Att bli äldre

Jag gillar inte att bli äldre. Kroppen är liksom inte med mig som förr. Jag blir stel och får ont bara jag råkar göra något. Igår lassade jag jord i en pallkrage och idag har jag ont i framförallt höfterna men även ländryggen. Så var det inte förr.

Och i övrigt så verkar det som om det finns risk för att det går alltmer utför kroppsligt. Jag har ränt på vc senaste månaden för 2 åkommor. Såret jag fick för 3 månader sedan hade läkt vid senaste besöket, men huden är fortfarande så tunn att jag ännu behöver omslag.

Och huvudet lär ju aldrig bli bra heller. I natt vaknade jag redan klockan ett och kunde inte somna om. Så jag tog 2 alimemazin och idag har jag varit helt bombad. Det känns som en helt bortkastad dag.

Jag skulle i alla fall vilja hålla mig fysiskt i trim, men vet inte hur det ska gå till. Gym?

 

[Trist]

Ja precis och av dom är 3 helt retoriska. En kan möjligen räknas som retorisk och den andra har jag redan tagit upp .

Men det skrivs ändå på ett forum. Och även om det inte har med saken att göra, varför en smiley? Tycker inte att diskussionen ska köras över någons huvud, @Mineur . Du kanske inte modererar här men ogillar diskussioner utan @..... Dessutom har @Wille lämnat dagbokstråden.

 

[Wille]

Har inte orkat läsa allt men svarar på några inlägg.

Du skrev ovan att du är bra på att lösa problem. Om problemet är att det inte finns leggings i passande längd och du behöver leggings. Hur löser du det? Konfektionsindustrin lär inte ändra på sig för att du tjurar i ett hörn, så jag ser två lösningar. Vik upp byxbenen eller sy upp byxbenen. Eller hur skulle du lösa det?

Jag löser det genom att hitta byxor som passar. Uppvikning eller fållning är inte alternativ (för jag ORKAR verkligen INTE fålla och står inte ut med uppvikta byxben). Jag var faktiskt till en lokal butik igår och hittade TVÅ par som passade. Jag köpte båda.

Om en vill ha leggings att just träna i kanske trekvarts kan vara något att fundera på? Då slipper man fokusera så mycket på längdpassning och de är trevliga för utomhusarbete på sommaren också! Jag tränar enbart i shorts.

Jag har tyvärr bara hittat sånt på nätet för skitdyra pengar.

Titta på varianten capri.
Det är 3/4 längd.

Det finns inte lokalt tyvärr.

Jag vet att du säger att du har svårt att komma till skott med yogan, men jag vill bara säga att för mig var yoga-appen det absolut bästa jag gjorde för min hälsa under de år jag hade det som körigast i livet (småbarnsåren). I min app finns det program som tar en kvart. Gör jag ett sådant varje dag, eller till och med varannan, känner jag ganska snart stor skillnad i kroppen. (Eller rättare sagt: om jag inte yogar på ett tag känner jag stor skillnad till det sämre).

Om jag var du, vilket jag inte är, skulle jag bestämma så här: jag yogar i en kvart varannan dag i en månad. Samtidigt sparar jag ihop till ett tiokort på gymmet. När jag fått igång rutinen och sparat ihop pengarna köper jag gymkortet och testar om det funkar.

Personligen skulle jag ha svårare att motivera mig att åka iväg till gymmet än att träna hemma en kvart varje dag. Dessutom skulle jag må dåligt av att ha betalat för ett gymkort som jag inte använder. Men man är olika.

Jag skaffade MediYoga Play för ett tag sedan. Där finns även korta yogaprogram. Jag kom ändå inte till skott, mer än ett par gånger. (Tanken var att jag skulle må bättre psykiskt.) Jag sa upp abonnemanget innan det började kosta pengar.

Jag har inte utrymme att spara en enda krona då jag går back varje månad.

Jag är äldre än du och min kropp fungerar väl.
Så ålder är egentligen inget problem i sig.
Däremot så är hälsan det ibland.

Jag har för egen del alldeles nyligen fått ordning på min astma som gick från lindrig till svår efter genomgången covid-19. Det är otroligt så mycket det påverkar att inte ha en vettig lungkapacitet. Att kramp och mjölksyra i musklerna faktiskt kan behandlas med luftrörsvidgande känns ju litet otippat.

Det kanske finns något som vården kan hjälpa dig med också, så att du kan få bli piggare och raskare i kroppen?
Inte just astma då, men något annat som går att lösa.
Det är ju onödigt att ha det kämpigt om det kan gå över med en enkel medicinering.
Många problem med hälsan är ju behandlingsbara så att man slipper lida av symptomen.

