att leka med har jag haft ändå och mina föräldrar har varit duktiga på att sysselsätta mig och jag har också kunnat leka bra på egen hand.

Nu är jag 32 år och väntar mitt och makens första barn. Vi har innan graviditeten alltid sagt att det räcker med ett barn, och jag känner så fortfarande. Men nu babblar maken lite luddigt om syskon till kommande bebben, så vi får väl se...

Men jag sällar mig till skaran som tycker att det absolut inte är nödvändigt att ha två eller flera barn.

 

[voltis]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

kl

har ju redan svarat i tråden men lägger till lite då jag funderat lite mer

Det jag trivdes så bra med att vara ensambarn var att känna mig så speciell, vi var som en treenighet och jag fick mkt tid av mina föräldrar. De kunde lägga all sin enegi på mig, och det bästa jag visste som mindre var att sitta i soffan mellan mamma och pappa och titta på film och bara mysa.

Så klart kan de med syskon känna och göra allt detta med, men detta är min egen erfarenhet, det enda jag känner till.
Jag blev aldrig bortskämd vad gäller saker eller pengar, då båda studerade när jag var liten. Men bortskämd vad gäller tid och kärlek, det vart jag nog

Sen är det ju inte alls alla ensambarn som känner likadant, och min dotter kanske kommer sakna syskon (vilket jag aldrig gjort). Men man kan inte innan säga vad som är rätt eller fel, vad som är bra eller dåligt. Det är såå mkt annat som avgör om man har en fin barndom....

 

[Comfort]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

kl

Min sambos föräldrar är båda ensambarn, och de tyckte båda två att det var tråkigt att alltid vara ensamma. Även om de inte var ensamma fysiskt sett så kände de sig så psykiskt och de bestämde sig direkt för att de skulle ha flera barn än ett. 4 st blev det (varav 3 är i livet) och det var endast deras ålder som hindrade dem från att skaffa fler.

Så visst är det olika, men givetvis beror det på hur föräldrarna är, hur man själv är och hur man bor ( i avseende grannbarn tex) osv.

Vi har nu ett barn ihop, och jag skulle gärna vilja skaffa ett helt innebandylag

 

[eyz]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Då fyller jag på med ännu ett ensambarns perspektiv.

Egentligen är jag inte ensambarn, min halvbror är 14 år äldre (och som pappa i skrivande stund håller på att adoptera ) och bodde bara hemma tills jag var fyra år, jag har inget minne av honom som hemmaboende alls. Dock var det alltid superspännande och kul när han kom hem till större helger och så. Som någon tidigare skrivit - han var min idol!

När jag var 3-4 år fick mamma missfall. Några år senare kom det hela på tal, säkert undrade jag i efterhand varför mamma låg på sjukhus den där gången, varpå mamma förklarade och min enkla åsikt var att det var bra att jag inte fick något syskon än för jag kunde ju inte rida ut själv än. Ytterligare några år senare när jag faktiskt var stark nog att dra åt sadelgjorden på min shettis och hade fått förtroendet att rida vissa rundor ensam så förklarade jag för mamma och pappa att nu kunde jag tänka mig ett syskon...

Mamma och jag gjorde allt tillsammans, även långt upp i tonåren, vi hade hästarna som gemensamt intresse, vi älskar båda att måla/teckna så jag har verkligen aldrig känt någon saknad av syskon. Jag hade en kompis som jag var väldigt tight med, framför allt under lågstadiet - vi lekte hela helgerna och loven, och det räckte tydligen (kompisen var mellanbarn och kom väl inte direkt bra överrens med sina syskon).

Jag kände aldrig press att lyckas från annan än mig själv, kanske fanns den pressen för att mamma är lärare? Jag vet inte men från föräldrarna kommer den inte i alla fall, de blev glada för varje G när jag själv inte var nöjd med mindre än MVG.

Angående regler så kanske jag hade fördel av brorsan? Jag fick mycket ansvar själv, och skötte mig, det fanns ju bara fördelar med det...

Nu när jag själv är mamma känner jag att jag nog vill ha två barn, en till om några år (sonen 10 månader). Jag vill kunna njuta av sonen och ge honom full uppmärksamhet framöver. Det gör till och med ont i hjärtat att tänka på att han ska behöva dela, även om det är så naturligt som det bara kan bli. Men samtidigt lär man väl bli himla sugen på en liten igen längre fram. Det får mogna fram, än är jag inte så gammal så det löser sig. Dessutom har sonen en 7½ år äldre syster så helt ensam blir han inte även om vi har liten släkt, han har endast en kusin och ingen mer lär det bli...

 

[Lottch]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Jag förstår att du inte vill ha fler barn, med tanke på vilken graviditet du har haft. Tycker det är vidrigt att folk ska lägga sig i hur många barn man vill ha överhuvudtaget.

