Intellektuellt kopplar jag vad du säger. Känslomässigt säger min inre duktiga flicka "amen du är äääändå inkompetent och misslyckad" men jag väljer att ignorera henne. Fick f.ö. ett mycket uppmuntrande svar på ett mail från en av forskarna i morse så jag tror att han förstår att jag har lite av en självförtroendekris. Och han verkar heller inte tycka att jag är dum i huvudet. Samt att jag jobbar svinhårt med det här nu (senaste korrigeringen gjorde jag 01:30 i natt efter att ha vaknat upp ur en orolig sömn och kommit på en grej som jag missat).
Ja, jag undervisar och det är verkligen bästa skolan för att förstå både vad man faktiskt kan, och vad man inte kan (!). Vissa saker har jag ju tentat av för ett bra tag sedan, men när jag ska förklara det för någon annan som ännu inte lärt sig måste jag oftast gå igenom ämnet igen i detalj och får då massor av aha-upplevelser. Jag hade inte varit hälften så duktig om jag inte hade undervisat (vilket jag började med redan på Master-nivå pga att dåvarande institution tydligen hade höga tankar om mig; det utvecklade mig enormt och bidrog till att jag vågade hoppa på forskarstudier).
Jätteintressant! Just fenomenet "kvinnor som inte försöker pga att de inte vill misslyckas" har jag stött på mycket inom idrotter jag pysslat med också, och då specifik mansdominerade sådana. Tjejer som t.ex. inte vill tävla av rädsla för att komma sist, som inte vill träna tillsammans med män av rädsla för att vara sämst, som vill träna för sig själva och bli "tillräckligt bra" innan de vågar träna tillsammans i grupp osv. Samma fenomen existerar säkert hos män men jag har inte sett det lika tydligt.
Learing by teaching! Det verkligen ett av de allra bästa sätten att lära sig saker på! Större delen av min universitetsutbildning ägnade jag mig åt att undervisa parallellt. Det var extremt utvecklande på många plan inte bara rent inlärningsmässigt