Fast jag vet ju inte vad som är fel. Så hur ska man medicinera det? Men det är väl inte så långsökt att tänka att fobi, panikångest, depression och autism tömmer mina batterier.

 

[Wille]

@Wille försök styra över dina funderingar från byxor till vilken fysisk aktivitet du faktiskt skulle vilja prova. Tråden handlar ju om hur du ska få bättre fysisk hälsa. Synd om den börjar handla om svårigheten att hitta byxor, det blir ett sidospår som permanentar dina hopplöshetskänslor kring frågan byxor och tar bort fokus från träningen.

Jag VET att du kan hitta tights som det är frågan om här. Det GÅR att lösa på alla möjliga sätt, och det vet du också. Kicka igång din lösningsorientrade sida och fixa det bara!

Att få ont i ländrygg och höfter som du har är otroligt vanligt i din ålder, och det kommer inte försvinna av sig själv om du inte gör något. Det vet du. Frågan är vad. Försök komma fram till vad du vill prova och lös sedan hindren vartefter, även om det tar tid. Det finns gratisalternativ som nämnts i tråden. Promenader, hemmaträning utan redskap, yoga. Köpa hantlar kostar lite men behöver inte kosta skjortan, gym kostar mer, simning har nämnts. Bara du gör något!

Du har igångsättningsproblem precis som många andra, du kanske lite mer, men börja inte där. Börja med vad du vill, även om du inte kommer till skott just nu.

Och behövs det starkare motivation än att slippa ha ont? Det är ingen beachkropp du är ute efter utan en så smärtfri kropp som möjligt.

(Jag hade i många år exakt samma problem med rygg och höfter som du och jag har löst det i princip helt med hantelträning hemma. Ibland tar jag uppehåll av anledningar jag knappt själv vet varför, men sen är jag på't igen. Så får det vara tänker jag. Jag är inte helt smärtfri men väldigt mycket bättre och kan ta mig upp och ner från golvet utan problem, bära barnbarnet och vara smidig i kontakten med honom, känna mig stark i ridningen. Att klara av de grejerna har varit min starka drivkraft och gör mig så lycklig att jag klarar av bättre nu.

Jag behöver lägga till smidighets- och balansövningar, vilket jag ska göra vilken dag som helst nu. Har jag tänkt lääänge.

Med det sagt. Det GÅR att slippa ha ont. Så du vet att det inte är hopplöst.)

Jag måste prioritera annorlunda.

Mitt liv består av fobi, depression, panikångest, autism och trötthet. Dessutom ska jag orka jobba och söka mer jobb. Jag ska orka med habilitering och jag ska orka med boendestöd. Allt det där gör att det är rätt fullt på mitt bord. Jag har inte energi att OCKSÅ ta itu med träning när det kräver så enormt mycket av mig.

Jag får ibland känslan av att alla på Buke förväntar sig att jag ska lösa alla problem direkt, helst redan igår. Ibland får jag höra att jag inte ska ha så höga krav på mig själv men jag undrar lite vem det är som har höga krav egentligen. Jag behöver vara realist. Jag kan inte pressa så jag kraschar en gång till. Förr var stor vilja och envishet mina mellannamn. Jag bara körde på. Tills jag kraschade. Jag är inte samma person längre som före kraschen för jag vill inte hamna där igen.

Jag har haft panikångest sedan jag var 13. Jag har tagit mig i kragen gång på gång, utmanat mig och gått emot ångesten. periodvis har det fungerat hyfsat. Men panikångesten har alltid kommit tillbaka. Varje gång. Efter en väldigt lång sjukskrivning på över tio år så lyckades jag ta mig ur panikångesten igen och jag skulle hitta ett jobb. Vem vill ha en så varit sjuk så länge och som saknar utbildning? Ingen skulle jag vilja påstå. Men jag hittade ett jobb ändå och fick så pass bra betalt att jag kunde spara ihop till ett hus på bara några få år från att jag var socialbidragstagare. Det är vad jag kallar en prestation. Hade jag inte varit lösningsorienterad så hade detta aldrig hänt.

Man är inte en idiot för att man har svårt för saker och ting, det har inget med intelligens att göra heller, det är svårt att ändra sina tankesätt och få bort det här att hela tiden hitta problem och fly undan alla lösningar som kan leda en framåt.