Jag är mellanbarn, har en 2 år äldre bror och en 5 år yngre bror. Jag och min äldre bror har aldrig kunnat umgås som folk, utan vi har alltid bråkat. Han var min stora idol när jag var liten och han hatade mig över allting annat. Från att ha varit ensambarn och ensamt barnbarn med all uppmärksamhet på sig så kom jag farandes. Tror aldrig att han riktigt kommit över det och han är den utav oss som alltid ska slåss om våra föräldrars uppmärksamhet när vi är samlade.

Däremot har jag och min lillebror ett fantastiskt förhållande. Jag har alltid tagit hand om honom, utan att ha tyckt att det varit jobbigt att följa honom hem från dagis eller fritids, utan för att han var just min lillebror. Nu när han har blivit äldre så har vi varit på festivaler tillsammans och vi har verkligen kul ihop. Jag vet att jag alltid kan ringa till honom och vice versa. Det är just det som gör att jag vill ha flera barn, jag vill kunna ge mina barn en chans att få det starka band som jag och min lillebror delar.

Fast jag tänker inte uttala mig om fler barn innan mitt första barn har kommit ut...

 

[Minna86]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Jag kände aldrig press att lyckas från annan än mig själv, kanske fanns den pressen för att mamma är lärare? Jag vet inte men från föräldrarna kommer den inte i alla fall, de blev glada för varje G när jag själv inte var nöjd med mindre än MVG.

Den teorin att man skulle ha större press på sig som ensambarn tycker jag inte heller behöver stämma i alla lägen. I min familj (vi är som sagt 3 syskon) så har mina bröder varit "besvikelser" i skolan just för att jag var så duktig. Hade inte mamma och pappa haft mig som måttstock kanske de inte alls reflekterat över mina bröders prestationer.

Sen hur mycket utbyte man har av sina syskon tycker jag ofta hör ihop med kön och ålder. De av mina kompisar som har riktigt bra relation till sina syskon är av samma kön och är nära i ålder. Och iaf kön är ju omöjligt att bestämma.

Som sagt, ett andra barn tycker jag man skall skaffa för att man själv vill och inte någon annan anledning. Jag ville absolut inte ha min yngsta lillebror och grät när mamma ringde och sa att jag fått en lillebror så det var tur att mamma gjorde som hon själv ville

 

[Kattennizze]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

att stå sina syskon nära behöver inte alltid ha med kön och ålder att göra. Jag står min lillebror mycket nära, han är 10 år yngre än mig, medan jag inte alls kommer överens med min syster lika bra och hon är nära mig i ålder. I vårt fall handlar det mer om likartade intressen och personlighet.

 

[Gnarpis]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

kl

Jag vill absolut inte ha fler barn än ett. Har en snart 8-månaders.
Dels HATADE jag att vara gravid, tyckte förlossningen var vidrig och tyckte absolut inte om de tre första månaderna med den där grönsaken. Om det berodde på koliken han hade vet jag inte men de menlösa månaderna hade jag lätt kunna vara utan.
Nu är det desto roligare men han kommer nog få vara utan syskon som det känns nu.
Både jag och min man har tre syskon var och maken med syskon är närmare i ålder än vad jag och mina är. Jag är yngst, sladdis och bortskämd av mina äldre syskon. Morsan brydde sig inte så mycket varken då eller nu. Men jag är pappas lilla flicka.
Nu när alla träffas tycker jag det mest är jobbigt för alla småungar som ränner runt. Nepp, är ingen supermorsa som avgudar barn. Bara mitt eget

 

[Brandgul]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Därför är det så viktigt att man skaffar, eller inte skaffar syskon, beroende på vad man själv känner.

Bara för att man är ensamt barn blir man automatiskt inte lycklig, bara för att man har syskon blir man heller inte automatiskt vare sig olycklig eller lycklig.

 

[Brandgul]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Men där kommer ju ansvaret som förälder in så man ser till att det inte blir så. Kanske åka på en resa, ta hem kompisar, leka med andra barn, vara i stallet om det nu är intressant osv. Eller kanske tom gå på dagis för att få umgänget.

Fast som förälder har man annat ansvar också. Man måste laga mat. Man måste se till att hemmet fungerar. Man måste få sitta ned och bara vara.

Det kommer alltid finnas stunder då man pga vuxensaker inte kan sätta sitt barn främst eller underhålla det.

Jag är absolut inte en person som tycker att ett barn måste underhållas hela tiden. Men jag gillar tanken på att få ett mer levande hem. Att det händer saker hemma fast jag som vuxen inte måste ta initiativ eller sitta och leka med mitt barn för att han inte ska ha lite att göra.

Därför vill jag har flera barn. Jag vill inte ha det så tyst och stilla. Tjo och tjim tack! Jag skojar inte när jag säger att jag vill ha många barn! Däremot kanske jag inte orkar, men det är ju inte likställt med vad jag skulle vilja!

Som jag skrev tidigare, jag lockas helt enkelt av dynamiken som en större familj genererar! Jag gillar att ha många bollar i luften. Jag jobbar ju med det hela dagarna också.