Och, vi är många med depressioner men ingenting blir bättre av att gå och vänta på att det ena och det andra ska försvinna av sej självt, det försvinner i takt med att man tvingar sig själv att ändra om sitt tankesätt och på det sättet får lättare att ändra om sin vardag. Med tiden med lite och små förändringar så mår man bättre och bättre. Det är ett aktivt val man måste göra hela tiden och välja valen som leder till en positiv grej även om det för stunden inte känns så.

Jag VÄLJER att prioritera det som är viktigt i livet. Jag VÄLJER att inte krascha en gång till.

 

[Inte_Ung]

Fast jag vet ju inte vad som är fel. Så hur ska man medicinera det? Men det är väl inte så långsökt att tänka att fobi, panikångest, depression och autism tömmer mina batterier.

Det är ju vårdens sak att reda ut.
De får ju leta litet.
Ibland så kan det ta litet tid att hitta rätt.

 

[Otherside]

Jag måste prioritera annorlunda.

Mitt liv består av fobi, depression, panikångest, autism och trötthet. Dessutom ska jag orka jobba och söka mer jobb. Jag ska orka med habilitering och jag ska orka med boendestöd. Allt det där gör att det är rätt fullt på mitt bord. Jag har inte energi att OCKSÅ ta itu med träning när det kräver så enormt mycket av mig.

Jag får ibland känslan av att alla på Buke förväntar sig att jag ska lösa alla problem direkt, helst redan igår. Ibland får jag höra att jag inte ska ha så höga krav på mig själv men jag undrar lite vem det är som har höga krav egentligen. Jag behöver vara realist. Jag kan inte pressa så jag kraschar en gång till. Förr var stor vilja och envishet mina mellannamn. Jag bara körde på. Tills jag kraschade. Jag är inte samma person längre som före kraschen för jag vill inte hamna där igen.

Jag har haft panikångest sedan jag var 13. Jag har tagit mig i kragen gång på gång, utmanat mig och gått emot ångesten. periodvis har det fungerat hyfsat. Men panikångesten har alltid kommit tillbaka. Varje gång. Efter en väldigt lång sjukskrivning på över tio år så lyckades jag ta mig ur panikångesten igen och jag skulle hitta ett jobb. Vem vill ha en så varit sjuk så länge och som saknar utbildning? Ingen skulle jag vilja påstå. Men jag hittade ett jobb ändå och fick så pass bra betalt att jag kunde spara ihop till ett hus på bara några få år från att jag var socialbidragstagare. Det är vad jag kallar en prestation. Hade jag inte varit lösningsorienterad så hade detta aldrig hänt.


Jag VÄLJER att prioritera det som är viktigt i livet. Jag VÄLJER att inte krascha en gång till.

Jag, som själv studsat in i väggen ett antal gånger, men tyvärr fortsatte, vet hur det påverkar ens liv även sedan omständigheterna förändrats. Jag är t.ex. EXTREMT lätt-triggad numera, minsta lilla "krav" kan få min hjärna att gå i spinn, pulsen öka och jag vill bara skrika -NEJ! Även fast det kan vara en minimal grej som inte ens är krävande, egentligen. Nåt jag skulle klara av på en timma, eller mindre. Det är psykologiskt, alltså. -Kräv inget av mig!! ungefär. För då går jag i spinn.

Så jag har måst skala bort och skala bort och säga NEJ till massor av jobb inte minst men även annat. Jag vet inte hur länge den här lätt-triggade påföljden kommer att hålla i sig - för evigt, kanske?

Så jag tycker det är bra att du prioriterar, det är nödvändigt skulle jag till och med säga.

Sen blir det ju en balansgång runt VAD man ändå behöver uträtta. För mig är det så att jag triggas nästan enbart av krav utifrån. Inte mina egna projekt och sysselsättningar. Jag har också, som företagare, lärt mig att "bara göra" när nåt ligger framför mig som känns oöverstigligt. Då går jag in i nån slags bubbla och bara kör. Om det är bra för mig vet jag inte, men ibland är det fortfarande nödvändigt. Men jag försöker planera tillvaron bättre så att sånt inte dyker upp. Förenkla min tillvaro och inte be om ursäkt.

Så... Jag hoppas du hittar en väg som gör att du kan utföra sånt som du verkligen VILL göra och som är nödvändigt för att du i slutänden ska må bättre.

 

[Wille]

Jag, som själv studsat in i väggen ett antal gånger, men tyvärr fortsatte, vet hur det påverkar ens liv även sedan omständigheterna förändrats. Jag är t.ex. EXTREMT lätt-triggad numera, minsta lilla "krav" kan få min hjärna att gå i spinn, pulsen öka och jag vill bara skrika -NEJ! Även fast det kan vara en minimal grej som inte ens är krävande, egentligen. Nåt jag skulle klara av på en timma, eller mindre. Det är psykologiskt, alltså. -Kräv inget av mig!! ungefär. För då går jag i spinn.

Så jag har måst skala bort och skala bort och säga NEJ till massor av jobb inte minst men även annat. Jag vet inte hur länge den här lätt-triggade påföljden kommer att hålla i sig - för evigt, kanske?

Så jag tycker det är bra att du prioriterar, det är nödvändigt skulle jag till och med säga.

Sen blir det ju en balansgång runt VAD man ändå behöver uträtta. För mig är det så att jag triggas nästan enbart av krav utifrån. Inte mina egna projekt och sysselsättningar. Jag har också, som företagare, lärt mig att "bara göra" när nåt ligger framför mig som känns oöverstigligt. Då går jag in i nån slags bubbla och bara kör. Om det är bra för mig vet jag inte, men ibland är det fortfarande nödvändigt. Men jag försöker planera tillvaron bättre så att sånt inte dyker upp.

Så... Jag hoppas du hittar en väg som gör att du kan utföra sånt som du verkligen VILL göra och som är nödvändigt för att du i slutänden ska må bättre.

Ja, så sant. Man måste verkligen prioritera och skala bort allt som är mindre viktigt. För annars så går det inte.

 

[zinnia]

Jag löser det genom att hitta byxor som passar. Uppvikning eller fållning är inte alternativ (för jag ORKAR verkligen INTE fålla och står inte ut med uppvikta byxben). Jag var faktiskt till en lokal butik igår och hittade TVÅ par som passade. Jag köpte båda.

Toppen att du hittade byxor som passade! Bästa lösningen.

 

[zinnia]

Jag måste prioritera annorlunda.

Mitt liv består av fobi, depression, panikångest, autism och trötthet. Dessutom ska jag orka jobba och söka mer jobb. Jag ska orka med habilitering och jag ska orka med boendestöd. Allt det där gör att det är rätt fullt på mitt bord. Jag har inte energi att OCKSÅ ta itu med träning när det kräver så enormt mycket av mig.

Jag får ibland känslan av att alla på Buke förväntar sig att jag ska lösa alla problem direkt, helst redan igår. Ibland får jag höra att jag inte ska ha så höga krav på mig själv men jag undrar lite vem det är som har höga krav egentligen. Jag behöver vara realist. Jag kan inte pressa så jag kraschar en gång till. Förr var stor vilja och envishet mina mellannamn. Jag bara körde på. Tills jag kraschade. Jag är inte samma person längre som före kraschen för jag vill inte hamna där igen.

Jag har haft panikångest sedan jag var 13. Jag har tagit mig i kragen gång på gång, utmanat mig och gått emot ångesten. periodvis har det fungerat hyfsat. Men panikångesten har alltid kommit tillbaka. Varje gång. Efter en väldigt lång sjukskrivning på över tio år så lyckades jag ta mig ur panikångesten igen och jag skulle hitta ett jobb. Vem vill ha en så varit sjuk så länge och som saknar utbildning? Ingen skulle jag vilja påstå. Men jag hittade ett jobb ändå och fick så pass bra betalt att jag kunde spara ihop till ett hus på bara några få år från att jag var socialbidragstagare. Det är vad jag kallar en prestation. Hade jag inte varit lösningsorienterad så hade detta aldrig hänt.

Jag vet att du kämpade för ditt hus och det är verkligen beundransvärt att lyckades skaffa ett eget litet ställe!

Och jag skrev verkligen inte att du skulle itu med träningen just nu, utan tvärtom. FUNDERA på vilken träning du tycker verkar bra, även om du inte kommer till skott just NU.

 

[Wille]

Jag vet att du kämpade för ditt hus och det är verkligen beundransvärt att lyckades skaffa ett eget litet ställe!

Och jag skrev verkligen inte att du skulle itu med träningen just nu, utan tvärtom. FUNDERA på vilken träning du tycker verkar bra, även om du inte kommer till skott just NU.

Tidigare har jag löptränat men när loppet jag tränade för var över så sjönk motivationen som en sten och jag slutade springa. Jag har många gånger försökt med yoga, men lyckas aldrig hålla i det. Ridning är det enda jag egentligen tycker är kul men jag har inte råd och tappar också sugen om jag inte får utvecklas. Promenader kan funka. Ibland. Ibland har jag inte tid, ibland orkar jag inte och nu vågar jag inte. Promenader ger mig heller inte vad jag behöver. Gym har jag aldrig provat.